Dodie Bellamy
Cunt Norton
Les Figues Press, 2013
”I mean that this is the greatest fuck poem in the English language, and it isn’t even a poem.”
– Ur Ariana Reines förord
Ordet ”cunt” även kallat ”the c word” är laddat, förmodligen ett av de mer laddade orden på engelska. Det används oftast nedvärderande om en person som inte lever upp till de manliga måttstockarna. Men det är också ett ord som i linje med l’ecriture feminine har återerövrats och omdefinierats av feminister. Den som äger makten över språket äger också den verkliga makten, alltså måste makten över språket erövras.
I Cunt Norton, uppföljaren till hennes omtalade Cunt Ups, gör Dodie Bellamy cunt ups / cut ups av den ärevördiga antologin The Norton Anthology of Poetry, som är full av kanoniserade vita män som Wordsworth, Yeats, Emerson, Pound, Crane, Lowell, Ginsberg, Hughes.
Jag vet inte om man bör kalla Bellamys cunt ups för dikter, men resultatet är lika snuskigt som poetiskt och underhållande. Som Ariana Reies skriver i sitt förord: ”This book made me feel so good I laughed so hard I cried.”
De olika texterna heter ”Cunt Shakespeare”, ”Cunt Milton”, ”Cunt Byron” och så vidare. Bellamy pastischerar (”cunts”) de respektive poeterna, sammanlagt trettiotre, men blandar också in samtida språkbruk.
Ur ”Cunt Chaucer”:
My cock, it / groweth beanshoot harde against thy softe side that / I may on thee ride til sonne rise morning harde. It / is exciting, allas – I am so full of joye and of solas, / hot for thee in thy rental car.
Ur ”Cunt Poe”:
[…] Thou mayest know my pussy by the / name of Annabel Puppy. Dear Fuck Slug, I fuck / thee with no thought than to love and be loved / by thee, cranberry desire dripping out of my / kingdom by the sea.
Ur ”Cunt Tennyson”:
The woods decay, the woods decay and fall, / tongued where I’ve started to move between thy / ground, a man who comes whilst tilling thy field. / I lie with thee and handle thy clit, my swan, my / cruel immortality. Consume my wet tounge in thy / cave – for thy cunt is the quiet limit of the world.
Bellamy ”cuntar” hela den engelskspråkiga kanon och det är verkligen bitvis så roligt att man skrattar så att man gråter. Men det är inte bara roligt, det är också oerhört skickligt, språkligt och poetiskt. Bitvis är det helt magiskt, väldigt vackert. Hon hade inte kunnat skriva så här om hon inte också älskade The Norton Anthology of Poetry (1975), men hon har också, tror jag, på sätt och vis avväpnat poeterna i den.
Cunt Norton är också en vacker bok – Les Figues Press, Los Angeles, gör ovanligt vackra böcker.
Ola Wihlke
BearBooks 