Ottessa Moshfegh: My year of rest and relaxation

images (11)

Ottessa Moshfegh
My year of rest and relaxation
Penguin Press

Amerikanskan Ottessa Moshfegh har skrivit en handfull böcker, romaner och en novellsamling, som är sällsynt bra, men romanen My year of rest and relaxation är verkligen något utöver det vanliga. Den handlar om en kvinna som beslutar sig för att sova i ett helt år, och min gissning är att den kommer att finnas med på många listor över de bästa böckerna 2018.

Moshfegh är något av en specialist på unlikable charachters och jagberättaren i My year of rest and relaxation är inget undantag. Hon bor i New York och är ung, vacker, smart, ekonomiskt oberoende och dryg och sarkastisk. Men hon är dryg och sarkastisk på ett intressant sätt. Det här är en pageturner i ännu högre utsträckning är Eileen, förra romanen som Modernista gett ut på svenska. Jag tycker att den har samma suggestiva sug och blandning av mörker och humor som Lina Wolffs berättelser. Samma skevhet och originalitet.

Kvinnan verkar i stort sett bara ha en enda vän, Reva, som är mer osäker och inte alls lika snygg och världsvan. Kvinnan driver en hel del med Reva, oftast på ett ganska harmlöst sätt, men det är en ojämlik vänskap. Och så har berättaren en stenrik pojkvän, som hon sällan träffar men som på alla möjliga sätt signalerar att han är helt ointresserad av henne, vilket inte verkar inverka negativt på hans attraktionskraft.

Huvudpersonen jobbar ett tag på ett konstgalleri, men anstränger sig inte nämnvärt och får sparken. Precis innan hon lämnar galleriet för sista gången, ställer hon sig mitt på golvet, drar ner trosorna, sätter sig på huk och gör sina behov. Den här scenenen är också typisk för Mosfegh, hennes kvinnliga karaktärer är inte bara unlikable som personer, de tänker, säger och gör en del saker som anses ofräscha, men som inte hade väckt lika mycket uppmärksamhet om karaktären vore manlig. De olika aspekterna av unlikable – de ingår, tror jag att man kan säga, som viktiga komponenter i Moshfeghs estetik.

Kvinnan lever slackerliv, det mesta hon behöver inhandlas på närmsta minilivs, men hon företar sig inte mycket, även om Reva försöker få med henne på olika evenemang. Jo, hon tittar en del på film, särskilt filmer med… Harrison Ford och Whoopi Goldberg. Men hon verkar inte bara uttråkad, hon ger mer och mer intryck av att vara kliniskt deprimerad. Hon går regelbundet till en psykiatriker, som är frikostig med förskrivningarna.

En dag får kvinnan en idé. Hon ska inte börja på yoga, inte träna, inte måla eller skulptera och inte resa, nej hon bestämmer sig för att sova i ett helt år. Ja, hon måste äta ibland och gå på toaletten – hon anlitar hjälp – men bortsett från det så är det sömn som gäller. Hon tycker inte själv att det är en bra plan, hon argumenterar egentligen inte för den, men hon tänker genomföra den.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

The Nation ber om ursäkt för publicerad dikt

En ung vit amerikansk poet, Anders Carlson-Wee, fick till sin stora glädje en dikt publicerad i The Nation. Men när dikten väl var publicerad väckte den snart vrede och kritik, rapporterar New York Times: A Poem in The Nation Spurs a Backlash and an Apology”. Poesiredaktörerna på The Nation skrev en lång ursäkt – publiceringen var ett allvarligt misstag erkände man – som publicerades på tidningens hemsida. Även Carlson-Wee bad om ursäkt till alla som blev sårade av dikten, och han hade nu insett att dikten inte funkar. Han ångrar sig djupt.

Dikten är ganska kort, 14 rader, och heter “How-To,” Den börjar så här:

If you got hiv, say aids. If you a girl,
say you’re pregnant––nobody gonna lower
themselves to listen for the kick. People
passing fast. Splay your legs, cock a knee
funny. It’s the littlest shames they’re likely
to comprehend. Don’t say homeless, they know
you is.

Jag tänker mig att rösten i dikten tillhör en tiggare, som försöker lära ut olika knep till en oerfaren tiggare, för att få hastigt förbipasserande människor att stanna upp och skänka en slant. Men det som väckte mest vrede var att Carlson-Wee försökte imitera afro-amerikansk slang. Roxane Gay gav, i en separat tråd på twitter, vita författare råd. ”Don’t use AAVE. Don’t even try it,” skrev hon. ”Know your lane.” AAVE betyder African-American Vernacular English.

Jag vet inte om jag tycker att den här dikten är särskilt bra, kulturell appropiering kan vara problematiskt, men den kan, tänker jag mig, också vara ett uttryck för ett genuint intresse av att försöka sätta sig in i andra människors situation, även om det i vissa fall gränsar till det omöjliga, och av att förhålla sig lekfullt till olika identiteter och språkliga uttryck. Carlson-Wee försökte och verkar bara haft goda intentioner.

Jag tycker att Gays hållning, att ingen vit författare någonsin ens bör försöka att använda AAVE, är ett tragiskt exempel på en tidstypisk purism som reser barriärer mellan människor med olika bakrunder och erfarenheter. Det är en purism som kan leda till att författare blir ängsliga och undviker att ta risker. Litteraturen trivs inte i ett landskap genomkorsat av skarpa gränser. Det är möjligt att The Nation inte borde ha publicerat den här dikten, men det är anmärkningsvärt att de bad om ursäkt för att de gjorde det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Nyheter, Recensioner

Gratis att botanisera i The Believers arkiv

119-Cover-510x600119

The Believer Magazine har öppnat sitt arkiv – nu kan du läsa recensioner, intervjuer, krönikor och serier från 15 år helt gratis. Om du vill prenumerera kostar det $48 för sex nummer, ”some of which are themed and come with bonus items, such as original compilations and art objects.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

Höstens bästa böcker, enligt The Millions

Varje säsong, vår och höst, publicerar The Millions en sammanställning med de förväntat bästa böckerna. Och nu är det dags igen ”Most Anticipated: The Great Second-Half 2018 Book Preview”. Medarbetarna väljer böcker, och presenterar dem kortfattat. Mycket spännande.

images (11)

Vi har redan läst en av romanerna, My Year of Rest and Relaxation av Ottessa Moshfeg, som gränsar till det mästerliga. Även i denna uppföljare till Eileen är huvudpersonen en inte helt igenom sympatisk kvinna, som Moshfeg emellertid behandlar med en sådan ömhet att man snart omfamnar henne. Det här är en smart och bitvis hysteriskt rolig roman, om en kvinna som bestämmer sig för att ta en paus från tillvarons malande pågående. Hon beslutar sig för att sova i ett år, man kan kanske kalla det för ett existentiellt experiment. Recension kommer inom kort.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Knausgård när hajpen lagt sig

Först nu, när hajpen lagt sig, börjar jag bli riktigt sugen på att läsa Knausgårds stora romansvit Min kamp. Det är ofta så, oavsett om det handlar om Ferrante eller The Handmaid’s Tale, att en galen hajp får motsatt effekt: Jag vill inte läsa, inte riktigt än. Jag tänker mig att det är för att boken, eller filmen eller teveserien, ska få en chans att tala för sig själv, så att säga. Läsningen blir då mindre grumlig, tänker jag mig. Eller så är det bara löjligt att hålla på så här? Det kanske bara är en kokett och självmedveten form av prokrastinering? Jag vet inte.

Skriv gärna om dina erfarenheter av att läsa under respektive efter hajpen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser

The 2017 VIDA Count

Varje år presenterar organisationen VIDA statistik över andelen kvinnliga skribenter i de tongivande engelskspråkiga tidningarna och litteraturtidskrifterna. Det här är några av de viktigaste resultaten, som bygger på förra årets mätningar:

”Of the 15 publications in our main VIDA Count, only 2 published 50% or more women writers: Granta (53.5%) and Poetry (50%).

This matches the number of publications from 2016 that published 50% or more women writers, with Granta making the grade for a second year (50% in 2016)now joined by Poetry, while last year’s parity at Tin House (50.6% in 2016) has fallen just below our benchmark.

Meanwhile, 5 of these major outlets had women representing between 40% and 49.9% of their total publication: Harper’s (42.1%), The New York Times Book Review (45.9%), The New Republic (42.2%), The Paris Review (42.7%), and Tin House (49.7%).

Unfortunately, the undeniable majority, 8 out of 15 publications, failed to publish enough women writers to make up even 40% of their publication’s run in 2017: Boston Review (37.8%), London Review of Books (26.9%), The New Yorker (39.7%), The Atlantic(36.5%), The Nation (36.5%), The Threepenny Review (32.7%), and The Times Literary Supplement (35.9%).

The New York Review of Books had the most pronounced gender disparity of 2017’s VIDA Count, with only 23.3% of published writers who are women. Previously, the London Review of Books had exhibited the worst gender disparity, at 21.9% in 2016, with comparable numbers in prior years (23% in 2015, 22% in 2014, 21% in 2013). In 2016, The New York Review of Books successfully strove toward gender parity, with women as 46.9% of their contributors. However, they’ve historically exhibited lows of 21% (2015), 26% (2014), and 21% (2013).”

Det är ganska dyster läsning, även om exempelvis Granta utgör ett lysande undantag. Kan det bero på att ägaren är både kvinna och svensk? Skriver VIDA apropå de här siffrorna: ”This is a good reminder that achieving gender parity is not a one-time goal.” Läs hela undersökningen med kommentarer här.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

Ny kolumn i Paris Review: ”Feminize Your Canon”

cover.jpg.rendition.460.707 (2)

Den amerikanska kvartalstidskriften The Paris Review, har lanserat en ny månatlig kolumn i vilken man lyfter fram underskattade kvinnliga författare. Den första kolumnen: ”Feminize Your Canon: Olivia Manning”

Olivia Manning var en anspråksfull författare som själv ansåg att hennes verk förtjänade ett bättre öde, och att hon orättvist hamnade i skuggan av Iris Murdoch. Skriver Emma Garman i kolumnen: ”The British novelist Olivia Manning spent her dogged, embittered career longing, largely in vain, for literary glory and a secure place in the English canon.”

Manning levde under hårda vilkor, utan att få några stora priser eller verkligt betydande försäljningsframgångar. Hon klagade på att hennes kollegor ägnade sig åt stilövningar medan hon själv hämtade sitt stoff från verkligheten, som i ett av hennes mest kända verk: The Balkan Trilogy. Inte desto mindre hävdar Garman att exempelvis School for Love, en tunn tragikomisk roman som utspelar sig i Jerusalem, är ett mästerverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser