Etikettarkiv: Tree of Smoke

Denis Johnson, 1949-2017

”The god I want to believe in has a voice and sense of humor like Denis Johnson’s.”
— Jonathan Franzen

Den amerikanske författaren Denis Johnson har avlidit, blott 67 år gammal, till följd av levercancer. Han beskrivs ibland som en författarförfattare, och det kan ligga något i det, samt att han inte nått det erkännande han förtjänar. Men han uppskattas av långt fler än författare, han har vunnit ett National Book Award och hans Jesus’ Son (1992) räknas inte bara som hans stora mästerverk, utan även som en modern amerikansk klassiker.

Jesus Son - Modernista Pulp (häftad)

Jesus’ Son är en samling länkade berättelser som hålls samman av berättarens, Fuckheads, röst. Fuckhead har, precis som många av de andra karaktärerna missbruksproblem och det är ett återkommande element i Johnsons böcker –– karaktärer som har missbruksproblem eller som är udda och avvikande.

Johnson brottades själv under en längre tid med missbruksproblem och han har en förlåtande, eller åtminstone inte dömande, blick på sina udda och ibland våldsamma karaktärer. Han ansåg att personer som brottades med missbruk ofta var sökare.

Skriver Lincoln Michel i en väldigt fin dödsruna i Playboy:

”Above all, Johnson was a writer for the weirdos. He wrote for and about the drop-outs, the druggies, the punks, the outkasts, and the sinners.” Och: ”More than any other writer, Johnson had the ability to sum up the wonder, terribleness, and absurdity of life all at once.”

Johnson studerade med Raymond Carver som lärare och det märks på sätt och vis. Hans stil är minimalistisk, men den är samtidigt poetisk, febrig och ibland hallicunatorisk. John Updike jämförde Johnsons stil med den unge Hemingways ”gleaming economy”.

De längre romanerna, som Tree of Smoke och The Laughing Monsters, är kärva och tunga men också våldsamt gripande. Vissa karaktärer, och kanske vissa av böckerna i sig, kan framstå som cyniska, men Johnson var nog snarare en skeptisk och klentrogen humanist. Hans bortgång är en stor förlust för den amerikanska litteraturen.

En novell varje kväll 27: ”Emergency” av Denis Johnson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Recension: ”The Laughing Monsters” av Denis Johnson

417XIesnXQL._SX300_Denis Johnson
The Laughing Monsters
Farrar, Straus and Giroux

För en tid sedan var Barack Obama och handlade böcker med sina döttrar på Politics & Prose, en av Washingtons allra mest kända bokhandlar. En lista med böckerna publicerades och lejonparten av dem var barnböcker, men en av dem är verkligen inte någon barnbok, Denis Johnsons senaste roman The Laughing Monsters (Farrar Straus Giroux), som på det här sättet fick lite gratisreklam.

Romanen behöver egentligen inte någon gratisreklam, den har överlag fått fina recensioner och den finns med på många listor över de bästa böckerna 2014. Men Johnson, som sällan låter sig intervjuas, är känd som författaren som inte är lika känd som han är bra. Han är en författare som uppskattas mycket av kritiker och andra författare.

Delvis kan man förstå det när man läser The Laughing Monsters, som har drag av spionthriller men som inte lever lika högt på en svängig intrig som en roman av exempelvis Ken FollettJohn Le Carré eller Frederick Forsyth. Styrkan med Johnsons nya roman, och många av hans tidigare böcker, är att han bygger upp spännande och fängslande stämningar. I det här fallet är det ambivalenta och paranoida stämningar i världen som den ser ut efter 11 september.

Romanen börjar med att Roland Nair, romanens inte helt pålitliga berättare, anländer till Freetown, huvudstad i Sierra Leone. Det är inte första gången han är i Afrika, han har snarare drag av veteran som inte kan motstå frestelsen att återvända, trots att han har en ganska cynisk bild av Afrika, åtminstone vad gäller Västafrika och Afrika söder om Sahara. Han kommer också, ganska väntat, tillbringa en hel del tid i olika hotellbarer.

Denis Johnson är sällan intresserad av att skapa sympatiska karaktärer, och Roland Nair är inget undantag från den regeln. Man får inte mycket bakgrundsinformation, men han utger sig för att vara dansk, trots att han reser på ett amerikanskt pass. Han påstår att han jobbar för NATO men verkar beredd att sälja ut hemligheter om organisationens samarbete i säkerhetsfrågor.

Det var tio år sedan Roland var i Afrika, man kan ana att han inte var där för att åka på safari, det är oklart exakt vad han gjorde då, men nu återvänder han för att återförenas med sin vän Michael Adriko. Tillsamman tjänade en gång grova pengar.

Man får intrycket att Michael är något yngre än Roland, att han börjar närma sig fyrtio, och han växte upp i gränstrakterna mellan Uganda och Kongo-Kinshasa. Möjligen var han barnsoldat, något trauma finns i bakgrunden, men han verkar ha varit legosoldat i hela sitt liv – han påstår att han tjänat den ghanesiska armén, den kuwaitiska emirens garde och de amerikanska gröna baskrarna.

Nair är ganska övertygad om att han blivit inbjuden av Michael för att än en gång göra någon slags affärer, men den officiella orsaken är att Michael vill att Roland ska träffa hans nya fästmö, Davidia, en ung kvinna från Colorado. Tillsammans påbörjar de tre en resa till Michaels hemtrakter, planen är att han och Davidia ska gifta sig i hans hemby.

Men de tre resenärerna litar inte på varandra, de undanhåller sanningar från varandra och blir allt mer misstänksamma. Det är det här triangeldramat som skapar den egentliga spänningen i berättelsen, trots att den också innehåller vissa av spionthrillerns vanlig spänningsskapande element. Men det pratas mer om CIA, Mossad, MI4, MI5, MI6 än vad de verkligen är inblandade i handlingen.

Det pratas mycket om att göra stora affärer, med allt från guld till uran, men det händer inte fullt lika mycket. Jag tycker om Johnsons lekfulla förhållande till spionthrillerns genrekonventioner och tror inte att han i första hand är ute efter en realism. Jag tror att han snarare velat skriva en trovärdig roman än en sannolik roman.

Alla har inte uppskattad The Laughing Monsters, men jag tycker att det är en av årets bästa och mest fängslande romaner, trots att jag inte är så imponerad av karaktären Davidia, som mest får vara snygg och lite mystisk.

Och jag tycker att Johnson än en gång bevisat att han är en av den samtida amerikanska prosans största, men det kan vara värt att utfärda en liten varning, The Laughing Monsters är, precis som hans mästerverk, Tree of Smoke (Picador), en väldigt maskulin bok, med allt vad det innebär.

9780312427740

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förutom Tree of Smoke vill vi rekommendera Johnsons novellsamling Jesus Son, en modern amerikansk klassiker som finns i  en fin översättning av Niclas Nilsson i Modernistas underbara serie Modernista Pulp.

jesus_son

 

 

 

 

 

 

 

 

 

David L. Ulin intervjuar: ”Denis Johnson’s carefully arranged derangement

Ny novell av Johnson: ”The Largesse of the Sea Maiden

New Yorker: ”Fiction Podcast: Donald Antrim Reads Denis Johnson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner