Peter Wohlleben
Djurens gåtfulla liv
Kärlek. Sorg. Omtanke.
Fantastiska inblickar i en sluten värld
Övers. Jim Jakobsson
Norstedts
Filosofen René Descartes (1596–1650) hävdade att djur är ”själlösa automater”. Det har varit ett inflytelserikt synsätt, verksamt ända in i vår tid. Vår tid är kanske mer upplyst, men många ser fortfarande på djur som ”genetiska automater” helt styrda av instinkter.
Det här synsättet delar inte den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben, som har skrivit en otippad bästsäljare om träd, Trädens hemliga liv (2016), men hans nya bok handlar alltså om djur: Djurens gåtfulla liv. Wohlleben och hans familj har haft rader av tamdjur på sin gård – hundar, hästar, höns och getter – men det är kanske framförallt arbetet som skogvaktare, med specialiseringen att bevara urskogar, som har gett honom en särskild blick för djurs olika beteenden och förmågor.
Enligt Wohlleben har många djur ett förbluffande rikt inre liv, och för att visa det så anför han exempel från egna erfarenheter samt forskning om olika djurarter. Wohlleben presenterar oss för vildsvin och ekorrar som luras, korpar vars intelligens (förmågan att planera och lösa problem) kan mäta sig med och till och med överträffa chimpansers och andra primaters intelligens.
Wohlleben berättar om hjortar som sörjer och om en kråka som åker pulka, för att det är kul, inte för att det ingår i dess genetiska program. Han berättar om den sydamerikanska vampyren, som altruistiskt delar på maten med andra vampyrer som haft sämre jaktlycka, maten delas till och med med individer som de inte ens är avlägset släkt med.
Djurens gåtfulla liv är populärvetenskaplig, bara drygt tvåhundra sidor lång och de cirka fyrtio texterna är ungefär som krönikor – kanske publicerades de först separat? – och det gör boken lättläst. Wohllebens entusiasm, medkänsla och kunskap, gör det här till en underhållande pageturner. Jag får lust att läsa mer om djur – och här är några tips på böcker om djur för den intresserade.
Jag blir inte övertygad av alla Wollehbens argument, särskilt inte när han bara slår fast att något är ”självklart” eller ”uppenbart”, men jag gillar hans grundinställning, att vi bör lära oss mycket mer om djur och att vi bör använda en slags försiktighetsprincip i vårt förhållande till dem. Det står kanske i motsatsställning till vissa vetenskapliga ideal, men eftersom vi inte har något gemensamt språk med djuren så kanske mycket kommer att förbli ovetbart.
Att döma av boken gör dock vetenskapen hela tiden framsteg – sakta men säkert tecknas en bild av djurens inre liv som inte bara skulle få René Descartes att tappa hakan, men som för bara för femtio år sedan skulle framstå som häpnadsväckande.
Det är inte omöjligt att människor om 150 år blickar tillbaka på de inledande decennierna av 2000-talet och exempelvis förfasar sig över vår industriella köttproduktion. Wohlleben nämner ett exempel från Tyskland, att man ännu ett tag kommer att kastrera smågrisar utan bedövning, för att det är kostnadseffektivt.
Ola Wihlke