Cinéma mon amour. Film in art
Red. Madeleine Schuppli & Aargauer Kunsthaus
Texter: Yasmin Afschar, Erika Balsom, Jenny Billeter, Steven Cairns,
Vinzenz Hediger, Simon Koenig & Madeleine Schuppli
Scheidegger & Spiess • Aargauer Kunsthaus, Aarau
Den ungerske filmteoretikern Béla Balázs (1884–1949) argumenterade för att förståelsen av hur en film är gjord, dess estetiska maskineri, berikar upplevelsen. Det går att argumentera för att kunskapen om hantverket t.ex. skulle kunna underminera realismen, men Balázs menade att kunskapen höjer underhållningsvärdet. Och han menade att det inte var något unikt för filmen. Ett snillrikt filmtrick ger förhöjd livskänsla på ungefär samma sätt som när vi njuter av eleganta arkitektoniska lösningar eller lyssnar på en tekniskt briljant musiker.
Jag tänker på Balázs estetiska teori när jag läser och bläddrar i Cinéma mon amour. Film in art. Den handlar om filmen i konsten och om konsten i filmen, och texterna går in i detalj på hur mötet mellan konst och film kan ta sig olika uttryck. Boken gavs ut i samband med en mycket ambitiös konstutställning, Cinéma mon amour. Kino in der Kunst, ett samarbete mellan Aargauer Kunsthaus och Solothurner Filmtagen.
De utställda konstnärerna var:
Martin Arnold, John Baldessari, Fiona Banner, Marc Bauer, Pierre Bismuth, Candice Breitz, Janet Cardiff & George Bures Miller, collectif_fact (Annelore Schneider & Claude Piguet, Tacita Dean, Stan Douglas, Thomas Galler, Christoph Girardet & Matthias Müller, Douglas Gordon, Teresa Hubbard / Alexander Birchler, Samson Kambalu, Daniela Keiser, Urs Lüthi, Philippe Parreno, Julian Rosefeldt, Hiroshi Sugimoto, Sam Taylor-Johnson, Mark Wallinger.
Det behöver knappast påpekas när det är så många medverkande, men de olika konstverken skiljer sig mycket åt, även om många har arbetat med film och foto. Möjligen skulle man kunna tala om en gemensam anda, många verk är dekonstruktiva till sin karaktär, kritiska men också humoristiska.
De är också i dialog med filmhistorien, som Hitchcock Presents (2010) av collectif_fact som visar filmfoto av Le Corbusiers Villa Jeanneret-Perret, men med ljudet hämtat från trailern till Hitchcocks Psycho från 1960. Julian Rosefeldt har med sin film Deep Gold (2013/14) både hyllat och uppdaterat en betydligt tidigare filmklassiker, den surrealistiska och subversiva milstolpen L’Âge d’Or (1930) av Luis Buñuel.
Boken har ett mycket rikt bildmaterial, som till stor del utgjörs av stillbilder eller foton från konstverken, men det finns även en del annat. När man bläddrar i boken första gången kan bildmaterialet ge ett lite lätt oordnat intryck, men den hålls samman av sex mycket välskrivna, ganska korta, essäer.
Essäernas titlar säger åtminstone en del: ”Cinema as Space/The Visible Cinema”, ”Film Business/Corpus mysticum industriale. The Star’s Visual Body and the Fans Gaze”, ”Found Footage/Reframed: Found Footage and the Moving Image”, ”Movies and Genres/Art, Cinema and the World”, ”Mechanisms of Film/The Ends of Cinema” samt ”Art mon amour/Films about Artists and Their Worlds”.
Textförfattarna, som är oerhört kunniga, har inte delat upp konstnärerna eller verken mellan sig, de skriver helt enkelt om de verk som passar deras tema. Flera konstverk kommenteras således i flera av essäerna. De väcker min lust att se mer av de här verken, trots att de är hyfsat teoretiska väcker de lusten att vilja se film, lite i linje med Béla Balázs teori.
Vissa verk är lättare att föreställa sig än andra, men jag tyckte genast om fotona tagna av Hiroshi Sugimoto. Han har jobbat på sin serie med foton från amerikanska biografer och drive-ins sedan 1978. Han låter kamerans slutare vara öppen under de visade filmernas hela längd. Alla filmrutor komprimeras i en bild, så att säga. Skriver Yasmin Afschar om resultatet: ”What remains is a dazzling expanse of white that is both nothing and everything at the same time – comparable with white noise in music.”
Jag gillar även fotoserien Crying Men (2002-2004) av Sam Taylor-Johnson. I boken finns foton av en rad gråtande skådisar, bland dem Forest Whitaker, Ryan Gosling, Steve Buscemi, Tim Roth och Sean Penn. Det skulle ju kunna vara så att Taylor-Johnson har haft osannolik tur, att hon helt enkelt råkat stöta på några av Hollywoods giganter just när de gråtit och varit som mest sårbara. Troligare är att de använder all sin skicklighet för att låtsas gråta så trovärdigt som möjligt. Bildserien väcker frågor om äkta respektive spelade känslor, om yta och djup och om föreställningarna vi har om Hollywood-stjärnor och skådespeleri.
Cinéma mon amour. Film in art har ett rikt och spännande bildmaterial och innehåller kvicka och intressanta essäer om kopplingen konst och film. Kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess och designbyrån NORM har gjort boken till ett praktverk.
Ola Wihlke
BearBooks 