Etikettarkiv: utdöende språk

Poesi på gränsen till utplåning

9781473692992-1-654x1024

Red. Chris McCabe
Poems from the Edge of Extinction
Chambers

Sixto Munoz är i nittioårsålderna och bor i colombianska Amazonas. Hans bror gick bort i början av 2000-talet, och sedan dess är Munoz den enda personen som talar Tinigua. När han går bort dör ett språk, som är bärare av en världsbild, ett kunskapssystem, ja, en hel kultur.

Av de 7000 språk som talas idag är mer än hälften hotade av utplåning, enligt Unesco. Ett språk dör ungefär var fjortonde dag. Det är genuint tragiskt och beror bland annat på språklig imperialism från länder med stora språk. Stora länder gör det inte sällan svårt för minoriteter att hålla sina språk levande.

Hälften av jordens befolkning, 3,5 miljarder människor, talar 25 språk – engelska, mandarin, hindi, ryska, portugisiska – medan den andra hälften, 3,5 miljoner människor, brukas av 6.975 människor. Många av dessa språk saknar skrifttradition

Storbritannien verkar aktivt för att sprida engelskan, för att kratta manegen åt det brittiska näringslivet. Det är aningen ironiskt eftersom engelskan är det språk som används mest frekvent för att sprida och bevara poesi skriven på hotade språk. I Poems from the Edge of Extinction har Chris McCabe gjort en fantastisk insats för att samla poesi på mer eller mindre hotade och utdöende språk.

I boken finns 50 dikter skrivna på mer eller mindre hotade språk. De presenteras med en introducerande text, och dikterna återges både på orginalspråk och engelska. Några av de språk som finns representerade är: livoniska, manx, samiska, sardinska, gen, ainu, assyriska m.fl.

Jag tycker att det är väldigt spännande att bläddra i den här boken, och jag tycker att en hel del av dikterna är riktigt bra, men jag tycker nästan lika mycket om att titta på de oöversatta dikterna, inte minst de dikter som är skrivna på ett för mig helt okänt skriftspråk. Fantasier väcks om exotiska (inte exotiserade) kulturer, fantasier som ofta  skingras när man sedan läser den engelska översättningen.

Många dikter är väldigt vackra, och jag skulle gärna printa ut några av dem förstorade och ha dem på väggen. Man får lite Finnegans Wake–vibbar när man bläddrar fram och tillbaka i boken. Det är ett äventyr, ett aningen melankoliskt äventyr.

Det här är några av raderna ur Anjela Duvals dikt Va c’halon på bretonska:

Va c’halon ‘zo ur vered,
Enni nouspet ha nouspet bez,
Enni bemdez ur bez nevez,
Bezioù kerent ha mignoned.
Bezioù keneiled ken karet.

Och så samma rader ur den engelska översättning, My heart:

My heart is a graveyard,
Enclosing many and many a tomb,
Everyday there is a novel one,
The tombs of parents and friends,
The tombs of the companions I loved so much.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner