Tag Archives: Tokyo

Reseguide: ”People Make Places: Tokyo” av Charles Spreckley

PMP cover 1
 
Charles Spreckley
People Make Places: Tokyo
Foto: Gorta Yuki
People Make Places

”People will forget what you said.
People will forget what you did.
But people will never forget how you made them feel.”
– Maya Angelou

Ända seden tonåren har jag haft en längtan till Tokyo. Det är naturligtvis inget unikt, det är många som drömmer om att besöka Tokyo. Jag tror att fascinationen delvis handlar om blandningen av vördnaden för mycket gamla traditioner, allt från teceremonier till sumobrottning, i kombination med vurmen för det högteknologiska. Få folk verkar vara så besatta av robotar som japanerna.

Delvis handlar nog fascinationen också om drömmar om sagolik mat, som ofta tillagas med en precision och omsorg om detaljerna som gränsar till det absurda. Som i den underbara, och bitvis tragiska, dokumentären Jiro dreams of sushi. Det här utstuderade kvalitetstänkandet verkar genomsyra många verksamheter, oavsett om det handlar om matlagning, att brygga te eller att tillverka kimonos. Det verkar vara som en livshållning eller till och med en filosofi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Reseguider följer ofta ett givet mönster. De stakar ut som en snitslad bana, som man kan följa från ankomsten till den internationella flygplatsen, vidare till hotellen i olika prisklasser och de självskrivna sevärdheterna. Det är inget fel med det. De här böckerna är ofta väldigt praktiska, men de är sällan särskilt inspirerande. Det är däremot People Make Places: Tokyo, som jag är glad att jag har läst oavsett om jag någonsin besöker Tokyo.

I korta bildrika avsnitt presenteras olika personer – kockar, baristor, cocktaildesigners och butiksägare – och ställena de arbetar på. Och ofta verkar de i den här spänningen mellan tradition och förnyelse, som verkar så typiskt japansk. Boken i sig är inte särskilt praktisk, men desto mer förförisk. Den har ett stilrent men lyxigt utförande, svart omslag med snittet i silver. Däremot finns de en iPhone app till boken, som verkar innehålla mer praktiska saker, som kartor.

Citatet ovan, ur en dikt av Maya Angelou, är bokens motto, men jag är inte säker på att andra raden verkligen stämmer, för det personerna i den här boken gör, oavsett om det är en sushikock eller en keramiker, verkar vara något utöver det vanliga. Det är ett femtiotal personer som presenteras i boken. Tonvikten ligger på mat och dryck, men här finns exempelvis en man som tillverkar kimonos (Koumei Motoji/Ginza Motoji), en som förestår ett konstmuseum (Toshio Hara/Hara Museum of Contemporary Art) och en kvinna som har en affär som säljer kaleidoskop (Miti Araki/Kaleidoscope Mukashi-Kan).

Det är en väldigt rolig blandning av personer och ställen. Både texterna och bilderna bidrar till att göra det väldigt lockande. I närheten av Shibuya ligger Chatei Hatou och där gör baristan Kazuya Terashima kaffe på sitt särskilda sätt, lite i teceremoniernas anda. Först plockar Terashima fram bönorna, som lagrats i upp till tre år. Han maler dem om mäter upp exakt rätt mängd som han portionerar i ett tygfilter. Han kokar upp vatten i en kopparkittel och ser till att temperaturen är konstant 87 grader. Sedan strilar han vattnet över det malda kaffet enligt en särskild procedur. Det tar 10 minuter, lite drygt, att laga kaffe på det här sättet.

Masakatsu Oka har en liten sushirestaurang som heter Sushisho Masa, en bugning åt hans läromästare och mentor, Keiji Nakazawa, tidigare på den ikoniska restaurangen Sushisho. Men trots att Oka var fast besluten att bli sushikock, så fanns det ett problem. Han var vänsterhänt, vilket, förutom att vara opraktiskt, tydligen betraktas som något lite vagt skamligt i Japan. Men Oka tränade, natt efter natt, att med högerhanden strimla kål så tunt som möjligt, tills, med hans egna ord, ”I no longer feared the knife.”

Gen Yamamoto kallar sig cocktaildesigner och det kan man förstå när man läser om hur han experimenterar sig fram till sina kreationer. Han skakar aldrig sina cocktails. Han gör inte heller några martinis eller några av de andra namnkunniga drinkarna. Han anpassar utbudet efter säsongen. Det är inte helt unikt, men Yamamoto har tagit det här steget längre än de flesta; han har knutit täta band med odlarna som förser honom med råvaror, inte sällan japanska specialiteter.

Yamamoto specialiserar sig på att servera en liten meny av originalcocktails. Först får kunderna berätta lite om sånt de inte gillar eller är allergiska emot. Sedan serveras menyn med de fyra drinkarna:

”The first is refreshing, employing an ingredient such as cucumber juice or ginger. The second has more bite, often using Japanese citrus. And then there’s something more powerful again – perhaps with a fruit tomato, and a gin or shochu. The courses build in texture and density, to their dessert-like conclusion.”

Yamamoto jobbar nästan mer som en kock än en bartender. Han reducerar och gör kompotter och använder kopparkärl och digitala termometrar. Han började sina experiment när han jobbade i New York, som barmanager på Brushstroke. Han började ifrågasätta allt han lärt sig: ”Why does a cocktail have to be chilled? Why must the elements be integrated? And does the alcohol always have to kick so hard?”

Gen Yamamoto, vars lilla minimalistiska bar bär hans namn, lärde sig mycket i USA men tycker att attityden är bättre i hemlandet. ”People there worry more about the speed of service than the quality of the result,” hävdar han.

Boken är gjord av ett mindre team av människor. Lizzie Murray har varit creative director och Ben Chong har designat den eleganta volymen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Ex-formation” av Kenya HARA

cover_gross_2_3

Kenya HARA
Ex-formation
Lars Müller Publishers

Kenya Hara, född 1958, är en av Japans främsta och mest nytänkande grafiska designers. 2002 fick han en viktig rådgivande post på MUJI där han också tog över som art director. Han har en filosofisk hållning till design och har skrivit ett flertal böcker. Den mest kända, åtminstone i väst, är Designing Design, i vilken han bland annat filosoferar kring begreppet ‘tomhet’.

På sätt och vis måste man nog se Haras nya bok, Ex-formation, som en slags fortsättning på Designing Design. Den handlar om värdet av frånvaron av information, att tömma sig på information för att stimulera kreativiteten och hitta nya oväntade lösningar. Den handlar, kanske framför allt, om att bli medveten om hur lite man vet. Skriver Hara i sitt förord om tanken bakom metoden:

”If you can figure out how much you don’t know, the method by which you will know it will appear naturally.”

Det kanske låter flummigt, men blir mer begripligt när man läser den här lilla men drygt 450 sidor omfattande boken.

exformation_152-153_2

All images © Lars Müller Publishers

Ex-formation beskriver, i text och bild, resultatet av de seminarier som Hara lett under tio års tid vid Mushashino Art University. Varje år valde Hara och hans studenter ett tema, exempelvis FLOD, RESORT, VÄXTER, NAKENHET, LUFT och TOKYO. Utifrån dessa teman gjorde studenterna sedan olika projekt inspirerade av Haras metod. I boken beskriver och tolkar Hara de olika projekten, men huvuddelen av boken består av foton, dokumentation av projekten.

exformation_066-067_2

Det är inte lätt att sammanfatta projekten, men de är tveklöst fantasifulla, från det mer konceptuella och experimentella till idéer till produkter som säkert skulle kunna massproduceras. På temat RESORT har Shino Ito, Aya Kazama och Mona Tanaka experimenterat med mjukglass, både själva glassen, genom att använda olika munstycken, och struten. De har tagit fram en liten strut, mer som en munsbit, inspirerad av takoyaki, en japansk maträtt.

exformation_036-037_2

På temat RESORT har Makoto Tomita lekt med tanken på en resort-knapp på olika apparater, exempelvis på en bordsfläkt. Resort-knappen är i Tomitas version den knapp som gör att fläkten rör sig oregelbundet och i olika hastigheter. Det här är bara ett av bokens många projekt som snarare handlar om se saker på ett nytt sätt, än om att hitta på något helt nytt. Genomgående är projekten lekfulla och humoristiska, inte sälla lite vagt absurda.

exformation_256-257_2

Ett av mina favoritprojekt är de leksakspengar Katsuya Yamamoto tagit fram. Det är sedelbuntar i tyg, som är broderade så att man genast identifierar dem som just sedlar. Om det inte redan finns leksakspengar av det här slaget i valutorna dollar, svenska kronor med flera, så borde någon överväga att börja tillverka dem.

exformation_290-291_2

Det är väldigt svårt att välja favoriter bland alla de här projekten. Natsumi Toyodas illustrationer av olika djur som ömsar skinn är väldigt speciella. Hon har studerat hur insekter ömsar skinn och har föreställt sig hur det skulle se ut om exempelvis en elefant, en val eller människa skulle förpuppas.

Men mitt favorittema är TOKYO. På det temat har Moeno Suzuki gjort fantastiska uppdateringar, bland annat inspirerad av symbolen för wi-fi, av traditionella japanska tyger. Sachi Kodera har tagit fram ansiktsmasker som bygger på foton av hundra manliga och hundra kvinnliga ansikten som smälts samman, så att de ska utgöra ett slags genomsnitt.

Allra mest tycker jag om det camouflagetyg som Haruka Matsubara tagit fram. Matsubara har studerat olika stadsdelar i Tokyo, från färgstarka Shinjuku till mer dämpade Setagaya, och har sedan tagit fram tyger med tryck, som han sytt upp t-shirt och byxor av. De olika uppsättningarna smälter in förbluffande väl i respektive stadsdel.

Jag tror att de flesta som är intresserade av design, japansk design i synnerhet, kommer att gilla Ex-formation. Men de som är mer intresserade av Kenya Haras teorier i mer utvecklad form, tror jag snarare borde satsa på Designing Design.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Tre fantastiska färgläggningsböcker för vuxna

cv6B-JqB9F4SKvfw70hiPdV5PxE26smwiWQYU2VzlY4

Image courtesy Johanna Basford and Laurence King

Det har blivit allt populärare med färgläggningsböcker för vuxna. Marknaden för den här sortens böcker har vuxit explosionsartat. Ibland har färgläggningsböcker legat parkerade samtidigt högst på försäljningslistorna, illustratörer har trängt undan författare som Harper Lee och George R.R. Martin.

Färgläggningstrenden tog sin början 2013 – det var då den skotska illustratören Johanna Basford kom ut med Secret Garden (Laurence King), en samling vackra och intrikata teckningar som har sålt i miljontals exempelar världen över. Den klättrade ända upp i toppen på New York Times bästsäljarlista. Framgångarna har följts upp med Enchanted Forest och olika utgåvor och varianter av boken, exempelvis vykort som man kan färglägga.

VFg2v13rPiYIsXQxDGrL0KYNtfLbSgPw_n9LSnRXJ4U

Image courtesy Johanna Basford and Laurence King

Som ett brev på posten kom krönikor och debatter om det är okej att vuxna håller på med en sån här hobby. Kritikerna hävdar att målarböcker för vuxna är ytterligare ett exempel på en utbredd infantilisering. Basford har däremot hävdat att det länge funnits vuxna som i smyg färglagt målarböcker för barn; hennes böcker har bara legitimerat att vuxna ägnar sig åt färgläggning. Alldeles bortsett från om det är sant eller inte, så verkar det fånigt att vilja skuldbelägga den här helt harmlösa och kreativa sysslan bara för att den associerar till barndomens färgläggningsböcker och målarböcker. De som ägnar sig åt den vittnar om att den är lustfylld och, framför allt, avkopplande. Och det är med ord som avkopplande, terapeutiskt och mindfulness som många av de här böckerna, av mycket skiftande kvalitet, marknadsförs. Ytterligare ett argument för de här böckerna är att de kan utgöra startpunkten för att börja teckna på egen hand.

The Mindfulness Colouring Diary

The Mindfulness Colouring Diary (Pan Macmillan) av Emma Farrarons

Vi tycker att det är självklart att vuxna ska färglägga böcker om de tycker att det är roligt, avkopplande och till och med att det skänker själslig ro. Dessutom finns det säkert en ganska stor nostalgifaktor i det här. Trenden kan också vara ett uttryck för en längtan efter något mer taktilt i en allt mer digitaliserad tillvaro.

Och det finns verkligen en uppsjö färgläggningsböcker med bilder och mönster som passar vuxna. I det här blogginlägget har vi samlat tre av dem vi gillar mest. Vår absoluta favorit är Fantastic Cities. A Coloring Book of Amazing Places Real and Imagined (Chronicle Books), som är gjord av den kanadensiske konstnären Steve McDonald.

Fantastic Cities

Boken har ungefär samma format som en LP-skiva. McDonald har lagt ned en enorm möda på att skapa detaljerade bilder från olika städer, dels scener från världsstäder som Tokyo, New York och Istanbul, dels scener från mindre kända städer i McDonalds hemland Kanada.

Steve-cropped1

Courtesy of Abrams & Chronicle Books

Motiven är myllrande och städerna avbildas oftast ur fågelperpektiv eller snett ovanifrån. Några exempel kan du se här. Utöver det har McDonald skapat och försett boken med en hel del mandalas – populära i målar- och färgläggningsböcker – med utgångspunkt i vissa städer. Det finns exempelvis en Sydney-mandala och en San Francisco-mandala. Tillsammans med Basfords böcker är Fantastic Cities en av de mer fantasi- och detaljrika, svårslagen i den här genren.

Läs mer: ”The Radical History of 1960s Adult Coloring Books”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Novellantologi: ”The Book of Tokyo”

The Book of Tokyo
Red. Michael Emmerich, Jim Hinks
och Masashi Matsue
Comma Press

Tokyo är en stad, men också något mer, Tokyo är en plats laddad med ovanligt mycket mystik. De flesta av oss har säkert läst färre böcker och sett färre filmer som utspelar sig i Tokyo än i New York, London eller Berlin. Det är möjligt att det bidrar till att Tokyo fungerar så väl som projektionsyta för våra fantasier.

Det lilla men offensiva förlaget Comma Press i Manchester kan verkligen noveller, man har exempelvis gett ut de sinsemellan ganska olika storheterna David Constantine, Mirja Unge och Sverigeaktuelle Hassan Blasim (recension). Förlaget grundades 2003 med en utgivning av små antologier med noveller som utspelar sig i fyra olika nordengelska städer: Leeds, Manchester, Liverpool och Newcastle.

Den fantastiska antologin The Book of Tokyo bygger på samma koncept, den består av 10 noveller som utspelar sig i Tokyo skrivna av författare som Hitomi KaneharaNao-Cola Yamazaki, Banana Yoshimoto och Hiromi Kawakami. De flesta författarna är relativt unga, men flertalet av dem har vunnit åtskilliga priser.

När jag började läsa tänkte jag googla på alla platser, för att få en aning om hur miljöerna i novellerna ser ut. Det blev mer jobbigt än underhållande, så jag gjorde som jag brukar istället, Jag koncentrerade mig på stämningarna och atmosfärerna istället, och jag kan genast säga att jag älskade den här antologin, vars noveller håller en både hög och jämn nivå. De har valts med omsorg och de är mycket väl översatta.

Berättelserna sträcker sig från lågmälda och psykologiskt träffsäkra skildringar av förhållanden, mellan par, vänner eller familjemedlemmar, till noveller som är en smula noir eller rentav skräck. Boken börjar med ”Model T Frankenstein” av Hideo Furukawa. Den något överraskande inledningen: ”You see a goat. You did not expect there to be a goat, so you are surprised. But what you see before you is is not just one goat – there are several goats.”

Snart får vi veta att vi befinner oss på en ö strax utanför Tokyo, novellen handlar på sätt och vis om staden och dess gränser, verkliga och imaginära. Den handlar om gränserna mellan natur och kultur och har ett filosofiskt drag. Bitvis är prosan helt avskalad och okonstlad. När en färja anländer till ön går någon ombord som kommer att orsaka en enorm förödelse när han gått i land i Tokyos hamn.

Den andra novellen, ”Picnic” av Kaori Ekuni, är också otäck, men på ett helt annat plan. Berättaren är en ung man som är ute på picknick i en park med sin relativt nyblivna hustru. Till en början är allt helt vardagligt på gränsen till det idylliska. Men mannen verkar tycka att hustruns vurm för att ha picknick är suspekt, och så plötsligt, ungefär i mitten av berättelsen, öppnar det sig som en avgrund mellan dem: ”It was about then that I began to think that this woman, Kyoko, was kind of like a witch.”

Ganska många av novellerna handlar om mindre drastiska men plågsamma avstånd som har uppstått mellan människor. De flesta handlar om att hantera, förstå eller överbrygga de här känslomässiga avstånden. Det är naturligtvis en kulturell stereotyp att just Tokyobor skulle känna sig särskilt alienerade och ensamma, men det är ett tema som löper genom boken.

Berättelserna är psykologiskt intressanta och skarpsinniga och de präglas av en slags ömhet och omsorg. De är rörande och avväpnande. Jag tycker också att många av novellerna, både novellerna i sig och karaktärerna, är påtagligt filosofiska. Jag menar inte att det förekommer en massa namedropping, det enda jag kan komma på är att en karaktär lånar ut en bok av Roland Barthes till en turist, men det hör till berättelsen. Det jag menar är att stilen ofta är filosofisk och att karaktärerna ofta tillåts fundera, reflektera och analysera.

Tokyo finns med i alla noveller men ofta tvingas man lista ut att det är där den utspelar sig. Skriver Michael Emmerich i förordet: ”Tokyo remains the centre of publishing and home to the majority of Japan’s writers. But there has been a fairly pronounced tendency, at least in one prominent strand of contemporary Japanese literature, to turn away from an engagement with the particularities of Tokyo’s urban landscape – to retreat altogether, indeed, from the realities of place.”

Det finns många exempel på motsatsen, som i den underbara novellen ”The Hut on the Roof” av Hiromi Kawakami. Den utspelar sig i en närförort 20 minuters tunnelbanefärd från centrum och kretsar kring kvarterets fiskbutik. Det är en riktigt charmig och humoristisk berättelse. Jag tror att man lätt skulle kunna basera en film på den och göra något i stil med Smoke (1995) som handlar om en tobaksaffär i Brooklyn, dess innehavare och kunder.

Jag tycker att The Book of Tokyo är sensationellt underhållande, och det finns fler titlar i samma serie: The Book of Rio, The Book of Gaza, The Book of Istanbul, The Book of Liverpool och The Book of Leeds.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Fotoböcker: ”Deeper Shades #01 New York”, ”#02 Tokyo” och ”#03 Paris” av Andreas H. Bitesnich

Andreas_H_Bitesnich_Deeper-Shades-_-01-New-York-Book_01_04d2d2c458

Andreas H. Bitesnich
Deeper Shades #01 New York
Deeper Shades #02 Tokyo
Deeper Shades #03 Paris

Den österrikiske fotografen Andreas H. Bitesnich bestämde sig, efter att ha arbetat som fotograf sedan 1989 och främst fotograferat nakenmodeller och porträtt, för att göra som så många andra fotografer – ge ut en svit med fotoböcker från städer han besökt.

Hans trilogi Deeper Shades (#01 New York, #02 Tokyo och #3 Paris) gör verkligen skäl för namnet med sina overkligt mättade, kontrastrika, dramatiskt skuggiga foton från tre världsmetropoler som har varit och är outsinliga källor till inspiration för fotografer världen över.

De tre böckerna, som liksom fotona är riktigt tunga, har tjocka matta råskurna pappärmar och blad med så hög gramvikt att man undrar om det är all trycksvärta som tynger dem. Fotona är svartvita och har alla samma grovkorniga karaktär, vilket gör att man som läsare enkelt upptäcker detaljerna som skiljer de olika städerna åt, men framförallt ser hur lika städerna är sinsemellan.

”In the darkness, I aim at putting light in places where there was none” förklarar Bitesnich i den senaste av böckerna, Deeper Shades #03 Paris, som enligt honom är den mest personliga av de tre böckerna i sviten.

Det som är mest slående, och det som Bitesnich vill förmedla, är hur intressanta, vackra och oförutsägbara de här städerna är bortom boulevarderna, shoppingstråken och byggnaderna av betong och glas i finanskvarteren. Det är som om han vill visa städernas oväntade skönhet, men inte den pittoreska som vi redan känner från vykorten.

233.3095x52ac9ee602922

New York 2011 Alla foton © Andreas H. Bitesnich

Deeper Shades #1 New York

Det är skitigt, det är svart, det är nästan svårt att avgöra om Bitesnich älskar den här staden eller hatar den. I inledningen medger han att ända sedan han besökte New York första gången 1994 har han kommit tillbaka och undrat vad han egentligen tycker. Självklart fascineras han av New York, även av den unika artisttätheten – ”för i vilken annan stad kan man promenera gatan fram och möta Lenny Kravitz och Moby?”

Andreas-H-Bitesnich-Deeper-Shades-New-York-Book-9257_01

Fotona är tagna mellan 1994 och 2011, och han beskriver hur han först hade svårt att se stadens förändring när han tittade igenom sina foton, men att han sedan kom fram till att New York 2011 var en säkrare, renare och mindre spontan stad. Bland fotona stannar jag särskilt till vid ett uppslag som hämtat ur en dystopisk science fiction-film. Uppslaget är i rörelse och blick stilla samtidigt. Ridande polismän dundrar fram över asfalten från vänster mot ett nästan kusligt stilla foto taget från gatunivå upp mot skyskrapan där The New Yorker har sina kontor.

Andreas-H-Bitesnich-Deeper-Shades-New-York-Book-9246_117b472d54

Andreas-H-Bitesnich-Deeper-Shades-New-York-Book-9261_3395235642

Andreas-H-Bitesnich-Deeper-Shades-New-York-Book-9256_01_70b44cfde1

Bitesnich-Deeper-Shades-Tokyo-Book-9085_01_4c7a459e64

 Deeper Shades #2 Tokyo

”This whole town is a photo waiting to be taken” konstaterar Bitesnich i bokens inledning, där han beskriver hur han vid sitt besök i Tokyo 2013 blev guidad genom Golden Gai, några av de mer ljusskygga barstråken i Tokyo, och där en turist med en kamera sticker ut en aning. Med sin guide vid sin sida lyckades han dock fotografera sig igenom kvarteren utan incidenter.

227.3089x52ac9ee382c2f

223.3080x52ac9edf2489d

224.3082x52ac9ee023937

226.3088x52ac9ee327b2d

Det ryker ur brunnar, kastruller och tandlösa munnar, Rockabillykillarna bröstar upp sig i sina pomadaindränkta frisyrer och en geisha trippar ner för en ödslig trappa i natten. Tokyo från gatunivå fascinerar och är lite smått kusligt. Ett av mina favoritfoton från Tokyo har Bitesnich tagit på en karaokebar där han själv festar med japanska vänner.

228.3090x52ac9ee3efa5d

Ett foto från en karaokebar är kanske klichéartad, men i en samling ganska dystra scener är den som en positiv kick. Den uppsluppna stämningen smittar av sig och jag kommer att tänka på den klassiska karaokescenen i Lost in Translation. Ser det inte ut som om den coola unga mannen har en tandpetare i mungipan?

Andreas_H_Bitesnich_Deeper_Shades__03_Paris_Book_7fcf14e841

Deeper Shades #3 Paris

Den tredje boken består av foton tagna i Paris mellan 1997 och 2013. Bitesnich vill i inledningen poängtera att Paris ingalunda är den ultimata romantiska drömmen, utan pulserande, sexuellt och rått. Mycket riktigt är det inte något Amelie från Montmartre vi möter den tredje boken i Deeper Shades-sviten. Återigen, och än mer, andas de tunga, djupt svärtade fotona fuktig luft, ensamhet och tvivelaktig underjordisk verksamhet.

Andreas_H_Bitesnich_Deeper_Shades_Paris_Book_P_34-694.3078x52ac9edcf40fb

Paris 2013 & 2011

Andreas_H_Bitesnich_Deeper_Shades_Paris_Book_P_6-691.3081x52ac9edf9d628

Eiffeltornet 2012 & Place du Châtelet 2013

Andreas_H_Bitesnich_Deeper_Shades_Paris_Book_P_44-693.3087x52ac9ee2a7a13

Rue de L’Ancienne comédie 2012 & Mörk rock 2012

Krumma gummor, skriande fåglar, mystiska konstaplar i silhuett och en använd kondom på en regnvåt gata. Med skräckblandad förtjusning vänder jag blad och landar i något helt absurt, nämligen ett foto av en gigantisk konstgjord gorilla som fraktas bort på en trailer. Det är ett exempel på att Bitesnich ibland också avlockar städerna deras burleska och absurda inslag. Städernas vardagslunk är han inte intresserad av.

Andreas_H_Bitesnich_Deeper_Shades_Paris_Book_P_5-692.3110x52ac9eec81c32

Terminal 1 Paris 2013 & King Kong 2011

Andreas_H_Bitesnich_Deeper_Shades_Paris_Book_P_21-696.3083x52ac9ee082c79

Eiffeltorn Paris 2013 & Triumfbågen 2013

Det är svårt att tro men Andreas H. Bitesnich är självlärd fotograf, började sin professionella bana 1989 och har givit ut ett stort antal fotopublikationer. Han är född 1964, har specialiserat sig på nakenfotografi, mode och porträtt men har med sin svit Deeper Shades tagit ett rejält kliv bort från det konventionellt vackra och perfekta, in i de mörka, djupa skuggorna där måttstockarna för vad som är vackert är annorlunda.

I hela sviten tycker jag rentav att det är något japanskt över Bitesnichs stil, att han står under inflytande från både lite äldre och samtida japanskt  fotografi. Jag hoppas i vilket fall som helst att han porträtterar fler städer, att se hans foto från Hong Kong, Lagos eller São Paulo vore väldigt spännande.

Malin Lindgren

Malin Lindgren är uppvuxen i Färila, arbetar som visuell kommunikatör och har en magisterexamen i Keramik- och Glasformgivning från Konstfack.

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: Bedövande vackra, barocka och sensuella blomsterkreationer

encyclopedia_g_1

Encyclopedia of Flowers
Makoto AZUMA
Foto: Shunsuke SHIINOKI
Lars Müller Publishers, 2012

”Plants wither and decay. It is their essence and their drama.”
–  Makoto Azuma

Föreställ dig ett mycket stort antal sällsynt praktfulla och exotiska växter och blommor i alla upptänkliga former och färger. Det är inte växter du kan räkna med att hitta i naturen – många av dem är sällsynta och udda hybrider – och förmodligen hittar du dem inte ens i en större blomsteraffär. De har namn som Hippeastrum × hybridum ‘Nymph’, Anthurium andreanum ‘Black Queen’, Cymbidium ‘Gâteau Chocolat’, Eustoma grandiflorum ‘Kikoushi’, Burrageara  ‘Living Fire’, Zantedeschia aethiopica ‘Green Godess’, Chrysantemuum × morifolium ‘Ping Pong Golden’, Helianthus annuus ‘Monets Palette’ och ytterligare 2000 arter.

encyclopediaflowers_156_157

Sedan använder den japanske konstnären och floristen Makoto Azuma de här blommorna och växterna och skapar kreationer som han lägger ned hela sin själ i. Kreationerna och arrangemangen är nästan som organiska skulpturer. Samtidigt fotograferar kollegan Shunsuke Shiinoki, också han florist och specialist på det här, kreationerna i olika stadier sedan växterna skiljts från sina rötter. De fantastiska resultaten kan man se i Encyclopedia of Flowers och förlaget, Lars Müller Publishers, har inte sparat på någonting för att göra boken lika vacker som sitt innehåll. Den är sagolik och har också prisbelönats.

Makoto Azuma berättar i sitt intressanta och passionerade förord att människan redan i förhistorisk tid gav blommor som gåva. Han berättar om hur han som ganska ung började arbeta i en vanlig blomsteraffär och om det första överväldigande besöket på Tokyos största blomstermarknad, en av de största i världen med produkter från hela världen. Han berättar också om sin egen filosofi apropå blommor och växter, som verkar ha formats under intryck av en allt globalare marknad och ständigt nya trender som avlöser varandra.

encyclopediaflowers_70_71

Makoto Azuma och Shunsuke Shiinoki driver en blomsterhandel i Tokyo som beskrivs som ”haute-couture”, vilket innebär att man inte bara kan stolpa in och köpa en blomsterkvast, i butiken tar man bara emot beställningar. Delvis har det att göra med en omsorg om blommorna och naturen. I en vanlig blomsteraffär slänger man mängder med blommor när de blivit det minsta solkiga, Makoto Azuma använder bara exakt det material han behöver. Hela förordet präglas av en sympatisk vördnad för naturen och allt levande.

encyclopediaflowers_208_209

Min första association när jag började bläddra i  Encyclopedia of Flowers löpte till Peter Greenaway och hans barocka estetik, perfekta scener och det ständigt återkommande förgängelsetemat. Ett längre citat ur förordet om hur Azuma och Shiinoki samarbetar, och något om deras gemensamma filosofi:

”[Shiinokis] work begins the moment a flower is cut from its root and gradually starts to decay. As it changes shape and its life begins to fade, the photographs capture a moment, containing it in stilled time. Every day I focus on emotion and sensation, literally extinguishing life as I cut flowers. Meanwhile, Shiinoki watches this process at my side. Just as I complete my work, he photographs it. As I continue a process of trial and error, hollowing out a life force, that is the moment of a life’s blossom in full glory, and that is the moment being captured. And yet, much like a man’s life cannot be summarized by one’s twenties and thirties, a full bloom encapsulates the totality of life, from birth to death. Life exists as a cluster.”

encyclopediaflowers_384_385

Titeln anspelar dels på encyklopedins etymologiska associationer till ett kretslopp, dels har den drag av uppslagsverk, den avslutas med en utstuderat detaljerad lista med växtnamn. Azuma skriver att det finns mängder med blommor och växter som inte har några namn – det gäller även dem på den kommersiella marknaden – men att han tycker att de förtjänar att få namn, eftersom de fyller våra liv med så mycket skönhet och mening.

encyclopediaflowers_68_69

Encyclopedia of Flowers är en förbluffande vacker bok och det är talande att den, trots att den bara innehåller drygt fyrahundra sidor, avbildar över 2000 blom- och växtarter. Jag tycker att den med sitt kombinerade överdåd och förgängelsetema i någon mån säger något om vår tid, förfallet som präglar åtminstone stora delar av västvärlden. Jag noterar också att kaktusar används ganska flitigt. Boken är ganska svårslagen som gåva – istället för de gamla vanliga rosorna eller tulpanerna?

encyclopediaflowers_148_149

Alla foton © Lars Müller Publishers

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

En novell varje kväll 89: ”Kino” av Haruki Murakami

Den stämningsfulla novellen ”Kino” av Haruki Murakami handlar om en man som blir bedragen. Kino tar ut skilsmässa, säger upp sig från sitt jobb och öppnar en bar, dit han även tar med sin samling med vinylskivor med klassisk jazz:

”As he waited for his first customer, Kino enjoyed listening to whatever music he liked and reading books he’d been wanting to read. Like dry ground welcoming the rain, he let the solitude, silence, and loneliness soak in. He listened to a lot of Art Tatum solo-piano pieces. Somehow they seemed to fit his mood.”

Stämningen är blå och lite noir men Kino verkar ha funnit sin plats på jorden. Givetvis dyker det upp gäster som, på olika vis, stör harmonin.

Två novellsamlingar av Haruki Murakami:

13054650_O_2

Köp

13066561_O_1

Bevaka/köp

 

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller