Etikettarkiv: Virginia Woolf

Virginia Woolf lurade flottan med blackface och lösskägg

Young-The-Time-Virginia-Woolf-Wore-Blackface

Virginia Woolf och andra blivande medlemmar av Bloomsbury-gruppen, utklädda för att lura till sig tillträde till den kungliga flottans stoltaste fartyg, HMS Dreadnought. Foto James Lafayette via Wikimedia Commons.

Sprattet kallas the Dreadnought prank, eftersom de som genomförde sprattet, de flesta av dem blivande medlemmar i Bloomsbury-gruppen, utgav sig för att komma från Abessinien. I brev hade man förberett den brittiska flottan på att sändebud från kejsardömet Abessinien ville bli förevisade HMS Dreadnought, vid den här tiden, i början av 1900-talet, det modernaste och mest teknologiskt avancerade den kungliga flottan någonsin hade presterat. Att de som utförde sprattet valde HMS Dreadnought som sitt mål, var antagligen ingen slump – det unika krigsfartyget symboliserade att britterna kunde projicera sin makt var som helst i det vidsträckta brittiska imperiet, om det  skulle behövas.

Flottan fick finna sig i att bli skrattad åt en tid framöver, somliga ansåg att the pranksters borde straffas, men i England är pranks en institution, och de flesta lutade åt att det var ett lyckat prank. För flottan var det dessutomen nesa att the pranksters var pacifister.

Virginia Woolf var en av dem som var målad i blackface, en av dem som bar en lång klädedräkt och turban. De talade också låtsas-swahili. Det kan man ha många åsikter om, men jag tycker att det är så uppenbart att det här Bloomsbury-gänget ville driva med den brittiska krigsmakten. I alla fall i första hand. Det var 110 år sedan.

Det här en mer analytisk och reflekterande text om sprattet:

”The Time Virginia Woolf Wore Blackface” av Kevin Young i New Yorker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

50 Penguin Classics som ljudbok

Penguin har lanserat 50 av sina klassiker som ljudbok. Vissa av dem har aldrig tidigare lästs upp som ljudbok. Penguin flörtar lite med Generation-NetFlix, med inläsare av stjärnskådisar från Game of Thrones, Fleabag och Homeland. Det här är några av mina favoriter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Notiser

Aino-Maija Metsola – brief questions and book covers

aino-maija_metsola_book_cover_design_the_idiot_01-1

The Idiot by Elif Batuman
Book cover illustration and lettering
Client: Vintage, Penguin Random House UK
2016

In 2016 a few book covers stood out from the rest. One of them was the cover of the British edition of Elif Batumans charming and entertaining novel The Idiot. The cover is designed by Aino-Maija Metsola, Finnish designer and artist who, among other things, has designed patterns for Marimekko, and recently has focused on working with water colours. I believe that Metsolas book covers come across as so sensationally original, colourful and bold, precisely because she has a background in designing patterns for textiles. She pushes the boundaries for what is comme il faut when designing a book cover. I had the opportunity to ask her a couple of brief questions.

Could you please tell us a little about your background and how and why you became a designer?

I remember drawing was very important for me ever since I was very little. I got support and encouragement for my hobby so it was quite natural for me to follow my passion. I went to a high school focusing on visual arts and after that I applied and got in to study graphic design in the University of Art and design Helsinki. I think I probably chose graphic design as it felt secure then and afterwards I sometimes had the feeling that I could have focused on something else in the field of arts. So I wanted to broaden a little and I gradually started to lean towards illustration and textile design. Nowadays I try to find more time for my personal projects and lately I have been focusing on water colour painting.

Book covers have obvious limitations compared to textiles for instance. You have a very limited space to work with. Could you please tell us a little bit about the differences and what you like about designing book covers?

I learnt a lot about book design when I worked in a Finnish publishing house as a graphic designer for a short while about ten years ago. I enjoyed many aspects of it, being surrounded by stories, history and curious people. Now I design books and book covers once in a while and I also work in the field of children’s literature.

I have designed stamps for the Finnish post office, so compared to stamps there is an enormous amount of space on a book cover. I don’t feel the size of the space I work with as very restricting, possibly due to my graphic design background I feel it’s only normal and often even inspiring if there are limitations. And when it comes to limitations of course the most obvious and most important aspect of designing a book cover is that it all starts with the content of the book. That is where I look for inspiration and cues. On a novel my artwork is in a supportive role. It’s very different from designing textiles where I’m usually very free to play with my own ideas. But I love books and I love to focus on the conversation between the art forms, the content and the cover. I don’t want the cover to be too obvious, I believe it’s better to leave it more open so it arouses curiosity and leaves room for interpretation.

How does nature influence your work?

I live on an island close to the center of Helsinki. I miss the forest sometimes but even here you can easily experience the nature. By living my daily life here I have the opportunity to observe the colours and details in the nature around me and I can feel, see and smell the seasons. This all affects my work and probably for the most part unconsciously.

All images: Georgi Eremenko

Detta bildspel kräver JavaScript.

Virginia Woolf series
Book cover illustration and lettering
Client: Vintage Classics, Penguin Random House UK
2016

Detta bildspel kräver JavaScript.

Letto
Pattern design
Client: Marimekko
2016

Detta bildspel kräver JavaScript.

Weather Diary / Luovi
Pattern design
Client: Marimekko
2014

Visit Aino-Maija Metsolas home page.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Suverän roman om 1600-talsgeniet Margaret Cavendish

Danielle Dutton
Margaret the First
Catapult

Margaret Cavendish skrev ett tjugotal verk och stack inte under stol med att hon ville bli berömd. Hon var intresserad av och kunnig om vetenskap och filosofi. Hon hade utbyten med och kritiserade några av samtidens främsta filosofer och tänkare. Hon förde resonemang om och kritiserade stereotypa föreställningar om män och kvinnor.

Cavendish skrev också en genreöverskridande sciencefiction-bok, som bland annat berättar om en u-båt. Hon månade om djurens välmående. Ingenting av det här vore märkligt, om det inte vore för att Margaret Cavendish levde mellan 1623 och 1673. Hon blev hertiginna 1945, när hon gifte sig med William Cavendish, hertig av Newcaste.

Margaret the First av amerikanskan Danielle Dutton handlar om Margaret Cavendish och det är en historisk roman, men den bär inte på all den bråte som konventionella historiska romaner gör. Den är bara drygt 160 sidor lång och är inte överlastad med fakta, har inga transportsträckor och inga döda punkter. Dutton gör nedslag i Margarets liv och bygger på så sätt upp en fiktionaliserad biografi, berättarjaget är i ungefär halva boken Margaret själv som berättar om sitt märkvärdiga liv.

Som så många framhållit är romanen feministisk – Margaret var en feminist avant la lettre – men dess ämnen och teman är långt mer universella än så. Virginia Woolf skrev om henne i A Room of Ones Own, men Margaret the First väcker snarare associationer till en annan av Woolfs böcker, romanen Orlando.

Den unge Margaret är en av drottningens hovdamer och under inbördeskriget lämnar hon, i likhet med många andra rojalister, England för Paris, där den unge kungen upplåter Louvren åt det engelska hovet. Redan tidigt märks det att Margaret är annorlunda, att hon tänker annorlunda:

”Alone in the carriage, flying trough England, I imagined myself a beauty in satin; I imagined a crown of diamonds on my head; I imagined I’d soon be married to a celebrated general, but that days after the wedding my husband would fall in battle, so that I, in a silver coat to my waist, with a broad sword in my hand, would have no choice but to rally his troops and lead them onto the field; I imagined a royal reception, the road strewn with petals, bells.”

Margaret har en fantastisk fantasi, men är i unga år ganska blyg och boksynt; Paris tråkar ut henne, men det är där hon gifter sig med sin betydligt äldre make. De bor på några olika platser på kontinenten, återvänder sedan till England, till London och hertigens och hertiginnans herresäte.

Margaret the First är en feministisk historisk roman, men den är också en bildningasroman, en roman om driften att tänka fritt, läsa och skriva och en rörande kärleksroman. William Cavendish är påtagligt stolt över sin skrivande och filosoferande hustru, som ibland får höra glåporden ”Mad Madge, Mad Madge, Mad Madge,” när hon åker vagn längs Londons gator.

Jag kommer att tänka på Italo Calvino när jag läser den här romanen – jag tror att han skulle ha gillat både boken och dess föremål – och särskilt hans Sex punkter för nästa årtusende (hans amerikanska föreläsningar) i vilken han lägger ut texten om fem av sina estetiska ideal. Det är särskilt tre av dem jag kommer att tänka på när jag läser Dutton: lätthet, snabbhet och synlighet. Man känner sig, både bokstavligt och bildligt talat, lätt när man läser den här underbara och, ända ner på meningsnivå, sällsynt njutbara boken.

Och så en förklaring till romanens titel: Margaret the First. Den bok Margaret skrev som har utsetts till ett av de tidigaste exemplen på science fiction har en obetalbar titel mer i stil med den tidens ideal: Observations Upon Experimental Philosophy and the Description of a New World, Called the Blazing World, Written by the Thrice Noble, Illustrious, and Excellent Princesse, the Duchess of Newcastle.

I förordet till denna mycket egensinniga bok hävdar Margaret att hon är ”as Ambitous as ever any of my Sex was, is, or can be; which makes, that though I cannot be Henry the Fifth, or Charles the Second, yet I endeavour to be Margaret the First”.

Läs utdrag ur boken.

Läs intervju med Danielle Dutton.

Dutton är förutom författare, grundare av förlaget Dorothy, a publishing project. Det ger ut fantastiska böcker, uteslutande av kvinnliga författare, tror jag. Mest kända är nog Joanna Walsh och Nell Zink.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Happy Bloomsday! Några artiklar om Joyce och Ulysses

9789100121235

”I have read 200 pages so far — not a third; and have been amused, stimulated, charmed, interested, by the first 2 or 3 chapters — to the end of the cemetery scene; and then puzzled, bored, irritated and disillusioned by a queasy undergraduate scratching his pimples. . . . An illiterate, underbred book it seems to me; the book of a self taught working man, and we all know how distressing they are, how egotistic, insistent, raw, striking, and ultimately nauseating.”
– Virginia Woolf om Ulysses i sin dagbok

Här samlar vi några underhållande och läsvärda artiklar med anledning av att det är Bloomsday, 16 juni, dagen som sedan 1954 firas av James Joyce anhängare för att hans modernistiska mästerverk Ulysses utspelar sig 16 juni 1904 i Dublin. Huvudpersonen heter Leopold Bloom.

I New York Times i veckans Bookend resonerar Charles McGrath och Rivka Galchen kring vad som skulle hända om boken publicerades idag.

En sak är säker, romanen skulle inte bannlysas som den blev 1922 och det amerikanska postverket skulle inte bränna exemplar av den. Underhållande artikel, inte minst Rivka Galchens genomgång av Amazon-recensioner: ”How Would ‘Ulysses’ Be Received Today?”

9789100139339

Bonniers lyxiga box

Om du verkligen vill slå på stort under Bloomsday kan du lägga ett bud på en utgåva av Ulysses som är vackert illustrerad av Henri Matisse. 250 av de här böckerna från 30-talet är signerade av både James Joyce och Henri Matisse. Då såldes de till medlemmarna av Limited Editions Club för $10.

Sajten Artlyst skriver att det förväntade priset är mellan £6000 och £8000. Jag skulle inte ha råd att köpa ett exemplar även om man strök två nollor, men av beskrivningen att döma är det en vacker bok, som kanske rentav är ett kap:

”Matisses mythical Nausicaa design is embossed in gold on the front cover of the edition, displaying four shapely nudes enclosed in a sphere with Roman numerals forming a celestial clock. The spine of the book is gilt. Complete with black and white illustrations by Matisse, the book seems reasonably priced as another first edition is selling for $30,000 or £19,325 online.”

henri-matisse-joyce

Bild via Bonhams

Böckerna auktioneras hursomhelst ut på Bonhams i London, 24 juli 2015. Hemsidan är väl värd ett besök om man är road av sällsynta, annoterade och signerade böcker och liknande.

Ulysses öde, eller Oolissays som Joyce uttalade titeln, hade antagligen mött ett annat öde om inte författaren hade träffat amerikanskan Sylvia Beach i Paris. Hon hade startat bokhandeln Shakespeare and Company, som också skulle bli det förlag som först gav ut Ulysses, som väckte både avsky, förakt och rädsla. Den förbjöds och brändes.

Literary Hub har, dagen till ära, publicerat ett utdrag ur The Most Dangerous Book: The Battle For James Joyces Ulysses av Kevin BirminghamUtdraget handlar just om när James Joyce träffade Sylvia Beach. Man får god lust att läsa hela boken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Vackra Virginia Woolf på National Portrait Gallery

cms pcf 768417

Virginia Woolf by Vanessa Bell c.1912 © Estate of Vanessa Bell, courtesy Henrietta Garnett.
Photo credit: © National Trust / Charles Thomas

Virginia Stephen P221 Beresford

Virginia Stephen by George Charles Beresford, July 1902 ©National Portrait Gallery, London

071 T.S Eliot and  Virginia Woolf at Garsington Ax141646

T.S. Eliot and Virginia Woolf by Lady Ottoline Morrell, June 1924 © National Portrait Gallery, London

002 Leonard and Virginia Woolf P439 Freund

Virginia and Leonard Woolf by Gisele Freund, 1939 © Estate Gisèle Freund / IMEC Images

 

”Words are an impure medium… better far to have been born into the silent kingdom of paint.”
– Virginia Woolf

Virginia Woolf är en av 1900-talets modernistiska litterära giganter och hon hedras just nu på National Portrait Gallery i London med en stor utställning. Den pågår fram till 26 oktober, men om man inte kan ta sig till London kan man investera i utställningskatalogen: Virginia Woolf: Art, Life and Vision Catalogue.

Katalogen är slösande rik på foton och porträtt och hålls samman av en sällsynt bra text, som lyfter fram Woolf i helfigur och kretsen runt henne. Hon var en central gestalt i Bloomsbury-gruppen och förutom banbrytande romaner som Night and Day (1919), Jacobs Room (1922), Mrs Dalloway (1925), To the Lighthouse (1927) och The Waves (1931) var hon verksam som essäist och kritiker.

Texten av Frances Spalding, specialist på Bloomsbury, kanske inte kommer med några nyheter om Woolf och hennes författarskap, men tillsammans med bilderna ger den ett väldigt levande och intressant porträtt av henne och hennes tid.

Spalding lägger tyngdpunkten på milstenarna i Woolfs liv – kärleksaffärerna, upplevelser under kriget och depressionen, som ledde till hennes självmord – och resultatet är ovanligt gripande för att vara en utställningskatalog, osminkat och närgånget kan man nog till och med säga.

Och om du är intresserad av Virginia Woolf, så är ett tips att Ett eget rum & andra essäer (Modernista) snart ges ut igen på svenska. Som essäist har Woolf även utövat ett stort inflytande på kvinnorörelsen.

woolf_ett_eget_rum_omslag_inb

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Ursula K Le Guin slaktar David Mitchells The Bone Clocks

Ursula K Le Guin hyllar inledningsvis David Mitchells The Bone Clocks i en recension i The Guardian: ”The Bone Clocks by David Mitchell – dazzle of narrative fireworks” Romanen ser ut att kunna tävla med Haruki Murakamis senaste om att bli höstens stora skönlitterära bok. Den har mycket goda möjligheter att vinna årets Man Booker-pris, men Le Guin har inte för avsikt att hjälpa honom på traven.

Le Guin konstaterar att romanen handlar om allt från Irakkriget till Det eviga slaget mellan ont och gott och att den är en metalitterär tegelsten, lekfull och skriven på ”relentlessly brilliant prose”. Hon anser att bokens självmedvetna drag ”does provide a good example of an outstanding quality of the book”.

Men sedan jämför hon Mitchell med Michael Chabon och skriver att författaren till The Bone Clocks är mer försiktig:

”Mitchell’s daring is somehow anxious. He watches his steps, always. Reading Chabon, I’m carefree; reading Mitchell, I feel cautious, uncertain. The story is narrated in the first person by five very different voices, at six different times from 1984 to 2043; among them a 15-year-old girl writing in the general tone of a Young Adult thriller, a consummately self-parodic prick of a writer writing in anglo-mandarin who bears more than a passing resemblance to Martin Amis (one novel is called, ahem, Desiccated Embryos), and a semi-immortal bodyshifter.”

Le Guin tycker att det är svårt att hänga med i alla skiften mellan olika tidsplan och berättarröster. Hon ställer rentav en fråga som måste betraktas som djupt kritisk: ”How many novels is it? If it is one, I just don’t see how it hangs together. Or maybe its not hanging together is the point, and I’m not getting it. There you are: anxiety in the writer makes the reader anxious too.”

Le Guin jämför också Mitchell med Virginia Woolf avseende stream of conciousness, val av tempus och den uppbrutna kronologin. Jämförelsen utfaller till Woolfs fördel och stycket avslutas ganska gnälligt: ”The present tense is a narrowbeam flashlight in the dark, limiting the view to the next step – now, now, now. No past, no future. The world of the infant, of the animal, perhaps of the immortal.”

Hon fortsätter med en lång kritisk harang, talar om Mitchells ”dazzle-language and the kaleidoscopic tumult of imagery and filmic cliche. We see it again just before an extended climactic orgy of violence. Nothing in the plot appears to depend directly on this vision or refer back to it, yet I came away from the book with the sense that it is the still centre of all the frenetic action.”

Hon citerar några stycken som hon identifierar som romanens visionära centrum. Och sedan kommer en del positiv kritik, men formulerad på giftigast tänkbara sätt:

”Sketchy as it is, this has to me the quality of a true vision. For all the stuff and nonsense about escaping mortality by switching bodies and devouring souls, death is at the heart of this novel. And there lies its depth and darkness, bravely concealed with all the wit and sleight of hand and ventriloquistic verbiage and tale-telling bravura of which Mitchell is a master. Whatever prizes it wins or doesn’t, The Bone Clocks will be a great success, and it deserves to be, because a great many people will enjoy reading it very much. It’s a whopper of a story. And in it, under all the klaxons and saxophones and Irish fiddles, is that hidden, haunting silence at the centre. Behind the narrative fireworks is the shadow that, maybe, makes it true.”

Lite förenklat kan man kanske sammanfatta med att Le Guin tycker att denna whopper till story är extremt skickligt berättad tekniskt sett, men att den saknar själ, substans, trovärdighet, koherens med mera.

Vi ska följa upp det här och se vad andra recensenter tycker, och lägga till det här, men känslan vi får av den här recensionen är att den nästan verkar demonstrativt hård.

Recensionen börjar ju så här: ”On the July day that I sat down to write a review of a novel due to be published in September, I learned that it had just been longlisted for the Man Booker prize. This rather took the wind out of my sails. I felt as if I should say ‘Bound for glory!’ and leave it at that.” Så blev det alltså inte, men vi tror inte att ens Le Guin kan rubba The Bone Clocks som favorit att vinna Man Booker-priset.

Även James Wood är mycket kritisk till The Bone Clocks i New Yorker: ”Soul Cycle” Det här är nog det hårdaste: ”Mitchell has plenty to tell, but does he have much to say?”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter, Recensioner

Den snyggaste katalogen, de coolaste böckerna

modernista_katalog_omslag_host_2014Det är visserligen ingen nyhet, men Modernista har verkligen känsla för feeling, för att parafrasera Stikkan Anderson. Förlagets stiliga och välgjorda höstkatalog blev genast när den skickats ut en så kallad snackis bland branschfolk och bibliomaner, man kan bara hoppas att fler förlag hajar till och hakar på. Katalogen luktar till och med ovanligt gott!

Men det är så klart böckerna som räknas och de är, förutom stiliga och välgjorda, en blandning av fantastiska klassiker och löftesrika nyheter. Mixen mellan gammalt och nytt, mellan högt och lågt, mellan kommersiellt och smalt, är verkligen tilltalande. Egentligen ska det inte gå att ge ut så här bra böcker i lilla Sverige.

Några av följande hoppas vi kunna läsa och skriva om när de kommit ut:

Utväg: fotboll av Erik Niva

Messi: biografin av Guillem Balague

Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger

De ännu inte födda av Ayi Kwei Armah

Elfenbensporten av Margaret Drabble

Och bland den utländska skönlitteraturen hittar man även två Dostojevskij-romaner, två Jean Genet-romaner och tre romaner av Ismail Kadare. Och just det, vi får naturligtvis inte glömma Kafkas Processen, med illustrationer av Hollie Chastain, och Ett eget rum & andra essäer av Virginia Woolf.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

15 författares sovrum

Vi inte bara läser våra favoritförfattare, vi läser om dem och besöker deras hem. Varför håller vi på med sånt? Vi tror att det beror på något så oskyldigt som att vi är nyfikna av naturen, och kanske för att vi tror att vi, just vi, ska kunna förstå våra favoritförfattare bättre än andra. Frågan är om vi inte lurar oss själva, men är det ens rimligt att tro att vi skulle kunna motstå att få kika in i sovrummen hos några av 1900-talets allra mest firade författare?

Vi kunde i vilket fall som helst inte låta bli att kika in i de 15 sovrum som finns med i ”Literary Style: 15 Writers Bedrooms”. Med bland de 15 är Truman Capote, Virginia Woolf, William Faulkner, Marcel Proust och Flannery O’Connor. Om något är utmärkande för de femton författarnas sovrum är det kanske att de är ganska sparsmakat inredda – och det ligger väl i linje med sömnforskningen, att man i sovrummet inte ska omge sig med för mycket som associerar till det vakna livets verksamheter.

Och så vill vi utfärda en liten varning vad gäller fotot på William S. Burroughs sovrum – det är bara författarens vän, Patti Smith, som sitter på sängen.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Faulkners tvetydiga tack till Svenska Akademien

”‘I feel this award was not made to me as a man,’ he begins with apparent humility, seemingly denying personal prowess and heading off, as Faulkner always did, the all-too-evident relations between his stories and his biography, ‘but to my work, a life’s work in the agony and sweat of the human spirit.’ All the attention must be on the work, but as a manifestation of saintly human endeavor. Whose? Faulkner’s of course.”

Citerat ur Tim Parks ”Writers Into Saints”, ett blogginlägg i NYRB om varför biografier om författare oftast är så måna om att framställa författare som så perfekta. Parks tar upp exempel från biografier över Virginia Woolf, James Joyce, Samuel Beckett och Charles Dickens. Parks undrar varför vi inte kan skildra författare som de är, med både goda och dåliga sidor.

Kanske beror det på att det tar typ fem år att skriva en biografi över en stor modernist, och då vill man kanske inte erkänna att man spenderat dessa fem år med en riktig skitstövel? Eller så älskar de sina respektive författares verk så högt, att det helt enkelt verkar otroligt att det skulle kunna vara sprunget ur en skitstövels fantasi?

Skriv gärna i kommentarsfältet om du kan komma på några författarbiografier som inte stämmer överens med Parks mönster, som kanske till och med framhäver en författares mindre goda sidor? En biografi som ligger framför mig på skrivbordet, Claire Tomalins Charles Dickens. A Life, minns jag som mycket balanserad. Är inte ofta lite äldre biografier värre i det här avseendet?

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Artiklar, Citat