”Recent novels—veritable relics of St. Vitus—by Rushdie, Pynchon, DeLillo, Foster Wallace, and others, have featured a great rock musician who, when born, began immediately to play air guitar in his crib (Rushdie); a talking dog, a mechanical duck, a giant octagonal cheese, and two clocks having a conversation (Pynchon); a nun called Sister Edgar who is obsessed with germs and who may be a reincarnation of J. Edgar Hoover, and a conceptual artist painting retired B-52 bombers in the New Mexico desert (DeLillo); a terrorist group devoted to the liberation of Quebec called the Wheelchair Assassins, and a film so compelling that anyone who sees it dies (Foster Wallace). Zadie Smith’s novel features, among other things: a terrorist Islamic group based in North London with a silly acronym (kevin), an animal-rights group called fate, a Jewish scientist who is genetically engineering a mouse, a woman born during an earthquake in Kingston, Jamaica, in 1907; a group of Jehovah’s Witnesses who think that the world is ending on December 31, 1992; and twins, one in Bangladesh and one in London, who both break their noses at about the same time. […] This is not magical realism. It is hysterical realism.”
Citerat ur ”Human, All Too Inhuman. On the formation of a new genre: hysterical realism” av James Wood i New Republic, 24 juli 2000.
James Wood är helt aktuell med delvis självbiografiska Så nära livet man kan komma (Norstedts). Wood ställer några grundläggande frågor: Vad är det med skönlitteraturen som gör att den kan komma så nära känslan av det självupplevda? Hur kan något påhittat kännas så verkligt? Vilken är fiktionens gåta? Wood anses vara den emgelskspråkiga världens främsta litteraturkritiker, särskilt inriktad på prosa. Hans sätt att kombinera närläsningar och att sätta in prosaberättelser i ett större sammanhang har gjort hans recensioner, essäer och böcker sällsynt populära och inflytelserika. Skriver förlaget: ”Det var till exempel hans recension av Knausgårds Min kamp som satte igång intresset för romanen i hela den anglosaxiska världen. Samma sak med hans ingående läsningar av italienskan Elena Ferrante och ungraren László Krasznahorkai.” (mina fetningar)
Ola Wihlke