Etikettarkiv: Tom Wolfe

Hur bra är höstens mest hajpade amerikanska roman?

ladda ned

Garth Risk Hallberg
City on Fire
Knopf

Höstens mest hajpade roman är City on Fire, debutromanen som Garth Risk Hallberg fick $2 miljoner i förskott för efter aggressiv budgivning från flera förlag. Och då var redan filmrättigheterna sålda. Det är en mycket ambitiös, nästan dickensk roman på hela 944 sidor. I intervjuer har Hallberg pekat ut Don DeLillo som en förebild och många har sett likheter med 80-talets kanske mest kända skildring av New York, Fåfängans marknad / The Bonfire of the Vanities av Tom Wolfe. Den senare jämförelsen haltar något, eftersom Wolfes roman är en utpräglad satir, medan City on Fire är anmärkningsvärt fri från satir.

Romanen har ett rikt persongalleri och utspelar sig i New York på 70-talet, då staden var nedgången och snubblande nära en konkurs. På många sätt är boken en hyllning till New York och dess invånare; särskilt mycket handlar den om periodens punkmusik, förutom påhittade artister och band, som Nicki Chaos och Ex Post Facto, Patti Smith, Television, Ramones, Sex Pistols och Clash.

Handlingen utspelar sig mellan julen 1976 till den 13:e juli 1977, då elförsörjningen fallerade och nästan hela New York lades i mörker. Nästan omedelbart började plundringar och mordbränder, och det dröjde ett dygn innan elförsörjningen fungerade igen. Förödelsen var enorm. 3700 personer arresterades.

På nyårsafton 1976 blir en ung kvinna, student och punkare, skjuten i Central Park. Hon hamnar i koma. Det här är den händelse som binder samman de olika karaktärerna i boken, som har vitt skilda bakgrunder – en ung färgad författare, en polis, en punkare, medlemmarna i en av New Yorks rikaste familjer, en reporter, en lärare, en specialist på fyrverkerier, en assistent på ett galleri med flera. I en bitvis bitvis uppskattande recension i New Yorker”The Time of Broken Windows. New York from punk to Trump” – påkekade Louis Menand, som till skillnad från Hallberg var ung när det begav sig, att New York inte var och fortfarande inte är en blandad stad som i romanen. Bokens idealiserade samhällssyn placeras i en dickensk tradition:

”Contrary to what newcomers to the city may imagine, New York is a place where circles almost never intersect, except transactionally – at co-op meetings and parent-teacher conferences, or on jury duty. New Yorkers circulate mostly within their own class and occupational orbits. Manhattan is a hundred small towns unevenly distributed over some twenty-two square miles of city space. But the genre that ‘City on Fire’ belongs to requires a suspension of disbelief on this point. Implausibility is part of the design. The plots of Dickens’s big ‘condition of England’ novels are implausible in the same way. In the London of ‘Bleak House,’ a connection between Lady Dedlock and Jo the street-sweeper didn’t have even a transactional basis.”

Men en roman behöver ju inte nödvändigtvis leva upp till realismens krav för att vara bra och fängslande. Kritiken har varit ganska blandad, men Michiko Kakutani i New York Times var en av dem som mest reservationslöst hyllade romanen:

”Garth Risk Hallberg’s ‘City on Fire’ is a big, stunning first novel and an amazing virtual reality machine, whisking us back to New York City in the 1970s, that gritty, graffitied era when the city tottered on the brink of bankruptcy, when the Bronx was burning and Central Park was a shabby hunting ground for muggers, and the Son of Sam was roaming the streets. Punk rock was being born downtown and starving artists could still rent garrets in Midtown. Vinyl was the music delivery system of choice, writers still wrote on typewriters, researchers relied on microfilm, and no one anyone knew had a cellphone.”

Det är naturligtvis en petitess, men Son of Sam nämns inte ens i romanen. Däremot tycker jag att ”virtual reality machine” är en bra beskrivning av bokens karaktär, men inte som något positivt. Skildringen har bitvis något maskinellt över sig och jag tror att det har att göra med att det är så otroligt många karaktärer att hålla reda på och att Hallberg använder sig av indirekt anföring. Tanken är, tror jag, att författarens röst ska smälta samman med karaktärernas olika röster. Problemet, och det är ett betydande problem, är att de flesta karaktärernas röster låter väldigt likartade. De låter som om de vore skapade av en ung ambitiös författare som velat skriva en stor roman om New York på 70-talet.

Och eftersom perspektivet hela tiden skiftar mellan de olika karaktärerna blir det svårt att skilja dem åt. Det gör att det blir svårt att engagera sig i dem, och det krävs en hel del engagemang om man ska läsa en roman på 944 sidor. City of Fire är dessutom, som det heter, karaktärsdriven. Garth Risk Hallberg har också sagt i intervjuer att alla karaktärer är som aspekter av honom. En eller ett par redaktörer på förlaget – man hystade ju trots allt upp nästan $2 miljoner för boken – borde ha kunnat fixa det här.

Kritiken har som sagt varit blandad, men jag tycker att recensionen av Christian Lorentzen i New York Magazine – City on Fire Is Trying to Have It Too Many Ways” – är den som bäst fångar vad det är som gör att romanen inte fungerar. Han framhåller exempelvis att den är väldigt sentimental och romantiserande. Det är ju inte heller första gången 70-talets New York skildras. Bitvis är Lorentzens recension onödigt elak, Hallberg är (nästan) debutant, men jag håller med om de flesta av hans invändningar och slutsatser:

”Ultimately, Hallberg is trying to have it too many ways. There’s a strong tradition of social novels of New York City — from William Dean Howells’s A Hazard of New Fortunes and the novels of Edith Wharton to DeLillo and Lethem — built on near overdoses of naturalistic detail. Hallberg has tried to yoke the genre to what one character calls a ‘fairy tale,’ but one of the virtues of fairy tales is that they’re usually only a few pages long.”

Spotify-lista: City on Fire

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Las Vegas Studio. Images from the Archives of Robert Venturi and Denise Scott Brown”

9783858817648_LasVegasStudio_EN_Paperback_def

Las Vegas Studio: Images from the Archives
of Robert Venturi and Denise Scott Brown
Red. Hilar Stadler och Martino Stierli
Scheidegger & Spiess

1968 åkte arkitekterna Robert Venturi, Denise Scott Brown och Steven Izenour tillsammans med en grupp studenter från Yale till Las Vegas. De åkte dit för att så förutsättningslöst som möjligt studera staden, inte minst för att det var en stad som man i stor utsträckning upplever från bilen. Foto och film användes målmedvetet i forskningsarbetet och materialet användes sedan i den banbrytande studien Learning from Las Vegas (1972). Det brukar nämnas som en mycket tidig och viktig del av den postmoderna traditionen inom arkitektur och urbana studier.

 

Riviera Hotel and Casino, Las Vegas, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

2008 öppnade arkitekterna Venturi och Scott Brown sina arkiv och gjorde materialet från 1968 tillgängligt för schweiziska Museum im Bellpark. Det kom att ligga till grund för utställningen ”Las Vegas Studio” med Hilar Stadler och Martino Stierli som curators. Utställningen uppmärksammade ett viktigt arbete, men den utgjorde också startpunkten för ett förnyat intresse för postmodernismen. Utställningen blev en succé och turnerade i Europa, USA och Australien. Boken som gavs ut i samband med utställningen är sedan länge slutsåld, men nu ger Museum im Bellpark ut en väldigt fin häftat version av Studio Las Vegas i samarbete med Scheidegger & Spiess.

 

Gulf-station, Las Vegas, 1971
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Bildmaterialet är fantastiskt, fotona som är tagna efter mörkrets inbrott är spektakulära, men fotona har mycket medvetet tagits i en konstlös eller okonstlad stil (”deadpan”). Utöver bildmaterialet finns det tre texter som, på lite olika vis, sätter in den här studien i sitt sammanhang. Den inledande och längsta texten, av Martino Stierli, tycker jag väldigt mycket om. Las Vegas var och är emblematisk för amerikansk populärkultur och Stierli lyfter fram en text som definitivt tog Las Vegas och populärkulturens parti, en artikel av Tom Wolfe som publicerades 1964 under titeln ”Las Vegas (What?) Las Vegas (Can’t hear you! Too noisy) Las Vegas!!!!”

Wolfe såg på Las Vegas, och annat som klassades som populärkultur och till och med ”dålig” kultur, som ett uttryck för en autentisk amerikansk folkkultur. Skriver Stierli: ”According to Wolfe, cultural development was not, or was no longer, taking place in the form of a top-down process in which the aesthetic preferences of the privileged classes were imitated by other classes, but instead as a bottom-up movement. As described by Wolfe, it was the socially peripheral and marginal that was aesthetically and culturally relevant.”

Freemont Street, neonskyltar, Las Vegas, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Den här nästan omvända värdeskalan både influerade och tilltalade Venturi och Scott Brown, den låg i linje med deras egna intressen och syften. Tanken var att bedriva forskning om en stad som vuxit fram ”underifrån” och undersöka hur den fungerade. De ville inte föreskriva hur en stad borde fungera, som många dåtida arkitekter, vars arkitektur ibland tangerade den sociala ingenjörskonsten, Venturi och Scott Brown ville bara ta reda på hur den fungerade. Stierli nämner också popkonst som ett fenomen i linje med de här tankarna och idéerna.

Freemont Street, Las Vegas, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

I slutet av Studio Las Vegas finns även en väldigt svår men bra text, ”Tableaux”, av konsthistorikern Stanislaus von Moos samt ett samtal mellan konstnären Peter Fischli, arkitekten Rem Koolhaas och curatorn Hans Ulrich Obrist. Vid ett tillfälle glider samtalet in på arkitektur som är betydligt mer känd via medierna än genom faktiska upplevelser. Och Stierli skriver i sin text om att många fokuserat på och fascinerats av Las Vegas ljus, bland andra den brittiske arkitekturhistorikern Reyner Banham, vars tankar nästan tangerar tanken på en virtuell stad.

Enligt Banham visade Las Vegas enbart nattetid sitt rätta jag, men för Venturi och Scott  Brown var fokuset annorlunda. De var också fascinerade av den fantastiska ljusarkitekturen som ger the Strip och Freemont Street en så spektakulär inramning nattetid, men deras fokus låg på hur man upplever staden som bilburen. De både fotade och filmade med kameror monterade på motorhuven på en bil. Enligt dem var det bilismen, bilistens perspektiv, som hade format estetiken i  Las Vegas, dess symboliska dimension och alla billboards.

Four Queens Casino, Las Vegas, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Stierli skriver om ett stort intresse i Amerika redan på 50-talet för den bilorienterade staden. Ämnet var stort inom konsten i allmänhet och fotografiet i synnerhet. Ett exempel är ett foto som Dennis Hopper tog från en bil i rörelse av en Standard bensinstation. Det vardagliga och det banala rymdes i verk av fotografer som Robert Adams, Frank Gohlke och Stephen Shore.  De och andra kallades sedermera ”New Topographics”, efter en utställning med samma namn 1979.

Venturi och Scott  Brown influerades även av konstnären Edward Ruscha, baserad i Los Angeles. Redan titlarna på hans fotoböcker gör att man anar att de kan ha utövat inflytande, som Twenty-Six Gasoline Stations (1963), Every Building on the Sunset Strip (1966) och Thirty-Four Parking Lots in Los Angeles (1967).

Parkering på the Strip, Los Angeles, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Studio Las Vegas är en häftad men elegant volym med drygt 180 sidor, till övervägande delen foton, men även tre intressanta texter. Fotona är naturligtvis huvudnumret i den här boken, foton och film utgjorde stommen studien, både som illustration och argument. Fotona har en distinkt 60-talskänsla och Las Vegas ser närmast idyllisk ut.

Bilderna har något romantiskt över sig, i flera bemärkelser av ordet, och jag undrar om det inte delvis beror på att Robert Venturi och Denise Scott Brown var relativt nygifta. De gifte sig 1967, ett år innan de gav sig ut på sin forsknings- eller studieresa, som resulterade i klassikern Learning from Las Vegas (1972).

The Strip sedd från öknen, Denise Scott Brown i förgrunden, 1966 Foto: Robert Venturi
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Robert Venturi och Denise Scott Brown såg sig själva i första hand som läsare och uttolkare av redan befintliga kulturella och urbana förhållanden. De förkastade helt ett annat och då mer inflytelserikt och mer utopiskt arkitektideal. Skriver Stierli i slutet av sin introducerande text:

”Venturi and Scott Browns approach was revolutionary precisely in its renunciation of the rhetoric of revolution in favor of focusing architectural thought and action on the here and now. They captured this visually in their photographic and filmic research on the Strip. Working with the image of the city, and working on the image of the city, became one of their central concerns. It is this insistence on the city as it actually is that is the lasting legacy of Learning from Las Vegas.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner