Tag Archives: Ursula K Le Guin

Alex Trochut – Penguin Galaxy Book Covers

ALL_FRONT_WHITE-1274x1200 (1)The world is overflowing with images that are competing for our attention. Nevertheless, sometimes you come across an image, in print or on screen, that feels truly exciting and fresh. The creative output of Alex Trochut, illustrator and graphic designer from Barcelona, is abundant with bold, striking and yet intricate images and type. His style is expressive, even flamboyant, yet controlled and clean.


G. Lettering


Toyota. Poster

A few years ago Trochut relocated to New York City, and his work is sought after. When he lists his work, music comes first. He has made album covers and gig posters for Rolling Stones, Arcade Fire, Four Tet, Vampire Weekend, Caribou among others. Editorials: New York Times, The Guardian and Creative Review. Advertising: Absolut, Converse and Adidas. Fashion: Camper, Patagonia and Ecko Enterprises.


Arcade Fire. Gig Poster

Trochut has also written a book, with a design invisible during daylight, aptly titled, More Is More. And he recently designed six hardcover science fiction and fantasy classics, published by Penguin US as a series last fall. These typographic covers are mesmerizing and they reveal, I think, something essential about Trochut’s aesthetics. I had the opportunity to ask him a few brief questions.

How would you describe your work to someone who hasn’t seen it before?

– I love to play with the fine line between abstract and figurative. Letters are often my sweet spot.

You seem to have a Spanish side, a little bit of Salvador Dali, and an American side, a little bit of Saul Bass for instance. Could you please tell us a little bit about your background and how your work has developed?

– I started to work as a graphic designer around 2003, since then I’ve always loved to dive into styles, let those carry the idea throughout. I don’t have a particular method when i work, i look forward to get lost into the process, i believe it is in that state you start figuring things out and create something interesting.


More is More. Book

What are the main themes of More Is More?

More is more is a monograph book that compiles the work done from 2003 to 2011. Dani Navarro was the one who came up with the idea, and together we divided the book in 3 parts: Inspiration, Gallery of works, and Process.

Binary Prints is a truly fascinating project. Please tell us a little bit about it.

– Following the publication of More is More, I became interested in the duality that could be represented in one two-dimensional work on paper. After some experimentation I came out with a process through which two completely separate images could be shown on one surface – one which appears in light, and one which appears only in the dark.

– What followed was a collaboration with some of the premiere electronic musicians of our time. I contacted James Murphy, Caribou, Four Tet, Damian Lazarus, Acid Pauli, John Talabot, Lucy and others to create a series of portraits that explore the people behind the music. Discussing themes of both visual and auditory natures.


Sufjan Stevens. Gig Poster

I get the impression that you really enjoy creating intricate type, almost like a graffiti writer. What makes type so fascinating?

– Text is malleable matter in constant change, always adapting to time and places. I find it fascinating that you can communicate so much just with form, without even reading the text. letter design is like non-verbal communication.

Please tell us about the Penguin Galaxy Series. It would be brilliant if you could say something both about details and the main ideas.

– The brief consisted on a strictly typographical approach, creating a consistent style throughout the whole series, from the shortest title Dune to the longest The Left Hand of Darkness. Although this wasn’t a system per se, it demanded that decisions were not made on a full custom context on each book, but thinking of them as a series.



Stranger in a Strange Land by Robert A. Heinlein

– The concept is based on the crash of perceptions based on behaviors, traditions, religions etc. that the book expresses in the differences between Mars and Earth. The words “Stranger in a” appear facing an opposite direction as “Strange Land”, confronting the subject and the context.



Neuromancer by William Gibson

– William Gibson created the concept of “Cyberpunk”. The future that Neuromancer pictures isn’t clean or sleek, its low key and obscure, mutated into a hybridization of all kinds. The glitch aesthetics is a good way to capture this mix between human and machine, physical and digital, humanizing the machines and mechanizing humans. Making a hybrid of both. The typography has a technology nostalgia approach using the colors of an old screen.



The Left Hand of Darkness
 by Ursula K. Le Guin

– Focused on Gethen (the frozen planet) and its androgynous society, these letters are duplicated and transparent, inducing to interpret as ice and the duplication of the same type of gender. On the back-cover we see the androgynous symbol.



2001: A Space Odyssey by Arthur C. Clarke

– 2001: A Space Odyssey is a timeless enigma that raises questions that escape the human comprehension, therefore the front cover plays with the idea of the reader solving a game. The back-cover teases the reader even more to decipher an impossible group of modular pieces that belong to the front cover. This lettering forces the reader to solve a 2 seconds solving game, who needs to turn around the cover 90 degrees in order to read it. VVideo of sketch



Dune by Frank Herbert

– An intricate political story of emperors, dukes and barons. Futuristic but with the same ingredients of a medieval epic story. The lettering has a hint of Egyptian jewelry designs inspired by the desert. Dune is, as a word, a quite special puzzling structure of letters that allow to read 4 different characters by simply rotating 90 degrees the “D” shape. I thought this logo, in some way, speaks of the strategic nature of Arrakis, a planet where different parts intersect from different points of view and interests. This design is going to be used in the back-cover. Video of sketch.


The Once and Future King by T. H. White
– Following up with the line style, this book cover is the result of merging the line style of the collection with a medieval style lettering. The icon of the sword is on the back, appearing half of it hidden, referencing the sword in the stone.

Alex Trochut always listens to music while working. These are two of his playlists: 1 & 2.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer, Recensioner

The Paris Review lanserar ny intervjuserie

När det gäller författarintervjuer är The Paris Review svårslagen. Dels har tidskriften intervjuat enormt många stora författare, från William Faulkner och Ernest Hemingway på 50-talet till samtida författare som Lydia Davis och Ursula K. Le Guin, dels lägger man ned oerhört mycket möda och tid på varje intervju.

Inte sällan intervjuas författaren vid två tillfällen för att man ska kunna få så mycket material som möjligt, och resultatet är ofta enastående, långa och täta intervjuer som lägger fokus på den kreativa processen. Den medieskygga författaren Elena Ferrante valde helt nyligen att låta sig intervjuas i egen hög person för första gången av just The Paris Review.

Via The Paris Review.

Nu lanserar man en ny intervjuserie, ”My First Time”, som handlar om debutböcker. I trailern radas en radda med kända och spännande författare upp, bland andra Ben Lerner, Sheila Heti, Donald Antrim och Tao Lin.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Film video och ljud, Intervjuer, Nyheter

Alternativa världar, Karin Tidbecks favoriter


Karin Tidbeck är fenomenalt skicklig på att skapa alternativa litterära världar, som både är mycket annorlunda och trovärdiga. I sciencefiction-romanen Amatka, en säregen dystopi, introducerar Tidbeck mer eller mindre märkliga element på ett lika självsäkert som självklart sätt. Det kan vara alltifrån föremål till sätt att tala och tänka. Hon skapar även mycket fascinerande världar i novellsamlingarna Vem är Arvid Pekon? och Jagannath. I den senare leker hon exempelvis med tidsbegreppet.

Det är en konst att skapa trovärdiga och annorlunda fiktiva världar, att tänja på och överskrida realismens gränser. Vi bad Karin Tidbeck välja ut och kommentera fem av sina favoritvärldar. Det här är resultatet:


Ursula K Le GuinPlaneten O

(”Unchosen Love”, ”Mountain Ways” m fl noveller i The Birthday of the world)

”O är intressant på grund av sin samhällsstruktur. Folk delas inte bara upp i kvinnor och män, utan även i morgon- och kvällspersoner. Man lever i storfamiljer, och äktenskapsbildning sker i fyrtal: en morgonman, en kvällsman, en morgonkvinna och en kvällskvinna gifter sig tillsammans. Le Guin undersöker dynamiken och använder den som grund för en rad noveller som presenterar ett alternativ till tvåsamhetsnormen.”


Sergej Lukyanenko – Ryssland

(The Night Watch m fl romaner)

”Melankoliska vampyrer, solkiga hamnskiftare, bittra häxor: i Lukyanenkos magiska Ryssland ligger doften av kokt kål och vodka som en dimma över nejden. Övernaturliga varelser har delat upp natt och dag mellan sig, och varje sida vakar över den andra. Allting är mörkt och slitet. Bistra dialoger förs över vodka och saltgurka. Till och med semesterorterna är olycksbådande.”


Kameron HurleyUmayma

(Romanerna God’s War, Infidel och Rapture)

”Planeten Umayma koloniserades för tre tusen år sedan av en muslimsk grupp som kallade sig The First Families. Handlingen centreras kring två nationer, Chenja och Nasheen, som har legat i krig i tvåhundra år. Teknologin är insektsbaserad, de sociala strukturerna är helt annorlunda än de vi i västvärlden är vana vid, och huvudpersonen är en ärrad legosoldat som just har sålt sin livmoder.”


Aliette de BodardXuya-universat

(novellerna ”The Shipmaker”, ”Immersion” m fl)

”Alternativhistorisk värld där Kina var först med att upptäcka Amerika och maktbalansen mellan öst och väst är förskjuten jämfört med vår egen värld. de Bodards noveller utspelar sig till stor del i en kinesisk/vietnamesisk rymdcivilisation i en fjärran framtid, där intelligenta skepp designas enligt feng shui och samhällsstrukturen följer kinesiska och vietnamesiska traditioner.”


Torgny Lindgren – Norrland

(Pölsan, Hummelhonung, Berättelserna m fl)

”Lindgrens Norrland är bedrägligt likt vårt eget, med samhällen som liknar våra egna men där perspektivet långsamt och obevekligt börjar skeva; plötsligt har man gått med på de märkligaste saker. Som världsbyggande betraktat är det lågmält och nästan oansenligt, men just därför smyger det sig på den intet ont anande läsaren bakifrån.”

Ett varmt tack till Karin Tidbeck, besök hennes hemsida, där kan du läsa mer om hennes författarskap och följa hennes blogg.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

10 riktigt bra amerikanska kortromaner

Det finns naturligtvis inga glasklara definitioner, men en kortroman är längre än en novell och kortare än en vanlig roman. De 10 romaner vi rekommenderar i den här listan överskrider nog inte 200 sidor.

Många av romanerna kan man klämma på en dag, vissa kanske ännu fortare. Men vi har inte valt romanerna i första hand för att de är korta; vi har valt dem för att de är ovanligt bra och korta.

Atocha B PB

Leaving the Atocha Station (Granta) av Ben Lerner

Den här mycket originella, eleganta och mångskiftande romanen handlar om en amerikansk poet som får ett stipendium och börjar studera i Spanien. Han är väldigt självmedveten, om hur dålig han är på spanska till exempel. Väldigt charmig roman och när du läst klart den kommer du känna dig lite smartare och lite lättare i sinnet.

Lerners andra och senaste roman är om möjligt ännu bättre: En av årets bästa romaner 2014… och 2015


Pnin (Vintage) av Vladimir Nabokov

Om du en gång bekantar dig med Nabokovs ryska immigrant, en ganska patetisk figur, lärare i ryska vid ett amerikanskt college, så kommer han antagligen bli ett minne för livet. Man brukar ofta framhålla Nabokovs briljans som stilist, men här är det tydligt att han är en mycket god berättare också.


Elect Mr. Robinson for a Better World (Picador) av Donald Antrim

Det här är ett hårt skruvat surrealistiskt litet mästerverk som utspelar sig i ett suburbia där det mesta verkar gå över styr. Borgmästaren skickar in stingermissiler i ortens botaniska trädgård. Väldigt udda, väldigt välskrivet.

Antrims senaste novellsamling är också något utöver det vanliga: Recension av ”The Emerald Light in the Air”


The Lathe of Heaven (Scribner) av Ursula K. Le Guin

Det här är ännu en mindre klassiker från drottningen av speculative fiction och science fiction: Ursula K. Le Guin. Framtiden plågas av våld och miljökatastrofer. George Orr vaknar upp en dag och upptäcker att hans drömmar kan påverka verkligheten. Han kontaktar en psykiater, Dr William Haber, som genast inser vilken makt Orr besitter. Udda science fiction.


The Body Artist (Picador) av Don DeLillo

Den här mångtydiga romanen är inte helt lätt att tolka, den är mycket märklig och har kallats spökhistoria. Men det stora temat är nog trots allt sorg. Ett bevis på att Don DeLillo har ett brett register.


Train Dreams (Picador) av Denis Johnson

Det här är epik i liten förpackning och något av det bästa Johnson skrivit, och han är en av Amerikas allra bästa samtida författare. Huvudperson är Robert Grainier, en daglönare och historien tar sin början i början av 1900-talet. Han ska möta många nederlag men han försöker göra reda för alla stora samhällsomvandlingar – boken skildrar hur en distinkt amerikansk livsstil försvinner.


The Great Gatsby (OUP) av F. Scott Fitzgerald

Den här romanen delar USA i två läger och det största är anhängarna, som menar att The Great Gatsby är en av de allra största amerikanska romanerna, till och med större än Moby-Dick. Den ska på något vis fånga den amerikanska själen. Och eftersom den är så kort, finns det inte särskilt många argument att inte läsa den


Sula (Knopf) av Toni Morrison

En gripande berättelse om vänskapen mellan två kvinnor som övergår i bitter fiendskap. Den är skrämmande, komisk och tragisk och skriven av en de de riktigt stora amerikanerna, nobelpristagaren Toni Morrison.


Who Will Run the Frog Hospital (Vintage) av Lorrie Moore

Ytterligare en väldigt bra bok om vänskap och denna är också ganska kärv, handlar om två tonårstjejer. Det korta formatet passar som hand i handske för Lorrie Moore. Hennes humor är som vanligt aningen skruvad och hennes psykologiska iakttagelseförmåga knivskarp.


The Ghost Writer (Vintage) av Philip Roth

Den första romanen om Nathan Zuckerman, ytterligare en stor liten roman.

Skriv gärna och berätta vilka böcker du tycker att vi missat, så kan vi lägga till dem på listan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Listor

Ursula K Le Guin flippade ut efter Kazuo Ishiguros uttalande om fantasy

Ursula K. Le Guin och Kazuo Ishiguro har rykt ihop apropå saker han sagt om sin nya roman The Buried Giant, som har tydliga drag av fantasy. I New York Times frågade Ishiguro: ”Will readers follow me into this? Will they understand what I’m trying to do, or will they be prejudiced against the surface elements? … Will they say this is fantasy?”

The Buried Giant (inbunden)

”Well, yes, they probably will. Why not?” svarade Le Guin irriterat. ”It appears that the author takes the word for an insult. To me that is so insulting, it reflects such thoughtless prejudice, that I had to write this piece in response.”

Jag tycker att Le Guin har blivit något av genrefiktionens reflexmässiga och rabiata försvara – if you mess with fantasy or speculative fiction, you mess with Le Guin! Och då attackerar Le Guin med pavlovsk förutsägbarhet. Det kan framkalla en våldsam reaktion bara man antyder att det kan finnas annan litteratur som är intressantare än just fantasy. Big deal.

Ishiguro menade kanske bara, utan några illasinnade baktankar, att han var orolig att just hans läsare, som kanske förväntar sig något annat av honom, skulle ha svårt med romanens drakar, jättar och älvor.

Och han har ju nu faktiskt valt att skrivit en fantasyroman, så det verkar märkligt att anklaga honom för att vara fientligt inställd till fantasy. Hans oro verkar gälla att läsarna inte ska upptäcka att boken inte bara är fantasy, att de ska missa att den också handlar om seriösa samtidsfrågor, som bland annat handlar om krig, etniska rensningar och det kollektiva minnet.

Kritiken av Ishiguros roman har varit påfallande delad – så hans farhågor var kanske inte helt grundlösa? Le Guins utbrott verkar delvis bero på dåligt självförtroende, något inte just hon borde lida av, en av Amerikas mest firade författare inom så kallad speculative fiction, ett paraplybegrepp som även innefattar fantasy.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Nyheter

Salon: Intervju med Ursula K. Le Guin

Via Tumblr

Via Tumblr

”Way back, around 1960, I did make a conscious decision to see if I could write for the science fiction magazines, because editors in other fields kept telling me they didn’t understand my stories, and I thought maybe sf editors might. I got my first two acceptances in one week. One story sold to a science fiction magazine, and another, not aimed at any market, was accepted by a small literary magazine.  The fact that the sf magazine paid encouraged me to go on learning how to write fantasy and sf.”

Citerat ur ”Ursula K. Le Guin: Amazon has too much control over what books get published” av Laura Miller i Salon, 18 november. Fin intervju med Le Guin som skrivit sciencefiction och speculative fiction i drygt 50 år. På National Book Awards årliga gala ikväll kommer Neil Gaiman dekorera henne med Medal for Distinguished Contribution to American Letters. Hon är 85, men verkar fortsätta skriva.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Ursula K Le Guin slaktar David Mitchells The Bone Clocks

Ursula K Le Guin hyllar inledningsvis David Mitchells The Bone Clocks i en recension i The Guardian: ”The Bone Clocks by David Mitchell – dazzle of narrative fireworks” Romanen ser ut att kunna tävla med Haruki Murakamis senaste om att bli höstens stora skönlitterära bok. Den har mycket goda möjligheter att vinna årets Man Booker-pris, men Le Guin har inte för avsikt att hjälpa honom på traven.

Le Guin konstaterar att romanen handlar om allt från Irakkriget till Det eviga slaget mellan ont och gott och att den är en metalitterär tegelsten, lekfull och skriven på ”relentlessly brilliant prose”. Hon anser att bokens självmedvetna drag ”does provide a good example of an outstanding quality of the book”.

Men sedan jämför hon Mitchell med Michael Chabon och skriver att författaren till The Bone Clocks är mer försiktig:

”Mitchell’s daring is somehow anxious. He watches his steps, always. Reading Chabon, I’m carefree; reading Mitchell, I feel cautious, uncertain. The story is narrated in the first person by five very different voices, at six different times from 1984 to 2043; among them a 15-year-old girl writing in the general tone of a Young Adult thriller, a consummately self-parodic prick of a writer writing in anglo-mandarin who bears more than a passing resemblance to Martin Amis (one novel is called, ahem, Desiccated Embryos), and a semi-immortal bodyshifter.”

Le Guin tycker att det är svårt att hänga med i alla skiften mellan olika tidsplan och berättarröster. Hon ställer rentav en fråga som måste betraktas som djupt kritisk: ”How many novels is it? If it is one, I just don’t see how it hangs together. Or maybe its not hanging together is the point, and I’m not getting it. There you are: anxiety in the writer makes the reader anxious too.”

Le Guin jämför också Mitchell med Virginia Woolf avseende stream of conciousness, val av tempus och den uppbrutna kronologin. Jämförelsen utfaller till Woolfs fördel och stycket avslutas ganska gnälligt: ”The present tense is a narrowbeam flashlight in the dark, limiting the view to the next step – now, now, now. No past, no future. The world of the infant, of the animal, perhaps of the immortal.”

Hon fortsätter med en lång kritisk harang, talar om Mitchells ”dazzle-language and the kaleidoscopic tumult of imagery and filmic cliche. We see it again just before an extended climactic orgy of violence. Nothing in the plot appears to depend directly on this vision or refer back to it, yet I came away from the book with the sense that it is the still centre of all the frenetic action.”

Hon citerar några stycken som hon identifierar som romanens visionära centrum. Och sedan kommer en del positiv kritik, men formulerad på giftigast tänkbara sätt:

”Sketchy as it is, this has to me the quality of a true vision. For all the stuff and nonsense about escaping mortality by switching bodies and devouring souls, death is at the heart of this novel. And there lies its depth and darkness, bravely concealed with all the wit and sleight of hand and ventriloquistic verbiage and tale-telling bravura of which Mitchell is a master. Whatever prizes it wins or doesn’t, The Bone Clocks will be a great success, and it deserves to be, because a great many people will enjoy reading it very much. It’s a whopper of a story. And in it, under all the klaxons and saxophones and Irish fiddles, is that hidden, haunting silence at the centre. Behind the narrative fireworks is the shadow that, maybe, makes it true.”

Lite förenklat kan man kanske sammanfatta med att Le Guin tycker att denna whopper till story är extremt skickligt berättad tekniskt sett, men att den saknar själ, substans, trovärdighet, koherens med mera.

Vi ska följa upp det här och se vad andra recensenter tycker, och lägga till det här, men känslan vi får av den här recensionen är att den nästan verkar demonstrativt hård.

Recensionen börjar ju så här: ”On the July day that I sat down to write a review of a novel due to be published in September, I learned that it had just been longlisted for the Man Booker prize. This rather took the wind out of my sails. I felt as if I should say ‘Bound for glory!’ and leave it at that.” Så blev det alltså inte, men vi tror inte att ens Le Guin kan rubba The Bone Clocks som favorit att vinna Man Booker-priset.

Även James Wood är mycket kritisk till The Bone Clocks i New Yorker: ”Soul Cycle” Det här är nog det hårdaste: ”Mitchell has plenty to tell, but does he have much to say?”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Recensioner