Mottagandet av Jonathan Franzens ”Crossroads”

9780374181178

Jonathan Franzen slog igenom ordentligt med The Corrections (2001), som många fortfarande anser är hans bästa roman. Det var också med The Corrections / Tillrättalägganden som han började sin bana som kontroversiell författare. Oprah Winfrey ville ha med romanen som huvudnummer i sin bokklubb, vilket i princip innebär en garanti att boken säljer som smör. Inom bokvärlden har Winfrey varit nästan osannolikt inflytelserik. Men Franzen tyckte inte att hans roman passade in i sammhanget. Det blev ett herrans liv. Var det en pr-kupp!

Nu är Franzen aktuell med Crossroads, en tung pjäs på knappt 600 sidor, och precis som The Correction handlar den om en familj i upplösning, familjen Hildebrandt (typiskt Franzen-namn). Patriarken Russ har någon slags tjänst vid en kyrka, men jobbar febrilt för att få till en otrohetsaffär. Alla i familjen är troende, de ansluter till olika trosinriktningar, förutom en tonårsson som är genial och knarkar.

Tiden är början på 70-talet, Vietnamkriget och kulturkriget mullar i bakgrunden och flower power och den sexuella revolutionen gör avtryck på tidsandan. Som vanligt har Franzen förlagt handlingen till en ganska perifer plats, inte till New York, inte till Los Angeles, men till utkanten av Chicago. Två ämnen dominerar: familjen och tron. Försök att hålla familjen samman. Försök att handla i enlighet med tron, göra det som är rätt och riktigt. Familjemedlemmarna genomgår dramatiska tros- och moralkriser. Crossroads är en kristen ungdomsgrupp, som påstås vara inspirerad av en kristen grupp Franzen var med i som ung.

Det är en lång roman men den verkar inte vara händelsefattig, möjligen lite långsam. Skriver Dwight Garner i New York Times:

Crossroads is a big novel, nearly 600 pages. Franzen patiently clears space for the slow rise and fall of character, for the chiming of his themes and for a freight of events — a car wreck, rape, suicide attempts, adultery, drug deals, arson — that arrive only slowly, as if revealed in sunlight creeping steadily across a lawn.

Mellan tummen och pekfingret. Ungefär 60% av kritikerna tycker att romanen är fantastisk – en tycker att den är Franzens bästa – och ungefär 35% tycker att den är mycket bra. Jag hittar bara ett par recensioner som skulle kunna kallas sågningar.

Franzen är en betydande författare på det amerikanska litterära fältet och det var länge sedan jag läste så många smöriga och översvallande recensioner av en roman. Jag ska egentligen inte uttala mig, eftersom jag bara läst The Corrections och Freedom. Men jag tycker att han ligger farligt nära det som kritikern James Wood i en inflytelserik artikel i The New Rebublic kallar hysterisk realism. En recensent, Becka Rothfeld i The Atlantic, tycker emellertid att Franzen tagit ett stort steg bort från den hysteriska realismen med Crossroads.

Dwight Garner inleder med att karakterisera romanen så här: ”it’s a mellow, marzipan-hued 70s-era heartbreaker.”

Mellow är begripligt, en heartbreaker också, men vad är marsipanfärgad roman? Kritikerna tar i från tårna.

I en balanserad men till övervägande delen positiv recension skriver Xan Brooks i The Guardian:

”Franzen tends to be bracketed alongside the likes of John Updike, Philip Roth and Don DeLillo, the other big lions of American letters. If anything, though, he reminds me more of Anne Tyler. He has the same fascination with the domestic arena (the great drama of small lives), the same keen ear for dialogue and a similar understanding that comedy and tragedy can be natural bedfellows. True to form, Crossroads wins us over with its array of social pratfalls and a cast of warm, well-drawn characters. It is expansive and funny; a pure pleasure to read. But all the while it is nudging the Hildebrandts closer to the brink.”

Karaktärerna är varma och vältecknade, enligt Xan Brooks. En annan kritiker tycker att karaktärerna är som mästerligt slipade ädelstenar. Lynn Steger Strong har en avvikande åsikt i Los Angeles Times: ”It should be said that the characters do not feel fully human; they feel allegorical.” Och ytterligare en kritiker anser att de är som grovt tillyxade typer.

Crossroads är första delen i en trilogi, vars övergripande titel är A Key to All Mythologies, hämtad från Middlemarch.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner

Litterära termer 62: hybridförlag

Det råder stor förvirring kring skillnaden mellan traditionella förlag, hybridförlag och egenutgivartjänster. Vi listar frågorna som ger dig svaret.

Till att börja med så behöver vi förklara att det finns en skala från egenutgivning till traditionellt förlag med många olika varianter. Låt oss säga att vi har egenutgivning till vänster och traditionella förlag till höger och alla varianter på egenutgivartjänster och hybridförlag däremellan.”

– Sölve Dahlgren, Boktugg: ”Är det ett förlag, ett hybridförlag eller en egenutgivartjänst?

”Vid utgivning på hybridförlag är författaren med och finansierar förlagets utgivning. Hybridförlag är med andra ord ett betalförlag, ett bokutgivningsföretag, med författaren som kund. Att noggrant gå igenom ett avtal innan det undertecknas är alltid viktigt – extra viktigt när författaren är medfinansiär. Checklista inför avtalsskrivande med bokutgivningsföretag/hybridförlag.

– Författarförbundet: ”Frågor och svar om olika utgivningsformer”

Hybridförlag får med jämna mellanrum kritik för att affärsmodellen anses tvivelaktig. Om förlaget tror på boken bör de finansiera utgivningen till 100%. Om de är tveksamma bör de inte ha författaren som medfinansiär, utan be författaren att bearbeta boken tills den kan stå på egna ben, så att säga. Det påstås att vissa hybridförlag även ”säljer” recensioner, som sedan används i marknadsföringen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Mottagandet av Colson Whiteheads ”Harlem Shuffle”

9780385545136
Köp. Köp i svensk översättning

Colson Whiteheads senaste roman heter Harlem Shuffle (Little Brown) och knappt en enda recensent missar tillfället att nämna att Whiteheads två föregående romaner, Underground Railroad (2016) och Nickel Boys (2019), belönades med varsitt Pulitzer-pris. En majoritet av recensenterna påpekar också att de två senaste romanerna är tunga, de handlar om slaveriet respektive Jim Crow, medan den nya romanen är mer lättsam och humoristisk i tonen. Men Whitehead skiftar ofta inriktning – han har ju bland annat skrivit en zombie-roman.

Harlem Shuffle utspelar sig i Harlem, New York, på 50- och 60-talet. Tiden andas Kennedy-optimism och framtidstro, men New York plågas av en fruktansvärd heroin-epidemi. Harlem är kanske inte lika hett som under Harlem-renässansen, men det är den svarta världens självklara medelpunkt. Åtskilliga recensenter framhåller att romanen är en väldigt bra New York-skildring.

Huvudpersonen heter Ray Carney och han har ärvt $30.000 av sin kriminella far. Pengarna låg undanstoppade i ett bildäck. Pengarna använder han till att öppna en möbelbutik, på 125th Street, där han säljer nya och bättre begagnade möbler. Men Carney är lite crooked, han säljer en del stulna varor. Han vill kunna rå om sin familj och unna dem alla bekvämligheter som hör det moderna samhället till. Han plågas av dåligt samvete och försöker förtränga att han bara delvis, trots studier och hårt arbete, kunnat trancendera faderns brottslighet. Han är, skriver Whitehead skämtsamt, ”only slightly bent when it came to being crooked”. Av recensionerna att döma är Carney en komisk och älskvärd karaktär.

Snart visar det sig att Harlem Shuffle är en heist-roman, åtminstone delvis. Carneys vimsiga kusin Freddie, ska försöka lägga vantarna på säkerhetsboxarna på Harlems Ritz, Hotel Theresa. Freddies plan är att Carney ska förvara varorna, tills det lugnat sig en smula efter stöten. En hel del recensenter är förtjusta över att Whitehead fördjupat sig i tidstypisk gatuslang.

Uppskattningsvis 8 av 10 kritiker är mycket positiva till romanen. Och uppskattningsvis 8 av 10 framhåller att boken inte är lika tung som de två föregående. Men:

The book is also a social drama interrogating the nature of prejudice and how an environment limits ambition. The nuances of Manhattan’s topography drive much of the action – from Harlem’s gambling dens, like Nightbirds, where the atmosphere ‘was ever five minutes after a big argument and no one telling you what happened’, to the flophouses of Washington Heights that ‘don’t deserve a name’, to the ‘manic boil’ of 47th Street’s diamond quarter, to the dreamland of the black upper-middle-classes’ Strivers’ Row.”

Colin Grant i The Guardian: ”Harlem Shuffle by Colson Whitehead review – a zinging wiseguy noir thriller”

Harlem Shuffle är alltså en New York- och heist-roman, men den är också intressant social- och kulturhistoriskt. Den skildrar ett rasistiskt och korrumperat klassamhälle. Hierarkierna mellan svarta av olika hudfärg upprätthålls. Det är nästan som om vissa recensenter tonat ned de här allvarliga och mörka inslagen, bara för att grundtonen är humoristisk. I romanens tredje del tar det emellertid hus i helvete.

That […] vision of pervasive criminality eventually gives way to the novel’s third and most exciting section, set in 1964, around the real-life riot sparked when a White police officer kills an African American teenager. ‘Kid got shot? Heat wave like that?’ a crooked cop says. ‘That ain’t a powder keg — it’s the munitions factory.

Don’t be surprised: What starts as a shuffle ends in a run.”

Ron Charles i Washington Post: ”With ‘Harlem Shuffle,’ Colson Whitehead proves once again that he’s a master of reinvention”

Bra intervju med Whitehead att lyssna på: NPR Terry Gross (36 min)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 131: [Ordet plötsligt… ] av Lina Hagelbäck



Ordet plötsligt är den
dramatiska nyckeln till
det som händer. Svidande
skeenden överstruken vallmo.
Jag kan varken förstå eller förlåta
mig själv. Stugan ilar i tänderna
väggfast smärta gör som den vill
med mig. Hur kan självinsikt
bli så här inflammerad, jag
älskar dig ännu med min
torra sjuka mun.

 

 

© Lina Hagelbäck 2021

 

Ett varmt tack till Lina Hagelbäck för att vi fick publicera den här dikten som Veckans dikt. Den är hämtad ur hennes senaste diktsamlig Kometkarta (Lejd), som har fått väldigt fina recensioner.

”Med Kometkarta visar Lina Hagelbäck att hon hör till landets främsta lyriker.”
Christian Swalander i Barometern

Missa inte Lina Hagelbäcks medverkan i podden Örnen & Kråkan. Hon läser dikter och blir intervjuad av Magnus William-Olsson. Det kongeniala omslaget har Anna Celander formgivit.

Omslag-Kometkarta

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

The Guardian strök förment känsliga partier i intervju med Judith Butler

Redan några timmar efter att The Guardian publicerat en intervju med genusteoretikern Judith Butler gjorde tidningen ganska omfattande ändringar i texten. I Bookforum påstås det att The Guardian vek ned sig för uppretade transfoba läsare. Butler svarade bland annat på en fråga rörande alliansen mellan högerextrema grupper och vissa feministiska grupper: TERF (trans-exclusionary radical feminists). Butler kallade dem fascister. Hela frågan och svaret togs bort. Emanuel Maiberg skildrar de olika turerna i detalj här.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter, Recensioner

John Swedenmark om Freuds Berggasse

Freud
Berggasse 19. The Origin of Psychoanalysis
Red. Monika Pessler, Daniela Finzi, text(er) av Siri Hustvedt, Monika Pessler, Hermann Czech, Daniela Finzi, Arkadi Blatow, Christfried Tögel, Philippe van Haute, Hermann Westerink, Viktor Mazin, Mai Wegener, Andreas Mayer, Liliane Weissberg, Elisabeth Roudinesco, Christine Diercks, August Ruhs, Ulrike May, Eran Rolnik, Michael Molnar, Roman Krivanek, Inge Pretorius, Michaela Raggam-Blesch, Heidemarie Uhl, Carol Seigel, Joseph Kosuth, Mario Codognato, Martin Prinzhorn, grafisk design Martha Stutteregger

Hatje Cantz

Jag besökte Freuds hem och mottagning på Berggasse 19 i Wien för tio år sen och blev tämligen besviken. Allting var så utplockat. Freud tog ju med sig nästan varje pinal vid flykten undan nazismen 1938, och lägenheterna blev tillfälligt boende för vräkta judiska familjer, varav de flesta sen sändes i döden. Så de flesta magiska grejer befann sig i London. 

Visst kunde man fantisera över vad som ägt rum där, och läsa på skyltar, men det mest omedelbara intrycket var själva tomheten. 

Nu har det där rättats till, läser jag i katalogen över det nyligen återinvigda Freudmuseet: Freud Berggasse 19. The Origins of Psychoanalysis, sammanställd av Monika Pessler och Daniela Finzi, utgiven av Hatje Cantz förlag i Berlin. Många föremål och dokument har kommit tillbaka, och miljöerna har rekonstruerats, till stor del utifrån svartvita fotografier tagna under det sista året Freud bodde där. Jag får absolut lust att åka dit genast, för det nya museets skull: för att uppsöka andra vallfartsställen, som det hus Wittgenstein ritade åt sin syster, och helt enkelt för att få vistas i Wien. Men katalogen är tills dess en mycket god ersättning! Den rymmer charmerande mycket information och trivia, både om Sigmund och Anna Freud (dottern, den epokgörande barnpsykologen, hade ju också praktik där), om resten av familjen – och om hur man konstruerar ett museum, ett monument, så att det både är troget mot det förflutna och intressant för samtiden. Det senaste till stor del – förutom pedagogiken – genom att bjuda in verk av framstående nutida konstnärer.

Teile von Sigmund Freuds Reisenecessaire
Sigmund Freud Privatstiftung, Wien; Foto: Günther König

Men de flesta av de tusentals antika föremålen och själva Divanen finns förstås kvar i London. The Freud Museum är oerhört livaktigt och verksamt både live och online (www.freud.org.uk) med visningar och föreläsningar. Jag har även besökt museet i Freuds födelsestad Příbor i Tjeckien, till största delen en fantasi kring vad den lille pojken kan ha upplevt där innan flytten till Wien. 

Katalogen är upplagd som en växling mellan (utmärkta) färgbilder på föremålen och korta uppslagsbokslika essäer skrivna av insatta akademiker. Det är en smula irriterande att så många bakgrundsupplysningar återkommer väldigt ofta i de olika texterna, men det möjliggör å andra sidan att de står för sig själva och kan avnjutas en och en, till exempel den om Freud som brevskrivare. Han har ett slags världsrekord, med 30.000 avsända brev under livstiden, trots att han jobbade med patienter, lärjungar och teoribygge från morgon till sent. Några av hans viktigaste analysander presenteras i en informativ essä av Ulrike May, som också rekonstruerar de praktiska detaljerna kring den psykoanalytiska teknik han beskrev schematiskt i så många böcker och artiklar. 

Det hör till formatet att man som initierad Freudläsare inte är helt nöjd med en del generaliseringar och sammanfattningar i de komprimerade texterna, men lite gräl har aldrig skadat nån. Och som komplement till biografierna (Peter Gay, Lars Sjögren) är den här katalogen en omistlig källa till kunskap och dagdrömmeri – och längtan till själva platsen. 

John Swedenmark 

Översättare, medlem i redaktionen för tidskriften Divan

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Kvinnor läser (fortfarande) fler böcker av män än tvärtom

image

”The average rating men give to books by women on Goodreads is 3.9 out of 5; for books by men, it’s 3.8.”
– Hoppet lever

MA Sighart har skrivit en lång artikel i The Guardian”Why do so few men read books by women? – om hur mycket böcker skrivna av kvinnor som läses av män och tvärtom.

Sighart har gjort som många kvinnliga författare, hon skriver inte ut sina förnamn, utan sina initialer, eftersom förnamnen skulle avslöja hennes kön. Hon tror att färre män skulle läsa henne då. Hon är bokaktuell också, med The Authority Gap (Doubleday), som handlar om varför inte kvinnor tas på samma allvar som män.

Men läsningen då? Sighart, som har låtit Nielsen Book Research plocka fram lite statistik:

”For the top 10 bestselling female authors (who include Jane Austen and Margaret Atwood, as well as Danielle Steel and Jojo Moyes), only 19% of their readers are men and 81%, women. But for the top 10 bestselling male authors (who include Charles Dickens and JRR Tolkien, as well as Lee Child and Stephen King), the split is much more even: 55% men and 45% women.”

Mer statistik:

”Margaret Atwood, a writer who should be on the bookshelves of anyone who cares about literary fiction, has a readership that is only 21% male. Male fellow Booker prize winners Julian Barnes and Yann Martel have nearly twice as many (39% and 40%).”

Och lite till statistik:

Women are 65% more likely to read a nonfiction book by the opposite sex than men are. All this suggests that men, consciously or unconsciously, don’t accord female authors as much authority as male ones. Or they make the lazy assumption that women’s books aren’t for them without trying them out to see whether this is true.

Två tredjedelar av alla böcker jag läser är skrivna av kvinnor. Det var ett beslut jag fattade, men det gick också av bara farten, när jag började blogga om amerikansk litteratur. Några av upptäckterna är Rachel Kushner, Ottessa Moshfegh, Patricia Lockwood, Rachel B Glaser, Clarice Lispector (Brasilien) och, sist men inte minst, Ursula K Le Guin.

Jag håller med om att siffrorna som Sighart plockat fram är problematiska, de vittnar om en skevhet, men att förvänta sig att män ska börja läsa författare som Jo Jo Moyes och Danielle Steel är inte realistiskt, om det ens är önskvärt. En inte oansenlig del av litteraturen utgörs av böcker skrivna av kvinnor för kvinnor, det tydliggörs redan med omslag och marknadsföring. Med det vore intressant att få veta några exempel på bra böcker som kvinnor och män gillar lika mycket.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Vem är rädd för konstvärlden?

I en mycket underhållande atikel i Art in America”The Art of the Con” – granskar Rachel Wetzler hur konstvärlden skildras i den samtida amerikanska och internationella romanen. Hon utgår från en hel rad relativt nyutgivna romaner, av författare som Ben Lerner, Ottessa Moshfegh, Michel Houllebecq och Enrique Vila-Matas.

Litteraturens dom över konstvärlden är, inte helt oväntat, ganska hård. Den drabbar såväl kuratorer, som konstnärer och konstkritiker. Den vittnar om en vild jakt på pengar, status och positioner, snabbt skiftande estetiska moden och en en stor marknadsföringsapparat som tvingas jobba på högvarv. Men litteraturvärlden kanske inte är mycket bättre, bara mindre tacksam att satirisera?

Utan logik i Kassel av Enrique Vila Matas är en hysteriskt rolig och märklig roman som handlar om en författare som blir en del av en installation under documenta i Kassel. Han ska sitta vid ett bord på en kinarestaurang och skriva. Vad? För vem?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Quentin Tarantino har romandebuterat

81caWwaOOKL

Filmskaparen Quentin Tarantino har romandebuterat med Once Upon a Time in Hollywood, en version av hans film Once Upon a Time in Hollywood. Den har fått bra recensioner och är självklart riktigt pulpig. Nu återstår det att se om Tarantino tänker filmatisera romanen. Vi planerar hursomhelst att läsa och skriva om den.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Bejaka oordningen i hyllor och boksamlingar

I Washington Post har Mark Athitakis skrivit ett förnuftigt och vackert försvar av den oorganiserade boksamlingen: ”Why bother organizing your books? A messy personal library is proof of life.” Athitakis beskriver hur han nyinflyttad i ett hus ordnade sina böcker, i ett rum med väggfasta hyllor, enligt konstens alla regler, men att boksamlingen sakta men säkert antog en mer naturlig och kaotisk karaktär. Och han gillade det, inklusive de framväxande bokstaplarna: ”I am forever doomed to be perched on a shelving spectrum well away from Marie Kondo and distressingly close to the Collyer brothers.” Marie Kondo predikar ordning och bröderna Collyer är två amerikanska notoriska hoarders. De efterlämnade, bland mycket mycket annat, 25 000 böcker.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Notiser