Veckans dikt 138: ”Résumé” av Dorothy Parker

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren’t lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.

Rakblad är knivigt,
drunkning är blött
matvägran divigt
och piller trött.
Vapen så gängligt,
tåg går för fort,
strypsnaror hängigt.
Att dö känns rätt gjort

© ellerströms förlag och Isabella Nilsson 2022

 

Ett varmt tack till ellerströms förlag för att vi fick ha med ”Résumé” av ärkeflappern Dorothy Parker, som veckans dikt. Den finns med i volymen Jag älskar dig till döds ändå, urval och översättning Isabella Nilsson.

Jag_alskar_dig_till_dods_anda-600x839

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Veckans dikt

Lina Wolff: Djävulsgreppet

Lina Wolff
Djävulsgreppet
Albert Bonniers förlag

George: ”Be careful, Martha… I’ll rip you to pieces.”

Martha: ”You aren’t man enough… you haven’t the guts.”

George: ”Total war?”

Martha: ”Total.”

Who’s Afraid of Virginia Woolf? av Edward Albee


En svensk kvinna reser till Florens och där träffar hon en man, en fryntlig liten tjockis med tovigt hår. Hon sätter honom på en sträng diet, frukt till frukost och sallad till middag. Hon förmår honom att börja träna och raka av sitt hår. Hon slänger hans slitna grå t-shirts och föreslår att han ska skaffa ljusa linneskjortor. Han köper rakvatten och lotion. Därmed får mannen bättre självförtroende, han får mer uppmärksamhet av andra kvinnor, och det väcker den svenska kvinnans svartsjuka. Den kommer smygande och snart är hon fast i dess grepp. Den är emellertid mild jämfört med mannens sociopat-svartsjuka.

Vid ett tillfälle säger mannen att kvinnan är tyst som en mus. Det är menat som en komplimang. Han påpekar att hon till och
med öppnar och stänger köksluckor utan att ge ett ljud ifrån sig. Får jag kalla dig Minnie (Mouse), frågar han. Det är okej, säger hon, men då kallar jag dig Mickey (Mouse). Han vill att hans kvinna ska vara tyst som en mus, det ser onekligen ut som ett illavarslande tecken. Djävulsgreppet är en gastkramande roman om svartsjuka och våld.

Det dröjer inte länge förrän Mickey börjar misshandla Minnie. Snart är hon blåslagen, men ingen verkar undra vad hon råkat ut för. Ingen erbjuder hjälp. Vid ett tillfälle vädjar hon om att han inte ska döda henne, varpå han skrattar. Mot slutet av boken får Mickey en bisarr idé, en lösning på hans eskalerande och alltmer sadistiska svartsjuka. Mickey har beställt tid hos en läkare, som har anlitats för att omskära Minnie. Enligt hans snurriga logik ska hans svartsjuka därmed trollas bort. Det är totalt krig, men Minnie har inga vapen att tala om.

En sak jag inte förstår är vad Minnie ser hos Mickey. Han har ingen humor, han är ett platt och statisk figur. Paret verkar inte ens ha roligt i början av förhållandet. Jag trodde att humorn och skrattet var en förutsättning för både passion och kär-lek,
men jag är inte direkt någon specialist.

Mickey säger direkt avtändande saker: ”Alla chefer kör BMW. Det är en naturlag.”

Vid ett tillfälle läser de varsin bok. Minnie läser C.G Jung. Mickey läser en roman av John Grisham. Det ger en viss vink om dem som personer.

En av mina svenska favoritromaner från senare år är Lina Wollfs De polyglotta älskarna. Jag har läst den två gånger och nu, inför den här recensionen, lyssnat på den en gång. Det kanske är orättvist att jämföra Djävulsgreppet och De polyglotta älskarna, som är något av en minor classic, men skillnaderna är så markanta. De polyglotta älskarna är mycket mer originell, oförutsägbar och formmässigt okonventionell. Stilen är mer stringent och säker. Bildspråket är mer egensinnigt och precist. Karaktärerna är rundare och intressantare. Intrigen är svängigare. Vid en jämförelse framstår Djävulsgreppet som en mellanbok.

Apropå Mickey Mouse, en trevligare variant, läs en novell ur Wolffs novellsamling Många människor dör som du.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Intervju: Per-Anders Pettersson om att fota sapeurer i Kongo Kinshasa

Sapeurs_Cover_WEB_800x


”Sapology is in our blood.”
– Kongolesiskt uttryck

I Kongo Kinshasa och i Kongo Brazzaville finns den överlägset största koncentrationen av sapeurer. SAPE (Société des Ambianceurs et des Personnes Élégantes) handlar ytligt sett om att klä sig stiligt och extremt flamboyant, och ju dyrare och mer färgstarka kläderna är desto bättre (Gucci, Dolce & Gabbana och Paul Smith funkar).

Sapeurerna dyker i regel upp där det är mycket folk, inte sällan blir de anlitade, kanske av en marknad, en invigning eller av ett regeringsdepartement som vill liva upp en bjudning. Det är show och performance. Det är humoristiskt. Några av dem är stjärnor och får stort utrymme i medierna. Sapeurerna i de båda Kongo-staterna betraktas lite som nationella kulturskatter. Det är de verkligen.

En viktig sak: Sapeurerna imiterar inte, de plagierar inte europeiskt mode, de inspireras av europeiskt mode för att skapa en helt egen stil, som ibland, mer eller mindre tydligt, inspirerar modehusen i Europa.


Jag hade 2016 turen att komma över en spektakulär fotobok från ett tyskt förlag, Kehrer, som har den självförklarande titeln African Catwalk (recension i BearBooks). Det är en vacker bok, men fotona inifrån den afrikanska modeindustrin är inte bara glassiga. Fotografen heter Per-Anders Pettersson och, för någon vecka sedan hade jag turen att hitta hans helt aktuella The Society of Ambianceurs and Elegant People (Dewi Lewis). Bilderna plåtades 2012-2019 i Kinshasa. Bokens upplaga är 950 exemplar och de är signerade och numrerade av fotografen.

Boken följer en hel rad sapeurer i Kinshasa, vissa foton är förbluffande intima, Pettersson har fått komma hem till några sapeurer, där munderingen har åkt av. Det finns en ganska väl synlig tråd mellan böckerna, men jag tycker att fotona nu är ännu distinktare och än mer välkomponerade. Om jag fick bestämma skulle The Society of Ambianceurs and Elegant People bli årets julklapp.

011_D_Sapeurs
KINSHASA, DEMOCRATIC REPUBLIC OF CONGO – OCTOBER 10: A Sapeur from the group belonging to The Leopards poses for a portrait February 10, 2015 in Kinshasa, DRC. Some sapeurs have regular jobs while others are unemployed, poor and live in harsh conditions in Kinshasa, a city of about 10 million people. For many of them being a sapeur means they can escape their daily struggles. Many hustle to build up expensive collections. Photo by Per-Anders Pettersson.
KINSHASA, DEMOCRATIC REPUBLIC OF CONGO – FEBRUARY 10: A Sapeur poses for a portrait with his designer label clothes while paying his respects to Stervos Nyarcos, known as the leader of the Sape movement, at his grave. Photo by Per-Anders Pettersson

Pettersson hade vänligheten att svara på några frågor, trots att han är aktuell med utställning på Galleri kontrast.

Det måste vara ett drömjobb att fota sapeurer. När lärde du känna den här (sub)kulturen? Hur var det att fota sapeurer?

– Det var på sätt och vis ett drömjobb. Dom är väldigt fascinerande och samtidigt extremt seriösa i det dom gör. Jag stötte på dem när jag gjorde andra uppdrag och projekt i Kongo Kinshasa. Ibland dök dom upp och hela atmosfären ändrades. Jag gjorde lite research och sen tog jag, med hjälp av min fixare/tolk, kontakt med dem. Det var relativt lätt att foto dem på deras årliga festival där de är rätt öppna. Det svåra var att få se andra saker, deras vardagsliv, hur dom bor etc. Det tog lång tid och det var ett svårt projekt på det sättet. Jag fotade dem, olika grupper, bara runt 8 gånger under 8 år. Tillslut fick jag ihop foton till ett reportage, och nu en bok och utställning.

007_Sapeurs Kinshasa

En kvinnlig sapeur, en sapeuse. Foto: Per-Anders Pettersson

Vet du varför SAPE är så koncentrerat till Republiken Kongo och Demokratiska Republiken Kongo och, i synnerhet, Kinshasa?

– Fenomenet är unikt för Kongo Brazzaville och Kongo Kinshasa. Det började redan på 20- 30-talet. Kongoleser som reste till sina respektiva kolonisatörers metropoler, Paris respektive Bryssel, kom hem med inspiration och vassa kläder, som de kanske var ensamma om i hela Kongo. Ganska långt senare gjorde den rika och växande musikkulturen mycket för att popularisera SAPE. När artister som Papa Wemba, Pepe Kalle och King Kester Emeneya, betydande sapeurer, kom hem från turnéer utomlands, klev de av Air France-planet på Kinshasas flygplats klädda i kreationer från exempelvis Versace, Cavalli och Yohi Yamamoto.

016_sapeurs_kinshasa-1

Foto: Per-Anders Pettersson

020_d_sapeurs-1

Foto: Per-Anders Pettersson 

Skulle du kunna berätta lite om hur sapeurerna drar in pengar?

– En del har vanliga jobb, musiker, småföretagare och hantverkare, en del lever bara på att underhålla, på hotell, privata fester och på ambassader och statliga departement. Det finns flera program i radio och teve, varje vecka, i vilka rivaliserande sapeurer predikar om sina kläder, sin stil och hur sofistikerade de är.

012_d_sapeurs-1

Foto: Per-Anders Pettersson

Om jag ägde ett stort europeiskt modehus, skulle jag gärna donera kläder till Kinshasas sapeurer. Vet du om något sådant förekommer? Kan du berätta lite om hur de skaffar sina kläder?

– Jag har inte hört talas om det men modeskaparen Paul Smith (se de randiga strumporna på det översta fotot) gjorde en modeshow på London Fashion Week för drygt tio år sedan då han visade sapeur-inspirerat mode. Han skrev även förordet till Gentlemen of Bacongo, som blev en kultbok och gavs ut i olika upplagor. Den handlade (precis som de andra böckerna) om sapeurer i Brazzaville, Kongo.

013_d_sapeurs

Foto: Per-Anders Pettersson

Vilken ställning har sapeurerna i det kongolesiska samhället? Finns det någon eller några som har verklig stjärnstatus?

– Det finns definitivt sapeurer som har stjärnstatus. Man känner många av dem vid namn, ungefär som fotbollsspelare. De är en vital del av landets populärkultur.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Kärnvapenchokladen

311356840_10159215628308100_7696831777541185988_n-1

Photo courtsey of Oak Ridge Associated Universities

När filmen Armageddon, med Bruce Willis i huvudrollen, skulle lanseras 1998, lanserades samtidigt ett nytt biogodis från Nestlé, en choklad med ”popping candy particles”. Filmen handlar om hur Willis karaktär räddar världen från undergång genom att spränga en asteroid på kollisionskurs med jorden med hjälp av ett kärnvapen. Chokladen, ja det var väl egentligen namnet, väckte ett vansinnigt liv, det uppmanades till bojkott av Nestlé.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 137: ”Man at His Bath” av Natalie Shapero


Six years ago, the big museum sold eight famous paintings
to purchase, for unspecified millions,
Gustave Caillebotte’s Man at His Bath.
Now it’s hip to have a print of it,
and whenever I see one hung for decoration,
I’m almost certain that this is what Caillebotte
had in mind when he broke out the oils
in 1884: some twenty-first-century bitch in Boston
catching a glimpse of a framed reproduction,
recollecting a study about how washing oneself may induce
a sense of culpability. What I remember

is he insisted I clean before leaving. That, and he was
trying to be dreamlike. He took my jaw in his hand
and said IN THE NEXT LIFE, WE’LL REALLY BE TOGETHER,
and the clamp in his voice made me almost
certain he knew something I did not. Now I eat right,
train hard, get my shots. This life—I’m angling
to remain in this life as long as I can, being almost
certain, as I am, what’s after—

© Natalie Shapero 2021

9781556595882_FC_700px-wide-resize-400x600 (1)

Many thanks to Natalie Shapero for letting us run this poem as Veckans dikt (Poem of the Week). It’s from Shapero’s third and most recent collection, Popular Longing, described by the publisher Copper Canyon Press thus: ”The poems of Natalie Shapero’s third collection, Popular Longing, highlight the ever-increasing absurdity of our contemporary life. With her sharp, sardonic wit, Shapero deftly captures human meekness in all its forms: our senseless wars, our inflated egos, our constant deference to presumed higher powers […]”

Read the rave review of the book in London Review of Books. Read an interview in ZYZZYVA. And don’t miss Shapero’s Popular Longing-playlistAnd, finally, you find her homepage here.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Interview: Harri Pälviranta on ”Wall Tourist”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Harri Pälviranta
Wall Tourist
Texts: Pälviranta,
Anna-Kaisa Rastenberger,
Alexandra Athanasiadou
Kult Books

The years 2015 and 2016 were years of increased flows of migrants from countries such as Afghanistan, Irak and Syria to the EU. The development was contradictory – on the one hand ”Angela Merkel” opened Germanys borders to something like one million syrians fleeing the war, on the other hand efforts intensified to complete ‘Festung Europa’. And later, Donald Trump, pledged to build a ”beautiful” wall along the southern border of USA. The phenonomen was global though. Walls and fences along borders became at least a little bit less taboo, more visible and normalized.
Between 2016 and 2021 the Finnish art photographer Harri Pälviranta travelled to five continents and 12 different countries to photograph walls and fences from USA and Israel to Slovenia and Spain. The project and book, Wall Tourist (Kult Books) is spectacular, eerie and unheimlich. There are no migrants in the images, but Pälviranta has stood in front of the camera taking photos of himself in front of walls and fences.
I had the privilige to ask Pälviranta a few questions about his work. Visit Kult Books home page, a small but inventive publisher of beautiful photo books. And visit Pälvirantas home page.

– You have done work before on different aspects of violence, for exempel on gun violence in Finland and abroad and the representation of violence in the media. How does Wall Tourist connect to, or disconnect from, your previous work?

 – Well, it is true that several of my previous projects have touched different aspects of violence, be it interpersonal or systemic, institutional, or subjective. This body of work surely has its reasoning in systemic and institutional violence, yet the work approaches border walls and fences also from several other angles. For instance, I connect to the tradition of landscape photography, self-portraiture and, of course, to heroic masculine traveling endeavours. I believe I approach this from a slightly humorous and critical angle. Perhaps it is this little inbuilt irony that separates this work from the previous ones.

– When you move from behind the camera to stand in front of it and the walls and fences, it’s a performance of sorts. How did you get the idea to this move, what is it’s significance? Is it somehow akin to Bertold Brecht’s Verfremdungseffekt?

– Apart from my heavy and serious violence works, for a very long time I have also done self-portrait series. They are more inward looking and ‘subjective’, sometimes even joyful. I keep on doing these partly because they are much about shame, and play, at least the way I see them. I am very much aware of the criticism towards documentary practices, particularly to the critique posed towards the ‘traveling man’ syndrome, and this performative aspect is one response to that.

I believe touching shame publicly corrodes heroic masculine authorship, with this I mean by positioning myself in uncomfortable roles, I dismantle the idea of masculine bravado that is very much still here. I acknowledge being privileged, being white middle-class man from a wealthy North, and with this move I wanted to visualise this position, to incorporate it in the series. To make the author visible. Following these thoughts, I scripted this character, my alter ego, to perform as the protagonist.

While making this work, I haven’t particularly thought of Brecht’s Verfremdungseffect, but surely the way I have worked connect to this. The fact that this same man appears in the photos repeatedly, distorts the view, and makes the theatre apparent. The theatre metaphor is interesting and valid also because Dark Tourism practice is sometimes seen being some sort of environmental theatre, that there are people traveling to these distant locations because of their individual aspirations but simultaneously there are groups following each other, buses arriving one after another, all following predesigned choreographies. As a social practice, it doesn’t differ much from institutional theatre art.

– The book contains three texts that contribute quite a bit to the reader experience. You adhere to the concept and phenomenon dark tourism, which tend to evoke a whole array of strong and contradictory emotions. Could you please say something about your work and dark tourism?

 – Dark Tourism is a broad field of investigation connected to the different commodified traveling opportunities that provide a possibility to travel to destinations of conflicts, atrocities, death, and disasters globally. There is an unbelievably big number of people whose travels are, at least partly, motivated by this type of interest.

 – I surely have an interest towards uncomfortable, flipsides, and dark, and I feel comfortably uncomfortable while doing these travels. I am not celebratedly warm-hearted and empathic, and I am not that good in distant empathy, so for me to ‘feel and understand’ something hideous and horrid, I must expose myself to it. I somehow ‘understand’ with and through bodily experiences. We can all read about everything possible but personally I am not able to integrally understand something well without being somehow present in that issue or event.

– This is a very difficult topic to talk about because one is very easily stigmatised being a thrill-seeker, or something. It is not about that. It is about touching something with your body and senses, and through this presence there arises a possibility to ‘understand’. When it comes to border walls and fences, even though I see them being manifestations of separation and cruelty, I surely do understand their existence. When one meets people at the borders and talk to them, their reasonings are often very concise and acceptable, even though I would think the opposite.

– You asked about the three texts in the book. Personally, I do not like to read texts that somehow art historically celebrate the series, and I do not want anybody to tell me how good this body of work is. That is up to the viewer-reader to decide. So, I wanted to include something that I call extensions, texts that are well grounded approaches to my work, without being the celebrations of it. Separate thought exercises that offer alternative angles. I think the texts are great, because they also pose criticism towards my work. This is important because the body of work is not totally resolved.

– What do you feel now when you look through your images? What are some of your most vivid memories?

– I am proud of the book; I think as an object it reflects well my intentions but also my experiences. The gray outlook follows the grayness of the whole thing: that the walls and fences are somehow meaningless but simultaneously they make enormous affects on some individuals.

I would say my most vivid memories are connected to this ambivalence. I am witnessing something extremely uncomfortable but at the same time everything around me is so beautiful! There are so many weird singular incidents that I came across but here is one fundamental. The first photograph for the series was done in the border between Hungary and Serbia. Just when I had set up my 4 x 5″ field camera and made the first photo, the border patrol arrived, a minute later came the military, and following them, the police. Up in the sky, was a drone observing us. A discussion and several background checks followed, taking about an hour, after which I got a permission to continue. This was in 2016. After that Hungary has built a double fence to their border with Serbia. Also, the legislation has changed so that now I would not be able to do the photography any longer. This is very descriptive to the project. Intensities tend to grow, without any real reasons behind. Many instances are putting a lot of effort on this, but the core issues are not dealt with. It is this weird human activity to do lot of tinkering, because of tinkering.

– What are some of your favorite contemporary photographers? Please say something brief about why you like them.

 – Oh dear! I am bad at naming my influences. I have this eclectic approach to contemporary art; I am not terribly medium oriented, yet I love lens-based works but not that much of classical photography. And simultaneously, my bookshelves are full of photo books!

I have cried when visiting a Marlene Dumas exhibition, the same happened when seeing Caravaggio paintings; most recently seeing the painting Judith Beheading Holofernes just rocked my groundings. Talking about lens-based artists, going through a very recent book by Miro Kuzmanović was a tremendously moving experience. It is about the Balkan Wars. Richard Billingham’s Ray’s a Laugh is my long-time favorite. And then there is a book titled 100 Suns, put together by Michael Light. It shows one hundred nuclear explosions. So beautiful and horrific.

– I think that is the core: I am sucked in when there is a huge ambivalence and conflict built inside the piece of art. I do not know what to think and how to handle my feelings!

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Veckans dikt 136: [Jag tvivlar på orden…] av Jonas Rasmussen

Jag tvivlar på orden och språket
Jag tvivlar på underspråket
Jag tvivlar på underströmmar
Jag tvivlar på lust och på kroppsspråk
Jag tvivlar på havets beryktade flytkraft
Jag tvivlar på tillit och på att bekänna
Jag tvivlar på verklighet och fantasi
Jag tvivlar på allt om fiktionen
Jag tvivlar på konstens förmågor
Jag tvivlar på litteraturens förmågor
Jag tvivlar på narrativ och på betydelse
Jag tvivlar på en stadig puls som bär
Jag tvivlar på att dessa ord är dessa ord

Jonas Rasmussen

© BOKFÖRLAGET FAETHON och Jonas Rasmussen 2021

Ett varmt tack till poeten och översättaren Jonas Rasmussen för att vi fick ha med den här dikten som Veckans dikt. Den är hämtad ur hans diktsamling Målet (BOKFÖRLAGET FAETHON) Diktsamlingen ingår i FAETHON:s serie med modern lyrik, POESIS, vars redaktör är Daniel Pedersen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Veckans dikt

Yu Miri: Tokyo Ueno Station

9789100190385

Yu Miri
Tokyo Ueno Station
Övers. Lars Vargö
Albert Bonniers förlag

”Under tiden jag satt där och sov ytligt med trötta snarkningar kunde jag emellanåt titta upp och se hur ginkoträdens löv skapade ett slags skuggornas nätmönster när de rörde sig.”
– Kazu

Kärnan i Yu Miris täta kortroman Tokyo Ueno Station handlar om två saker: förlust, smärta, förlust, smärta.

Jagberättaren och huvudpersonen Kazu på första sidan av boken:

”Jag brukade tänka att livet var som att vända blad i en bok, från första sidan, till nästa. Man vänder en sida i taget och till slut är man på sista sidan. Men livet är inte alls som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varadra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd. Även om det saknas ett slut, slutar det inte.”

I romanens nu lever Kazu, född 1933, som hemlös i parken utanför Tokyo Ueno Station. Där har han vistats i flera år. Han har tappat räkningen. Dessutom är han ”död”, ett spöke, vilket antagligen gör att han inte kan räkna med att någonsin dö och slippa leva mellan den här världen och eftervärlden. Den här korta men kraftfulla och okonventionella romanen bygger till stor del på Kazuos medvetandeström och tillbakablickar, hans minnen och iakttagelser, av stora och små förluster.

Kazu växte upp i en fattig familj i Fukushima. När långivare till familjen kom för att hämta delar av lånet, fanns det ofta inte några pengar att betala. Då gömde sig föräldrarna inne i huset och skickade fram barnen, Kazu och hans sju yngre syskon, att ljuga ihop något. Han börjar tidigt arbeta inom jordbruk och fiskeri. Han gifter sig och får en son, som emellertid dör i tjugoårsåldern.

Han reser från Fukushima för att söka arbete. Han börjar jobba på de byggen som hör samman med OS i Tokyo 1965. Han hör sedan kejsaren hålla invigningstalet i radio, och tycker att det är typiskt att de som byggt arenorna och anläggningarna inte får en friplåt till något evenemang. Boken är uttalat kritisk mot kejsardömet.

Boken är också uttalat kritisk mot hur de hemlösa behandlas, och mer allmänt mot stora klassklyftor. Parken är full av ginkoträd. De hemlösa plockar och rengör ”frukterna” och säljer dem. De har många knep för att få ihop lite kontanter. Ett annat är att leta mangatidningar i soptunnor och containers. De snyggas till och säljs till handlare.

Om det är något evenemang i närheten av parken kör myndigheterna helt enkelt bort de hemlösa, och kartongerna som de använder, som skydd mot väder och vind, kasseras. Ibland blir de hemlösa attackerade av ungdomsgäng. Det är våldsamt obehagligt.

Jag kan inte påminna mig om att jag läst en så samhällskritisk och kompromisslös japansk roman. Den är väldigt drabbande och har ett sagolikt flyt. Visst kan man tycka att Tokyo Ueno Station är negativ i överkant, men det vore tråkigt om alla japanska författare skrev smooth Murakami-prosa.

Lars Vargös översättning är utmärkt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Hur står det till med literary fiction?

The Drift har bjudit in 10 kritiker och författare – bland dem Alexandra Kleeman, Christian Lorentzen och Hannah Gold – att ställa diagnos på dagens literary fiction. Literary fiction är all skönlitterär prosa, minus all genrefiktion. Vilka trender är på uppgång och vilka är på nedgång? Sög pandemin musten ur autofiktionen?

Ett citat ur Kleemans text:

”With no official end or sentimental sendoff, it seems as though autofiction’s time as a reigning form, a privileged container for the contemporary moment, has begun to dwindle. In retrospect, it’s clear that we loved autofiction in part because it upheld deep-rooted myths about how special we were, even as we moved within the mundane career-building, self-constructing rhythms of our lives.”

Läs fler texter

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 135: ”om att nudda blomögonen i början av mars” av Friederike Mayröcker

lossade den våta manschetten runt buketten doppade
snödropparna omslutna av 2 murgröneblad i glaset de drack
vattnet de stod intill min säng på natten genom
gardinerna rörde månen vid deras panna deras öga, uppfann I kärlek
till dem, i min oskuld

13.3.2010

Friederike Mayröcker

Ett varmt tack till ellerströms förlag för att vi fick ha med denna dikt av den österrikiska poeten Friederike Mayröcker (1924-2021). Den är hämtad ur hennes diktsamling Om omfamningar. Översättningen av Ulla Ekblad-Forsgren är suverän.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt