Thomas Mailaender
The Night Climbers of Cambridge
Archive of Modern Conflict, 2014
Boken är så extravagant att det nästan känns högtidligt att hålla i den. Omslaget är klätt i djupsvart sammet och den både märkliga och informativa titeln är präglad i materialet: The Night Climbers of Cambridge. Det är inte helt förvånande att det är den franske fotografen och konstnären Thomas Mailaender som ligger bakom den här boken, ursprungligen utgiven av anrika Chatto & Windus 1937, en fotobok som handlar om en slags informell rörelse i dåtidens Cambridge, unga män som nattetid klättrade längs fasaderna på stadens historiska universitetsbyggnader.
Men innan jag berättar om själva boken skulle jag vilja skriva något om bokens utgivare, fotoarkivet Archive of Modern Conflict (AMC), som ger ut underbara och extraordinära böcker, som ofta erövrar priser, och en genuint spännande och originell tidskrift, Amc², som till stora delar är fotobaserad. Bokutgivningen och tidskriften verkar emellertid bara vara en liten del av den verksamhet som bedrivs av AMC, som håller en ganska låg, somliga skulle säga hemlighetsfull, profil.
Vissa saker gör att arkivet vagt påminner om en skapelse av Jorge Luis Borges eller George Perec eller någon patafysiker, men det ligger fast förankrat på en adress i London. Det grundades för ett par decennier sedan av David Thomson, Lord Thomson of Fleet, som lär vara en av Kanadas rikaste män, och Timothy Prus, som har byggt upp arkivets excentriska samling med över fyra miljoner foton. Många av dem har med krig att göra, men som Prus sagt i The Telegraph, ”conflict was like a springboard for including a heap of other things”. Det vaga ”a heap of other things” är väldigt typiskt.
Det finns inte mycket skrivet på nätet om Archive of Modern Conflict, men följande avslutning på en sällsynt intervju är väldigt talande:
”PE: Are there plans for putting the archive material online? Or perhaps a list of the archive’s contents? At the moment, is there any way for an outside individual to know what the archive contains?
AMC: It depends, half and half.”
AMC förvärvar foton på såväl loppmarknader som auktioner eller så köper man hela samlingar. Det kan vara foton av män som nattetid klättrar på universitetsbyggnader. Det kan vara arkivet från en fotostudio i Kamerun. Det kan, som i nummer nio av Amc², Amore e Piombo (”Kärlek och bly” vars omslag ser skottskadat ut) vara foton från det turbulenta Italien på 70-talet med det dubbla temat våld och den sexuella revolutionen.
Det verkar finnas resurser och det är inte mycket som tyder på att David Thomson har några förväntningar på att verksamheten ska gå med vinst, åtminstone inte ekonomisk vinst. Det finns ingen information om syftet med ett så stort fotoarkiv, ingen programförklaring eller något i den stilen, om man inte räknar Timothy Prus konsekvent vaga och undanglidande svar på frågor som en slags programförklaring. Men hela verksamheten, som även omfattar medverkan i utställningar och andra projekt, har en tydlig humanistisk orientering – AMC är som ett forskningsinstitut helt styrt av nyfikenhet, fördomsfrihet, intuition och smak.
Och med det sagt blir kanske syftet med The Night Climbers of Cambridge, som trots allt är ganska udda, lite mindre svårbegripligt. Bokens innehåll utgörs av en kort text av författaren och historikern Ian Jeffrey och fotona från den ursprungliga boken, men inte ursprungstexten, skriven av Noël Edward Symington, vars smeknamn är som hämtat ur en bok om Harry Potter, Whipplesnaith, ”an alias that combined the Middle English verb whipple, meaning to move around quickly, with an old Norse term for a piece of ground. The idea was that Symington and his accomplices moved quickly around the walls, roofs and spires of the colleges of Cambridge.”
Klättrarna undvek byggnader som tillhörde företag eftersom det kunde ge böter att klättra på dem. Om de däremot höll sig till universitetets byggnader, behövde de bara bekymra sig om att bli avbrutna av poliser och ordningsvakter, som inte tog det hela särskilt allvarligt. Däremot planerades klättringarna i förväg, så att man i det längsta kunde undvika dem.
Av bilderna att döma använde man inte direkt någon utrustning anpassad efter ändamålet, många verkar använda vanliga lågskor. Men att klättra på tak och längs fasaderna på universitetets byggnader var inget nytt, två skrifter i ämnet hade getts ut tidigare, Roof-Climber’s Guide to Trinity (1899) och Wall and Roof Climbing (1905).
En nyhet var dock att Symington och hans klättrande vänner fotograferade varandra. De använde artificiellt ljus, vilket kunde leda till upptäckt eller locka nyfikna åskådare. Skriver Jeffrey:
”The result is a staged photography, at a time when staged events were commonplace in both the German and the British press – reportage being a collaborative venture in which friends and passers-by acted parts. In London Bill Brandt, a photographer brought up in Germany, specialised in just the kind of staged documentary attempted by the Cambridge climbers.”
Syftet med klättringarna var att ha kul och träffa likasinnade – de flesta kände knappt varandra. Verksamheten var alltså inte tävlingsinriktad, som mycket av dagens klättring. Målet verkar inte ha varit att slå rekord och om någon bokförde bedrifterna så var det för eget bruk, så att säga.
I den här miljön, i anrika Cambridge, skulle man kunna tänka sig att det skulle uppstå en sammanslutning av klättrare, med stadgar och regler. Men den här klättringen var helt oreglerad. Ian Jeffrey skriver att Thomas Mailaender, som förvärvat arkivet med fotona av klättrarna i Cambridge, ser på nattklättraren som en slags prototyp – ”a wary traveller, mixing with others whilst attempting to make his way across a chancy terrain without much in the way of rules and etiquette.”
Det här är en sällsynt romantisk och uppbygglig historia och The Night Climbers of Cambridge är dessutom extremt välgjord och lyxig, en fin detalj är 14 mindre foton i faksimil som sitter instuckna mellan sidorna. På baksidorna finns anteckningar, oftast om var klättringen på fotonas framsidor ägt rum.
Ola Wihlke
BearBooks 