Tag Archives: USA

Hundratals bibliotek i USA har börjat servera mat till behövande barn

En artikel i New York Times, ”Free Lunch at the Library”, rapporterar att hundratals offentligt finansierade bibliotek har börjat servera mat till barn från familjer med dålig ekonomi:

”Hundreds of libraries are now serving federally funded summer meals to children to ensure that they don’t go hungry. The change is part of an effort to stay relevant to patrons, and to pair nutrition and educational activities so low-income children get summertime learning, too.”

Och ytterligare ett citat, om tanken med initiativet:

”Enid Costley, the children’s and youth services consultant for Library of Virginia, summed up the rationale for starting to serve free food: ‘For kids to be well-read, they need to be well-fed.'”

Ola Wihlke

3 kommentarer

Filed under Notiser, Nyheter

6 böcker som förklarar hur GOP gick bananas

I New York magazine publiceras en spännande lista, refuserad av en annan publikation, med sex böcker som Jonathan Chait anser att man bör läsa om man vill förstå dagens republikanska parti: ”6 Books That Explain How the GOP Went Crazy”

Paul Krugman är ju alltid väldigt bra, men Why the Right Went Wrong och Rule and Ruin verkar också spännande, översiktliga studier. Det vore kul att läsa åtminstone en av dessa titlar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser

Foto: David Grahams Amerika

GRAWEBYosemiteNationalPark,1999_LG

David Graham: Yosemite National Park, CA, 1995

GRAWEBRome_ME_1982_LG

David Graham: Nan and Vy, Rome, ME, 1982

GRAWEBcasagrande_LG

David Graham: Casa Grande, Arizona, 1986

GRAWEBRoute130_NJ_2013_LG

David Graham: Route 130, NJ, 2013

GRAWEBpostbulletins_LG

David Graham: Post Bulletins Practicing at Graham Park, Rochester, Minnesota, 1988

GRAWEBSouthofOshKosh_LGDavid Graham: South of Osh Kosh, Wisconsin, 2003

GRAWEBBenson,AZ_LG

David Graham: Benson, Arizona, 2002

GRAWEBMargate_NJ_1987_LG

David Graham: Lucy, Margate, NJ, 1987

GRAWEBTodd_Gerding_1991_LG

David Graham: Todd Gerding as a Hessian Soldier, Richboro, PA, 1991

1979 började David Graham fotografera, med en storbildskamera, och han har sedan dess utforskat Amerika, amerikanerna och det amerikanska. Han har gjort det inom ramen för vanliga amerikanska former som snapshot, semesterbild och familjeporträtt. I ett tidigare blogginlägg visade vi bilder från och skrev om en pågående utställning på Laurence Miller Gallery i New York: ”Where We Live: Photographs of the American Home” De hade vänligheten att låta oss visa några av fotona.

Sedan upptäckte vi att Grahams gallerist i Philadelphia, Gallery 399, hade en spännande utställning förra året: ”Thirty-Five Years / 35 Pictures” Den utgjordes av 35 foton från Grahams 35 år långa karriär. Han har slitit ut tre Volvo-bilar under sina resor kors och tvärs över USA. Tillsammans med galleristen Martin McNamara plockade han ut det bästa fotot från varje år. Fotona ovan är några av våra favoriter.

Ett stort tack till David Graham för att vi fick visa de här fotona, ett litet smakprov ur hans ibland smått surrealistiska Amerika.

Grahams stil har påverkats av att han började fota med en storbildskamera. ”The camera was so slow and expensive to shoot, I wanted to get the most out of it,” har Graham sagt om sin stil. ”So I loaded in detail, color, subject, structure, historical references, and humor – I wanted everything.”

Humorn är en viktig del av Grahams foto och ofta fångar han det oförmodade mötet mellan olika kontrasterande eller förstärkande element. Han är intresserad av kontraster och unika, individuella och originella uttryck.

Graham har sagt att Amerika har blivit mycket mer homogent och förutsägbart under de decennier han har varit verksam. Men han fortsätter att utforska det unika, individuella och det som sticker ut. Titlarna på Grahams böcker säger också något om hans produktion och inriktning, exempelvis American BeautyOnly in AmericaTaking LibertiesAlone Together och Almost Paradise.

David Grahams hemsida.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Knausgårds katastrofala lunch med en kollega i New York

New York Times Magazine skildrar Karl Ove Knausgård sin resa genom USA. I den första delen, ”My Saga, Part 1”, skriver han om en katastrofal lunch med en amerikansk kollega vid ett tidigare besök i New York:

”[…] last time I was in New York, when a well-known American writer invited me for lunch. I brought three of my children with me, none of whom speak English. I thought we might have some difficulty, but hoped for the best. He came and picked us up at the hotel, and we took the subway down to Chinatown, where we found a suitable restaurant. I tried desperately to think of something to say. We had to have something in common, we were about the same age, did the same thing for a living, wrote novels, though his were of considerably higher quality than mine. But no, I couldn’t come up with a single topic of conversation.

He talked a little, I listened, nodding politely now and then, said: “Oh, really? Is that so?” while all the time I also had to communicate with the children, who weren’t used to strangers either.

When we got back to Sweden, I received an email from him. He apologized for having invited me to lunch, he had realized he never should have done it and asked me not to reply to his email.

At first I didn’t understand what he meant. I thought we’d had a good time. So why was he apologizing?

Then I realized he must have taken my silence personally. He must have thought I didn’t find it worth my time talking to him.

I wrote back and asked him if he’d seen any Bergman movies? No one talks there either. And Finland was even worse; there, no one ever said anything to each other. I wrote that I’m always like this, that I never say anything to people I don’t know, even when they’re having dinner at our house. He never answered.”

Vem är den kände amerikanska kollegan?

Knausgård avslöjar däremot inte vem den kände författaren är och det har spekulerats. Men häromdagen gav sig författaren tillkänna, i en recension i New York Times av Knausgårds senaste till engelska översatta Min kamp: ”Karl Ove ­Knausgaard’s ‘My Struggle: Book 4’” Recensionen börjar så här:

”‘The last time I was in New York,’ Karl Ove ­Knausgaard wrote recently in The New York Times Magazine, in his account of traveling through the ­United States, ‘a well-known American writer invited me for lunch. . . . I tried desperately to think of something to say. We had to have something in common, we were about the same age, did the same thing for a living, wrote novels, though his were of considerably higher quality than mine. But no, I couldn’t come up with a single topic of ­conversation. . . . When we got back to Sweden, I received an email from him. He apologized for having ­invited me to lunch, he had realized he never should have done it and asked me not to reply to his email. At first I didn’t understand what he meant. . . . Then I ­realized he must have taken my silence personally. He must have thought I didn’t find it worth my time talking to him.’

Knausgaard doesn’t reveal the identity of the American writer he had lunch with. But I will: It was me. I may be the first reviewer of Knausgaard’s autobiographical works who has appeared in one of them.”

Recensionen är skriven av Jeffrey Eugenides. Jag kommer osökt att tänka på inledningen till en av Erik Lindegrens sonetter: ”i speglarnas sal…” Men det här kanske bara är början, det kanske fortsätter med att Knausgård i sin nästa bok skriver om att en känd amerikansk författare, som han ätit lunch med och skrivit om i New York Times Magazine, skrev om lunchen i sin recension i New York Times av Knausgårds senaste bok. Vilket Jeffrey Eugenides sedan kan kommentera i sin eventuella recension av boken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Anmälan: ”Citizen, an American Lyric” av Claudia Rankine

poetry_rankine_citizen_f

Claudia Rankine
Citizen, an American Lyric
Graywolf Press, 2014

Det är en ganska tunn volym, men det var en av förra årets mest hyllade och kommenterade böcker, som var snubblande nära att vinna ett National Book Award och dessutom klättrade upp högt på försäljningslistorna, desto mer anmärkningsvärt med tanke på att Citizen av Claudia Rankine är en experimentell och gränsöverskridande diktbok med meditationer över rasismen i dagens postrasistiska Amerika.

Skrev Holly Hunter i New York Times apropå kopplingar mellan tragiska och upprörande händelser och bokens dominerande tema:

”In light of the national demonstrations over the Michael Brown and Eric Garner cases, it’s tempting to describe ‘Citizen,’ Claudia Rankines latest volume of poetry, as ‘timely.’”

Förra året var tveklöst en dåligt år om man ser till våld riktat mot svarta. Citizen behövs uppenbarligen, men jag tycker inte att den bara är en amerikansk angelägenhet.

Boken hyllades av en i stort sett enig kritikerkår. Skrev exempelvis Hilton Als:

”Claudia Rankine’s ‘Citizen’ comes at you like doom. It’s the best note in the wrong song that is America. Its various realities – ‘mistaken’ identity, social racism, the whole fabric of urban and suburban life – are almost too much to bear, but you bear them, because it’s the truth. ‘Citizen’ is Rankine’s ‘Spoon River Anthology,’ an epic as large and frightening and beautiful as the country and various emotional states that produced it.”

Men det första stycket är förföriskt enkelt och inbjudande, det är natt och stämningen är nästan som i en fransk symbolistisk prosadikt, trots tydliga referenser till samtiden:

”When you are alone and too tired even to turn on any of your devices, you let yourself linger in a past stacked among your pillows. Usually you are nestled under blankets and the house is empty. Sometimes the moon is missing and beyond the windows the low, gray ceiling seems approachable. Its dark light dims in degrees depending on the density of clouds and you fall back into that which gets reconstructed as metaphor.”

Sedan följer skildringar av en serie episoder, också berättade i du-form, med exempel på vardagsrasism, som den upplevts av Rankine och vänner till henne som också är färgade.

Det kan vara små tvetydigheter, kommentarer, blickar, omedveten rasism som kommer upp till ytan eller att en främling undrar varför du tar illa upp när han ”just referred to the boisterous teenagers in Starbucks as niggers” eller när du står utanför ett konferensrum innan ett möte, och du hör en av dina kollegor säga till en tredje person att ”being around black people is like watching a foreign film without translation.”

I takt med att man läser de här exemplen förstår man att vardagsrasismen inte bara är enstaka klumpiga uttalanden – det är den verklighet de som utsätts för den här rasismen hela tiden lever i. Men läsaren kan, i varierande grad, känna igen den utestängande, nedvärderande och osynliggörande dynamiken.

I Rankines berättelse förgiftar vardagsrasismen medvetandet, tvingar den som blir utsatt att alltid vara beredd på nästa lilla ”attack” och oförrätt. Beredskapen höjer stressnivåerna och i själva verket sätter sig de här erfarenheterna i kroppen, som tar ordentligt med stryk. Rankine nämner till och med en medicinsk term och tillståndet kan skapa problem liknande PTSD.

”The world is wrong. You can’t put the past behind you. It’s buried in you; it’s turned your flesh into its own cupboard. Not everything remembered is useful but it all comes from the world to be stored in you… Did I hear what I think I heard? Did that just come out of my mouth, his mouth, your mouth?”

Boken är indelad i sju delar utan index eller innehållsförteckning. Den är full av reproduktioner av konstverk och foton och beskrivningar av videos Rankine gjort tillsammans med sin man, John Lucas. Frånvaron av titlar gör att texterna och bilderna nästan får drag av ett delvis splittrat medvetande, minnesfragment hamnar plötsligt i skarpt fokus, för att sedan bli mer diffusa. En kritiker, Holly Bass i New York Times, har träffande beskrivit det som att det är som att se en experimentell film eller ett performance:

”One is left with a mix of emotions that linger and wend themselves into the subconscious.”

Men jag tycker att det är viktigt att påpeka att Citizen är förhållandevis lättillgänglig. Alla som läser den, alla ”you” har sitt bagage av erfarenheter och fördomar, men ingen kan påstå att den här boken är särskilt exkluderande. Och jag tycker som sagt att den är betydligt mer allmängiltig än att bara handla om Amerikansk rasism.

Rankine har kallat boken för ett försök att “pull the lyric back into its realities.” Det personliga är politiskt. Det finns gott om referenser till händelser där svarta män drabbats av våld – texten har ett essäistiskt och dokumentärt bitvis nästan antipoetiskt drag – och en sekvens handlar, lite överraskande, om incidenten när Zinedine Zidane skallade en italiensk motspelare i bröstet under VM 2006.

När jag läser Citizen får jag känslan av att den bygger på ett enormt material, som sedan skalats ned till lite drygt 160 sidor. Varje ord verkar vara valt med stor omsorg och hela texten känns som ett precisionsarbete, vars ”budskap” blir desto mer verksamma.

Vid ett annat tillfälle skriver Rankine om målningen ”The Slave Ship” av J. M. W. Turner och så skriver hon om Serena Williams, en hårt exponerad svart kvinna som ägnar sig åt ”den vite mannens sport”. Om jag förstått saken rätt så var Serena Williams en av Rankines inspirationskällor till att skriva Citizen.

Systrarna Williams framfart på tennistouren beskrevs länge, hävdar Rankine som omvälvande och svårsmält för många tennisentusiaster. Men skandalen Rankine koncentrerar sig på inträffade 2004, då ”the distinguished tennis chair umpire” Mariana Alves skänkte bort en plats i semifinalen i U.S. Open till Jennifer Capriati, genom att göra fem mycket märkliga domslut i rad:

”The serves and returns Alves called out were landing, stunningly unreturned by Capriati, inside the lines, no discerning eyesight needed. Commentators, spectators, television viewers, line judges, everyone could see the balls were good, everyone, apparently, except Alves. No one could understand what was happening. Serena, in her denim skirt, black sneaker boots, and dark mascara, began wagging her finger and saying, ’no, no, no,’ as if by negating the moment she could propel us back into a legible world.”

Det går tydligen att se på YouTube, liksom en hel del annat som har med Citizen att göra. Kroppen är för övrigt viktig i Citizen, den svarta kroppen – hyperexponerad och osynliggjord – och den rasistiska blickens avkodning av den.

När svarta män blir dödade ställs ofta frågorna: Hur kunde det hända? Hur kunde det hända här? Citizen fungerar som ett svar på de frågorna och den beskriver rasismen nästan som en sjukdom eller ett gift, som sprids i kassaköer, på lunchrestauranger, arbetsplatser, och tennisbanor. De som blir utsatta för den kan sällan sänka garden och slappna av.

Citizen är en egensinnig originell bok, men det finns många dolda och öppna referenser till författare, konstnärer och tänkare, som Frantz Fanon, James Baldwin, Homi Bhaba, Frederick Douglass, Walt Whitman med många fler. Man behöver inte greppa alla referenser för att greppa Citizen, men det är heller ingen nackdel att känna till några av dem.

Jag googlade och tittade en hel del på YouTube när jag läste boken. Jag återkommer till den då och då, för att läsa om och för att se om jag eventuellt förstår något bättre eller om något nytt uppenbarar sig.

Först var jag övertygad om att huvan som svävar fritt mot en vit bakgrund på omslaget var en referens till Trayvon Martins död, men bilden är av ett konstverk från 1993, två år efter misshandeln av Rodney King, ”In the hood”, av David Hammons. Både huvan och ordet kan ju ges många betydelser och associationer.

Citizen är en melankolisk bok, det kanske är en kliché men den fick mig att tänka på blues, sorgsenhet men inte uppgivenhet. Den är bland det bästa och mest omtumlande jag läst på länge.

”This is how you are a citizen,” skriver Rankine. ”Come on. Let it go. Move on.” Att gå vidare är inte synonymt med att lämna något helt bakom sig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Unga amerikaner föredrar pappersböcker och 27% fler oberoende bokhandlar i USA sedan 2009

Att Amazon och e-boken, förr eller senare, skulle bli spiken i kistan för både pappersboken och de oberoende bokhandlarna har upprepats så många gånger att det verkat oundvikligt. Men häromdagen läste jag en intressant artikel i Washington Post”Why digital natives prefer reading in print. Yes, you read that right” – om att ungdomar i den digitaliserade generationen i USA föredrar att läsa pappersböcker.

Varför gör de det? För att pappersböcker luktar gott, för att man kan anteckna i marginalen och styrka under meningar. För att man kan vika hundöron. Säger en kille i artikeln: ”I like holding it. It’s not going off. It’s not making sounds.” En bok är en bok.

Enligt artikeln föredrar många pappersböcker när de pluggar, för att det är enklare att koncentrera sig och mindre risk att bli distraherad. Det finns många skäl.

Och en artikel i New York Times – ”Assessing the Health of Independent Bookshops” – kommer med en blandning av mycket goda och mycket dåliga nyheter. De goda nyheterna gäller USAantalet oberoende bokhandlar har ökat med 27% sedan 2009. De dåliga nyheterna gäller Storbritannien och Irland där har antalet oberoende bokhandlar minskat med 25% sedan 2009.

Frankrike där man inte ger efter för vare sig Amazon eller marknadskrafterna i första taget – böcker har fasta priser och betraktas inte som vilken vara som helst – där har antalet oberoende bokhandlar ökat med 5%, men egentligen mer eftersom den franska statistiken bara fångar upp bokhandlar som har anställda. Storbritannien övergav förövrigt ett system snarlikt det franska med fasta priser vid mitten av 90-talet.

”More than one-third of the independent bookshops in Britain and Ireland have disappeared in the past decade, unable to compete with large retailers – chiefly Amazon – who use their superior market position to offer deep discounts on printed and digital books.” Och om man blickar ett år tillbaka pekar trenden fortsatt nedåt. Klassiska bokhandlar får bomma igen.

För de oberoende bokhandlarna gäller alltså samma sak som för framgångarna med e-böcker – betydande i vissa länder och inte fullt så stora i andra, som i Sverige – att deras tillstånd varierar mycket mellan olika marknader.

En förklaring till den enorma skillnaden mellan USA och Storbritannien är att den stora kedjan Borders försvann från den amerikanska marknaden 2011 och lämnade ett vakuum efter sig som oberoende bokhandlar kunnat fylla. Dessutom har den största kvarvarande kedjan, Barnes & Noble, slagit igen hundratals butiker. Ironiskt nog var det just de här två kedjorna som länge ansågs hota de oberoende bokhandlarna. Scenariot såg ungefär ut som i den romantiska komedin You’ve Got Mail (1998) med Tom Hanks (Fox Books) och Meg Ryan (The Shop Around The Corner) i huvudrollerna. Då hade Amazon bara funnits i fyra år.

Men enligt artikeln i New York Times har de oberoende bokhandlarna också dragit fördel av ”a spirit of localism and urban renewal that is coursing through some American cities.” Frågan är om inte Amazons buffliga strategi gentemot olika förlag, mest segsliten var tvisten med Hachette, var en lika stor pr-vinst för de oberoende bokhandlarna som den var en förlust för Amazon.

”The enthusiasm and optimism is pretty staggering,” säger i alla fall en belåten Oren TeicherAmerican Booksellers Association. ”Despite all the quantum leaps in technology, the fact is nothing beats a physical, bricks-and-mortar store to discover books that you didn’t know about.” Inom parentes sagt: Undrar hur många gånger han använt exakt den formuleringen.

Men man vill naturligtvis veta hur det har gått för våra svenska oberoende bokhandlar sedan 2009. Så jag ringer Svenska Bokhandlareföreningen där VD Dag Klackenberg mycket vänligt svarar på min fråga, men han kommer inte med några sensationella nyheter, vare sig positiva eller negativa. Om man inte tycker att det är positivt eller negativt att antalet oberoende svenska bokhandlar i princip är oförändrat.

Däremot påpekar Klackenberg att han är lite skeptisk till uttrycket ‘oberoende’ bokhandlar, inte minst vad gäller den amerikanska marknaden. Där räknas tydligen en bokhandel som oberoende om den inte tillhör någon av de stora börsnoterade kedjorna, vilket inte hindrar att de tillhör en kedja, till och med en riktigt stor kedja. Det gör siffran +27% lite mindre imponerande, men man förstår Tim Godfray på brittiska Booksellers Association som säger att han är ”djupt avundsjuk” på sina amerikanska kollegor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Foto: ”Southern Route” av Tamara Reynolds

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST01

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST20

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST24

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST18

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST11

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST02

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST21

H4C9146m

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST14

MissKitty-5864FinalSml

NashvilleTN-4138Final

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST25

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST04

SouthernRoute_TamaraReynolds_ST19

Fördomarna om den amerikanska Södern är lika gamla som det amerikanska inbördeskriget, minst, och det är, som bekant, segraren som skriver historien. Och på det ska man lägga lager på lager av stereotypa bilder som producerats i framförallt Hollywood och New York. Bilderna och föreställningarna har formats av åtskilliga tusen filmer, böcker och av nyhetsindustrin.

På senare år har det dessutom utvecklats som en egen genre av realitysåpor som skildrar ett exotiskt Södern. Animal Planets ”Hilbilly Handfishin” är ett perfekt exempel, inte bara för namnets skull, utan för att man lyfter fram ett så udda och omodernt fenomen som ”handfishing” eller ”noodling” som det kallas. Det är sant att man fortfarande fiskar catfish för hand i vissa delar av Södern, men är det egentligen det programmet handlar om? Jag tror inte det.

För ett par dagar sedan såg jag en fantastisk bildserie, Southern Route, på New York Times fotoblogg The Lens. Fotografen Tamara Reynolds, som är född i Nashville, har med fotona, som hon började ta 2011, försökt skildra Södern mindre stereotypt. Fotona ovan är ett litet urval hämtat från serien.

På sin hemsida skriver Reynolds om stereotyperna, om att de kan innehålla ett korn av sanning, att hon inte velat blunda för det, men att hon också velat lyfta fram positiva värden som hon förknippar med sitt Södern. ”There is more to be revealed under the surface of things,” skriver hon på hemsidan. ”We are a people that has persevered under the judgement of the rest of the world, carrying the sins of the country seemingly alone.”

Lyckas fotoserien skildra den amerikanska Södern fördomsfritt? Jag vet inte och det kanske inte ens är möjligt, men jag tycker att fotona har någon slags omedelbarhet som gör dem väldigt gripande och svåra att värja sig mot. Det emotionella avståndet mellan fotografen och personerna på bilderna upplever jag som ovanligt litet. Det löper också ett melankoliskt drag genom hela serien, som jag har väldigt lätt att identifiera mig med.

Ett stort tack till Tamara Reynolds för att vi fick visa ett urval av fotona i serien Southern Route. Vi rekommenderar varmt ett besök på hemsidan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto