Tre bra böcker om opioidkrisen i USA

De senaste decennierna har uppskattningvis 400.000 amerikaner dött i den så kallade opioidkrisen, även kallad opioidepidemin. Enligt vissa uppskattningar dör ungefär 130 personer varje dag. Bakgrunden är att flera läkemedelsbolag har tillverkat opioider, flera av dem snarlika morfin, som de under olika varumärken salufört som smärtlindrande medicin.

Så långt är inget särskilt konstigt, opioider kan fungera utmärkt som smärtstillande, men läkemedlen har marknadsförts mycket aggressivt mot både konsumenter och läkare. Man har även bagatelliserat risken för att patienter ska utveckla ett beroende, ta en överdos eller bli beroende av andra narkotiska preparat. Man har bagatelliserat riskerna, samtidigt som man varit helt på det klara med hur stora de varit.

Nu har man börjat ställa läkemedelsbolag till svars, och de senaste åren har det kommit ut 15-20 böcker om opioidkrisen. Det här är tre av dem:

9780316551281-2
Dopesick – Beth Macy (Little, Brown and Company)

Det här är förmodligen den bok som fått bäst kritik och mest utmärkelser. Dess stora styrka är att den berättar historien om en hel rad personer som berörts av krisen, inte minst personer som direkt drabbats av den, och om hur hela grannskap och samhällen har drabbats.

”The modern opioid epidemic has a cast of thousands — drug developers, pharmacists, doctors, dealers, addiction specialists, and of course, users and their families — and Macy interviews so many of them that it can be hard to keep all the characters straight. But their stories drive the crisis home far more powerfully than statistics.”
The Boston Globe

AmericanOverdose_front
American Overdose – Chris McGreal (PublicAffairs)

Mer begränsad geografiskt än Dopesick, men också tätare berättad, inte minst om läkemedelsbolagens girighet och förslagenhet.

”In many ways, McGreal’s book reads like a white-collar The Wire, with a cast of characters determined to exact as much money as possible regardless of the human cost. […] That the large majority of its victims were white was not due to any kind of racial targeting; but that they hailed disproportionately from the impoverished towns of Appalachia, where OxyContin was known as ‘hillbilly heroin’, does account for why so little interest was taken in their plight by the authorities.”
The Guardian

9780525511106

Pain Killer – Barry Meier (Random House)

Det här är en mycket välskriven klassiker i ämnet, som riktar den kritiska udden mot Purdue Pharma, som nyligen ingick en förlikning med Oklahoma, sedan staten stämt bolaget. Lägger stor vikt vid företagets agressiva marknadsföring och bagatellisering av riskerna.

Ur förlagsreklamen:

Läs mer:

Opioid Epidemic  New York Times

”The Family That Built an Empire of Pain”The New Yorker

Lyssna:

Opioid Epidemic – National Public Radio

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner

Tom Gauld: seriestripp 2

TGcartoon498.jpg
© Tom Gauld

Ett varmt tack till Tom Gauld, för att vi fått tillstånd att publicera några av hans seriestrippar. De finns nu tillgängliga i en fin vykortsbox: The Snooty Bookshop: Fifty Literary Postcards. Gauld är en illustratör med världsrykte, hans strippar är ett stående inslag i The Guardian och han har illustrerat omslag till New Yorker. Besök hans hemsida och följ honom på Twitter: @tomgauld OBS! Böcker som uppges vara slut på hans hemsida kan finnas i nätbokhandeln.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Svensken som räddade Notre Dame

När-Sveriges-generalkonsul-räddade-Paris

Min kusin J. och jag pratar i telefon, om hur sorglig branden i Notre Dame är, om hur stora skadorna egentligen är och om reaktionernas proportioner. Plötsligt frågar kusinen om jag känner till Raoul Nordling. Nej, svarar jag. Då berättar han att Nordling var Sveriges generalkonsul i Paris under Tysklands ockupation. När de tyska styrkorna skulle retirera från Paris beordrade Hitler att Frankrikes huvudstad skulle förstöras. Detta skildras i boken När Sveriges generalkonsul räddade Paris (Lind & Co) av Margareta Beckman. Så här beskriver förlaget bokens innehåll:

”Tyskarna har placerat ut sprängmedel under alla de kända byggnaderna – Louvren, Notre-Dame, Eiffeltornet – och minerat broarna över Seine. Hitler har beordrat sin Parisrepresentant, den hårdföre generalen Dietrich von Choltitz, att förvandla staden till en rykande ruinhög innan den faller i fiendens händer.

På det svenska konsulatet finns en person som generalen har kommit att värdesätta: den svenske generalkonsuln Raoul Nordling. Svensken vill förhandla om frisläppande av tusentals fångar, som annars väntar en säker död i Gestapos fängelser. Han vill också diskutera vapenvila med motståndsrörelsen och till varje pris undvika att staden går sin undergång till mötes.”

Jag har inte läst boken, men jag tycker att Nordling borde få mer uppmärksamhet. Jag har inte hört honom nämnas i samband med branden i Notre Dame, men han kanske är betydligt mer känd än jag föreställer mig. Det har gjorts flera filmer om den här dramatiska episoden, bland annat en med Orson Welles i rollen som svensk generalkonsul.

Det här en översiktlig artikel skriven av Frankrikes ambassadör Jean-Pierre Lacroix 2012: ”Raoul Nordling: för 50 år sedan dog mannen som räddade Paris”. Skriv gärna och berätta om du känner till något mer om Raoul Nordling, om böcker och filmer t.ex.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Ny briljant bok om the Troubles, konflikten i Nordirland

9780385521314

Patrick Radden Keefe
Say nothing: A true story of Murder
and memory in Northern Ireland
Doubleday

“All wars are fought twice, the first time on the battlefield, the second time in memory.”
— Viet Thanh Nguyen

I december 1972 tränger sig maskerade män och kvinnor in i Jean McConvilles lägenhet i Divis Flats, Belfast. McConville var 38 år gammal och hon levde ensam med sina 10 barn, sedan hennes make dött i cancer. De maskerade personerna för med sig McConville, vars barn förtvivlat klänger sig fast vid henne.

En av de äldre pojkarna frågar om han får följa med sin mor, och får ett jakande svar. Barnen blir lite lugnare. Men när de maskerade personerna föser in Jean McConville i en bil väser en av dem till pojken: ”Fuck off.” Det var sista gången barnen McConville såg sin mor i livet. Flera av dem var så små att de i vuxen ålder inte kunde minnas hur hon såg ut.

Med denna episod inleds Say nothing, skriven av den amerikanska journalisten Patrick Radden Keefe. Episoden och dess senare utveckling i boken är central, en slags ramberättelse, men boken skildrar stora delar av the Troubles som konflikten i Nordirland kallas: Bloody Sunday, Bloody Friday, den allt skarpare gränsen mellan katoliker och protestanter, Falls Road och Shankill Road, katolska och protestantiska paramilitärer, bombdåd och politiska mord, det växande antalet brittiska militärer i Nordirland, Bobby Sands och Dolours Price och hungerstrejkerna, spionage, kontraspionage och infiltration, Gerry Adams politiska karriär och framväxten av Sinn Féin, Margaret Thatcher och senare, när en lösning på konflikten tycks möjlig, Bill Clinton och Tony Blair.

Bokens titel anspelar på ett talesätt och en dikt av Seamus Heaney: ”Whatever You Say, Say Nothing”. Patrick Radden Keefe skildrar rädslan, misstänksamheten och paranoian som präglade the Troubles, och jag tror att en av hans teser eller utgångspunkter är att man fortfarande inte kan tala om vissa saker, exempelvis vad som hände Jean McConville. Vissa hävdade att hennes misstag var att hjälpa en sårad brittisk soldat. Andra att hon via en sändare stod i direkt förbindelse med britterna. Enligt en tredje berättelse hade hon dessutom blivit varnad, men tog ändå upp förbindelserna.

Jag tror att man kan kalla konflikten i Nordirland både för ett gerilla- och inbördeskrig, vilket tillsammans med det etniskt-nationalistiska inslaget säkert bidrog till bitterheten med vilket det utkämpades. En jämförelse, trots många skillnader, kanske kunde vara krigen i Jugoslavien, där grannar, oavsett om de var kroater, serber eller bosniaker, plötsligt förväntades strida mot varandra. Det verkar ligga någonting i att inbördeskrig ofta är de mest oförsonliga krigen.

Och ju bittrare ett krig eller en konflikt är, desto svårare är det antagligen både att urskilja nyanser i minnena och nå någon slags försoning. En sak som förvånade mig med den här boken, apropå den påtagligt paranoida stämningen, är att I.R.A. (Provos) tydligen var infiltrerat av polis och militär i mycket hög utsträckning. Enligt Radden Keefe infiltrerades till och med Provos interna säkerhetsenhet.

Say Nothing har drag av true crime, den är genuint spännande och har skönlitterära kvaliteter, men framför allt är det en mycket välskriven och gripande historik över delar av the Troubles, med inriktning på hur radikaliseringen i en sån här konflikt fungerar, hur destruktiv konflikten är för hela samhället samt olika aspekter av minne/historia och eventuell försoning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Nytt magnifikt bibliotek i Helsingfors

Nu finns det ännu ett tungt vägande skäl att besöka Helsingfors – stadens nya centrumbibliotek Oodi/Ode. Det är en magnifik byggnad som ligger mitt i den finska huvudstaden. Det vågiga taket gör att den väldiga byggnaden ser förvånansvärt lätt ut. Nattetid ser det nästan ut som om biblioteket skulle kunna frigöra sig från den övriga bebyggelsen och sväva iväg.

Och Helsingforsborna har redan tagit biblioteket till sitt hjärta – på bara några månader har man haft en bra bit över 1 miljon besökare. Biblioteket är lika imponerande invändigt som utvändigt. Det präglas av tradition (ljust trä) och förnyelse (glas och betong). Jag tycker att det ser finskt ut, och det menar jag som en komplimang. Finland är ju en mindre stormakt vad gäller både arkitektur och design. Som stockholmare kan man känna en viss avund. Helsingforsbornas nya bibliotek och mötesplats, som håller världsklass, smäller onekligen högre än Nya Karolinska.

Inte minst imponerande är hur genomtänkt biblioteket är. Jag skulle nästan vilja påstå att Oodi/Ode förnyar bibliotekets roll. Det är en icke-kommersiell mötesplats som välkomnar alla och det ligger mittemot riksdagshuset. Redan det signalerar att man tar bibliotekets och läsandets roll i samhället på största allvar. Det kan låta flummigt, men jag tycker att Oodi/Ode är ett sällsynt demokratiskt bibliotek. Man har strävat efter och lyckats bli en central och vital mötesplats, som inte bara ligger mittemot riksdagshuset, utan i närheten av andra viktiga finska institutioner, som Musikhuset, Finlandiahuset, Sanomahuset och museet för nutidskonst Kiasma.

Förutom att låna böcker på biblioteket kan man besöka restaurangen på bottenvåningen, boka tid till någon av verkstäderna eller något av studie- och grupprummen, titta på film, lyssna på sagor eller använda någon av museets 3D-printrar. Oodi/Ode framstår som ett ställe man vill vara på, ofta och länge. Man har öppet sju dagar i veckan långt in på kvällen. Det här är några bilder av bibliotekets exteriör och interiör.

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library OodiFoto: Tuomas Uusheimo 

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

För att se och läsa mer, besök bibliotekets fina hemsida.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Nyheter

Jerry Berndt: ”Beautiful America”

Berndt_BeautifulAmerica_Cov_RGB

Jerry Berndt
Beautiful America
Red. Maik Schlüter
Steidl

Jerry Berndt (1943-2013) arbetade som fotograf i 40 år. Han arbetade utanför hemlandet USA i åtskilliga konflikthärdar – San Salvador (1984), Haiti (1986–91), Armenia (1993–94) och Rwanda (2003–04). I Beautiful America samlas foton från 70-talet som anknyter till konflikt och polarisering, från främst Detroit och Chicago.

Berndt har inte rört sig i stadskärnorna utan i förorter och industriområden. Det är uppenbart att han inte arbetar på uppdrag av Detroit och Chicago, utan att han snarast velat skildra ett USA i kris, ekonomisk kris men även en kris i relationerna mellan olika grupper. Man får nästan intrycket att Berndt har sökt sig till konfliktfyllda och laddade situationer, som demonstrationer och olika slags protester, och att han ibland hamnat mittemellan grupper fientliga mot varandra.

083_BeautifAmerica
Detroit, 1972. Sid 83. Foto: Jerry Berndt © Steidl

 
Kulturkriget är i full gång, de svarta har fått medborgerliga rättigheter, men högerextremister, även barn och ungdomar, uttrycker öppet sin rasism. Vietnamkriget bidrar naturligtvis till polariseringen. Kriget är en del av det kalla kriget, och antikommunismen är aggressiv och konfrontativ. På åtskilliga plakat och banderoller på fotona från protester syns  kommunistiska och antikommunistiska slagord: ”Mao killed more christians than Hitler killed jews.” Tonläget är uppskruvat.

099_BeautifAmerica
Seabrook, 1979. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  

070_BeautifAmerica
Detroit, Grosse Pointe 1972. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  
Det är omöjligt att titta på de här fotona utan att associera till dagens polariserade USA. Förvånansvärt många konfliktlinjer ser snarlika ut. Den amerikanska flaggan, en extremt laddad symbol i USA, dyker upp på åtskilliga foton. Men en hel del foton föreställer folktomma och skräpiga gator, och Berndt har även riktat sitt intresse mot hur amerikanerna använder sig av bilen för att uttrycka sig.

Jag gillar verkligen den här fotoboken och det jag gillar mest är att Berndt premierat närvaro och känsla framför perfektion och estetik. Det är väl i och för sig ett estetiskt ställningstagande, men jag tycker att många av fotona är sällsynt levande, engagerande och inte alls så tidsbundna som man skulle kunna tro. De är lite vagt punkiga. Titeln Beautiful America är, gissar jag, både ironisk och oironisk.

Steidl har lagt ned allt sitt kunnande och engagemang i produktionen av Beautiful America, en vacker och välgjord bok. Besök gärna Steidls hemsida, de har en fantastisk utgivning, inte minst av amerikanska fotoklassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

”Den mest skrämmande bok jag läst”

image

David Wallace-Wells
The Uninhabitable Earth
A Story of the Future
Allen Lane

”Den mest skrämmande bok jag läst.”
— New York Times

David Wallace-Wells är redaktör på New York magazine, och för två år sedan skrev han en artikel om vad som skulle kunna hända om vi struntade i att motverka klimatförändringarna eller om vi gjorde för lite för sent: ”The Uninhabitable Earth. Famine, economic collapse, a sun that cooks us: What climate change could wreak — sooner than you think.” Artikeln blev snabbt en av de mest lästa och virala i tidskriftens historia.

Man kan lätt föreställa sig att åtskilliga förläggare ville att Wallace-Wells skulle skriva en bok i ämnet, och nu har den slagit ned som en bomb: The Uninhabitable Planet. Den har snabbt blivit en bestseller, kritiken är till övervägande delen mycket positiv.

Och boken börjar i samma ödesmättade stil som artikeln: ”It is worse, much worse, than you think. The slowness of climate change is a fairy tale.” Wallace-Wells gör inte anspråk på att förklara vetenskapen bakom klimatförändringarna. Syftet med boken är att förmedla hur klimatförändringarna kommer att påverka oss människor och jorden under vissa givna förutsättningar.

Lite förenklat kan man säga att boken består av tre delar. I den första presenteras bokens program, om man kan kalla det det. Wallace-Wells tycker att situationen börjar bli så akut, och mänsklighetens reaktioner så yrvakna, att han tycker att det är god tid att berätta också vad som kan hända i värsta fall.

I den andra delen av boken redovisas vad som kommer att hända avseende olika fenomen vid en uppvärmning av jorden med 2, 4, 6 grader och ibland ännu mer. Extremväder av olika slag kommer att härja jorden över. Orkanerna blir vanligare och mer förödande. Värmen i vissa områden kommer att göra stora delar av jorden obeboelig, enligt vissa prognoser kommer hundratals miljoner människor tvingas på flykt och skogsbränderna i Sverige, Grekland och Kalifornien ger bara en föraning om vad som komma skall. Världsstäder och stora delar av vissa länder, Bangladesh ligger särskilt illa till, hamnar under vatten. Många av prognoserna får vissa så kallade postapokalyptiska romaner att framstå som söndagsutflykter. Det är verkligen värre, mycket värre, än man kunnat föreställa sig. Det är skrämmande.

Jag tycker att den andra delen av boken är mest svårläst. Fakta som är snudd på omöjlig att ta till sig staplas på varandra. Den tredje delen är mer lättläst och, tycker jag, den bästa. Wallace-Wells bedriver här ideologi- och civilisationskritik. Nyliberalismen är inte lösningen, den är snarare orsaken till klimatproblemen. Och, besläktad med den, en djupt rotad utvecklingsoptimism. Och fantasier om att kolonisera mars, flyttar bara fokus från vad som verkligen måste göras. Wallace-Wells tycker att det är bra att vi som individer tar vårt ansvar, flyger mer sällan och köper elbilar, men om jag förstår honom rätt så anser han att vi måste föra upp frågan på högsta politiska nivå: Rösta på de politiker och partier som har den smartaste och mest ambitiösa miljöpolitiken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner