Etikettarkiv: Whitney Biennial

Julio Cortázar
Fantomas versus the multinational vampires. An attainable utopia
Översättning och efterord David Kurnick
semiotext(e)

Det var mycket bokstäver och papper på årets Whitney Biennial, så mycket att litteraturkritikern Bill Morris skrev en lång artikel om fenomenet: ”Paper is a star of the 2014 Whitney Biennial, as one critic put it. This is true as far as it goes, but it doesn’t go far enough.  A star of this show – the star, in my opinion – is what’s on the paper.  And what’s on the paper is something that has been on a lot of museum and gallery walls lately, as we noted here early this year.  That something is the thing we tend to think of as the domain of writers, not artists. That something is words.”

Att svinhippa förlaget semiotext(e) ställde ut var bara ett av många exempel på att papper och ord intog en centrall roll på biennialen. Det anrika förlaget, som flyttade sitt högkvarter från New York till Los Angeles 2001, ställde ut på biennialen med 28 nya skrifter, de flesta nyskrivna men också några som inte översatts tidigare.

Skrifterna är författade av filosofer, författare och kritiker som på ett eller annat sätt är kopplade till förlaget, som tidigt introducerade många tänkare och kritiker på engelska som verkar inom ett fält som man med en svepande generalisering brukar kalla teori: Gilles Deleuze, Michel Foucault, Felix Guattari, Jean-François Lyotard, Peter Sloterdijk, Jean Braudillard med många flera. Förlagets katalog är verkligt imponerande.

Man får god lust att samla på de här skrifterna som getts ut till biennalen, men vi är mycket tacksamma för att semiotext(e) försåg oss med en av dem, som vi tycker är mest intressant, en märklig långnovell av den argentinske författaren Julio Cortázar (1914-1984). Den heter Fantomas versus the multinational vampires, utgiven på spanska 1975 men inte tidigare översatt till engelska.

Cortázar blandar text, serierutor och foto på ett sätt som känns helt nutida. Berättelsen är uppsluppen, rasande och vemodig om vartannat. Den handlar om hans medverkan i den andra Russelltribunalen, som utredde brott mot mänskliga rättigheter i Latinamerika, bland annat i hans eget hemland Argentina. Och i berättelsen dyker han upp i det mexikanska seriemagasinet Fantomas: The Elegant Menace. Om det låter lite krångligt så beror det på att det är det också; Cortázar leker med flera metanivåer. Det kan faktiskt vara en idé att läsa David Kurnicks efterord först. Det är oerhört välskrivet och berättar om tillkomsthistorien.

Lite kortfattat kan man beskriva berättelsen så här. Hjälten, Julio Cortázar, är i Bryssel där han medverkar i tribunalens arbete, som inte verkar särskilt fruktsamt. Han ska resa från Bryssel med tåg och får tag i det senaste numret av serietidningen Fantomas, som fanns eller kanske till och med finns i verkligheten.

Karaktären Julio Cortázar försjunker allt djupare i serietidningen, som handlar om attacker mot bibliotek och kända boksamlingar, attacker som ingår i ett försök att utplåna alla världens böcker. Siktet verkar till en början inställt på huvudstädernas nationalbibliotek.

I serien kontaktar Fantomas också en rad kända författare, bland dem “The Great Argentine Writer” Julio Cortázar, men även bland andra Octavio Paz, Gabriel García Márquez, Alberto Moravia och Mario Vargas Llosa. Den enda kvinnliga författaren är Susan Sontag, som har … brutit båda benen.

På sätt och vis kan man säga att Cortazár leker med läsaren, liksom lurar honom eller henna att intressera sig för militärjuntornas och även USA:s brott i flera latinamerikanska länder. Sakta men säkert monterar Cortázar ned gränserna mellan försöken i serietidningen att utplåna alla böcker och de hemskheter Russelltribunalen utreder. Det finns både något väldigt förtvivlat och mycket vackert i denna ansträngning att väcka engagemang.

Ola Wihlke