Etikettarkiv: Ursula K Le Guin

Ursula K Le Guin hyllar inledningsvis David Mitchells The Bone Clocks i en recension i The Guardian: ”The Bone Clocks by David Mitchell – dazzle of narrative fireworks” Romanen ser ut att kunna tävla med Haruki Murakamis senaste om att bli höstens stora skönlitterära bok. Den har mycket goda möjligheter att vinna årets Man Booker-pris, men Le Guin har inte för avsikt att hjälpa honom på traven.

Le Guin konstaterar att romanen handlar om allt från Irakkriget till Det eviga slaget mellan ont och gott och att den är en metalitterär tegelsten, lekfull och skriven på ”relentlessly brilliant prose”. Hon anser att bokens självmedvetna drag ”does provide a good example of an outstanding quality of the book”.

Men sedan jämför hon Mitchell med Michael Chabon och skriver att författaren till The Bone Clocks är mer försiktig:

”Mitchell’s daring is somehow anxious. He watches his steps, always. Reading Chabon, I’m carefree; reading Mitchell, I feel cautious, uncertain. The story is narrated in the first person by five very different voices, at six different times from 1984 to 2043; among them a 15-year-old girl writing in the general tone of a Young Adult thriller, a consummately self-parodic prick of a writer writing in anglo-mandarin who bears more than a passing resemblance to Martin Amis (one novel is called, ahem, Desiccated Embryos), and a semi-immortal bodyshifter.”

Le Guin tycker att det är svårt att hänga med i alla skiften mellan olika tidsplan och berättarröster. Hon ställer rentav en fråga som måste betraktas som djupt kritisk: ”How many novels is it? If it is one, I just don’t see how it hangs together. Or maybe its not hanging together is the point, and I’m not getting it. There you are: anxiety in the writer makes the reader anxious too.”

Le Guin jämför också Mitchell med Virginia Woolf avseende stream of conciousness, val av tempus och den uppbrutna kronologin. Jämförelsen utfaller till Woolfs fördel och stycket avslutas ganska gnälligt: ”The present tense is a narrowbeam flashlight in the dark, limiting the view to the next step – now, now, now. No past, no future. The world of the infant, of the animal, perhaps of the immortal.”

Hon fortsätter med en lång kritisk harang, talar om Mitchells ”dazzle-language and the kaleidoscopic tumult of imagery and filmic cliche. We see it again just before an extended climactic orgy of violence. Nothing in the plot appears to depend directly on this vision or refer back to it, yet I came away from the book with the sense that it is the still centre of all the frenetic action.”

Hon citerar några stycken som hon identifierar som romanens visionära centrum. Och sedan kommer en del positiv kritik, men formulerad på giftigast tänkbara sätt:

”Sketchy as it is, this has to me the quality of a true vision. For all the stuff and nonsense about escaping mortality by switching bodies and devouring souls, death is at the heart of this novel. And there lies its depth and darkness, bravely concealed with all the wit and sleight of hand and ventriloquistic verbiage and tale-telling bravura of which Mitchell is a master. Whatever prizes it wins or doesn’t, The Bone Clocks will be a great success, and it deserves to be, because a great many people will enjoy reading it very much. It’s a whopper of a story. And in it, under all the klaxons and saxophones and Irish fiddles, is that hidden, haunting silence at the centre. Behind the narrative fireworks is the shadow that, maybe, makes it true.”

Lite förenklat kan man kanske sammanfatta med att Le Guin tycker att denna whopper till story är extremt skickligt berättad tekniskt sett, men att den saknar själ, substans, trovärdighet, koherens med mera.

Vi ska följa upp det här och se vad andra recensenter tycker, och lägga till det här, men känslan vi får av den här recensionen är att den nästan verkar demonstrativt hård.

Recensionen börjar ju så här: ”On the July day that I sat down to write a review of a novel due to be published in September, I learned that it had just been longlisted for the Man Booker prize. This rather took the wind out of my sails. I felt as if I should say ‘Bound for glory!’ and leave it at that.” Så blev det alltså inte, men vi tror inte att ens Le Guin kan rubba The Bone Clocks som favorit att vinna Man Booker-priset.

Även James Wood är mycket kritisk till The Bone Clocks i New Yorker: ”Soul Cycle” Det här är nog det hårdaste: ”Mitchell has plenty to tell, but does he have much to say?”

Ola Wihlke