Etikettarkiv: Zürich

Schweizarna, enligt svenske fotografen Christian Nilson

9783858815293_the-swiss-def

Christian Nilson
The Swiss
Efterord, Jon Bollman

Scheidegger & Spiess

När jag såg den här boken första gången tog det bara ett kort ögonblick innan jag kopplade samman titeln, The Swiss, med de oregelbundet utspridda hålen i fram- och baksidan. Självklart, schweizerost! Vi går och bär på en massa föreställningar och fördomar om andra länder och de kan aktiveras blixtsnabbt och automatiskt.

the_swiss-p081

Dinosaur Museum in Aathal, Zurich. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Även om vi inte har varit där, så känner vi ju till Schweiz – alper, rent och snyggt, imponerande precision i tillverkning av allt från klockor till tåg. Kvalitet och omsorg om detaljerna. Och schweizarna – vänliga och generösa, en udda blandning av öppenhet, individualism och konservatism. Allt det där innehåller naturligtvis ett korn av sanning, men även våra rimliga föreställningar om andra nationer kan göra blicken grumlig och oskarp.

Fotografen Christian Nilson, född i Sverige 1977, har bott i Schweiz i 10 år. I The Swiss har man samlat hans egensinniga och humoristiska foton, som han tagit under många och långa resor till olika delar av Schweiz. Han använder ofta blixt, så att motivens detaljrikedom framträder så tydligt som möjligt.

the_swiss-p691

Roundabout in Kloten. Photo © 2016 Christian Nilson

 
the_swiss-p571

Traditional shoes, St. Gallen. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Nilson har en fantastisk blick och det är som om han har ett dubbelseende, en blandning av och ett pendlande mellan ett utifrån- och ett inifrånperspektiv. Det bidrar tveklöst till en ambivalens, som gör fotona sällsynt spännande. Det är en hel del porträtt och de är i regel tagna när de avbildade personer står eller sitter rakt upp och ned, lite som om Nilson just stigit in eller fram till dem och bett att få ta ett foto.

the_swiss-p561

Couple in their bedroom, Zurich. Photo © 2016 Christian Nilson

 
the_swiss-p291

House on the Klausenpass, Uri/Glarus. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Fotona berättar om det helt vardagliga, en ensam man i ett rökrum eller gatuköksmat, och sådant som för en utomstående kan framstå som mer exotiskt, som två militärer som med automatkarbiner nonchalant hängande tvärsöver ryggarna ska beställa mat på Burger King. Eller en man som med enorm precision sågar fram en ekorre ur ett stort trästycke med motorsåg. Både tradition och förnyelse ryms också inom Nilsons bildvärld.

the_swiss-p541

Ménage. Photo © 2016 Christian Nilson

 

Plate of Raclette
Plate of raclette, Burgdorf, Berne. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Jon Bollman beskriver i efterordet hur Schweiz, och andra nationer, hålls samman av medborgarnas samlade uppsättning gemensamma historier. Ingenting, skriver han, håller samman ett land på samma sätt, oavsett om det är litterära historier, som Wilhelm Tell, eller vardagliga historier som traderas från generation till generation. Tillsammans formar historierna en nationell identitet, som man kan utveckla en slags hemmabildhet inför. Skriver Bollman apropå det: ”So it’s necessary to take a closer look at our own habitat to become aware of these idiosyncrasies.” Och det är just det Nilson gör på ett så sällsynt spännande sätt.

the_swiss-p16_171

“Aprikosen Andi”, Valais. Photo © 2016 Christian Nilson

Silvesterchlausen Urnäsch

Silvesterchlausen, Urnäsch, Appenzell. Photo © 2016 Christian Nilson

Christian Nilson bor i Zürich. Robert Frank, vars The Americans är det kanske mest lyckade exemplet på att fotografiskt försöka fånga stämningarna i ett helt land, kom från Zürich. Det känner naturligtvis Nilson till och Frank finns närvarande i The Swiss, även om Nilsons porträtt av Schweiz inte har samma svärta som Franks porträtt av Amerika. Men det är långt ifrån idylliskt, svärtan ligger och lurar under ytan.

Skriver Bollman apropå att Nilson bott i så många olika länder: ”During his life abroad, he always looked upon his temporary homes with a curious eye, becoming astutely skillful in capturing their quirks through the medium of street photography. Over the years, he has developed his own style in this way, allowing him to capture everyday moments before the stories escape from them.” The Swiss är full med små berättelser som har kraften att utmana eller komplettera de större berättelserna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Dada 100 år – 6 bra böcker + intervju med Adrian Notz

”Bevor Dada da War, war Dada da”
— Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka konstvärden i grunden.

Det är i år 100 år sedan dadaismen grundades och det har firats världen över med stora utställningar, inte minst i den tyskspråkiga världen. Det har också getts ut en hel del böcker och utställningskataloger om dadaismen. Det här är några tips.

9783858817679_300dpi

Genesis Dada. 100 Years of Dada Zurich
Red. Arp Museum Bahnhof Rolandseck i
samarbete med Cabaret Voltaire
Scheidegger & Spiess

Genesis Dada fokuserar på dadaismens rötter och födelse. Genuint underhållande tematiska essäer; de flesta är relativt lättlästa, men ett par av dem är riktigt snåriga. Trots det är det här en bok som borde funka för dem som söker en introduktion till dadaismen.

9783858817754_300dpi

Dadaglobe Reconstructed
Medverkande: Adrian Sudhalter,
Michel Sanouillet, Cathérine Hug,
Samantha Friedman, Lee Ann Daffner
& Karl D. Buchberg
Scheidegger & Spiess

Dadaglobe Reconstructed handlar särskilt om Tristan Tzaras alldrig fullbordade antologi-projekt Dadaglobe. En fantastisk bok i vilken forskare och konstkännare berättar om försöket att rekonstruera Dadaglobe. Andra halvan av boken utgörs av den rekonstruerade antologin.

Dada_Bez_SuS_R24_englisch.indd

Dada Africa. Dialogue with the Other
Red. Ralf Burmeister, Michaela Oberhofer,
och Esther Tisa Francini
Scheidegger & Spiess

”Utställningskatalogen Dada Africa är en rejäl pjäs, rikligt illustrerad och med ett tjugotal mycket välskrivna essäer indelade i fyra tematiska block: Dada Performance, Dada Gallery, Dada Revolt och Dada Magic.” För dem som är särskilt intresserade av dadaisternas (betydande) intresse för icke-västerländska kulturer, med särskild tonvikt på Afrika.

9780192802545

David Hopkins
Dada and Surrealism. A Very Short Introduction
Oxford University Press

Dada and Surrealism är en kort, bitvis knastertorr och underhållande introduktion till två av modernismens mest kända ismer. Mycket termer och begrepp.

9783836505628.main

Dietmar Elger
Dadaism
Red. Uta Grosenick
TASCHEN

Dadaism bygger till stora delar på analyser av enskilda konstverk. En hel del bilder. Opretentiös och jämförelsevis lättillgänglig.

three-new-york-dadas-and-the-blind-man-5

Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood
3 New York Dadas and The Blind Man
Introduktion: Dawn Ades
Övers. Chris Allen
Atlas Press

Det här består 3 New York Dadas and The Blind Man av: Först ett drygt 20 sidor långt och oerhört initierat förord av dadakännaren Dawn Ades. Sedan Henri-Pierre Rochés ofullbordade roman Victor, ett sjuttiotal sidor. Och sedan två faksimilnummer av legendariska tidskriften The Blind Man, som Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood både skapar och medverkar i. Och så sist men inte minst, utdrag ur Beatrice Woods självbiografiska I Shock Myself3 New York Dadas and The Blind Man kanske främst riktar sig till dem som har ett specialintresse för New York dada.

Läs gärna vår intervju med Adrian Notz, chef på Cabaret Voltaire i Zürich. Idag fungerar institutionen ungefär som ett kulturhus. Under jubileumsåret 2016 har man haft ovanligt mycket att göra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Recension: ”Poster Collection 25. Josef Müller-Brockmann”

PC25_Brockmann_Cover_20131112.indd

Poster Collection 25
Josef Müller-Brockmann
Red. Bettina Richter
Essä: Catherine de Smet
Insert: Lars Müller
Lars Müller Publishers

Inom grafisk design är Schweiz en stormakt, inte minst vad gäller posters. Museum für Gestaltung Zürich har en samling med posters som har världsrykte och tillsammans med Lars Müller Publishers ger man ut en fantastisk serie med oerhört välgjorda böcker/häften: Poster Collection.

Vissa böcker är tematiska, som Japan Nippon, andra ägnade åt posters av en enskild grafisk designer, som Michael Engelmann. Den 25:e boken i serien är Josef Müller-Brockmann. Från 50-talet och framåt var Müller-Brockmann oerhört inflytelserik inom grafisk design, både i hemlandet och internationellt. Både hans praktiska och teoretiska arbeten – Müller-Brockmann skrev rader av böcker, föreläste och undervisade – gör honom till en av de främsta företrädarna för efterkrigstidens Swiss Style.

PC25_Brockmann_20131129.indd

Många av Müller-Brockmanns posters från 50-, 60- och 70-talet känns förbluffande tidlösa, inte minst hans konsertposters för Tonhalle Gesellschaft i Zürich. Skriver förläggare Lars Müller i sin korta översiktliga text, om posterns ställning under efterkrigstiden:

”After World War II, graphic designers proved adept at using the medium’s omnipresence and widespread acceptance to not only draw attention to the content advertised, but also – as a higher mission so to speak – to send a formal message with respect to a new aesthetic and a new kind of communication: relentlessly modern, objective, and constructive.”

Och ännu mer specifikt om Müller-Brockmanns posters för Tonhalle Gesellschaft, hur de utvecklades och efterhand blev som en naturlig del av Zürichs gatubild:

”Although they initially sparked criticism, as time went by and their number and the diversity of motifs multiplied, the posters proved appealing to both the concert audience and the lay public. Müller-Brockmann rightly also claimed this aestethic added value – beyond the advertising function alone – for his later, purely typographic, concert posters. These had a constructive rhythm that often recall scores for New Music, displaying a dynamism and coloration thoroughly in step with the spirit of the times.”

PC25_Brockmann_15

Som vanligt är texterna väldigt bra, ganska korta men koncentrerade och översiktliga. För Müller-Brockmann var 1950 en vattendelare. Det var då han började ifrågasätta sina arbeten, som han tyckte var för subjektiva. Han började söka ett mer objektivt och universellt visuellt uttryck. Han slutar använda illustrationer.

PC25_Brockmann_7

Josef Müller-Brockmann kan man följa utvecklingen mot ett allt mer radikalt visuellt uttryck, vars logiska slutpunkt är den rent typografiska postern.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Uppslagsrik antologi om dadaismens ursprung

 
9783858817679_300dpi
 
Genesis Dada. 100 Years of Dada Zurich
Red. Arp Museum Bahnhof Rolandseck i
samarbete med Cabaret Voltaire
Scheidegger & Spiess

”If one follows the textbooks of the brand world, Dada is only questionably
a (strong) brand. But if one would  make the effort to rewrite these textbooks,
then the conclusion would have to be: strong brands are ‘dada’.”
– Jürgen Häusler

Det är i år 100 år sedan dadaismen föddes. Det  firas världen över med utställningar och publikationer, inte minst i den tyskspråkiga världen och särskilt i Zürich, där dadaismen föddes och tog form, för att sedan erövra resten av världen. Tiden och platsen för dadaismens födelse var 5 februari 1916 på Cabaret Voltaire, som höll till på Meierei café på Spiegelgasse 1 i Zürichs äldre stadsdelar.

Då hade man emellertid inte myntat begreppet Dada, vars ursprung det finns delade meningar om. Dadaismens historia verkar rent allmänt insnärjd i lager på lager av myter, och min gissning är att det är en av förklaringarna till att dadaismen räknas som en av de allra mest inflytelserika modernistiska ismerna; inflytandet verkar än idag på konstvärlden.

Genese-Dada-p021_Janco-DadaPlakat-1917

Marcel Janco, Poster for the Erste Dada-Ausstellung in der Galerie Corray, 1917, Pieter Coray Collection, photo: Roberto Paltrinieri, © VG Bild-Kunst, 2016

 
Dadaismen brukar kallas för en konstnärlig och litterär rörelse, men när jag läser Genesis Dada – en riktigt uppslagsrik antologi utgiven av det schweiziska kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess tillsammans med Arp Museum Bahnhof Rolandseck, Remagen, tillsammans med Cabaret Voltaire i Zürich – tänker jag mig dadaismen som ett ganska löst sammanhållet nätverk, som först odlades lokalt och sedan spred sig globalt, inte minst genom rader av i regel ganska kortlivade tidskrifter. Dadaisternas attityd var unik och man hade en helt omvälvande syn material (upphittade föremål), tekniker (collage) och former (ljud- och simultandikter).

Arp 1970.139 photo dh 9/13/2004

Jean Arp, Untitled, ca. 1915/16, The Hilla von Rebay Foundation, on extended loan to the Solomon R. Guggenheim Museum, New York, © VG Bild-Kunst, Bonn 2016

 
Dadaismen, med sin både allvarligt syftande och humoristiska anti-inställning, föddes som en reaktion på första världskrigets mekaniserade och förment rationella krigande. Det är alla överens om. Alla är också överens om att en förutsättning för att dadaismen skulle uppstå, var att en rad originella och okonventionella författare och konstnärer befann sig på samma plats vid en given tidpunkt. Det här är dem som brukar räknas som grundarna: Hugo Ball (1886–1927), Emmy Hennings (1885–1948), Hans Arp (1887–1966), Tristan Tzara (1896–1963) och Marcel Janco (1895–1984). Among the first persons to join the founding five were Richard Huelsenbeck (1892–1974) and Sophie Taeuber (1889–1943).

Genese-Dada-p075_Rebay-CompositionI-1915

Hilla von Rebay, Composition I, 1915, © Solomon R. Guggenheim Museum, New York, The Hilla Rebay Collection

 
Platsen. Arp Museum Bahnhof Rolandseck och Cabaret Voltaire har tillsammans försökt återskapa urscenen, Cabaret VoltaireSpiegelgasse 1 och Galerie Dada, som låg på Bahnhofstrasse 19. Om det förra stället var dadaismens experimentverstad, så var det senare den plats som etablerade dem på konstmarknaden. De här två platserna spelar en viktig roll i Genesis Dada men boken är organiserad efter drygt 10 ämnesområden.

Genese-Dada-p067_Campendonk-Landschaft-1914

Heinrich Campendonk, Landschaft mit zwei Tieren, 1914, KOLUMBA Art Museum of the Archdiocese of Cologne, photo: Lothar Schnepf, © VG Bild-Kunst, Bonn, 2016

 
Några av ämnena: mysticism, litteratur, konst, språk, Afrika, dans, masker och revolt. Varje ämnesområde behandlas i 1-3 texter och det är inte mindre än 21 skribenter, de flesta av dem experter på dada, som medverkar. Och eftersom sidantalet är ungefär 250, så innebär det att texterna är relativt korta, ibland bara 2-3 sidor.

Genese-Dada-p076_Arp-Configuration-Tzara-1916

Jean Arp, Configuration. Portrait of Tristan Tzara, 1916, Collection des Musees d’art et d’histoire de la Ville de Geneve, photo: Bettina Jacot-Descombes, © VG Bild-Kunst, Bonn 2016

 
Det här typen av böcker, som ges ut i samband med utställningar, brukar ofta vara ganska akademiska och skrivna på fackspråk. Det är inget konstigt, man anlitar ju experter, men texterna i Genesis Dada  är föredömligt klara, enkla och pedagogiska. Det finns undantag, som en av texterna om filosofi, men om man ser till helheten är det här en riktigt bra introduktion till dadaismen i Zürich. Dessutom är den snygg, både ut- och invändigt. De olika ämnena presenteras med väldigt välgjorda begreppskartor.

För varje texy man läser får man lite mer inblick i dadaismens mysterier, vilket naturligtvis är tanken. Man kommer närmare de olika dadaistiska författarna och konstnärer, och man får inblickar i de kreativa miljöer i Zürich där de verkade. Genesis Dada är genuint underhållande, på många olika nivåer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Interview: Adrian Notz, director of Cabaret Voltaire, on Dada

24_Adrian Notz by Fabian Frinzel_highres

Adrian Notz, Director of Cabaret Voltaire in Zürich © Cabaret Voltaire

 
There are layers and layers of myth surrounding the dadaist movement, it might even be better to describe the founders of Dada as a network of like minded iconoclasts, that later spread the Dada attitude and philosophy to several other places, where they morphed in to new dadaisms. Dada, and its anti-art and anti-establishment attitude, spread to Berlin, Hannover, Cologne, Paris, Barcelona, even Japan, and, not least important, New York.

But the birthplace of Dada was Cabaret Voltaire on Spiegelgasse 1, in Zürich, where a lot of people from the whole of Europe had searched refuge from the Great War. The original founders of  Dada were Hugo Ball (1886–1927), Emmy Hennings (1885–1948), Hans Arp (1887–1966), Tristan Tzara (1896–1963) och Marcel Janco (1895–1984). Among the first persons to join the founding five were Richard Huelsenbeck (1892–1974) and Sophie Taeuber (1889–1943).

3_cabaret-voltaire-saal_highres
Cabaret Volaire, Spiegelgasse 1, Zürich © Cabaret Voltaire

 
The five founders were held their first legendary soaré at Cabaret Voltaire 5th of February 1916. Dada is 100 years old and the centennial is celebrated all over the world. Many large institutions have Dada exhibitions on display. Several great books have been published on the subject. A lot of the attention is focused on the birthplace, Cabaret Voltaire. We had the opportunity to ask Adrian Notz a few questions, the director of Cabaret Voltaire.

When Dada is described, it’s always an emphasis on seeing the movement as a protest against the Great War. Dada is also described as an anti-movement and its orientation as rather destructive. But beyond that, what is the essence of the historical Dadaism?

The essence of the historical movement is that they found the word ”dada” to describe a zeitgeist and propose and attitude. Dada was not directly against the Great War, it was much more against a way of thinking, a definition of world that lead to this world war. Dada was against the prevailing economic fatalism, that gave all people a certain role and character. Dada tried to free mankind and looked for a league of people who would orgiastically oppose to everything useful and necessary.

Could you tell us a little bit about your background? How and why did you become especially interested in Dada and what did you do before you began working at Cabaret Voltaire?

Before I worked at Cabaret Voltaire I studied theory of art and design at the University of Arts in Zürich. I became especially interested in Dada when I began working at Cabaret Voltaire. Learning by doing, so to say. That was in 2004, twelve years ago.

Dada was born 100 years ago at Cabaret Voltaire, so it must be a really special year for Cabaret Voltaire and Zürich, you have probably prepared yourselves years in advance for the centennial, but could you first describe what’s going on at Cabaret Voltaire a regular year? Please describe the place, it’s atmosphere, activities and visitors.

Since the beginning in 2004 there has never been something like a regular year in Cabaret Voltaire. We were constantly fighting to survive, always working close to the abyss, becoming masters of the panic zone. In this sense we have been practicing the jubilee since 12 years, we managed to explore our obsessions and use them as a energy to keep working with noble gesture and delicate propriety until craziness, until unconsciousness.

9783858817754_Dadaglobe_EN-VS-NEU

I guess, if you come to Cabaret Voltaire, it looks like a bar, where people get drunk in the nights, then it is also an event space, with a lot of different events and happenings, so we have a very mixed audience, from all parts of the city and of the world. This is quite untypical for Zürich, because there a lot of people prefer to move in certain milieus and scenes. Of course we also have a lot of weirdos coming, Dada fans, a lot of different artists with very different approaches. Everyday is different.

And there are also ordinary tourists coming to Cabaret Voltaire like pilgrims. And journalists, who ask all the same questions about what Dada is, how it was in 1916, what the space looked like, etc etc. We have a very small budget, i.e. non for communication, but even, if we would do nothing, we could not just sit here because the place itself is an attraction. Doing nothing then, is still a lot of work. We also have a shop and an exhibition space. It is a very small place, and therefor very dense with different ideas and atmospheres. Maybe the only genuinely metropolitan place in Zürich.

And what is going on at Cabaret Voltaire during the centennial? I know there are several exhibitions in Zürich and I suppose that you are involved in several projects, maybe internationally as well.

During the centennial Cabaret Voltaire is the eye of the storm. Everybody who wants to have the true Dada 100 experience goes through here. With our program we have also been the backbone or spine of the celebrations. We have held an event every night and we are still holding an event every 06:30, a celebration of each and every one of the 165 dadaists. We are only involved in a few selected projects. Like the exhibition ”Kurt Schwitters: Merz” with an architecture design by late Zaha Hadid at Galerie Gmurzynska, the place today in Zürich where Galerie Dada was in 1916.

9783858817679_GenesisDada_EN_def

Or the exhibition ”Genesis Dada” in the Arp Museum Bahnhof Rolandseck where we show the first exhibitions of the Dadaist, the artoworks that were shown in Cabaret Voltaire and in Galerie Dada. We explain the genesis of Dada. In the second half of the year we are invited to several lectures and festivals in Serbia, Romania, Brazil, Spain, Italy, San Francisco and New Zealand. So this will be very different from what we have done before. Right now Manifesta 11 is using Cabaret Voltaire as their ”Guild House Voltaire” with weekly performance nights. After Manifesta we will start changing Cabaret Voltaire into a work of total art.

I’m by no means an expert on contemporary art, but my impression is that the art world since long has absorbed Dadaism, that it is now part of the DNA of art. How do you perceive the legacy of Dadaism?

Not of the whole contemporary art world. Some artists are not so aware of what they are doing or are pretending to be artists, so they can sell well. I see the legacy of Dada in those artists, who also refer to it and use Dada as a reference point. One can make like a bridge with the art of the 60s and 70s, Happening, Fluxus and even conceptual art, that relates to Dada. Today a couple of the most successful artists refer to Dada, such as Paul Mc Carthy, Marina Abramovic, Damien Hirst, Thomas Hirschhorn, Erwin Wurm and Jonathan Meese.

If you were allowed to choose three Dadaist works of art, to hang or display at your home, which ones would you choose and why?

I guess it would be one of Francis Picabias machine drawings, maybe even just the cover of one of the issues of Picabias 391 magazine. They are great!

8_00HugoBall_KubistischesKostuem_Juni1916_im_CabaretVoltaire-highres

Hugo Ball at Cabaret Voltaire in costume by Marcel Janco © Cabaret Voltaire

 
You have written several texts about Dadaism, among them 165 Dadaistinnen. Could you mention a few dadaistinnen that you think are particularly interesting and why?

I find Sophie Teauber Arp, Emmy Hennings, Hannah Höch and Dada Baroness to be the most interesting artists amongst the Dada women. Sophie Taeuber has a great body of work and work in a lot of different disciplines. Emmy Hennings was the star of Cabaret Voltaire, she managed to keep the audience under control. And she was the one that made the Dadaists aware of that they should take one or two pictures of themselves, like Hugo Ball in the Cubist costume. Hannah Höch made fantastic and super critical collages, and Dada Baroness said: ”I am art.”

And finally, are there any books or exhibition catalogs on Dada that you would like recommend?

I would recommend Dadaglobe reconstructed, Genesis Dada, She Dada and an almost classic: Lipstick Traces by Greil Marcus.

Note to reader: In the above mentioned book by music critic Greil Marcus, he establishes links between Dada and punk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Dadaismen sedd genom dess mest kända konstverk

9783836505628.main

Dietmar Elger
Dadaism
Red. Uta Grosenick
TASCHEN

”Bevor Dada da War, war Dada da”
– Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka framför allt konstvärden i grunden.

Cabaret Voltaire, ursprungligen Künstlerkneipe Voltaire, var som en blandning av nattklkubb, experimentverkstad och konstsalong. Man ställde ut konst, reciterade dikter, läste upp manifest och bjöd på dans- och musikunderhållning. Dadaismen var vid den här tiden på experimentstadiet, man prövade sig fram, men grundarna, Hugo Ball, Emmy Jennings, Marcel Janco och Tristan Tzara förenades av en stark avsky mot det vettlösa dödandet under Första världskriget.

9783836505628.in04

Dadaismen var radikalt civilisationskritisk och man riktade sin polemiska udd mot allt och alla som man ansåg medskyldiga till civilisationens urspårning, allt från den etablerade konsten, framför allt måleriet, till dem som skodde sig på kriget. Senare klassade samtliga borgerliga partier i Tyskland dadaismen som ett uttryck för Kulturbolschewismus och, ännu lite senare, under nazismen, dadaistisk konst som Entartete. En hel del konst visades upp som avskräckande exempel och förstördes sedan.

Särskilt dadaisterna i Berlin var vänsterorienterade och politiska, men de flesta verkar ha varit någon slags anarkister, med ungefär samma inställning till det etablerade samhället som punkare, men dadaisterna i New York – Marcel Duchamp, Man Ray och Francis Picabia – var nog snarare opolitiska.

Dadaismen var på många sätt en litterär rörelse – nyskapande var så kallade ljuddikter, slumpdikter och simultandikter – men Dietmar Elgers bok Dadaism, ursprungligen från 2004 och nu i nytryck lagom till dadaismens 100-årsjubileum, handlar mest om den dadaistiska konsten, som collage, assemblage och, inte minst viktiga, de readymades som Marcel Duchamp upphöjde till konst.

9783836505628.in02

Vanligtvis tänker vi oss dadaismen, åtminstone dess medlemmar, i svartvitt, men dadaismen var en färgsprakande rörelse, eller kanske snarare en rörelse av rörelser. Jag tänker på det berömda svartvita fotot av Hugo Ball, när han står på Cabaret Voltaires scen klädd i en kubistisk kostym. Berättar Ball långt senare: ”Jag bar en kostym särskilt designad av Janco. Mina ben var täckta av tuber av glänsande blå kartong som nådde mig upp till höfterna.”

Runt axlarna bar Ball en överdimensionerad krage och på huvudet en hög cylindrisk hatt av kartong. Både kragen och hatten blänkte gyllene. Hugo Ball var som en dadaismens överstepräst. Efter ett tag började han med hög röst en recitation, som man kan tänka sig väckte både jubel och burop, antagligen förundran och kanske till och med ilska: ”gadji beri bimba glandridi laula lonni cadori / gadjama gramma berida bimbala glandri galassassa laulitalomini / gadji beri bin blassa glassala laula…”

9783836505628.in01

Dietmar Elger berättar rader av små anekdoter i Dadaism, men fokus ligger alltså på den dadaistiska konsten. Efter ett några tiotal långt introducerande avsnitt, om dadaismens ideologiska och konstnärliga rötter, om Cabaret Voltaire och Die Erste Internationale Dada-Messe i Berlin 1920 med mera, så presenteras 12 dadaistiska konstnärer.

Jag hade gärna sett fler kvinnliga konstnärer bland de tolv utvalda, exempelvis Sophie Taeuber-Arp, men detta är dem som tagits med: Hans Arp, Johannes Baader, Johannes Theodor Baargeld, Marcel Duchamp, Max Ernst, George Grosz, Raoul Hausmann, John Heartfield, Hannah Höch, Francis Picabia, Man Ray och Kurt Schwitters.

Av varje konstnär presenteras sedan 1-3 verk, som ägnas en sida text, exempelvis Man Rays Gift (1921/194), ett strykjärn försett med väldigt opraktiska spikar, Hann Höchs massiva och myllrande collage Schnitt mit dem Kuchenmesser Dada durch die letzte Bierbauchkulturepoche Deutschlands (1920) och, ett av mina favoritverk, Raoul Hausmanns Mechanischer Kopf (Der Geist unserer Zeit) (ca 1920).

Det senare är ett assemblage / en skulptur som består av en sockel på vilket ett trähuvud är placerat, något i stil med en skyltdocka eller kanske en slags perukstock. På huvudet har Hausmann bland annat fäst en del av ett måttband, en linjal av trä, ett urverk, knappar från en kamera, ett vit bricka med numret 22 och en ihopfällbar mugg i aluminium, av det slag de tyska soldaterna använde vid fronten.

Typiskt för dadaismen är att Hausmann har använt upphittade föremål (originalitet var inte så viktigt) och att man leker med tanken på en maskin-människa, inte nödvändigt som ett dystopiskt motiv, men som en möjlighet. Mechanischer Kopf (Der Geist unserer Zeit) skulle funka väldigt bra på exempelvis ett omslag till en skiva med Kraftwerk eller Aphex Twin.

Det jag tycker är så häpnadsväckande med assemblaget / skulpturen är att den är så low-tech men ändå upplevs nästan som ett gåtfullt meddelande från framtiden. 1966 tänkte Raoul Hausmann tillbaka på vad som fick honom att skapa verket: ”I created my sculpture, the ‘Mechanical Head’, in 1919, and gave it the alternative title ‘The Spirit of Our Age’, in order to show that human consciousness consits only of insignificant appertunances stuck to it on the outside. It is actually only like a hairdressers dummy head with attractively arranged locks of hair.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Liten guide till dadaismen och surrealismen

9780192802545

David Hopkins
Dada and Surrealism. A Very Short Introduction
Oxford University Press

Fråga: Hur många surrealister krävs det för att byta en glödlampa?

Svar: En fisk.

Med det här klassiska skämtet inleds David Hopkins lilla guide till dadaismen och surrealismen, som ingår i Oxford University Press serie med komprimerade introduktioner till allt ifrån Aristoteles och afrikansk historia till Platon och världsmusik. Mycket roligare än så här blir inte Dada and Surrealism, som är en torr men tät introduktion till ett helt aktuellt ämne.

I år är det hundra år sedan (1916) dadaismen grundades i Zürich; dadaismen är en av modernismen märkligaste ismer som har utövat och fortfarande utövar ett stort inflytande på litteratur och konst. Den officiella startpunkten för surrealismen var 1924 i Paris, också den en ism som utövat ett stort inflytande på allt ifrån konst och litteratur till film och reklam.

Skriver Hopkins: ”More than any other art movements of the last century Dada and Surrealism now permeate our culture at large.” Särskilt surrealismen har införlivats i vardagsspråket. Ett särskilt skruvat skämt kan kallas surrealistiskt. En märklig situation kallar vi helt surrealistisk för att understryka hur konstig den var och vi kallar en film surrealistisk om den har vissa inslag, även då den inte är utpräglat surrealistisk som exempelvis en film av David Lynch.

Hopkins, och många andra, studerar dadaismen och surrealismen tillsammans för att den förra anses bana väg för den senare, för att ismerna uppvisar vissa likheter och för att många dadaister senare blev surrealister. Men Hopkins är skeptisk till att överbetona likheterna; han jämför de båda ismerna framför allt för att mejsla fram dess egenarter.

”Varför kan man inte kalla ett träd för Pluplusch eller Pluplubasch när det har regnat?”
– Hugo Ball

Gemensamt för både dadaismen och surrealismen var tveklöst att de var avantgardistiska litterära och konstnärliga rörelser, även om rörelse kanske bäst beskriver den mer organiserade och hierarkiska surrealismen. Avantgardismen riktade sin polemiska udd mot 1800-talets borgerliga individualism, rationalism och goda smak. De hade, menade särskilt dadaisterna, gjort bankrutt – beviset framför andra var Första världskrigets ohyggliga barbari. Avantgardismen ville bryta ned gränserna mellan konst och liv.

Det första kapitlet i Dada and Surrealism berättar om de båda ismernas historia, om dadaismens födelse på Cabaret Voltaire, om hur dada spred sig över världen och tog sig olika uttryck på olika platser, inte minst i New York där Marcel Duchamp vände upp och ned på konstbegreppen och om personerna s0m ingick i olika allianser. Framställningen är torr, men underhållande. Hopkins berättar inte hur folk ser ut, han beskriver inte lokaler eller miljöer, han är helt inriktad på ismernas rötter och historia, litteraturen och konsten.

Det andra kapitlet riktar in sig på hur de båda ismerna spred sina idéer, inte minst vid framträdanden – släktskapet med situationismen lyfts fram – och via mängder av manifest och innovativa tidskrifter, som i regel var ganska kortlivade. Surrealisternas tidskrifter hade ofta en vagt pseudovetenskaplig framtoning, dadaisternas var i regel lite stökigare och med korta snärtiga namn. Ett undantag utgjorde Jederman sein eigener Fussball (Var och en sin egen fotboll), utgiven av dadaisterna i Berlin, som tillhörde de mest politiskt orienterade.

Dadaism (inbunden)

Man skulle kunna tro att de här tidskrifterna gavs ut i små upplagor, många gånger var upplagorna mycket små, men i en annan bok Dadaism, Dietmar Elger, påstås det att upplagan för en tidskrift som gavs ut i Hannover, ett av de mindre dadaistiska fästena, var så stor som 40.000 exemplar. Antagligen har ganska få konsttidskrifter idag så stora upplagor.

Det tredje kapitlet, ”Art and anti-art”, är det kanske allra intressantaste. Det handlar om dadaismens och surrealismens etstetik, med fokus på poesi (bland annat ljuddikt och simultandikt), collage, fotomontage, foto, måleri, objekt och film.

Hopkins framhäver att både dadaismen och surrealismen är utpräglat litterära rörelser: ”Given the primacy of poetry, language, or rather the linguistic sign, continually underlies the work of Dadaist and Surrealist practitioners.” Hopkins visar på likheter, men framförallt visar han på skillnader. Han kontrasterar surrealisternas automatism med dadaisternas förkärlek för slumpen, surrealisternas måleri med dadaisternas collage, surrealisternas måleri med dadaisternas fotomontage etcetera.

Ibland, som när han jämför dadaisternas readymade med surrealisternas objekt, är skillnaderna enligt Hopkins helt avgörande: ”This comparison establishes a clear division between Dadaist and Surrealist aesthetics. The readymade serves to collapse the distinction between art and non-art. It implicitly acknowledges that art is something to be contested on its own terms. By contrast, the Surrealist object complies with art’s conventions, however altred these may have become, in order to fulfill a new experiental function.”

Hopkins växlar skickligt mellan att tala om dadaismen och surrealismen, för att sedan göra jämförande iakttagelser. Jag tycker att det är ett effektivt sätt att mejsla fram de båda rörelsernas särart, och efterhand upptäcker jag att jag liksom håller på dadaisterna – Tristan Tzara, Hannah Höch, Kurt Schwitters – medan jag tycker att surrealisterna, med André Breton i spetsen, verkar lite stränga, överdrivet självmedvetna och doktrinära med sina återkommande uteslutningar. Det förekom naturligtvis en massa tvister inom dadaismen också, men den verkar på många vis som den friare av de bägge ismerna.

Och dadaisterna är dessutom mer humoristiska, även om det kanske inte alltid var den direkta avsikten. Men den kubistiska kostym Marcel Janco tillverkade åt Hugo Ball, bara för att nämna ett exempel, har gått till historien som ett humoristiskt mästerverk, som reproduceras om och om och om igen. Är det förresten ens möjligt att tänka sig Monty Python eller The Mighty Boosh utan dadaismen? Fast de står nog i skuld också till surrealismen.

Och Hopkins verkar faktiskt föredra dadaismen framför surrealismen, han ägnar mycket mer utrymme åt att kritisera surrealismen, ibland med hjälp av Georges Bataille eller Walter Benjamin, eller någon kollega: ”In an essay entitled ‘Looking Back on Surrealism’ the Marxist theorist Theodor Adorno adapted the insights of his colleague Walter Benjamin to suggest that Surrealism, in being predicated on the use of montage, recirculated an image-culture from an earlier stage of capitalism, thereby producing a relevatory jolt of recognition for its viewers. However, its reliance on these obsolescent materials gave it a lifeless, simulacral cast. In Marxist terms, it exemplified man’s ‘reification’ under capitalism.”

Det är en hård dom, men Dada and Surrealism är naturligtvis ingen tävling. Utifrån mina begränsade kunskaper tänker jag mig att surrealismen exempelvis haft ett sällsynt stort inflytande på lyrikens bildspråk, medan dadaismen mer eller mindre lade grunden till konceptkonsten. Dada and Surrealism är som sagt ganska torr och akademisk, men på relativt litet utrymme lyckas Hopkins elegant presentera och analysera två av modernismens mest kända ismer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner