Kinesisk mordhistoria med existentiell klangbotten

omslag-och-sen-da

A Yi
Och sen då?
Övers. Eva Ekeroth
Chin Lit

A Yi, som egentligen heter Ai Guozhu, är född 1976, och har blivit känd som landsortspolisen som sadlade om till författare. Han är en av den samtida kinesiska litteraturens uppåtstigande stjärnor, även om han inte direkt verkar skriva med direkt sikte på topplistorna. Han verkar snarare vara något av en kultförfattare.

A Yis roman Och sen då? är visserligen en mordhistoria, men det är inte det polisiära arbetet som står i centrum. Frågan är inte: Vem gjorde det? Frågan är: Varför gjorde han det? För mördaren, en 19-årig pojke, dödar den enda vän han har, en tjej som verkligen bryr sig om honom. Frånvaron av motiv är slående.

Den 19-årige pojken, bokens jagberättare, kommer från landsbygden, men studerar i en stad där han är inhyst hos sin faster, en ragata får man nog lov att kalla henne. Det hade varit – hur hemskt det än låter – mer logiskt om den unge mannen dödat henne. Däremot stjäl han ett antikt föremål från henne och säljer det, så att han har pengar under den redan planerade flykten. Sedan bjuder han in sin tjejkompis och sticker besinningslöst ihjäl henne med en stilett. När hon är död sticker han henne ytterligare några tiotal gånger.

Flykten är bitvis dramatisk, men den största delen av dramatiken utspelar sig i den unga killens inre. Det är uppenbart att A Yi har influerats av Albert Camus existentialistiska roman Främlingen, vars huvudperson Mersault också begår ett mord utan något uppenbart motiv. Det finns andra likheter, exempelvis att det i bägge romanerna finns en gubbe som plågar sin byracka. Jag tror att A Yi har haft roligt när han har lekt med Camus roman – självklart också många andra – men det finns också mängder med skillnader.

Mersault är närmast avtrubbad, och stilen är i linje med det sparsmakad och liksom sömngångaraktig men precis. A Yis huvudperson har ett betydligt större känsloregister – han kan visa empati och omtanke, och pendlar mellan starka känslotillstånd – och i linje med det är stilen mer yvig.

Jag älskar A Yis drastiska bildspråk. En röst är varm och mjuk ”som ett gammalt får”. Skinnet hänger löst i ansiktet på en gammal kvinna, ”ungefär som svartgula nudlar hängande på tork.” Min favorit är när den uppåtstigande solen liknas vid ”en orange bordtennisboll”. Det är huvudpersonen som skapar de här bilderna, Mersaults beskrivningar av världen är bildfattigare.

En sak har tvivelsutan den unga kinesiske mördaren och Mersault gemensamt. De upplever en radikal frånvaro av mening, de befinner sig i ett existentiellt bottenläge. Den unge kinesiska killen kan inte inrätta sig i tillvaron; han försöker imitera hallåor på teve, som han tycker verkar passa in så väl i verkligheten. Han är inte olyckligDet är något mycket, mycket värre. Under flykten försöker han hänga sig, men drattar i backen.

Vid ett tillfälle får killen för sig att han ska skriva dagbok. Han tänker så det knakar, men får inte fram något. Till slut skriver han, snarlikt författaren i The Shining:

Kusin kusin kusin kusin
kusin kusin kusin kusin
kusin kusin kusin kusin

Han upprepar samma ord sida upp och sida ned; han skriver tills han inte orkar längre. Det finns många tecken på att han är galen, men det finns en logik i galenskapen, som blir mer framträdande ju närmre slutet man kommer i denna egensinniga och rafflande roman. En riktigt pageturner. Rekommenderas varmt.

Besök Chin Lits hemsida

Vill du läsa en riktigt bra novell av A Yi, kan du göra det gratis här: ”The Curse”

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner

Tom Hanks första novellsamling utkommer i höst

41komchnel

I höst kommer skådespelaren och regissören Tom Hanks ut med en novellsamling, Uncommon Type: Some Stories (Knopf), rapporterar Entertainment Weekly. Hanks kommer själv läsa in samlingen som ljudbok.

Boken utgörs av 17 noveller och var och en av dem har något att göra med olika skrivmaskiner. Hanks gillar gamla skrivmaskiner, han har en samling med över 100 stycken. Bortsett från skrivmaskinstemat ska samlingen vara varierad. Däremot är inte novellerna skrivna på skrivmaskin, utan på en laptop.

New Yorker har redan tidigare publicerat åtminstone en novell av Hanks: ”Alan Bean Plus Four”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Four favorites 1: Derek Attridge recommends contemporary South African novels

I recently read a very interesting, rather short but dense, article: “The South African Novel Today”. It begins with reflections about the contemporary South African novel and a shift from an optimistic world view, that followed when apartheid finally was abolished, to a considerably more pessimistic world view expressed in more recent novels.

unnamed

The author of the article, Derek Attridge, a renowned South African-born British scholar at University of York, specialized in English and South African literature, then proceeds with an evaluation of the state of the South African novel today and in its recent past. He quotes two new studies on the subject, he criticizes some aspects of the contemporary trend to blend the historical with the fictive, he reflects on broader trends and he engages in a more detailed analysis of one recent novel. The article is inspiring, dense with knowledge and it makes you want to know more about South African novels.

I wrote Mr. Attridge and asked if he would be interested in recommending four of his favorite contemporary South African novels. I’m very grateful and proud to be able to present Mr. Attridge’s recommendations (below) in our new series Four favorites / Fyra favoriter.

Mr. Attridge has written and edited more than 20 academic studies. He has written J. M. Coetzee and the Ethics of Reading (2004) and The Work of Literature (2015). He has co-edited Writing South Africa: Literature, Apartheid, and Democracy 1970-1995 (1998) and The Cambridge History of South African Literature (2012).

These are Mr. Attridge’s recommendations:

davids_story_c

David’s Story, by Zoë Wicomb (Kwela, 2000; The New Press, 2001).

This ambitious novel weaves together two stories dating from either end of the twentieth century: David Dirkse, a former guerrilla in the struggle against apartheid adjusts to the new world of post-apartheid South Africa while exploring the historical roots of his community, the Griqua people; and his possible ancestor, Andrew Abraham Stockenstrom le Fleur, leads the Griquas in a trek to find a new home. Wicomb explores the fraught internal dynamics of the liberation movement, with particular attention to the prejudices against “coloured” (i.e., “mixed-race”) and women members of the ANC in a dazzling, sometimes comic, sometimes chilling, always highly imaginative work.

images-3

The Restless Supermarket, by Ivan Vladislavić (Umuzi, 2001; And Other Stories, 2014). Swedish translation: Snabbköpet rastlös

Aubrey Tearle, the narrator of this novel, is resistant to change, but change is happening all around him, as the fixities of apartheid South Africa tumble in the late twentieth century. He is a proofreader, and his passion for correctness is evident throughout the novel, which relates the tale of the final gathering at the Café Europa in Hillbrow, Johannesburg, before it closes its doors, a victim of the unstoppable transition. The novel includes Tearle’s magnum opus, ”The Proofreader’s Derby”, a nightmarish tale which he has produced in an error-strewn version to test young proofreaders. Through the comedy runs a vein of sadness, as Tearle, for all his absurdity, is a not unsympathetic character. Vladislavić’s superb handling of style is a delight throughout.

9780312421748

The Heart of Redness, by Zakes Mda (Farrar, Straus and Giroux, 2000; Oxford, 2002).

What is especially striking in this novel is the long view it takes of the history of the Xhosa peoples in the Eastern Cape, in which the apartheid years from 1948 to 1994 are seen onlyas a small part of a much longer story. The work moves between the pre-apartheid past and the post-apartheid present, tracing the long wake produced by the Cattle-Killing of 1856-7 which sealed the subjugation of the Xhosa to the European colonizers. In the present, the people are still divided between the descendants of those who believed the prophecy that led to the killing of cattle and those who didn’t, and the novel brilliantly shows the rift working itself out over the question of tourism in the region.

9780349120799

Agaat, by Marlene van Niekerk (Tafelberg, 2004; translated by Michiel Heyns as The Way of the Women, Little, Brown, 2007; translation reissued by Tin House Books, 2010). Swedish translation: Agaat

Written in Afrikaans and skilfully translated into English, this magnificent novel uses the extraordinary device of the consciousness of a dying woman suffering from motor neurone disease, and who can only communicate by blinking, to tell the story of family and racial conflict on a South African farm. Agaat (Agatha, but also agate, in English) is the coloured nurse who tends to Milla while also overseeing the farm, in a dramatic reversal of power relations – since Milla had rescued Agaat as a child from extreme poverty and neglect. Set in the dying days of apartheid, the work uses an intense family drama to reinvent the tradition of the Afrikaans plaasroman or farm-novel as a distillation of the country’s tragic history.

Derek Attridge

Lämna en kommentar

Filed under 4 favoriter / 4 favorites, Listor

Intervju med översättaren Daniel Gustafsson

Böcker av László Krasznahorkai utgivna av Norstedts och New Directions

 
2015 tilldelades den ungerska författaren László Krasznahorkai det sjätte Man Booker International Prize. Valet av pristagare var allt annat än publikfriande, snarare modigt, eftersom Krasznahorkais prosa är tät – meningarna sträcker sig ofta över flera sidor – och eftersom hans litterära universum är beckettskt mörkt, pessimistiskt och gränsande till det mystiska. Litterära valfränskaper är, bland många andra, Franz KafkaFjodor Dostojevskij och William Faulkner, vilket ger en viss ledning. Böckerna är visionära, kompromisslösa och djupt originella.

James Wood har skrivt en, trots att den är från 2011, svårslagen introducerande artikel om Krasznahorkai i New Yorker”Madness and Civilization. The very strange fictions of László Krasznahorkai” Det här en av Woods många eleganta beskrivningar av mötet med Krasznahorkais texter:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

Krasznahorkais översättare har fått mycket och välförtjänt uppmärksamhet. Det handlar om mycket svåröversatta böcker och en av översättarna, George Szirtes, har liknat prosan vid ”a slow lava-flow of narrative, a vast black river of type.”

arbetsplats

Jag har haft förmånen att få ställa några frågor till Daniel Gustafsson, som översätter prosa, poesi och dramatik från ungerska till svenska. Han har översatt de två romaner av Krasznahorkai som på svenska har fått titeln Motståndets melankoli (1989/2014) och Satantango (1985/2015), och han håller på att översätta en tredje, som kommer att heta Seiobo där nere. Romanerna och översättningarna har fått lysande kritik.

Skulle du vilja berätta lite om din bakgrund, om ditt intresse för litteratur – kanske något om favoritböcker – och hur det ledde vidare till att du blev översättare?

– För mig har det aldrig varit språket i sig, utan litteraturen som varit drivkraften att översätta, eller rättare sagt en kombination av de båda: det litterära språket. Redan när jag började lära mig ungerska satte jag igång att översätta – en ren och skär omöjlighet naturligtvis, med tanke på språkets komplexitet. Men jag fångades av den ungerska litteraturen, är ju själv hängiven läsare sedan ganska tidigt i livet och läste sedan litteraturvetenskap, teatervetenskap etc. i Uppsala och Stockholm. Jag kände nog alltid att jag på ett eller annat sätt skulle syssla med litteratur, även om jag idag har allt mindre tid för ren lustläsning.

14056658948_743ac8b4aa_k

– Favoritböcker är svårt naturligtvis, men i mitt intresse för Centraleuropa har jag dragits till författarskap som Thomas Bernhard, Witold Gombrowicz, Péter Nádas. Och Marguerite Duras är en annan författare som jag tror påverkat min syn på vad litteratur kan vara. Men det finns även en rad svenska författare som jag verkligen tycker om, inte minst språkligt: Cecilia Davidsson, Magnus Florin, Ida Linde och nu senast Mikael Berglund (som debuterade för ett par år sedan med den fantastiska romanen Ett föremåls berättelse om obesvar) bara för att nämna några. Det är författare som tar språket på allvar, ser dess möjligheter och utnyttjar dem. Sedan är jag också lyrikläsare, såväl svenskt som översatt, men det har gått i perioder. Blev väldigt glad för introduktionen av ny dansk lyrik som pågått ett tag, Maja Lee Langvad, Olga Ravn, Julie Sten-Knudsen med flera. Här finns många guldkorn.

Vilka var dina allra första uppdrag? Vilka är de största skillnaderna mellan att översätta då och nu när du är rutinerad?

– Mitt första uppdrag var romanen Stillheten av Attila Bartis, ett jobb jag tog mig an nästan helt utan förkunskaper. Jag hade som projektledare på Svenska institutet länge arbetat med utländska översättare som har svenska som källspråk, hade anordnat fortbildningar och seminarier, så jag tyckte att jag hade koll. Men när jag själv satte igång var det som att kasta sig ut över ett stup. Tack och lov hade jag en lysande redaktör för boken – Peter Karlsson – som behärskar ungerska, så översättningen blev ett slags översättarseminarium för mig, med honom som handledare.

13057767_o_1

– Även nu när jag översatt ett antal böcker, bland annat den krävande Krasznahorkai, känner jag att ungerskan på sätt och vis är mig helt främmande, ett universum jag aldrig kan bli en del av, att jag är en utomstående som kikar in – ibland rentav en bluff – och att varje mening är en enorm ansträngning att ta sig an. Men jag känner också en större trygghet, att jag kan behärska skräcken och på sikt ta mig förbi hindren, även om avgrunden fortfarande öppnar sig med jämna mellanrum.

Det finns ju många olika ideal om hur man bäst bör översätta en skönlitterär text. Arbetar du i enlighet med några teorier eller principer, eller är översättandet mer som ett hantverk i vilket språkkänslan och intuitionen är helt avgörande?

– Eftersom jag själv lärt mig översättandet i ett slags hantverksform och aldrig gått någon direkt utbildning, har jag svårt att applicera teorier. Men jag ser naturligtvis svårigheterna klarare nu, efter några år. I höstas var jag handledare för ett kortare svensk-ungerskt översättarseminarium – förhoppningsvis blir det fler tillfällen – och var tvungen att tänka mer strukturellt kring svårigheterna med att föra över ungerska till svenska. Men i slutändan handlar det nog för mig mest om känsla ändå, att destillera en litterär svenska som på något sätt motsvarar, eller snarare reflekterar, originalets litterära universum.

13059457_o_1

– En viktig aspekt för mig, kanske är det min enda teori egentligen, är att jag måste förhålla mig ”spatialt” till en text. Textens värld måste vara någorlunda bekant för mig, jag måste kunna se, dofta, höra den värld som källtexten skapar – utan att ha varit i ungerska  byar och småstäder på landet, med sina sjabbiga krogar och blåsiga gator, hade det varit så mycket svårare att översätta t ex Krasznahorkai. Nu, i hans senaste bok, som har en global utblick, innebär det stora svårigheter för mig att kliva in i textrummet, jag har ju aldrig varit i ett japanskt zenbuddistiskt tempel, och min tolkning av det på svenska blir därför mer av en fantasi, och det ställer helt klart högre krav. Sedan uttrycker ju alltid skönlitterär text sådant som är universellt och som jag som människa kan relatera till – känslor, ljud, intryck. Men när jag känner mig kontextuellt hemma i en text blir det så mycket enklare – och jag kan låta mig själv dras med på ett annat sätt.

Hela bokbranschen har ju genomgått stora förändringar på senare år, inte minst på grund av den extremt snabba teknologiska utvecklingen. Hur har översättarnas villkor påverkats? Hur ser villkoren ut idag jämfört med tidigare?

– Jag har svårt att uttala mig om det, har ju själv bara hållit på i knappt tio år som översättare. Men villkoren är ganska dåliga, särskilt för den som översätter mer krävande litteratur. Men vad gäller teknologin – läs internet – tror jag att översättningar bara går snabbare och blir bättre. Bildsökningar är t ex något jag ofta använder mig av för att hitta namn på knepiga föremål och annat. Det mesta går att hitta utan att man behöver ta sig till KB och kika i tjocka encyklopedier.

Du är inne på din tredje roman av László Krasznahorkai, en ungersk mästare som anses vara en av Europas, ja kanske världens, mest egensinniga och intressanta författare just nu. Han är svårläst och är, bland annat, känd för sina utstuderat långa meningar. En av hans översättare till engelskan har beskrivit hans prosa som en framflytande lavaström. Hur skulle du beskriva hans prosa? Vilken funktion fyller de långa meningarna i romanmaskineriet?

– Jag har väl hittat min egen ingång till hans språk, genom att rent praktiskt arbeta med det. Och jag kan efterhand börja hålla med Krasznahorkai i hans egen beskrivning av språket: att det är såhär människor talar, tänker, gör. De långa meningarna liknar i det avseendet livet, en slags språklig naturalism, som kan se knepig ut vid första anblicken. Hans berättelser och hans språk är dessutom intimt sammanflätade – narrativet är inte överordnat språket, som i bruksprosan, utan de är förutsättningar för varandra. Det är det, antar jag, som gör detta till stor romankonst. Jag känner mig tacksam över att få arbeta med hans texter, även om det varje gång är det samma skräck och förfäran över att behöva stiga ner i den där flammande lavafloden, som hans engelska översättare George Szirtes talar om.

Vad finns det för skillnader och likheter mellan de tre romanerna?

– De första två romanerna jag översatte – Motståndets melankoli och Satantango – utspelar sig en slags dystopisk ungersk miljö: den eftersatta, fattiga landsbygden i en slags tidlös tid, medan den senaste jag jobbar med – Seiobo där nere – rör sig globalt. Samtidigt hålls författarskapet ihop av Krasznahorkais säregna diktion. Och de teman han jobbar med – maktordningar, mänsklig svaghet och individens hopp om en mening med alltihop – går igen i hans texter.

– Det är en ganska pessimistisk syn på världen han för fram, men som räddas av det medryckande berättandet, det organiska språket och en slags svart humor. Berättelserna bygger gärna på litterära klichéer men stöpta i en ny form, och det fina är väl att det aldrig blir tråkigt – det finns inga transportsträckor i hans romaner. Allt på något sätt glöder av ett engagemang och en kärlek till texten och språket som meningsfulla domäner att befinna sig i och där det mänskliga predikamentet kan rannsakas.

Jag antar att humorn, som finns där inbäddad i mörkret, och grova eder kan ge upphov till problem vid översättningen. Vad har varit svårast respektive mest stimulerande när du arbetat med hans romaner?

– Svårast är nog att återskapa det flyt han har i sitt litterära språk, för även om meningarna tycks långa och stundtals invecklade finns där en slags ”andning” som måste genomsyra även översättningen. Det gäller alltså att hitta rätt ton, där det naturliga drivet inte stoppas upp av en alltför krånglig statsbyggnad. Det är oerhört tillfredsställande när detta lyckas, eller när jag upplever att det lyckas, när jag kan rumstera om i hans textrum utan att köra fast för ofta, utan få njuta av det sinnliga av att befinna sig där. Men över huvud taget har hans prosa med tiden blivit allt mer lärd och pepprad med fakta – även om en ramberättelse i den nya boken till exempel handlar om en kringdrivande arbetslös östeuropeisk murare i Barcelona, utmynnar det sedan i en exposé om ikonens historia från Bysans till Ryssland och diverse teologiska problem, vilket kräver en hel del vad gäller faktakoll, stavning etc.

Ungerskan är ju ett ensartat finskugriskt språk – Krasznahorkai har själv sagt att han är förvånad över hur många av hans översättare, som han sätter stort värde på, det är som inte är ungrare. Förvånad, eftersom ungerskan är så svår att behärska. Det vore spännande om du ville berätta lite om ungerskans särart och hur dess egenheter påverkar översättandet.

– Ungerskan är ju inte indoeuropeiskt, och har en helt annan, så kallat agglutinerande grammatik, än den vi är vana vid – det mesta sker genom deklinationer och olika typer av kasusbildningar med suffix (ändelser). Men detta går på något vis att ersätta, svårare är det då med den friare meningsstrukturen, där det ibland blir otydligt med syftningar, eller verbformer som inte går att överföra, till exempel ungerskans förkärlek för imperativ, som inte riktigt liknar vårt användande.

– Språket saknar även genus – ”hen” finns naturligt i språket – så ibland skapar det också otydligheter som måste redas ut på svenskan. Dessutom är språket oerhört ordrikt och nyansrikt, och en författare som Krasznahorkai använder gärna hela språkets arsenal, från det högstämda till det extremt vardagliga, både vad gäller ordval och meningsbyggnad, ibland i en och samma mening. Detta kan naturligtvis bli svårt att hantera i översättningen.

Krasznahorkai har själv beskrivit ungerskan som ett fragilt eller skört språk. Jag har hört andra beskriva det som elastiskt, vilket snarare associerar till slitstyrka. Ligger det kanske något i båda beskrivningarna?

– Jo, det kan det nog göra. Med skört kanske man kan förstå det som att en sats på ungerska kan töjas ut nästa i det oändliga, tills den nästan blir en slags möbiusfläta, utan egentligt centrum, med oklara syftningar och en slags flyktighet över sig. Och det bygger ju i sig på en elasticitet, något som den litterära svenskan, upplever jag, ibland kan sakna i det att idealet här ofta är en slags klarhet och renhet, och där det mer avancerade språket ibland kan uppfattas som märkvärdigt eller elitistiskt.

9789100156602

– Men jag tror ju att även svenskan håller för ett mer komplext litterärt språk, och att översätta författare som Krasznahorkai leder förhoppningsvis till en större acceptans för det. Det var oerhört fint att läsa den magnifika postumt utgivna romanen Den skeva platsen, av Caterina Pascual Söderbaum, som på sätt och vis rör sig i denna litterära terräng. Tror bokens första mening löper över en hel sida – det är något jag kan gå igång på. Det går att göra så! Och det kan bli riktigt bra litteratur av det.

Kan vi se fram emot fler böcker av Krasznahorkai på svenska? Och, vilka andra ungrare skulle du vilja översätta framöver? Berätta gärna lite om dem och något om den samtida ungerska litteraturen.

– Som sagt kommer Seiobo där nere redan nu i höst (om jag blir färdig någon gång!), och så har han skrivit en ny stor roman (Baron Wenckheims återkomst) som kom ut i Ungern fjol – ett återvändande till den ungerska kontexten efter att i närmare 25 år ha sysslat med ett mer globalt berättande. Vi får se om den kommer på svenska en vacker dag. Tvärtom mot vad man kan tro hänger jag inte så bra med i vad som händer på den ungerska litterära scenen, jag är fullt upptagen att brottas med de uppdrag jag får. Men att översätta en favoritförfattare som Péter Nádas någon gång vore hedrande – även han är ju en språkkonstnär av rang.

730521

– Jag översätter även gärna dramatik och lyrik – en fantastisk poet jag jobbat med är Dénes Krusovszky som Rámus gav ut härom året (läs dikt). Och i pipeline ligger ett riktigt önskeprojekt: översättningen av en tyskspråkig poet tillsammans med min goda vän Cecilia Hansson, som är en lysande poet och lyriköversättare. Nu översätter jag även från engelska, och nästa bok jag gör är faktiskt en amerikansk debutant, delvis ny terräng för mig – men boken utspelar sig i Bulgarien, och jag kan på sätt och vis relatera till den värld som beskrivs i boken.

– Men det viktiga för mig just nu är att inte fastna i översättandet fullständigt – det är ett oerhört slitsamt och ensamt yrke – och därför jobbar jag även med en del projekt på litteraturområdet, bland annat är jag med och arrangerar Stockholms litteraturmässa i maj, men är även programläggare för något som heter Rum för poesi på bokmässan – en särskild samtalsscen för översättarrelateraden ämnen. Utöver det försöker jag även få tid över till att skriva en del eget, både skönlitterärt och artiklar för tidskrifter.

Vad är viktigast när du översätter – koffein eller musik? Vad föredrar du för kaffe och vad lyssnar du helst på när du arbetar?

– Musiken är kanske (eller har blivit) viktigare än kaffet faktiskt. Just nu lyssnar jag på en massa gammal jazz när jag jobbar, som Thelonoius Monk och Charles Mingus, det ger ett bra driv tycker jag. Kaffet försöker jag dra ner på, har en helt vanlig moccabryggare som går varm med espressokaffe (Lavazzas röda), men för mycket kaffe kan man ju bli lite stissig av, och det är inte bra för koncentrationen. Däremot har nikotinet alltid följt mig som en skugga och där är är jag allätare, försöker som småbarnsförälder minimera intaget, cigariller och nedtrappning är ledord för dagen.

Och avslutningsvis: Om jag fick tillfälle att intervjua ett par tre andra svenska översättare, vilka tycker du att jag borde fråga då?

– Jag hyser ju den största respekt för giganter som till exempel Anders Bodegård och Inger Johansson, som båda tagit sig an för mig viktiga författarskap på polska, franska, rumänska, och som inspirerar för att de visar vad man faktiskt kan åstadkomma som översättare. John Swedenmark är en annan ledstjärna, som utöver att vara en briljant översättare även har den unika förmågan att även tänka, skriva och diskutera kring översättning på ett alltid snarast sinnesutvidgande sätt.

Schulz_omslag.indd

– Ett par yngre översättare som kämpar på med att introducera omistliga författare är Jens Ahlberg som jobbar med Robert Walsers texter och så Emi-Simone Zawall som nyss gjorde ett smått fantastiskt urval av oöversatta Bruno Schulz-texter – stora insatser för den översatta litteraturen tycker jag. Min goda vän Slavica Agatonovic är en helt tvåspråkig översättare (till och från serbiska), en unik förmåga som jag verkligen kan fascineras av och som har ett dubbelt perspektiv på sina två modersmål.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Schweizarna, enligt svenske fotografen Christian Nilson

9783858815293_the-swiss-def

Christian Nilson
The Swiss
Efterord, Jon Bollman

Scheidegger & Spiess

När jag såg den här boken första gången tog det bara ett kort ögonblick innan jag kopplade samman titeln, The Swiss, med de oregelbundet utspridda hålen i fram- och baksidan. Självklart, schweizerost! Vi går och bär på en massa föreställningar och fördomar om andra länder och de kan aktiveras blixtsnabbt och automatiskt.

the_swiss-p081

Dinosaur Museum in Aathal, Zurich. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Även om vi inte har varit där, så känner vi ju till Schweiz – alper, rent och snyggt, imponerande precision i tillverkning av allt från klockor till tåg. Kvalitet och omsorg om detaljerna. Och schweizarna – vänliga och generösa, en udda blandning av öppenhet, individualism och konservatism. Allt det där innehåller naturligtvis ett korn av sanning, men även våra rimliga föreställningar om andra nationer kan göra blicken grumlig och oskarp.

Fotografen Christian Nilson, född i Sverige 1977, har bott i Schweiz i 10 år. I The Swiss har man samlat hans egensinniga och humoristiska foton, som han tagit under många och långa resor till olika delar av Schweiz. Han använder ofta blixt, så att motivens detaljrikedom framträder så tydligt som möjligt.

the_swiss-p691

Roundabout in Kloten. Photo © 2016 Christian Nilson

 
the_swiss-p571

Traditional shoes, St. Gallen. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Nilson har en fantastisk blick och det är som om han har ett dubbelseende, en blandning av och ett pendlande mellan ett utifrån- och ett inifrånperspektiv. Det bidrar tveklöst till en ambivalens, som gör fotona sällsynt spännande. Det är en hel del porträtt och de är i regel tagna när de avbildade personer står eller sitter rakt upp och ned, lite som om Nilson just stigit in eller fram till dem och bett att få ta ett foto.

the_swiss-p561

Couple in their bedroom, Zurich. Photo © 2016 Christian Nilson

 
the_swiss-p291

House on the Klausenpass, Uri/Glarus. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Fotona berättar om det helt vardagliga, en ensam man i ett rökrum eller gatuköksmat, och sådant som för en utomstående kan framstå som mer exotiskt, som två militärer som med automatkarbiner nonchalant hängande tvärsöver ryggarna ska beställa mat på Burger King. Eller en man som med enorm precision sågar fram en ekorre ur ett stort trästycke med motorsåg. Både tradition och förnyelse ryms också inom Nilsons bildvärld.

the_swiss-p541

Ménage. Photo © 2016 Christian Nilson

 

Plate of Raclette
Plate of raclette, Burgdorf, Berne. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Jon Bollman beskriver i efterordet hur Schweiz, och andra nationer, hålls samman av medborgarnas samlade uppsättning gemensamma historier. Ingenting, skriver han, håller samman ett land på samma sätt, oavsett om det är litterära historier, som Wilhelm Tell, eller vardagliga historier som traderas från generation till generation. Tillsammans formar historierna en nationell identitet, som man kan utveckla en slags hemmabildhet inför. Skriver Bollman apropå det: ”So it’s necessary to take a closer look at our own habitat to become aware of these idiosyncrasies.” Och det är just det Nilson gör på ett så sällsynt spännande sätt.

the_swiss-p16_171

“Aprikosen Andi”, Valais. Photo © 2016 Christian Nilson

Silvesterchlausen Urnäsch

Silvesterchlausen, Urnäsch, Appenzell. Photo © 2016 Christian Nilson

Christian Nilson bor i Zürich. Robert Frank, vars The Americans är det kanske mest lyckade exemplet på att fotografiskt försöka fånga stämningarna i ett helt land, kom från Zürich. Det känner naturligtvis Nilson till och Frank finns närvarande i The Swiss, även om Nilsons porträtt av Schweiz inte har samma svärta som Franks porträtt av Amerika. Men det är långt ifrån idylliskt, svärtan ligger och lurar under ytan.

Skriver Bollman apropå att Nilson bott i så många olika länder: ”During his life abroad, he always looked upon his temporary homes with a curious eye, becoming astutely skillful in capturing their quirks through the medium of street photography. Over the years, he has developed his own style in this way, allowing him to capture everyday moments before the stories escape from them.” The Swiss är full med små berättelser som har kraften att utmana eller komplettera de större berättelserna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

James Baldwin är hetare än högsommar

Häromdagen hade filmen I Am Not Your Negro premiär, och den har fått lysande recensioner samt nominerats till en Oscar för bästa dokumentärfilm. Regissören Raoul Peck bygger huvudsakligen filmen på en text av författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin (1924-1987), som aldrig fullbordades och endast utgörs av ett trettiotal sidor.

Texten handlar om tre av medborgarrättsrörelsens mest kända martyrer – Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. – och i filmen är det Samuel L. Jackson som läser. Filmen består av klipp från Baldwins framträdanden i debattprogram, filmklipp, bilder av tidningsklipp, annonser, foton med mera. Många kritiker har varit lyriska över både estetik och budskap.

Ett genomgående tema i recensionerna är att dagens Amerika behöver Baldwin – man hänvisar ofta till polisvåldet mot svarta och Black Lives Matter – någon som med klarsyn, kritisk blick och indignation undersöker och blottlägger hur det förhåller sig med ”race relations”. Skriver A.O. Scott i New York Times:

”To call ‘I Am Not Your Negro’ a movie about James Baldwin would be to understate Mr. Peck’s achievement. It’s more of a posthumous collaboration, an uncanny and thrilling communion between the filmmaker […] and his subject.”

Och lite senare i recensionen:

”Baldwin could not have known about Ferguson and Black Lives Matter, about the presidency of Barack Obama and the recrudescence of white nationalism in its wake, but in a sense he explained it all in advance. He understood the deep, contradictory patterns of our history, and articulated, with a passion and clarity that few others have matched, the psychological dimensions of racial conflict: the suppression of black humanity under slavery and Jim Crow and the insistence on it in African-American politics and art; the dialectic of guilt and rage, forgiveness and denial that distorts relations between black and white citizens in the North as well as the South; the lengths that white people will go to wash themselves clean of their complicity in oppression.”

9781101907610

James BaldwinGo Tell It on the Mountain (Everyman’s Library)

Men filmen är bara ett exempel  på det förnyade och stora intresset för James Baldwin. Jag tror att Ta-Nehisi Coates, om inte annat indirekt, har spelat en viss roll. Coates har jämförts med Baldwin och är uppenbart influerad av honom. Men lika mycket betyder det säkert att Baldwin, både i debatter, essäer och litterära texter, kunde formulera glasklart och osentimentalt hur ”race relations” påverkar och, i värsta fall, perverterar och korrumperar hela samhället, och att det under hans stundtals kompromisslösa retorik fanns ett universellt kärleksbudskap. Baldwin anses vara en av Amerikas främsta essäister och skönlitterära författare under 1900-talets andra hälft.

Baldwin föddes i Harlem och växte upp som äldst av nio syskon, vilket innebar att han var tvungen att ta ovanligt stort ansvar som barn och ung. Han var en sällsynt begåvning i skolan och tackade många gånger några av sina lärare, för att de uppmuntrade honom och för att de vidgade hans blick på världen. Fadern var djupt troende och har av James beskrivits som rigid. Den kyrkliga bakgrunden förklarar säkert en del av Baldwins exceptionella retoriska förmåga.

baldwin_brando_civil_rights_march_1963

James Baldwin och Marlon Brando under medborgarrättsrörelsens march till Washington, 1963. Källa: U.S. Information Agency. Via Wikimedia Commons.

 
Baldwin blev med tiden en kändis som uppträdde i många av de mest kända teveprogrammen, han kommenterade och debatterade. Det är magiskt att lyssna på honom – det är som om tankarna och orden följer ett mönster. Först en tankegång, som verkar flöda fram, sedan en paus, sedan en fortsättning på tankegången, sedan en paus, och så vidare. Rösten är sällsynt fängslande, både hans faktiska och litterära röst.

Baldwin umgicks även med några av tidens hippaste personer, som Miles Davis, Nina SimoneHarry BelafonteSidney PoitierRay Charles, Chinua AchebeMaya Angelou och Martin Luther King. Det sägs att King, efter ganska täta kontakter med Baldwin, distanserade sig från honom, på grund av att Baldwin var homosexuell. Robert F. Kennedy kallade, pinsamt nog, regelmässigt Baldwin för ”Martin Luther Queen”. Baldwin påstås vara en av få riktigt stora afro-amerikanska författare med hög profil inom medborgarrättsrörelsen, som i vissa avseenden anses ha varit både macho och homofobisk.

En episod anses förklara, som en utlösande faktor, beslutet att flytta till Frankrike. Baldwin går in på en sylta i New York, trots att han vet att den inte serverar svarta. Han beställer en hamburgare, men blir upplyst av servitrisen att han inte är välkommen. Varpå han tar en kanna med vatten och hivar den mot henne. Den missar och träffar istället en spegel. Men det är en myt att Baldwin lämnade Amerika för gott, även om han bodde länge i Frankrike. Han lärde sig flytande franska och blev vän med bland andra Yves Montand och Marguerite Yourcenar. Han dog i Saint-Paul-de-Vence, blott 63 år gammal.

giovannis-rum

James BaldwinGiovannis rum (Ruin)

Marlon Brando var en annan av Baldwins vänner och han hjälpte Baldwin att finansiera utgivningen av den första romanen, den klassiska och bitvis självbiografiska uppväxt- och bildningsromanen Go Tell It on the Mountain som kom ut första gången 1953.

Baldwins förläggare blev förmodligen både förvånad och besviken när han fick läsa Baldwins andra roman, Giovannis Room (1956). Den utspelar sig i Europa och handlar om företrädesvis vita bisexuella och homosexuella män, sex och kärlek. Förläggaren ville eller vågade inte ge ut boken, gav Baldwin rådet att bränna boken, eftersom han trodde att en utgivning skulle leda till att Baldwins läsare, inte minst de svarta, skulle vända honom ryggen. Så den gavs istället ut i Europa och anses idag vara en gayklassiker eller en klassiker, helt enkelt.

James BaldwinCollected Essays (Library of America)

Baldwin skrev i de flesta litterära genrerna – noveller, romaner, poesi och drama – men han anses vara minst lika vass som essäist. Hans mest kända är kanske de två som finns samlade i The Fire Next Time (1963), som uppskattades av både kritiker och vita läsare, som undrade: ”Vad vill de svarta?”. Vissa anser att det är den allra mest inflytelserika boken från 60-talet om ”race relations”. Library of America har gett ut tre samlingsvolymer med noveller, romaner och essäer, som ser väldigt fina ut.

James Baldwins stora årtionde var kanske 60-talet, men det stora intresset för honom just nu, riktas också mot det han skrev under 70- och 80-talet. Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på att ”race relations” är ett så framträdande ämne i hans böcker. Det behandlas som något både specifikt och allmängiltigt och tidlöst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Nyheter

Veckans dikt 102: utdrag ur ”300 Arguments” av Sarah Manguso

 

I don’t love writing; I love having a problem I believe
I might someday write my way out of.

 

I’ve put horses in poems, but I’ve never ridden one.
They just seem like such a good thing to put into
literature.

 

The phrase great woman sounds strange because it’s
seldom used outside the phrase Behind every great man
is a great woman.

  

After I publish an autobiographical essay, men accuse
me of having tried and failed to present myself as lik-
able, and women accuse me of having tried and failed
to represent them.

 

Depression is hard to describe not just because it is
complex and abstract but also because it occupies the
part of us capable of describing things.

  

Copyright 2016 by Sarah Manguso. Used with permission of the author and Graywolf Press.

 
Ett varmt tack till Sarah Manguso och Greywolf Press för att vi fick publicera de här fem texterna, hämtade ur Mangusos senaste bok 300 Arguments (Greywolf Press).

download

Det är i regel svårt (eller meningslöst) att kategorisera Mangusos böcker. I det här fallet handlar det väl egentligen om aforismer, men man kan också läsa dem – de handlar om skrivandet, sex, åldrande, döden eller, mer allmänt, om hur man bör förhålla sig till livet – som livserfarenhet omvandlad till, åtminstone på ytan, granithårda och stoiska prosadikter. Hårda men inte kärlekslösa. Ja, man kan till och med läsa 300 Arguments som en roman, vars narrativ tar form varefter olika teman varieras och utvecklas. Det är en fantastisk och verkligt drabbande bok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt