This American Life, det obetalbara avsnittet om bibliotek

dav

This American Life har gjort drygt 600 avsnitt, och ibland knorras det lite över att radioprogrammet/podden stelnat lite i uttrycket, men de uträttar fortfarande enastående saker, exempelvis avsnitt 664: The Room of Requirement, som helt ägnas åt bibliotek.

Avsnittet utgörs av tre reportage eller huvudberättelser. Den första handlar om ett bibliotek som ligger exakt på gränsen mellan USA och Kanada. Eller både i USA och Kanada, kanske man kan säga. Det har gjort att otippat många iranier besöker biblioteket, eftersom USA krånglat till det för just iranier att besöka landet. Det har lett till att unga iranier som studerar i USA åker till biblioteket, där de kan träffa föräldrar och syskon, som kommer från den kanadensiska sidan.

Den andra berättelsen handlar om ett fiktivt bibliotek, biblioteket i romanen The Abortion (1971) av Richard Brautigan. Till det här biblioteket är alla välkomna att lämna in sina opublicerade alster, den ena titeln märkligare än den andra. En ickefiktiv man läste Brautigans kultroman, om det uttrycket är okej, och kunde inte släppa tanken på att någon borde öppna just ett sånt bibliotek, med regler som går på tvärs mot många av det konventionella bibliotekets traditioner. Åren gick och så plötsligt kom han på att han borde öppna ett sånt bibliotek. Vilket han också gjorde. Idag finns de inlämnade manuskripten, drygt 300, katalogiserade på nätet: The Brautigan Library

Den tredje berättelsen är något av det mest rörande jag hört på länge. Den handlar om Lydia Sigwarth, 25-30 år gammal, som först när hon läser om att hemlösa ofta söker sig till bibliotek, inser att hennes familj faktiskt var hemlös under en period när hon och syskonen var små. De flyttade till en ny stad och kunde till en början inte hitta något boende. De kunde tillfälligtvis sova till och från hos vänner och bekanta. Men på dagarna tog deras mor med syskonen till ett bibliotek, varje dag under nio månaders tid. Sigwarth berättar hur underbart hon tyckte att det var på biblioteket och hon träffar dessutom bibliotekarien, som fortfarande arbetar där, som hon alltid kände sig sedd och uppskattad av. Sigwarth arbetar idag som bibliotekarie.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Podcasts / radio

De bästa engelskspråkiga böckerna 2018 – lista med alla listor

Bloggen Largehearted Boy publicerar vid slutet av varje år en monsterlista med listor över årets bästa engelskspråkiga böcker.

Listan innehåller länkar till listor från kända publikationer som New York Times och Guardian till små specialiserade bloggar som man önskar att man hittat tidigare. Listan är alfabetisk och det är lätt att hitta listor inom en speciell genre eller ett speciellt ämnesområde, oavsett om det handlar om science fiction, graphic novels, böcker om sport, konst, mat eller foto. Listan växer också från dag till dag, så det kan vara värt att besöka den flera gånger.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Notiser

De femtio största boknyheterna 2018, enligt Literary Hub

NickDrnaso-Sabrina-Illustration-cover
Sabrina
– den första grafiska romanen
att nomineras till Man Booker

 
Mot slutet av varje år sammanställer litteratursajten Literary Hub en lista med årets femtio främsta boknyheter. Man publicerar 10 nyheter i taget och räknar ned från 50. Listan är inte helt komplett ännu – 10-1 saknas – men vi kunde inte bärga oss.

Nyheterna omfattar allt från den underbara feel good-nyheten om bokhandlaren Paul Morris, som övervägde att sälja sin boklåda, men istället bestämde sig för att skänka bort den till nästa kund som handlade för mer än $20, till nyheten om att en tidigare opublicerad novell av Sylvia Plath kommer att publiceras i januari 2019 av Faber & Faber.

Läs om nyheterna 50-41
Läs om nyheterna 40-31
Läs om nyheterna 30-21
Läs om nyheterna 20-11
Inom kort kan du läsa
nyheterna 10-1

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Nyheter

Rachel Kushner: ”The Mars Room”

the-mars-room-9781476756554_hr

Rachel Kushner
The Mars Room
Simon & Schuster

I USA sitter det ungefär lika många fängslade, drygt två miljoner, som det finns invånare i tätorterna Stockholm och Göteborg sammantaget. Antalet kvinnliga fängslade motsvarar lite drygt 10% av alla fängslade, vilket ungefärligt motsvarar invånarantalet i Uppsala och Sundsvall sammantaget.

En kvinnlig intern, 29 år gamla Romy Hall, har huvudrollen i The Mars Room, Rachel Kushners tredje och fullständigt bländande roman. I romanens inledning transporteras Romy och tiotals medfångar i en buss till Stanville i Los Angeles, ett fängelse som är löst modellerat efter Central California Women’s Facility, även kallat Chowchilla, världens största kvinnofängelse. Kushner har besökt det dussintals gånger.

Kushner droppar små betydelsebärande detaljer, som hon noterat när hon gjort research, massor av research – kvinnorna transporteras till Stanville när det är minimalt med trafik på vägarna. Är det av säkerhetsskäl eller för att vanliga hederliga medborgare inte ska behöva bli påminda om Kaliforniens enorma fängelsepopulation?

Romy, som är romanens huvudsakliga berättare, ska avtjäna ett dubbelt livstidsstraff plus sex år. Hon jobbade som strippa på Mars Room i San Fransisco och blev stalkad, allt mer närgånget. När stalkern blev för gränslös – att hon flyttade från San Fransisco till L.A. hjälpte inte – flippade hon ur och slog hon ihjäl honom utanför sitt hem. De extra sex åren fick hon för att ha äventyrat ett barns, sin lille 6-7 årige sons säkerhet, som var med vid händelsen. Berättelsen växlar mellan ett då, Romys bitvis mycket tuffa barn- och ungdom i 80-talets San Fransisco och tiden på Mars Room, och nuet i fängelset, någon gång i början av 2000-talet.

De flesta som har Netflix kommer antagligen associera till teveserien ”Orange Is the New Black” men Stanville är en mycket tuffare plats än seriens lågsäkerhetsfängelse. Fängelset, i Kushners version, är en maskin som försöker beröva internerna deras privatliv och identitet. Men fångarna är beväpnade med sing egen och kollektivets intelligens. Fångarnas kreativitet är viktig i romanen och lyfts fram i många recensioner, bland annat i The Guardian:

”We learn that you can send ice-cream sandwiches through the toilets “wrapped in Kotex”; how to smuggle pills on the roof of your mouth with peanut butter; the recipe for ketchup hooch (“you got to double decant it, honey”); and which Danielle Steel novels and reruns of Friends are the most popular.”

På The Mars Room och i Stanville är man på sätt och vis utelämnad åt sig själv, men Kushner lyfter också fram vänskapen, särskilt på Stanville. Några av de mer framträdande medfångarna är Betty LaFrance, en före detta strumpmodell som nu sitter på death row; Conan, en välbyggd och rappkäftad transkvinna som Romy snackar bilar med (företrädesvis lite äldre bilar); storväxte Teardrop, som man får hålla sig väl med eller passa sig för, och Laura Lipp, som dödade sin bebis för att hämnas på sin man.

Berättelsen blir aldrig stillastående, vilket kan hända i en fängelseskildring, men med den språkliga energi som Kushner lagt ned i texten, så behövs egentligen ingen intrig. Men tillbakablickarna gör att berättelsen blir mer dynamisk. Det jag tycker är mest anmärkningsvärt är att The Mars Room är så humoristisk, stundtals hysteriskt rolig, trots att den av många bedömare anses vara en ovanligt realistisk skildring av ett kvinnofängelse.

Kushner har en fantastisk blick för de små detaljerna som gör fängelset till en så omänsklig plats. ”Holding hands is sustained contact and not tolerated,” får Romy snart lära sig. Att gråta, göra high fives eller skratta något som vakterna försöker stävja eller är förbjudet. Kushner har även en fantastisk blick för fängelsets plats i dagens amerikanska samhälle.

The Mars Room är en riktig pageturner som Margaret Atwood tweetat så här om: ”Gritty, empathetic, finely rendered, no sugary toppings, and a lot of punches, none of them pulled.” En av årets bästa romaner.

Kushner har, som hon brukar påpeka vid sina framträdanden, inga som helst kopplingar till presidentens svärson med samma efternamn.

Läs eller lyssna på ”Stanville”, en novell baserad på The Mars Room.

Lyssna på Michael Silverblatts intervju med Kushner i Bookworm

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

”Amazon needs to talk about subsidising Long Island – not the other way around.”

När Amazon tillkännagjorde att man skulle bygga två nya huvudkontor, blev upplägget lite som en auktion. Amazon avslöjade inga preferenser och lät tiden gå. Det dröjde inte länge innan olika städer började buda och det var New York som bjöd högst. Huvudkontoret kommer att förläggas till Long Island City och Amazon belönas med $3bn samt subsidier för att flytta dit.

Det är visserligen sant att det kommer att skapas många arbetstillfällen, men man kan vända på det – Amazon får tillgång till många lämpliga arbetare på en plats som är idealisk för huvudkontoret. New York är fullt av skickliga och välutbildade arbetare. Och människor över hela världen drömmer om att flytta till New York och jobba där.

Säger politikern Michael Gianaris, ett citat från en artikel i Financial Times: ”Amazon needs to talk about subsidising Long Island – not the other way around.”

Lyssna på ett samtal mellan Brian Lehrer och borgmästare Bill de Blasio

Lyssna på tunga klssikern ”Strong Island” med JVC Force.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Tommy Orange: ”There There”

9780525520375

Tommy Orange
There There
Knopf

There There inleds med en slags litterär essä om hur de vita kolonisatörerna i Amerika, ofta under brutalast tänkbara former, fördrev, massakrerade och osynliggjorde native (americans). Texten handlar även om hur bilden av natives skapats – indianerna jagade av John Wayne och räddade av Kevin Costner. En av de mest kända indianskådespelarna var av italienskt ursprung. I romanen Gökboet är berättaren native, men i filmen har han en biroll. På mynt, frimärken, dekaler och lagställ syns den mest konventionella bilden av indianen, ansiktet av en manlig indian med skarpskurna drag och fjäderskrud. Den här inledningen av romanen har en makalös energi och går inte att värja sig mot.

Tommy Orange är native och There There är, häpnadsväckande nog, hans debutroman. Han har arbetat med den i 5-6 år och det har gett resultat. ”A new kind of American epic”, skrev Alexandra Alter i New York Times. Kritikerna älskar boken och den säljer som smör.

Den resterande delen av boken, huvuddelen av boken, handlar om 12 natives, män och kvinnor i olika åldrar, som bor, inte på ett reservat, men i Oakland Kalifornien. Platsen är väldigt viktig i den här romanen. Tony Loneman, 21, är möjligen den mest tragiska karaktären. Han drabbades av alkoholskador i fosterstadiet. Han älskar MF Doom, särskilt raden ”Got more soul than a sock with a hole.” Samtliga karaktärer ska gå på en stor indiansk kulturfestival, Big Oakland Powwow, som utgör berättelsens fokus. Loneman och Octavio Gomez planerar att råna kulturfestivalen, med en 3D-printad pistol, för att kunna betala tillbaka skulder för droger.

För Edwin Black och Orvil Red Feather utgör besöket på Big Oakland Powwow en möjlighet att anknyta till sina rötter, lyssna på musik och titta på dans. Edwin hoppas att han ska få träffa sin pappa, för första gången. Den blivande dokumentärfilmaren Dene Oxendene får ett stipendium för att filma natives och låta dem berätta sin historia. Filmprojektet är nästan som en parallell till romanen. I ett kapitel anspelar Orange på ockupationen av Alcatraz.

There There handlar naturligtvis en hel del om identitet, en identitet som bitvis har destruerats, bitvis trivialiserats. De 12 karaktärerna kämpar på olika sätt med hur de ska få ihop sina identiteter. Edwin har säkert många frågor att ställa till sin far. Andra frågor: Om man har en vit förälder, räknas man då som indian? Måste man bry sig om traditionerna? Kan man bevara sin identitet som native om man bor i Los Angeles? Och hur ska man förhålla sig till alla märkliga förväntningar och fördomar? Ett citat apropå det: ”We’ve been defined by everyone else and continue to be slandered despite easy-to-look-up-on-the-internet facts about the realities of our histories and current state as a people.”

Grundtonen i den här romanen är kanske melankoli och sorg blandad med vrede, men den är också rik på andra stämningar och känslor. Karaktärerna, även dem som är minst sympatiska, är tecknade med omsorg och påtaglig ömhet. Vissa recensenter, men långt ifrån alla, har framhävt bokens humoristiska kvaliteter. Bitvis är den hysteriskt rolig, och det var länge sedan jag läste en så cool roman.

There There är i princip formfulländad och Orange är en fantastisk stilist, han har gett varje karaktär och dess kapitel en egen distinkt röst. Romanen förtjänar verkligen epitetet polyfon, den är som ett litterärt fyrverkeri. Årets debut.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Novell 157: ”Miracle Polish” av Steven Millhauser

9780307743428Bearbooks tips

 
Steven Millhauser är möjligen den amerikanska kortprosans minst kända mästare. Han är besläktad med författare som Borges, John Barth och Kelly Link. Sagan, eller vissa drag hos sagan, ligger honom varmt om hjärtat. Den tragiska men helt underbara novellen ”Magic Polish”, publicerad i New Yorker, är i detta hänseende representativ. En man får besök i sitt hem av en dörrförsäljare och köper en polish som han putsar sina speglar med… Om du hellre vill lyssna på novellen, klicka här.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller