Nyhet från Modenista 2014. Köp
When we reject the single story, when we realise that there is never
a single story of any place, we regain a kind of paradise.
– Chimamanda Ngozi Adichie
Ett blogginlägg från i somras, numer döpt till ”Ny våg av spännande afrikanska författare 1”, har haft ovanligt många läsare och det tycker vi är väldigt roligt, så roligt att vi tog det gamla inlägget och uppdaterade det med bokomslag och sånt som vi läst sedan dess om både ny och gammal, men nyöversatt, afrikansk litteratur.
Vi tänker oss blogginlägget som en karta, som man kan använda för att söka nya författare och böcker. Vi analyserar inte de enskilda böckerna, men vi har länkat till recensioner, intervjuer och utdrag.
För mer än tio år sedan kämpade den unga nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie för att få sin debutroman, Lila hibiskus, publicerad. En agent lät undslippa sig att allt skulle vara enklare “if only you were Indian,” eftersom en rad indiska författare då trädde fram på världslitteraturens scen. Det ansågs däremot svårt att sälja in afrikanska romaner, med förment svårgripbara kulturella referenser.
Idag låter såna tankegångar väldigt förlegade och i en artikel i New York Times skriver Felicia R. Lee om något som snarast måste betraktas som en betydande hajp kring författaren med rötter på den afrikanska kontinenten – ”New Wave of African Writers With an Internationalist Bent” – även om det naturligtvis är svårt att tala om en hel kontinents litteratur. Många av författarna skriver också på engelska.
Det här är de senaste böckerna av de författare som lyfts fram i den översiktliga artikeln.
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
All Our Names (Knopf) av Dinaw Mengestu
Boy, Snow, Bird (Picador) av Helen Oyeyemi
Vi behöver nya namn (W&W) av NoViolet Bulawayo
Every Day Is for the Thief (Random House) av Teju Cole
Dust (Random House) av Yvonne Adhiambo Owuor
Komma och gå (W&W) av Taiye Selasi
Det här urvalet författare bygger alltså på New York Times-artikeln, kosmopolitiska författare som vistas mer i Europa eller USA än i sina ursprungsländer i Afrika. Visst, det är sant, Taiye Selasi bor exempelvis i Rom, New Delhi och New York, men man brukar väl inte lägga så stor vikt vid om en europeisk eller amerikansk författare byter kontinent?
Samtidigt kan det naturligtvis påverka ett författarskap var författaren bor och verkar. Många av de här författarna är verksamma vid universitet, som kanske har vissa förväntningar på dem. De är också stora stjärnor på några av världens största förlag, förlag som naturligtvis har en rad förväntningar. Och så alla kritiker, inte bara i New York och London, men i stora delar av världen, som också har vissa förväntningar på vad en författare med rötterna i Afrika ska skriva.
Floden mellan bergen (Modernista) av Ngũgĩ wa Thiong’o
Men att dela in den afrikanska litteraturen i genuint afrikansk och kosmopolitiskt afrikansk verkar mycket märkligt, även om det naturligtvis kan vara litteratursociologiskt intressant att allt fler författare lever och verkar i länder där de inte är födda och uppvuxna.
I den förra versionen av det här blogginlägget länkade vi till nätbokhandeln London Review Bookshop, som hade sammanställt en lista som vi tyckte såg väldigt bra ut: ”Fifteen Years of African Writing” Den bygger på vilka som tidigare varit med på korta listan för Caine Prize for African Writing, som är ett av det tyngsta med inriktning på afrikansk litteratur.
Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong’o (Modernista)
Hemsidan för Caine Prize är rena guldgruvan om man är på jakt efter nya spännande författare. Dels kan man kika på vinnarna under de snart femton åren, det första priset delades ut år 2000, men sedan finns alltså en omfattande lista med mängder av spännande namn hämtade från tidigare års korta listor.
Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong’o (Modernista)
Med tanke på hur mycket bra afrikansk litteratur det finns och med tanke på återväxten, kikar naturligtvis förläggare från hela världen på vilka författare Caine Prize lyfter fram. London Review Bookshop lyfte fram några namn vi nämnt, stor- och superstjärnor som Chimamanda Ngozi Adichie, NoViolet Bulawayo och Ngũgĩ wa Thiong’o. Samt två andra storheter, Nuruddin Farah och Mia Couto.
Årets vinnare av the Caine Prize for African Writing, Okwiri Oduor från Kenya, kände vi däremot inte till. Hon vann med en novell, ”My Fathers Head”, hämtad ur antologin Feast, Famine & Potluck (Modjaji Books). Den utgörs av de 19 bästa novellerna sammanställda av Short Story Day Africa, som medvetet strävar efter att ge röst åt berättare från olika delar av Afrika och med olika bakgrunder och erfarenheter. Målet är att motverka stereotyper och spegla den afrikanska mångfalden.
Det är naturligtvis bara en liten, liten del av den afrikanska litteraturen som översätts till svenska. Bokförlaget Tranan är unikt bra på litteratur från olika delar av den afrikanska kontinenten. Tropiska fiskar är en relativt ny bok av Doreen Baingana, född 1966, som kommer från Uganda, och idag lever i både Uganda och USA.
Romanen handlar om tre systrar som växer upp under efterdyningarna till Idi Amins diktatur, och den yngste av dem, Christine, får vi ”följa från hennes första vingliga steg i höga klackar, till mötet med det privilegierade USA där hon upplever både frihet och alienation, till återkomsten till hemlandet.” Svenska Dagbladets recension.
För en tid sedan läste jag en artikel av Aaron Bady i The New Inquiry: ”(NOT) Five African novels to read before you die”. Det är i själva verket en attack på en annan lista – ”Five African novels to read before you die” – och en försök att göra en bättre och, framförallt, mer aktuell lista med yngre afrikanska författare. Det är en ganska hård attack, men den är gjord med humor.
Allt går sönder av Chinua Achebe (Tranan)
Aaron Bady var helt enkelt trött på förutsägbara listor nedtyngda med namn som Chinua Achebe, Ngũgĩ wa Thiong’o och Ayi Kwei Armah. Han gör på skämt en lista med författare för att illustrerar hur förutsägbara många listor med afrikanska författare faktiskt är: ”“Five White Writers You Should Read Before You Die: Shakespeare, Milton, Dostoyevsky, Austen, Woolf.” Jag tycker i och för sig att det är en ganska bra lista, men jag förstår poängen – unga afrikanska författare hamnar ofta i skuggan av giganterna, som ofta skrev sina mästerverk på 60-talet.
Indiana University Press
Och det är naturligtvis helt legitimt att söka efter ny spännande litteratur, från en kontinent som är oerhört mångskiftande och förändras i snabb takt. Aaron Badys lista är verkligen imponerande, han verkar ha läst mycket och från olika delar av Afrika. Det här är några av hans tips: Dust (2014) av Yvonne Owuor, Migritude (2010) (på svenska) av Shailja Patel, Blue White Red (1998, 2013) av Alain Mabanckou och In the Country of Men och Analys av ett försvinnande (2006) av Hisham Matar.
Spara Aaron Badys lista, den är full av tiotals initierade och inspirerande tips. Men allra mest spännande tyckte vi att det sista tipset var, Africa39: New Writing from Africa south of the Sahara (Bloomsbury, 2014) Vi har nu fått loss ett recensionsexemplar av förlaget. Boken, en ganska fet pocket, består av noveller, utdrag ur romaner och ofullbordade texter skrivna av 39 författare från länder söder om Sahara, eller i diasporan, och som är under 40 år.
Antologin är resultatet av ett samarbete mellan Hay Festival och Rainbow Foundation, utgivningen ingick i firandet av att Port Harcourt, Nigeria, var utsedd till världens bokhuvudstad 2014. Om du vill läsa mer om bakgrunden och urvalsprocessen: ”Africa39: how we chose the writers for Port Harcourt World Book Capital 2014”.
Artikeln innehåller även en lista med de 39 författarna, varav de mest kända utanför Afrika förmodligen är Chimamanda Ngozi Adichie, Dinaw Mengestu och Taiye Selasi. Jag blev lite förvånad över att NoViolet Bulawayo inte finns med bland de 39, men det är på många vis en fantastisk antologi, en mångsidig uppvisning av både talanger och etablerade författare.
Wole Soyinka har skrivit förordet, som handlar väldigt lite om ny afrikansk litteratur, men desto mer om att ideologierna är litteraturens fiende. Inte särskilt imponerande. Redaktör Ellah Wakatama Allfrey har skrivit ett kort förord i vilket hon lyfter fram mångfald som ett honnörsord och nämner att texter av författare från Ekvatorialguinea och Kap Verde har översatts.
Sammanlagt kommer författarna från 16 länder, kvinnor är väldigt väl representerade, men ungefär 40% av texterna är skrivna av författare från Nigeria och Kenya. Det är anmärkningsvärt och skeptiska ögonbryn har höjts. Däremot är mångfalden stor vad gäller själva berättelserna.
Antologin rymmer traditionella historier, kärlekshistorier, politiskt laddade berättelser, realism och prosalyrik, kriminalhistorier, kontrafaktiska berättelser och framtidsskildringar. Stilar och teman skiftar väldigt mycket, religiositet är kanske det som återkommer oftast och varieras på flest vis.
Min absoluta favorit är ”The Old Man And The Pub” av Stanley Onjezani Kenani som handlar om en malawisk pubägare i Genève, som kämpar för att hålla igång sin irländska pub, men en dag oväntat ärver pengar av en trogen gäst som gått bort.
Africa39 är verkligen bred men det är inte enbart positivt. Det är roligt att läsa många olika sorters texter, men den här samlingen känns onödigt spretig och ofokuserad. Det intrycket förstärks av att antologin inte bara består av noveller, utan även korta utdrag ur romaner och delar av ännu inte färdiga alster. Läsningen blir som ryckig och rörig.
Kanske hade det hjälpt om man hoppat över de mest fragmentariska texterna och presenterat de 25 tajtaste och mest avrundade? Men nu blev det 39 texter och jag tycker att det var genuint spännande att läsa Africa39. Om du är intresserad av ung afrikansk litteratur, bör du definitivt läsa den, men vara beredd på att den är svår att sträckläsa.
Ola Wihlke
BearBooks 