Etikettarkiv: vladimir

Michael Kvium ”A Retrospective”

KVIUM_COVER_291119.indd

Michael Kvium
A Retrospective
Red. Gitte Ørskou
Texter: Gitte Ørskou,
Brooke Lynn McGowan
Scheidegger & Spiess

”Vladimir: I don’t understand.
Estragon: Use your intelligence, can’t you?
Vladimir uses his intelligence.
Vladimir: (finally) I remain in the dark.”
― Samuel Beckett, Waiting for Godot

Omslaget till Michael Kviums A Retrospective är typiskt för den danske konstnärens bildvärld. En naken figur står i ett tomt rum. Han håller händerna över könet och kurar lite, som av skam. Det ser nästan ut som om ögonen är mjölkvita och oseende, vilket gör att mannen får ett mer avindividualiserat uttryck. Hur bör man tolka Kviums figurer, ibland män, ibland kvinnor och ibland ett mellanting?

Michael-Kvium_149_Straightforward-Painting_1998_web[1]

Straightforward Painting, 1998. Oil on canvas, 190 x 170 cm, private collection. © Bent Ryberg

Michael-Kvium_77_Double-Manifest-Painting_1998_web[1]

Double Manifest Painting, 1998. Oil on canvas, 170 x 160 cm, private collection. © Bent Ryberg

Michael-Kvium_178_The-Three-Graces_A_2012_web[1]

The Three Graces A, B, C, 2012. Oil on canvas, 3 parts, 150 x 135 cm, private collection.
© Anders Sune Berg

Michael-Kvium_178_The-Three-Graces_B_2012_web[1]

Michael-Kvium_178_The-Three-Graces_C_2012_web[1]

I en briljant text av Modernas chef Gitte Ørskou, ”Blindness Reveald. An Introduction to Michael Kvium”, pekar hon på åtskilliga ingångar till Kviums bildvärld, men nämner också en distinkt kvalitet:

”It is hard to shake off Kvium’s works. Once you have become acquainted with the universe he conjures up, it anchors itself in the recess of your conciousness and there it remains. The next time we look at the world, it has changed slightly. Let us call it Kviumesque. The artist is one of the few to add his own adjective to the Danish language (Kviumsk) On the one hand, his works kindle recognition; on the other, they color and fine-tune our vision of the world, so the world we once thought we knew remains  shaken, stripped bare and changed after viewing it through Kvium’s very own filter.”

Ørskous text orienterar sig i Kviums universum och innehåller en rad ledtrådar till hans verk, ”relating to it’s performative, narrative, and abstract aspects, and it’s incessant debate with reality.” Ørskou skriver en del om influenser, att hans bildspråk i grunden är klassiskt-figurativt och har tydliga rötter i spansk renässans: Velázquez, Goya och, framför allt, Zurbarán. Kviums groteska och morbida drag – exempelvis skelettliknande och förvridna lemmar – har ofta ett tydligt släktskap med de här tre målarnas verk.

Ørskou nämner även senare influenser: David Hockney, Maria Lassnig, Cindy Sherman och Richard Prince. Jag tycker att man kan nämna släktskap med Lucian Freud och Francis Bacon också. Freuds porträtt av drottning Elisabeth II drar exempelvis iväg ordentligt karikatyrmässigt, det är svårt att avgöra om drottningen är kvinna eller man. Kvium har en hel del drag gemensamma med Bacon, även om brittens imaginära universum om möjligt är ännu mer radikal-pessimistiskt och ultra-existentialistiskt. Men Kvium är Kvium.

Jag gillar både Gitte Ørskous och Brooke Lynn McGowans essä. De är långa, gedigna och uppslagsrika. Och så gillar jag boken i sig, och det rika bildmaterialet. Scheidegger & Spiess sparar inte på krutet när de producerar utställningskataloger. Det här är ett praktverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Samuel Beckett: I väntan på Godot

beckett_i_vantan_pa_godot_omslag_inb_0

Samuel Beckett
I väntan på Godot
Övers. Magnus Hedlund 
Modernista

”Nothing is funnier than unhappiness.”
— Samuel Beckett

”If I knew who Godot was, I would have said so in the play.”
— Samuel Beckett

Det är förmodligen det mest spelade 1900-talsdramat, älskat av såväl kritiker som publik. Det revolutionerade den moderna teatern och gjorde rent hus med alla aristoteliska regler rörande intrig, karaktärsutveckling och scenografi.

Själv kallade Beckett I väntan på Godot [En attendant Godot, 1953] för ”en tragekomedi i två akter” och det verkar troligt att kombinationen av tragedi och komedi har bidragit till att göra pjäsen så sällsynt populär. Det är inte Becketts allra bästa text, tycker jag, men det är helt säkert hans mest älskade.

samuel_beckett_foto_lutfi_ozkokSamuel Beckett. Foto: Lütfi Özkök

Platsen: ”En väg på landet. En sten. Ett träd. Kväll.”

Vännerna och älskarna Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) väntar på Godot. Övriga roller: slavdrivaren Pozzo och hans slav Lucky, samt en pojke/budbärare.

Den första händelsen eller icke-händelsen är typisk. Estragon försöker ta av sig sin vänstra känga. Det lyckas inte. Han försöker igen. Det lyckas inte. Samma sak upprepas i slutet av pjäsen. Försök som om och om igen misslyckas, missförstånd, stammningar, meningslösa upprepningar, minnesförlust…

Vem är Godot?

Men Vladimir och Estragon väntar troget på att den gåtfulle Godot skall dyka upp, vilket han inte gör, åtminstone två gånger. De väger för- och nackdelar med att hänga sig i trädet.

Beckett var nog på det klara med att pjäsen skulle bli betydligt mer intressant om han inte avslöjade vem Godot var. Många har tänkt sig att Godot är en frånvarande Gud; jag tänker mig att han kan representera ”meningen med livet” vilken som helst.

Lucky, Sisyfos och Helan & Halvan

Däremot dyker slavdrivaren Pozzo upp med sin slav, med det illa passande namnet Lucky. Pozzo är utstuderat grym och sadistisk, piskar Lucky och tvingar honom att bära en massa väskor. Han får inte ställa ned dem ens när han står still. När Pozzo och Lucky dragit vidare fortsätter Vladimir och Estragon med sina mellanhavanden och pajaskonster. De trasslar till det och bråkar, men visar också varandra ömhet. I slutet av pjäsen kommer en pojke med budet att Godot inte kan komma denna kväll, men att han ska komma följande dag.

I väntan på Godot är absurd, drastisk, farsartad och hysteriskt rolig. Den är vacker och poetisk på sitt alldeles egna vis. Jag tycker att pjäsen är som en otippat lyckad förening av element från Sisyfos-myten och Helan och Halvan. Den går utmärkt att läsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner