Jag är inte medborgare av Finland
Jag är inte
medlem i nåt jävla samhälle
Finland och alla
länder i världen kan dra åt helvete
jag är
universums barn, solnedgångens barn
jag står ensam och ser
min generation gå vilse i en
vansinnig labyrint av maskiner och bestämmelser
jag ser
min skog utplånas av
en gata som hela tiden blir
allt bredare och allt längre
av
en stad som luktar skit
av
röda gräsklippare som är
den nya kulturens pionjärer
Den estetiska skönheten framhävs genom att
utrota alla djur
Kultur innebär att
skratta ut min generation
och spärra in den på dårhus
Ett varmt tack till det lilla men offensiva förlaget Trombone för att vi fick ha med denna dikt av Larry Silván (1955-1976) som Veckans dikt. Dikten är hämtad ur den helt aktuella urvalsvolymen Jag hoppas du också är vid sjön i natt. Köp. För urval, redaktionell bearbetning, kommentarer och förord står Erik Jonsson.
Larry Silván bodde i ett litet hus, inte helt långt från en soptipp, i Ekenäs i Finland. Han hade två katter och en handfull vänner. Han skrev, spelade musik och odlade sin trädgård. På nätterna delade han ut tidningar. En av hans sista dikter är en självmordsdikt. Silván tog sitt liv när han var 21 år gammal och hans poetiska universum är mörkt, ett radikalt nej till samhället. Naturen är desto mer positivt värdeladdad: ”Därför vände jag [människorna] ryggen / och gick ut i skogen”. Man kan rentav tala om naturmystik. Jag har aldrig tidigare gråtit så mycket av att läsa en diktbok. Det är poetiskt guld.
Som bonus, en av urvalsvolymens mest rörande dikter, riktad till Silváns mor Märta:
”Om du
någonsin befinner dej
utanför Universum
och jag
någonstans i
Universums djupaste upphörande,
kommer jag ändå alltid ihåg dina
händer som plockar fram
alla möjliga matvaror för att
ge dem åt mej
bara därför att jag en gång
låg inne i din mage och sparkade.”
Ola Wihlke
BearBooks 