Edition Staeck / Steidl
Vinyl, limiterad utgåva om 2000 exemplar
Ornitologerna gör skillnad mellan sång och läten. Sången lärs in på nytt varje år – fågeln raderar hårddisken – och anpassar sig vid nyinlärningen till omgivningen. Lätena är däremot medfödda och oföränderliga och utlöses av instinktiva reaktioner. Skrattet hos oss människor är ett sånt läte. Därmed inte sagt att det också finns skratt som är socialt inlärda, konventionaliserade.
En konstnär som var bortom alla konventioner och därtill ville bejaka människans animaliska sidor var Joseph Beuys (1921–1986). Animaliska inte bara vad beträffar instinkter, utan också med avseende på de grundläggande kroppsliga substanserna, i synnerhet späck och päls. Många av Beuys konstverk och performances byggde på det konsternerande mötet mellan kulturföremål och produkter från djurindustrin.
Men Beuys stod också schamanismen nära, där en av grundvalarna är vissa utvaldas förmåga att i djurgestalt besöka andra världar – och inte minst ge oss människor perspektiv på den värld vi bygger med våra sedvänjor och kollektiva föreställningar.
Skrattet är schamanistiskt. Det bryter upp vanligheten och visar dess (vår) tillgjordhet. Henri Bergson hade en liknande hypotes. Alltså inte mobbarskrattet, hånandet, utan en impuls som självmant färdas genom oss från en plats utanför alla hierarkier och konventioner och välter ner dessa från socklarna, åtminstone tillfälligt. Karnevalen, så som Michail Bachtin beskrev den, har det kollektiva skrattet som huvudsponsor.
Joseph Beuys tyckte mycket om att skratta. Och tyckte även om att spela in sina framträdanden på kassettband. Under en flygresa lyssnade han och hans kompanjon igenom inspelningar och fann att skrattet var ständigt återkommande. De bestämde sig för att använda de bevarade skratten till ännu ett konstverk och gav en tekniker i uppdrag att klippa ihop dem till vad som blev utgivet under titeln Ja, Ja, Ja, Nee, Nee, Nee, Nee, Nee 1969. Därefter försvann originalbandet för att dyka upp igen först 2021. Nu har det återutgivits på vinyl av Staeck/Steidl, och jag låter Beuys snurra på skivtallriken gång efter gång.
Det är inget medryckande, smittande skratt, inte som de batteridrivna ”skrattpåsarna” som slog igenom vid ungefär samma tid. Men det är synnerligen uppmuntrande och införstående. Det kommer från ingenstans men driver (det alltså bortklippta) samtalet vidare, ger det ny energi. Och skrivandet. Jag blir hjälpt på traven när skivan snurrar medan jag skriver det här och pennan mer än ögat uppfattar den grundläggande rytmiska figuren: en paroxysm i diafragma som upprepas i medeltal 7-9 gånger med ljus röst och mycket resonans i näshålan, understödd ibland av ett egenartat flaxande ljud i svalget.
Omänskligt. Men samtidigt en del av den mänskliga gemenskapen och en byggsten i den gemenskap (”konsten”) som uppstod kring viljan att ifrågasätta för ifrågasättandets egen skull efter andra världskriget, med föregångare i alla de konstnärliga -ismerna.
När en dammtuss hamnar på grammofonnålen lyfter jag inte bort den utan hör ännu tydligare ett skall som inte likt rondellhunden har en ideologisk agenda utan snarare syftar till att hålla samman flocken, utgruppen … som i sin tur har en viktig uppgift att definiera samhället, inklusive för dem som har en ovidimerad känsla av att tryggt befinna sig ”innanför”. Heh heh heh heh heh heh heh heh.
John Swedenmark
John Swedenmark är skriftställare och översättare
BearBooks 