Tag Archives: Truman Capote

Truman Capotes aska går på auktion

Truman Capotes aska ska auktioneras ut i Los Angeles, rapporterar The Guardian. Utropspriset är 2000 dollar, vilket inte låter extremt mycket. Kvarlevorna förvaras i en snidad japansk ask.

Förklaringen till att Capotes kvarlevor plötsligt dyker upp på marknaden i Los Angeles:

”The ashes are part of the estate of Joanne Carson, the late wife of former Tonight Show host Johnny Carson, who died last year. Carson was a close friend of Capote and hosted him at her Bel-Air mansion, where he died of liver disease in 1984, aged 59.”

Truman Capote var ju en riktig författarkändis, han sprang exempelvis på kändistäta Studio 54, och auktionsfirmans chef, Darren Julien, är övertygad om att Capote inte skulle ha något att invända mot försäljningen:

”He loved to create press opportunities and to read his name in the paper. I think he would love it that he’s still grabbing headlines today.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

Fotobok: ”Irving Penn: Beyond Beauty”

TWIS-gear-patrol-beyondbeauty
 
Irving Penn: Beyond Beauty
Essä: Merry A. Foresta
Yale University Press

För mig är den bildvärld Irving Penn (1917–2009) skapade förknippad med barndomen. Det var pappa som visade mig hans foton, i tidskrifter, böcker och på utställningar. En av dem var på Moderna i Stockholm, om jag inte minns fel. Penn donerade ett hundratal foton till Moderna museet.

Det jag minns starkast är overkligt vackra kvinnor som poserade aningen teatraliskt i osanolikt vackra kläder. Jag minns också vackra foton av människor, ofta klädda i traditionella kläder, från Indien, Afrika, Mexiko med flera platser. Jag minns fotona som sagolikt vackra eller, kanske ännu hellre, öververkligt vackra.

penn_girl_behind_bottle (1)

Irving Penn, Girl Behind Bottle (Jean Patchett), New York, 1949, printed 1978, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penns dragning till det surrealistiska framhävs av Merry A. Foresta i hennes långa fina essä i Irving Penn: Beyond Beauty, som gavs ut i samband med utställningen med samma namn på Smithsonian American Art Museum. Utställningen flyttar runt till olika platser i USA fram till 2018.

Irving Penn är kanske mest känd för sitt modefotografi och experiement med stilleben, men Foresta visar hur porösa gränserna var mellan Penns olika fotografiska verksamheter. Fotona i Irving Penn: Beyond Beauty, knappt 150 stycken är hämtade från hela Penns karriär och visar upp hela hans rika repertoar, från tidiga foton av gatuskyltar till modefotografier och porträtt av både okända och kända personer, som Francis Bacon, Alberto Giacometti och Le Corbusier.

penn_dali

Irving Penn, Salvador Dali, New York, 1947, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Det var inte självklart att Penn skulle bli fotograf, han studerade vid Philadelphia Museum School of Industrial Art och tanken var först att han skulle bli konstnär, men han tyckte inte att han hade förutsättningar att bli riktigt bra. En av hans lärare var Alexey Brodovitch, legendarisk art director på Harper’s Bazaar, som var öppen för ett mer konstnärligt och experimentellt foto. I ett nummer publicerade man röntgenfoton av flaskor med smink.

penn_kerchief_glove (1)

Irving Penn, Kerchief Glove (Dior), Paris, 1950, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © Condé Nast

 
En annan person som var betydelsefull för Penn, och som också var född i Östeuropa och var influerad av modernismens avantgarde, var Alexander Liebermann. När Penn kom hem från en resa till Mexiko, 1943, hade Liebermann just utsetts till art director på Vogue. De inledde ett mycket fruktsamt samarbete.

Som Penn minns det tog han sitt ”första seriösa foto” i Mexiko 1942, som Foresta beskriver så här: ”an image of a Mexiko City shop window full of brooms that stand crowded together like imprisoned stick figures […]” Intressant nog publicerades fotot i en kortlivad surrealistisk tidskrift i New York, VVV. Men det var på Vogue karriären tog fart på allvar, en karriär som ganska snart skulle göra Penn till en av världens mest aktade och eftertraktade fotografer, oavsett om det gällde reklamfoto eller porträtt.

penn_capote

Irving Penn, Truman Capote, New York, 1979, printed 1983, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
De första uppdragen Lieberman gav Penn var att ta fram tidskriftsomslag, men sedan uppmanade Lieberman honom att fota omslagen själv. Skriver Foresta: ”[…] Penn created clever and balanced arrangements of fashion accessories, beauty products, or cooking ingredients, his still lifes often styled on the humble surface of a wooden table. His first Vogue cover was published in the October 1, 1943, issue of what was then a biweekly periodical. While the competition at Bazaar was increasingly tending to favor blurry action shots or pictures purposefully out of focus, a Penn photograph, whether illustrating the season’s new fashion accessories or the ingredients of a beef stew, had the force of evidence as well suited to a technical magazine as to a fashion publication […]”

penn_frozen_foods

Irving Penn, Frozen Foods, New York, 1977, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
En av de främsta poängern med Irving Penn: Beyond Beauty tycker jag är att man, både i urvalet bilder och Forestas essä, lyfter fram så många olika sidor av Penns fotografi och att man lyfter fram fotografi från hela hans karriär, tidiga foton av skyltar och från hans resor i den amerikanska södern och foton från 2000-talet.

penn_young_boy

Irving Penn, Young Boy, Pause Pause, American South, 1941, printed 2001, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Foresta berättar också om Penns perfektionism, som är ganska uppenbar när man betraktar hans foton. Denna perfektionism är inte minst tydlig i Penns utforskande av stillebenets möjligheter och begränsningar. Han strävade, skriver Foresta, efter ett nära nog platoniskt ideal:

”His studio daybooks describe a nearly continous stream of incoming and outgoing portrait subjects – models, dresses, hats,  gloves, food, flowers – all to be evaluated by Penn’s camera. The same sense of exactitude was applied to his commercial work for clients as disparate as the Jello-O Company and U.S. Steel as to his editorial images. […] Even when his subject was dog food, he demanded that the canine model arrive hungry, the better to look hungry.”

penn_rooster

Irving Penn, Red Rooster, New York, 2003, printed 2007, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Men Foresta framhåller inte bara kontinuiteten i Penns fotografi, den utstuderade skönheten. Just vad gäller Penns stilleben påpekar hon att de senare ofta har ett förgängelsetema, ibland med den mest kända av alla vanitas-symboler, dödskallen. Memento mori kan man väl även kalla de cigrarettfimpar Penn hittade utanför sin ateljé och fotade i närbild. De här senare fotona var i regel mindre insmickrande än de tidigare.

Också porträttbilderna ändrade karaktär, de fotades i en allt mer sparsmakad miljö, snarare än i de avporträtterades vardagliga miljö eller omgivna av rekvisita. Det nya bildspråk Penn och andra fotografer utvecklade vid mitten av 1900-talet kallades av John Szarkowski, curator på MoMa, för ”a new beginning.”

penn_mouth

Irving Penn, Mouth (for L’Oréal), New York, 1986, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Penn gjorde också en mängd resor, exempelvis till Japan (1964), Spanien (1965), Nepal (1967), Kamerun (1969) och Marocko (1971). De här fotona är inte, hävdar Foresta, antropologiska: ”Penn’s travel portraits seem to further declare that decorative beauty is an absolute value that trancends cultural differences. If they at all serve as commentary, these photographs suggest that the definition of difference – Western or non-Western, fashion or decoration – is only a matter of artistic context.”

Penn fotade också 1950 två serier med porträtt, i Paris och London, av företrädare för olika yrken, som fiskhandlare, osthandlare och konditorer. Penn hade funnit sitt stilistiska territorium, en stil som han höll sig till med också lekte med och utvecklade. Under de kommande 60 åren tog Penn hundratals porträtt och modefoton för Vogue. I nästan alla foton tagna efter 1950, undviker Penn helt och hållet att avslöja några detlajer om ateljén. Men när han fotograferar Francis Bacon, 1962, i dennes ateljé, kunde han inte låta bli att låta en reproduktion av Rembrandts självporträtt synas i bakgrunden.

penn_miyake

Irving Penn, Issey Miyake Fashion: White and Black, New York, 1990, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penn: Beyond Beauty täcker alltså, i både text och bild, hela Penna karriär: ”The value of looking at an entire career, from earliest to last, is the ability to chart inspiration, mastery, and lagacy.” Och Penns karriär löper i princip parallellt med fotografiets storhetstid, kanske var rentav fotot det mest inflytelserika mediet under 1900-talet?

penn_cracked_mirror

Irving Penn, Irving Penn: In a Cracked Mirror (A), New York, 1986, printed 1990, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Många anser att Irving Penn är en av 1900-talets främsta fotografer, och om man ska lyfta fram en särskild bedrift är det att han suddade ut gränser mellan konstnärligt och kommersiellt foto, han gav, som Foresta uttrycker det, legitimitet åt modet som konst. Under postmodernismens glansdagar, under 80- och 90-talet, visade han sig vara påfallande ointresserad av teori.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Studio 54” av Hasse Persson

JuxtapozStudio5400

Hasse Persson
Studio 54
Max Ström, 2014

För en tid sedan skrev vi om fotoboken Studio 54 (Stanley / Barker), en lyxig bok med foton tagna av Tod Papageorge mellan 1978 and 1980 på världens mest mytomspunna diskotek:

”Det verkar som om de flesta fotona är tagna framåt småtimmarna, fasader rämnar och stämningen blir mer burlesk. Man får nästan intrycket att graden av berusning är så hög att Papageorge kunnat vandra runt i lokalerna som om han vore osynlig. Han har en fantastisk blick för det lätt vansinniga och humoristiska i olika situationer.”

Vi skrev också att fotona var ”råa och direkta men samtidigt poetiska.” Men det var innan vi hade sett fotona i Studio 54 av Hasse Persson, som verkligen är råa och direkta. Perssons foton verkar dessutom tagna när trycket var som allra högst på dansgolvet på Studio 54.

I ett initierat och entusiastiskt förord berättar Persson om nattklubbens storhetstid, som inleddes 26 april och sedan varade i ungefär 1000 nätter. Han berättar om grundarna Steve Rubell och Ian Schrager och om hur de skapade en unik atmosfär som byggde på en genomtänkt blandning av så kallat vanligt folk, megakändisar och tidens klubbmusik: disco. Alla var där, inte minst Andy Warhol, som Hasse Persson fotade åtskilliga gånger på Studio 54. Andra kända besökare som Persson fångade på bild: Halston, Bianca Jagger, Truman Capote

När Rubell och Schrager åkte dit för skattebrott, de blev dömda till fängelse, anordnades en sista avskedsfest. Det var den 4 februari 1980 och bland gästerna fanns Diana Ross, Richard Gere, Jack Nicholson och Reggie Jackson. Enligt en anekdot var det Sylvester Stallone som köpte den sista rundan drinkar på klassiska Studio 54.

Inte minst intressant är Perssons beskrivning tekniken han använde för att fånga den unika atmosfären på Studio 54 på 35-millimeters film, en teknik som gör att hans foton från nattklubben känns både mer originella och mer autentiska än de flesta andra i samma genre. Persson citerad ur den engelskspråkiga upplagan:

”After much experimenting, I finally found a way to capture the Studio 54 ambience on camera by using a flash to freeze the subject at the same time as I kept the shutter open for up to 30 seconds. This allowed me to catch movement on the dance floor, and the colored lights and other details that characterized disco culture.”

Alla foton © Hasse Persson

HP11

HP41

HP19

HP64

HP78

HP61

HP67

HP21

HP81

Spellista med disco.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fet bok med 250 författarporträtt tagna av kända fotografer

cover writers

Writers: Literary Lives in Focus
Red. Goffredo Fofi
contrasto, 2014

I have always noticed that in portraits of really great writers the mouth is always firmly closed. 
— Gertrude Stein

Fotot på bokens omslag är taget av Richard Avedon och den porträtterade författaren är Truman Capote. Det är en fet volym på dygt 500 sidor, varannan sida innehåller en text som i sammandrag berättar om en känd författares verk, varför hans eller hennes foto valts och lite kort om fotots bakgrund. Varannan sida visar ett fotografiskt porträtt av den aktuella författaren, ofta taget av en världskänd fotograf.

48c23fe49df829de14254134390add15-large

Jorge Luis Borges. © Fernando Scianna, Palermo,1984

Först ett foto av Jorge Luis Borges (1899-1986) som är ett av mina favoritporträtt i boken.  Han var vid det här laget blind, men han sökte solens strålar med ansiktet och sa att han kände att himlen måste vara ultra-blå. Med ansiktet vänt mot solen började han deklamera Dante. Fotot har också en vagt komisk kvalitet. Borges hade huvudet fullt av enorma mängder litteratur. Det ser nästan ut som om molnet ovan Borges håller på att sugas in i den store diktarens huvud. Eller så har jag bara livlig fantasi.

Visst har man sett vissa av fotona i Writers: Literary Lives in Focus förr, men urvalet är generöst och laguppställningen är oerhört imponerande: det foto Heri Cartier-Bresson tog 1947 av William Faulkner i hans hem i Mississippi, det otippat roliga porträtt Philippe Halsman tog av en hoppande Aldous Huxley. Det är många imponerande par, och det är inte alltid solklar vem som är mest känd: Ernest Hemmingway i jägartagen porträtterad av Robert Capa, Jean Cocteau porträtterad av Herbert List, Julio Cortázar porträtterad av René Burri, Simone de Beauvoir av Cartier-Bresson, Zadie Smith av Eamonn McCabe, och Paul Auster porträtterad av Bruce Davidson. Bara i det här lille urvalet blev det många fotografer knutna till Magnum Photos!

5dbb9c686414b9b0226d79cf813c1d86-large

Paul Auster © Bruce Davidson, New York, 1994

Hela boken, Writers: Literary Lives in Focus, vittnar om porträttfotots uttrycksmöjligheter. Bruce Davidson har verkligen fångat Auster när han ser allra mest ut som författaren Paul Auster, precis så som hans läsare och beundrare vill att han ska se ut. Det är ett riktigt stiligt foto. Det är bara en vild gissning, men jag tror att Auster var nöjd.

1bbb0e86b4a2d579291fdb9684d2559d-large

Ingeborg Bachmann (1916-1973)  © Herbert List, Rom, 1954

Ännu ett fantastiskt porträtt, av en stilig Ingeborg Bachman, den är nästan som om hon ignorerar List och hans kamera, som om hon har hittat något betydligt intressantare att titta på. Hon har tagit på sig något av ett stenansikte, som kanske passar hennes omvittnat svåra intellektuella stil. Men jag tycker också att man runt munnen kan ana ett lite roat drag.

ecb05461712eb04ea195e3f2fdb74b9d-large

Emmanuel Carrère © Lise Sarfati

Jag vill minnas att jag läst en bok av Emmanuel Carrère och sett en film baserad på en av hans andra böcker. Men om någon hade visat mig den här bilden för ett par dagar sedan, skulle jag inte en komma i närheten.  Det gör att Writers: Literary Lives in Focus är så rolig att bläddra, titta och läsa i. Man känner igen ganska många av de klassiska porträtten, men några av dem har man nästan glömt bort. Sedan finns de klassiska porträtt som man inte känner till. Författare man känner till men som man inte riktigt minns hur de såg ut, bara vagt från något svartvitt foto på baksidan av någon bok. Och vissa författare går man helt bet på.

Boken är alfabetiskt organiserad, från Chinua Achebe och Zhong Acheng till Marguerite Yourcenar och  Andrea Zanzotto. Ju mer jag tänker på det så tycker jag att Goffredo Fofi, essäist och kritiker inom både litteratur, drama och film, har gjort ett helt fantastiskt urval, av fotografer, foton och författare.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

7 true crime-böcker för dig som gillar podcasten Serial

True crime är en enormt stor genre i Amerika, och den är nästan oöverblickbar. Dessutom finns det en stor litteratur om true crime-böcker. Genren är också gammal, Edgar Allen Poe är en av pionjärerna, men vi inleder vår lista med boken som anses vara startpunkten för modern true crime, en bok som dessutom ökade intresset för genren enormt mycket.

9780812994384

In Cold Blood (Modern Library) av Truman Capote.

Den kom ut första gången 1966 och den fullständiga titeln är In Cold Blood: A True Account of a Multiple Murder and its Consequences. Det är svårt att överskatta dess betydelse för true crime, journalistisk och litteratur. Den anses, felaktigt, vara det första exemplet på en non-fiction novel. Begreppet är luddigt och det kanske inte är någon slump att boken åtskilliga gånger anklagats för fabricerade citat och episoder. Dessutom har inte Harper Lee, Capotes vän och kollega, fått det erkännande hon förtjänar för sin medverkan.

Truman Capote rekonstruerar mordet på en hel familj. Den 15 november 1959 i Holcombe, Kansas, hittas en jordbrukare, hans hustru och två barn brutalt mördade i sitt hem. Det är blod på väggarna, telefonledningarna är kapade och ett par dollar är stulna. Rekonstruktionen bygger i första hans på tidningsartiklar och intervjuer. In Cold Blood har tryckts i ständigt nya upplagor, enligt Wikipedia har bara en true crime-bok sålt bättre, Helter Skelter (1974), som handlar om de så kallade Manson-morden och skrevs av åklagaren Vincent Bugliosi.

BloodWillOut_Cover.indd

Blood Will Out (W.W. Norton) av Walter Kirn

Titeln innehåller ordet blod och den fullständiga titeln upplyser om att berättelsen är sann, men det här är något helt annat än In Cold Blood och den kom ut tidigare. True crime har utvecklats mycket sedan 1966, på rader av olika sätt. Blood Will Out är en helt fantastisk och mångbottnad, självkritisk och självbiografisk historia – författaren, Walter Kirn, kände mördaren, en excentrisk skojare som utgav sig för att vara en Rockefeller. Det var en av hans identiteter. Det är en riktigt tajt, mycket märklig och fängslande berättelse. Recension i Los Angeles Times.

9780062183637

 Lost Girls (Williiam Morrow) av Robert Kolker

Lost Girls var en av förra årets titlar in true crime-genren, och den visar också att många av de bästa böckerna i genren inte behöver nå fram till en konklution, att mördaren åker fast och att allt får sin förklaring. Boken handlar om morden på en rad unga kvinnor, tjejer som jobbade som prostituerade och annonserade på nätet, på Craigslist och liknande sidor.

Man trodde att en seriemördare var lös, men boken handlar mer om de unga kvinnorna, tjejerna, som samtliga kom från påvra förhållanden, ibland dysfunktionella familjer, och mindre samhällen på Östkusten, som hade börjat hamna på efterkälken. Det är en kritiskt orienterad  samhällsskildring, och offrens anhöriga får stort utrymme. Offrens historia berättas, de blir individer, inte bara anonyma mördade prostituerade.

Mycket tyder på att utredningen man satsade på att få fast den förmodade seriemördaren skulle ha blivit betydligt mer påkostad om offren inte var prostituerade, om de exempelvis hade varit hemmafruar eller om de hade haft viktiga positioner i samhället. True crime har mycket lägrre status än kriminalromanen, men det finns mycket bra true crime, allt är verkligen inte spekulativt. Recension i New York Times.

hämta (1)

The Journalist and the Murderer (Vintage) av Janet Malcolm

Den här boken från 1990 handlar om ett mord, men den handlar framförallt om en bok om ett mord, allra mest de osunda band som hade växt fram mellan journalisten och mördaren. Janet Malcolm undersöker fallet Jeffrey MacDonald, som hade dömts för mord på sin fru och två barn begångna 1970, och hon granskar en berömd bok om fallet.

Enligt Fatal Vision, av Joe McGinniss, tyder det mesta på att MacDonald är skyldig, och MacDonald stämde sedan McGinniss för att han underhöll ett vänskapligt med honom samtidigt som han skrev en bok om honom i vilken han skildras som en sociopatisk mördare. Det slutade med ett out-of-court settlement.

Malcolm analyserar dynamiken mellan journalisten och mördaren och kommer fram till att det finns ett inneboende moraliskt dilemma i en sån här relation. Båda har visserligen något att vinna, men journalisten har tveklöst övertaget. Det finns mycket true crime som kritiskt granskar polisens arbete och synar rättsväsendet i sömmarna. The Journalist and the Murderer granskar dessutom den som vanligtvis är hjälten i true crime, journalisten. Lång recension i New York Times.

The Stranger Beside Me (Atria Books) av Anne Rule

Det här är så klart en riktig klassiker, vars första upplaga kom ut 1980. Även denna gång kände journalisten och mördaren varandra, som dessutom sedan visar sig vara en fullständigt hänsynslös seriemördare. Just böcker om seriemördare är som en egen subgenre inom tru crime, seriemördare säljer tveklöst böcker, både fiktiva och verkliga.

Rule beskriver hur det sakta men säkert går upp för henne att hennes känslige och intelligenta medarbetare, Ted Bundy, som arbetade med en hjälplinje för personer som hamnat i kris, var en av de mest fruktade seriemördarna i Amerika.

Bundy erkände mordet på 36 unga kvinnor från kust till kust. Rule brevväxlade med Bundy nästan ända fram tills han blev avrättad, vilket gör att porträttet av Bundy blir väldigt initierat. The Stranger Beside Me påverkade genren tru crime på flera sätt. Recension av filmversionen i Variety.

Helter Skelter (W.W. Norton) av Vincent Bugliosi

”[A] social document of rare importance.”
— The New Republic.

Boken handlar om en sällsynt brutal och omtalad mordhistoria. Boken har sålt i mer än 7 miljoner exemplar.

Vincent Buglosi var åklagare i rättegången mot Charles Manson och fyra andra medlemmar av den så kallade familjen. Det gör ju att han hade en unik position att skriva boken med en insyn i alla olika tänkbara och otänkbara aspekter av mordet. Vad motiverade Manson i hans val av offer, och hur kunde han ha ett sådant inflytande över dem som följde honom? Intervju med Bugliosi.

The Devil in the White City (Crown) av Erik Larsen

Den fullständiga titeln är onekligen ganska lång: The Devil in the White House: Murder, Magic, and Madness at the Fair That Changed America. Man kanske skulle kalla den historisk true crime, och den har beskrivits som en blandning av Ragtime och Silence of the Lambs. Larsen skildrar en seriemördare som härjade under världsutställningen i Chicago 1893, och boken är en av de allra mest populära true crime-böckerna, den låg tre år på Times topplista. Seriemördaren är hotellägaren H.H. Holmes, som lockade turister till sitt “Murder Castle”. Recension i New York Times.
Många tycker att true crime-genren är spekulativ i sig. Att det helt enkelt är tvivelaktigt att skriva om verkliga brott och att läsa den här sortens böcker. Skriv gärna och berätta vad du tycker – är hela genren tvivelaktig eller beror det på hur böckerna är skrivna?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Listor

En novell varje kväll 85: ”Miriam” av Truman Capote

complete-stories-truman-capote-hardcover-cover-artOvanligt vältaliga barn som är klädda i ålderdomliga kläder kan vara riktigt läskiga, ett exempel är flickan i Truman Capotes novell ”Miriam”.

Vi hittade novellen i en lista från Flavorwire sammanställd av Emily Temple: ”50 of the Scariest Short Stories of All Time”. Det finns länkar till ungefär varannan novell på listan. Glöm inte att kika igenom En novell varje kväll, mängder med länkar till riktigt bra noveller.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

15 författares sovrum

Vi inte bara läser våra favoritförfattare, vi läser om dem och besöker deras hem. Varför håller vi på med sånt? Vi tror att det beror på något så oskyldigt som att vi är nyfikna av naturen, och kanske för att vi tror att vi, just vi, ska kunna förstå våra favoritförfattare bättre än andra. Frågan är om vi inte lurar oss själva, men är det ens rimligt att tro att vi skulle kunna motstå att få kika in i sovrummen hos några av 1900-talets allra mest firade författare?

Vi kunde i vilket fall som helst inte låta bli att kika in i de 15 sovrum som finns med i ”Literary Style: 15 Writers Bedrooms”. Med bland de 15 är Truman Capote, Virginia Woolf, William Faulkner, Marcel Proust och Flannery O’Connor. Om något är utmärkande för de femton författarnas sovrum är det kanske att de är ganska sparsmakat inredda – och det ligger väl i linje med sömnforskningen, att man i sovrummet inte ska omge sig med för mycket som associerar till det vakna livets verksamheter.

Och så vill vi utfärda en liten varning vad gäller fotot på William S. Burroughs sovrum – det är bara författarens vän, Patti Smith, som sitter på sängen.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar