Orhan Pamuk: Orange

Orhan Pamuk
Orange

Övers. Ekin Oklap
Steidl

Den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk älskar sin hemstad Istanbul. Han har skildrat staden i flera böcker som vittnar om hur djup kärleken är. Men så upptäckte han en sak för en tid sedan. Det för Istanbul sedan decennier karakteristiska orangea ljuset håller på att trängas undan av ett vitare sterilt ljus. Pamuk gör efterforskningar. Han går till en butik och ber om en lampa med orange ljus. Tyvärr, svarar butiksbiträdet, vi har bara de här med vitt ljus. Varför det, frågar Pamuk. De är billigare och det är dem folk vill ha, svarar mannen.

Pamuk inser att han måste skrida till verket. Han har sedan tidigare rutinen att skriva fram till 3-4, för att sedan promenera och fota i Istanbul. Pamuk blir irriterad över att hans vänner inte begriper hur viktigt hans projekt är – att ge sig ut och fota ett Istanbul som badar i ett varmt och romantiskt orange ljus. Det måste ju dokumenteras. Och det är som gjort för att belysa Istanbuls labyrintlika gränder och områden som Cihangir, Nişantaşı och Şişli.

Pamuk är kontroversiell i Turkiet och 2007 blev hans vän Hrant Dink skjuten, med tre kulor i bakhuvudet utanför tidningen han arbetade på. Det var straffet för att skriva om det omstridda folkmordet på armenierna. Myndigheterna hade inte för vana att göra livet lätt för Pamuk, men nu försågs han av Inrikesministeriet med tre livvakter. Tre giganter som såg lite lustiga i släptåg efter nobelpristagaren. Sedan skars styrkan ned till en man. Pamuk ger dem sitt erkännande. De hade stor betydelse för dokumentationen.

När jag läste och bläddrade i den här boken, väcktes en längtan att åka till Istanbul, kanske några dagar med guide. Boken luktar vansinnigt gott – en liten cocktail av kemikalier – och Steidl har gjort boken vacker och välgjord in i minsta detalj. Rekommenderas varmt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

© 2020 Orhan Pamuk

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Gula västarna, strejker och covid har drabbat Paris bouquinister hårt

Längs med Seines stränder i Paris finns långa rader med två meter breda gröna lådor. Det är i dem de så kallade bouquinisterna förvarar sina böcker och annat som de har till försäljning, till förbipasserande parisare och turister, exempelvis trycksaker och vykort.

Paris vore inte Paris om staden tog ut hyra av bouquinisterna för boklådorna. I Frankrike är inte böcker vilken vara som helst, de har en priviligierad status. Boklådorna bidrar dessutom till att göra Paris till en av världens mest älskade städer. Och bouquinisterna har en månghundraårig historia och de, eller kanske snarare deras verksamhet, finns upptagna på UNESCO:s världsarvslista.

I The Guardian har Jon Henley skrivit ett fint litet reportage om bouquinisterna, som inte helt förvånande, har det kärvt just nu: ”Through gilets jaunes, strikes and Covid, Paris’s 400-year-old book stalls fight to survive”

Ibland, men allt mer sällan, kallas bokhandlar för boklådor. Har det uttrycket en koppling till Paris bouquinister eller fanns det liknande försäljning i Sverige förr i tiden?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Lista med 10 bra böcker om det ovetbara

I The Guardian har Peter Ho Davies sammanställt en spännande lista med de bästa böckerna om det ovetbara: ”Top 10 books about the unknowable”. Med på listan finns böcker av författare som Ben Lerner, Jorge Luis Borges och WG Sebald, dock ingen av Samuel Beckett.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Notiser

Goodreads medlemmar gillar inte böcker om kvinnor skrivna av kvinnor

Lit Hub gör Ruth Madievsky en spaning: ”Why Does Goodreads Have a Problem with Fiction by Women, About Women?” Hon har noterat att rader av böcker skrivna av prominenta kvinnliga författare får låga betyg på Goodreads, som ägs av Amazon och är världens i särklass största sajt för läsarrecensioner och betygsättning av böcker.

Madievsky nämner det klassiska Bechdel-testet som kan användas för att utvärdera hur kvinnor porträtteras litterärt. Det är enkelt. Man svarar bara på frågan: Handlar boken om två kvinnor som samtalar om något annat än män. Om svaret är ja, har boken klarat testet.

Madievsky introducerar Madievsky-regeln: ”3.5 stars on Goodreads is the sweet spot for contemporary literary fiction written by women about women.” Betygen är njugga hävdar Madievsky, och räknar upp ett tjugotal böcker och deras snittbetyg, bland dem The Idiot av Elif Batuman (3.64), Pizza Girl av Jean Kyoung Frazier (3.4) och Ett år av vila & avkoppling av Ottessa Moshfegh (3.73).

Madievsky tror att de låga betygen på Goodreads bland annat beror på att dagens kvinnliga litterära karaktärer onanerar och menstruerar en hel del, de knullar och skiter i en utsträckning som tidigare kvinnliga karaktärer sällan tilläts. Ottessa Moshfegh är expert på det här, det är nästan ett genomgående drag i hennes författarskap.

Till att börja med är hennes kvinnliga karaktärer i regel icke älskvärda, och så tänjer hon på gränserna för vad en kvinnlig karaktär kan göra. Huvudpersonen i Ett år av vila & avkoppling arbetar på ett hippt galleri i New York. Hon går dit en sista gång, men innan hon lämnar galleriet sätter hon sig ned och skiter på golvet mitt i galleriet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Recensioner

Gigantisk kartläggning av historiska dofter

Ett multinationellt projekt, Odeuropa, ska kartlägga historiska dofter från 1500-talet fram till tidigt 1900-tal. Hästspillning satte kanske mer än något annat sin prägel på historiens doftlandskap.

”Odeuropa opens up a new sensory experience of history. The researchers will create a catalog of past scents by digging through 250,000 images and thousands of texts (in seven languages), ranging from medical descriptions of smells in textbooks to labels of fragrances in novels or magazines. Machine learning will help to cross-analyze the plethora of descriptions, contexts, and occurrence of odor names (such as tobacco, lavender, and probably horse manure). This catalog serves as the conceptual basis for perfumers and chemists to create fragrant molecules fitting 120 of these descriptors.”

Citerat ur ”What Did the Past Smell Like?” i Nautilus av Ann-Sophie Barwich.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Yoko Tawada: Sändebudet

Yoko Tawada
Sändebudet
Övers. Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan

Japan har drabbats av en irreversibel katastrof och har isolerat sig från omvärlden. Det kulturella klimatet blir alltmer inskränkt, utländska ord förbjuds. Så långt skiljer sig inte Yoko Tawadas roman Sändebudet från andra dystopier, men den liknar inte mycket jag läst av det här slaget. Barnen är så försvagade att de knappt orkar gå, medan de äldre bara tycks bli mer och mer vitala. Gamla lagar och regler, både juridiska, kulturella och biologiska, är satta ur spel. Samhället har förändrats i grunden.

Det är en märklig berättelse, märkligare än något jag läst av Haruki Murakami, som gärna införlivar absurda och surrealistiska element i sina berättelser. Skrev J.W. McCormac i BOMB om Sändebudet: ”Charming, light and unapologetically strange”.

Berättelsen handlar om den lille pojken Mumei och hans gammelmorfar Yoshiro. Trots omständigheterna – Yoshiri måste försöka vänja sig vid tanken på att överleva sitt barnbarnsbarn och själv leva för evigt – är Sändebudet en förvånansvärt humoristisk och ljus berättelse, inte minst eftersom relationen mellan Mumei och Yoshiro är så kärleksfullt och ömsint skildrad.

Utochinvänd dystopi

Mumei är klok, på gränsen till vis. Han ser ljust på tillvaron och sprider glädje omkring sig. Yoshiro oroar sig emellertid ständigt för sitt gråhåriga och bräckliga barnbarnsbarn. Hans del av berättelsen är ofta tillbakablickande, så att skillnaden mellan Japan före och efter katastrofen blir helt tydlig. Förlaget beskriver romanen som en ”utochinvänd dystopi”.

Sändebudet är en mångskiktad, nästan lite kaotisk roman. Den är en meditation över döden. Man kan säga att den utspelar sig i ett Japan post-Fukushima och post-Hiroshima, och är tydligt civilisationskritisk. Den är även en satir över dagens Japan.

Japansk estetik

Det saknas en egentlig intrig, på så vis kan man tala om en likhet med Murakami och, tror jag, en mer allmän japansk estetik, som är vanlig även inom filmen, som i Ålen av Shohei Imamura och Kikujiros sommar skriven och regisserad av Takeshi Kitano.

Stilen har drag av magisk realism, men växlar också över i filosofiska abstraktioner. Bitvis tycker jag att Sändebudet har ett essäistiskt och antroprologiskt drag, den berättar mycket om seder och bruk, mat, och jämförelser mellan före och efter katastrofen. Det är en mångskiftande och oförglömlig läsupplevelse – vild och vacker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Till adjektivens försvar!

Hemingway gillade inte adjektiv. Raymond Carver / Gordon Lish gillade inte adjektiv. Det är snudd på en etablerad sanning – adjektiv ska i görligaste mån strykas. Men, framhåller Michael Maar, adjektiven utgör en betydande del av exempelvis Nabokovs och Borges genialitet: ”BY THEIR EPITHETS SHALL YE KNOW THEM”. Maars slutsats är att adjektiven inte nödvändigtvis inkräktar på substantivens område. Ett väl valt adjektiv kan göra ett substantiv tredimensionellt!

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Bad sex award 2020 inställt

Bad Sex Award grundades 1993 med målsättningen att “gently dissuading authors and publishers from including unconvincing, perfunctory, embarrassing or redundant passages of a sexual nature in otherwise sound literary novels”. The Guardian nämner två exempel från förra årets delade vinnare:

Last year it was jointly won by Didier Decoin for The Office of Gardens and Ponds, which included the passage: ‘Miyuki felt as though she was manipulating a small monkey that was curling up its paws, and John Harvey for Pax, in which the characters, ‘embraced as if with violent holding they could weld the two of them one'”.

I år delas inte priset ut, på grund av att det hänt för mycket ledsamma saker 2020.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Årets julklapp är antingen en …

… bok, inhandlad på den lokala bokhandeln, eller en prenumeration på en litteraturtidskrift eller böcker. Det finns en uppsjö bra tidskrifter, exempelvis Aiolos med en avancerad teoretisk-humanistisk inriktning, mycket fransk och kontinental litteratur, eller Paris Review med mer amerikansk och allmän inriktning och ett enormt digitalt arkiv, fantastiska intervjuer.

Böcker – ge bort en prenumeration på Nirstedt/litteraturs unika Poesibiblioteket. Med fingertoppskänsla utvalda diktsamlingar ur den svenska lyrikskatten. Eller varför inte ge bort det lilla eller stora bokpaketet från Bokförlaget Tranan, en bra chans att få uppleva litteratur från andra platser än USA och Europa. Ett av världens coolaste förlag, brittiska Fitzcarraldo Editions, har tre prenumerationsalternativ. Men kolla vad som händer med tullen om UK craschar ut ur EU.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Veckans dikt 127: [Jag måste förändra…] av Göran Sonnevi

Jag måste förändra mitt språk
Det dör oavbrutet
Jag försvinner
om jag inte bygger vidare

Cellbygge ut mot evigheten —
Stjärnor
En vit slätt med snö
Otydliga konturer i det vita, hus, träd
Kraftledningsstolpar
Vitt i vitt
Grader av död
Det pulserar undertill
Hur bryter jag upp?
Jag bygger staden ut på slätten
Döden blir en stad
Inne i döden bor människorna
Trädet
är ett ådernät i dödens öga
Koagulerad himmel
Ett ägg i ett ägg
Celldelning
En morgon ser jag ända till havet
så klart är det
Då pulserar döden av liv

 




© Göran Sonnevi 1974

Ett varmt tack till Göran Sonnevi som lät oss ha med den här dikten som Veckans dikt. Den finns med i nyutkomna Dikter 1959-1972, som omfattar Sonnevis sex första diktsamlingar, och bland mycket annat visar på poetens bredd. Han är en stor kärleksdiktare. Boken är formgiven av Nina Ulmaja.

9789100185558

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt