Niklas Qvarnström Foto: Sara Alehed
Litteraturkritikens status har minskat de senaste decennierna. Som en ovanligt drastisk illustration till det kan man kanske erinra sig novellen ”Bullet in the Brain” av Tobias Wolff. En manlig kritiker är på en bank när beväpnade rånare med huvor stormar in i lokalen. Litteraturkritikern fäller någon kommentar och blir tillsagd att hålla käften. Men det är som om kritikern inte kan kontrollera sina impulser att agera smakdomare. Han får, vilket redan titeln avslöjar, en kula i huvudet.
Wollf skrev naturligtvis novellen som ett skämt, den är otippat humoristisk, men antipatier mot kritiker verkar vanligt, inte minst bland författare. Vilket naturligtvis är förståeligt, att kämpa i tre fyra år med en bok, investera allt man har i den, för att sedan bli avfärdad på 2500 tecken, det måste svida rejält. Men vad är alternativet? Att avskaffa negativa recensioner? Avskaffa litteraturkritiken?
Mitt förhållande till litteraturkritiker är ungefär som fans till fotbollslag eller som musiknördars till skivbolag. Man fastnar för vissa av dem och följer dem. Man bygger upp någon slags relation till dem. Göran Greider har varit som ett Hertha Berlin för mig och Horace Engdahl som ett Chelsea. Lars-Olof Franzén har varit som Blue Note och Bengt Holmqvist som Decca. Något i den stilen. Unga kritiker som Viola Bao och Victor Malm kan jag inte placera ännu, men jag vet att jag kommer att följa dem i åtskilliga år.
En av de svenska kritiker jag följer med störst behållning är Niklas Qvarnström, som skriver för bland annat Sydsvenskan. Han var vänlig nog att svara på frågor om litteraturkritik, ett ämne som det med jämna mellanrum förs ganska hårda debatter om.
Det vore roligt om du kunde börja med att berätta lite om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till kritiken? Minns du vilket ditt första arvoderade uppdrag var?
Min första arvoderade recension var mycket ambitiös. En lång anmälan av de första tre banden av Gunnar Ekelöfs Skrifter, med Reidar Ekner som redaktör, i Nordvästra Skånes Tidningar. Det var på hösten 1991, jag var tjugotvå och läste (eller hade precis läst) litteraturvetenskap i Lund. NST hade på den tiden en driftig kulturredaktör som raggade unga talanger bland studenterna, beredda att skriva för billig peng. Utöver mig bland andra Kristina Lundblad, Gabriella Håkansson, Carl-Henrik Fredriksson och Jonas Thente. Jag tror jag fick 400 spänn för texten, men fick framförallt behålla de tjusiga böckerna som jag annars inte skulle haft råd att köpa. Jag skrev den för hand och renskrev på maskin, satt och tippexade över stavfel, varefter jag snällt gick till biblioteket och drog en kopia som jag skickade till tidningen med Posten. Det kunde ha sina risker; när min text om de tre sista banden publicerades halvannat år senare hade sidorna blandats ihop utan att någon upptäckt att resultatet var fullkomligt oläsbart.
Vad är allra roligast och mest givande med att bedriva kritik?
Roligast och mest givande är fortfarande att i efterhand, medan jag formulerar mig kring en bok jag just läst, förstå min egen läsupplevelse.
Det blossar med jämna mellanrum upp debatter om litteraturkritik. De inleds vanligtvis med att någon inom det litterära fältet, oftast någon som är lite äldre, påstår att det litterära samtalet har förflackats. På det följer svar av kritiker eller kulturchefer som svarar att kritiken i stort sett är oförändrad eller att den till och med har blivit bättre. Mer sällan diskuteras den grundläggande frågan varför det är viktigt, för hela det litterära fältet, att det finns en vital litteraturkritik. Skulle du kunna berätta lite om din syn på litteraturkritik? Vilka funktioner tycker du att dagens litteraturkritik har och bör ha?
Jag deltar aldrig i debatter om kritikens utan tvivel ständigt pågående kris, men hoppas bidra med ett svar på vilka funktioner jag tycker litteraturkritiken bör ha genom de recensioner jag skriver. Det vill säga (i bästa fall) kvalificerade omdömen, formulerade på ett (i bästa fall) förtjänstfullt sätt, som (i bästa fall) tar hänsyn till ambitionen hos författaren och i viss mån förlaget, till den tänkta målgruppen och så vidare, och som (i bästa fall) även lyckas säga något värdefullt om litteratur och mänskliga villkor.
Under förra året pågick en ganska hätsk och segsliten debatt. Till ganska stor del handlade den om resurser, om minskade kulturbudgetar, snåla arvoden till frilansare etcetera. Jag minns att jag tänkte att kritikens kris kanske är djupare. Vi lever i en tid i vilken de allra flesta inte längre tror på objektiva estetiska, eller ens etiska, värden. Om det är sant, varur ska litteraturkritiken då hämta sin legitimitet? Vad kan litteraturkritiken erbjuda som inte en algoritm på Amazon kan erbjuda?
Svaret ligger lite grann i frågan: Vad litteraturkritiken kan erbjuda är (i bästa fall) kvalificerade subjektiva omdömen, just med tanke på att det inte finns och aldrig har funnits några objektiva estetiska värden. En undertecknad text har en avsändare som en algoritm saknar.
Serietecknaren Liv Strömquist gjorde för en tid sedan en spaning, i någon av de poddar hon medverkar i. Den gick ut på att det har blivit allt vanligare att kritiker recenserar karaktärer, snarare än boken, filmen eller teveserien som ett autonomt konstverk. Hennes främsta exempel kom nog från teveserien Boys; flera kritiker sågade den för att de inte tyckte att karaktärerna var några sköna snubbar. Finns det, tycker du, en liknande tendens inom litteraturkritiken? Har moralen delvis trängt undan estetiken i kritiken?
Det finns det säkert. Nyligen hörde jag om ett universitet i USA som strukit Albert Camus Främlingen från litteraturlistan, på studenternas begäran, eftersom de tyckte att huvudpersonen betedde sig rasistiskt, och det är ju inte bra om så sker i verkligheten. Uppbyggligheten är litteraturens främsta fiende. Vissa identitetspolitiska perspektiv, som blir vanligare inom kritiken, kan som jag ser det bädda för moralism.
Jag läste nyligen en underhållande och pretentiös essä, Pretentiousness. Enligt författaren, Dan Fox, är det pretentiösa en förutsättning för ett blomstrande kulturliv. När jag läste essän tänkte jag mig kritiken lite som en frizon för det pretentiösa. Kan litteraturkritiken vara ett fält där det pretentiösa inte bara är tillåtet, utan också något eftersträvansvärt? Eller är det just det som upplevs som pretentiöst som riskerar att stöta bort läsarna?
Både ock. Att ha pretentioner (i bemärkelsen ambitioner) behöver ju inte vara fel; pretentiöst (i bemärkelsen pompöst) blir det väl om det inte finns täckning för anspråken. Men, beträffande kultursidor och kritik: om referenserna, statistiken och terminologin på en sportsida stöter bort de läsare som inte förstår innehållet, ser man det inte som ett problem.
Det finns en uppfattning, kanske vanligare förr, att kritik är eller kan vara en litterär form i sig. New York Times filmkritiker A.O. Scott ansluter exempelvis till den här tanken i helt nyligen utgivna Better Living Through Criticism. Skulle du kunna nämna några kritiker som du tycker lever upp till de här anspråken och som du gärna läser? Berätta gärna vad som utmärker dem.
Film- och litteraturkritiken av Göran Sommardal på radion är ofta språkligt virtuos och underhållande i egen rätt. Jonas Thente kverulerar stilfullt i DN. Isabelle Ståhl sätter samman oväntade referenser i Svenskan. Torbjörn Elensky har folkbildande kvaliteter. Gabriella Håkansson är ofta passionerat hissande och dissande i Sydsvenskan. Som Thente för en del år sedan skrev i sin dödsruna över den i förtid bortgångne GP-kritikern Johan Dahlbäck: att hans recensioner ofta var litterärt överlägsna de böcker han anmälde. Det finns flera exempel på det. Dessutom är ju många kritiker också författare.
Ett varmt tack till Niklas Qvarnström, som också är författare till romanen Grand Zero:
”Blev världen en annan efter 11 september 2001? I debuten Grand Zero ger Niklas Qvarnström ett långt, kaotiskt och labyrintiskt svar på den frågan, och serverar samtidigt det svenska bokårets mest häpnadsväckande romanäventyr.”
– Eva Johansson i Svenska Dagbladet
Här kan du läsa om Qvarnströms favoritböcker 2015.
Ola Wihlke
BearBooks 