Recension: ”Så nära livet man kan komma” av James Wood

13069524_O_1

James Wood
Så nära livet man kan komma
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts

”Mycket av den litteraturkritik som jag skattar högst är inte särskilt analytisk utan egentligen ett slags lidelsefullt återberättande. […] Jag ser gärna den här sortens kritiska återberättande som ett sätt att skriva genom böcker, inte bara om dem.”
— James Wood

James Wood, litterär chefsideolog på New Yorker, är en av världens främsta, mest kända och inflytelserika litteraturkritiker. Ur hans penna flyter formuleringar, som ”hysterisk realism”, som snart blir vedertagna litterära begrepp. Hans texter är intensiva, kunniga och präglade av starka åsikter om vad som funkar och inte funkar litterärt.

Woods texter har även ofta skönlitterära kvaliteter och ringar med elegans in det utmärkande i ett verk eller författarskap. Så här skriver han exempelvis i en fantastisk text om László Krasznahorkai och hans egensinniga och mystiska romaner:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

13076294_O_1

I höst kommer, äntligen, Woods mest kända bok på svenska, Konsten att berätta (Norstedts), men redan förra året kom hans senaste, och mest personliga, bok ut på svenska: Så nära livet man kan komma (Norstedts). Tycker du om att läsa böcker om att läsa och om litteratur, är det troligt att du kommer att älska den här boken.

Woods, som nu alltså bor i USA, växte upp i DurhamEngland i ett strängt religiöst hem. När han växte upp började han ifrågasätta föräldrarnas och församlingens religiositet, men inte öppet och revolterande. Han blev en mästare på att ljuga och han dolde till en början sin ateism. Han sökte en annan sorts sanningar och en ny frihet:

”Litteraturen och i synnerhet romanerna erbjöd en flykt från det här rutinmässiga hemlighetsmakeriet – delvis för att litteraturen innehåller en symmetriskt analog version av lögnerna, en böckernas värld där lögn (eller fiktion) används för att skydda viktiga sanningar. Jag minns fortfarande min ungdomliga upphetsning, min sublima upptäckt av romanen och novellen som ett fritt rum, där vad som helst kan tänkas, vad som helst sägas.”

Och så följer en mindre katalog över vad man kunde möta i litteraturens värld, utan att det fick några konsekvenser: ”ateister, libertiner, äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar, galningar som red över den kastilianska slätten eller planlöst vandrade på Oslos eller Sankt Petersburgs gator […]” Eller en människa som förvandlas till en skalbagge. Eller så kunde man läsa en japansk roman i vilken berättaren var en katt. Och böcker som det skrivits avandlingar om och som getts ut som Penguin Modern Classics, kunde vara skrivna av författare som var blasfemiska, högmodiga och rebelliska.

Den här spänningen som Wood lyfter fram ledde naturligtvis till att litteraturen, och böckerna i sig, fick en stark laddning: ”Jag kunde komma hem från bokhandeln med de glödheta pocketböckerna, som strålade av laddningen i sitt innehåll, hetsade som pornografi, och jag smugglade in dem på mitt rum, förbi mina intet ont anande föräldrar.”

Men även om böckerna representerade flykt och frihet, så ser Wood att det förutom skillnader mellan fiktionen och de religiösa texterna, också finns många likheter. Den litterär traditionen är ju dessutom djupt präglad av den religiösa. Men litteraturen är privat, man får tänka vad man vill, tanken har ingen koppling till handlingen. Wood jämför det med den stränge Jesus som sade att varje man som ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta har begått äktenskapsbrott. Skriver Wood: ”Han insisterar på att göra ens privata tankar offentliga.”

När vi kikar in i fiktionen, hävdar Wood, har vi en priviligierad position; vi vet att fiktionen inte hör till det verkliga och därför kan vi flytta fokus från de moralistiska till igenkännandet, medkänslan och samhörigheten: ”Vi har samma kusliga makt som den övervakande Jesus, men också den mänskliga insikten hos den förlåtande Jesus, mästaren som sa att vi alla är lika syndiga som kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott.”

Det börjar med barn- och ungdomen, religionen och böckerna. Sakta med säkert förklarar Wood hur hans syn på litteraturen har vuxit fram och formats, om dess relation till verkligheten och döden. Vid 15 upptäcker han Novels and Novelists: A Guide to the World of Fiction av Martin Seymour-Smith och blir förtrollad. Han studerar litteratur vid Cambridge och arbetar på The Guardian, New Republic och sedan New Yorker.

Bitvis har de fyra texterna i Så nära livet man kan komma drag av manifest till litteraturens och fiktionens försvar, i en tid när suget efter based on a true-story verkar dominera. Det är oerhört medryckande och inspirerande. Wood har en enastående förmåga att väcka ens läslust, oavsett om det handlar om klassiker, som Franz Kafka eller Virginia Woolf, eller samtida författare, som Teju Cole eller Aleksandar Hemon.

De fyra texterna bygger på föreläsningar som Wood hållit, de tre första vid Brandeis University och den fjärde vid British Museum. Blandningen av memoar och kritik funkar väldigt bra.

Jag tycker att det är allra roligast att läsa om hans syn på litteraturkritiken, och som kritiker är han själv oteoretisk, även om han naturligtvis lärt den postmoderna läxan. Han skriver litterärt, medskapande kanske man kan säga, och lägger stor tonvikt vid själva upplevelsen av det recenserade verket. Han har ett tjechovskt sinne för betydelsebärande detaljer och motsättningar. Ett spännande bildspråk. Anspråken är höga och han ställer samma krav på kritiken som på litteraturen.

Jag tycker att Så nära livet man kan komma är helt i klass med How Fiction Works/Konsten att berätta. Översättningen av Staffan Söderblom är helgjuten, och jag tycker mycket om omslaget designat av Lukas Möllersten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Denis Johnson, 1949-2017

”The god I want to believe in has a voice and sense of humor like Denis Johnson’s.”
— Jonathan Franzen

Den amerikanske författaren Denis Johnson har avlidit, blott 67 år gammal, till följd av levercancer. Han beskrivs ibland som en författarförfattare, och det kan ligga något i det, samt att han inte nått det erkännande han förtjänar. Men han uppskattas av långt fler än författare, han har vunnit ett National Book Award och hans Jesus’ Son (1992) räknas inte bara som hans stora mästerverk, utan även som en modern amerikansk klassiker.

Jesus Son - Modernista Pulp (häftad)

Jesus’ Son är en samling länkade berättelser som hålls samman av berättarens, Fuckheads, röst. Fuckhead har, precis som många av de andra karaktärerna missbruksproblem och det är ett återkommande element i Johnsons böcker –– karaktärer som har missbruksproblem eller som är udda och avvikande.

Johnson brottades själv under en längre tid med missbruksproblem och han har en förlåtande, eller åtminstone inte dömande, blick på sina udda och ibland våldsamma karaktärer. Han ansåg att personer som brottades med missbruk ofta var sökare.

Skriver Lincoln Michel i en väldigt fin dödsruna i Playboy:

”Above all, Johnson was a writer for the weirdos. He wrote for and about the drop-outs, the druggies, the punks, the outkasts, and the sinners.” Och: ”More than any other writer, Johnson had the ability to sum up the wonder, terribleness, and absurdity of life all at once.”

Johnson studerade med Raymond Carver som lärare och det märks på sätt och vis. Hans stil är minimalistisk, men den är samtidigt poetisk, febrig och ibland hallicunatorisk. John Updike jämförde Johnsons stil med den unge Hemingways ”gleaming economy”.

De längre romanerna, som Tree of Smoke och The Laughing Monsters, är kärva och tunga men också våldsamt gripande. Vissa karaktärer, och kanske vissa av böckerna i sig, kan framstå som cyniska, men Johnson var nog snarare en skeptisk och klentrogen humanist. Hans bortgång är en stor förlust för den amerikanska litteraturen.

En novell varje kväll 27: ”Emergency” av Denis Johnson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Märkliga vita geometriska kolosser i alplandskap

9783858815309_300dpi

Katharina Anna Loidl
Landschaftsradierungen
Landscape Engravings
Texter: Vitus Weh & Paolo Bianchi
Scheidegger & Spiess

När den österrikiska konstnären Katharina Anna Loidl var verksam i Bern, sommaren 2015, brukade hon besöka antik- och prylbodar i stadens gränder och mörka och svala arkader. Där fann hon mängder med gravyrer från 1800-talet med motiv från de schweiziska alperna – på sin tid oerhört populära motiv.

Loidl införskaffade en hel del gravyrer, som kom att fungera som objets trouvés i hennes magiska bildserie Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Hon använde ungefär samma sorts verktyg som använts för att framställa gravyrerna, men Loidl avlägsnade färg från dem, så att det mitt i alplandskapen framträder jättelika vita geometriska block.

Loidl-Landschaftsradierungen-No05_Montblanc

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 05 The Montblanc and Col de Balme, Canton of Valais: L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No14_Engstlenalp

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 14 Engstlenalp, Canton of Berne: C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Man noterar genast när man tittar på bilderna att de geometriska blocken inte hör hemma i alplandskapen. De är, redan genom sin form och struktur, främmande och kan säkert uppfattas som störande. Men samtidigt gör de att bilderna, som följer ett givet mönster med idyllisk och gemytlig förgrund och storslagna och sublima berg centralt, får nytt liv och väcker fantasin till liv.

Loidl-Landschaftsradierungen-No06_Bachalpsee

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 06 The Bachalp Lake, Canton of Berne (Lac de Bachalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1866 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No04_Bluemlisalp-Bern

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 04 The Oeschinen Lake and the Blümlisalp, Canton of Berne (Le Lac d’Oeschinen et la Blümlisalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./Fr. Müller sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1860 © Katharina Anna Loidl

 
Är de vita blocken gigantiska kristaller? Det ser nästan ut som om de pressat sig upp ur marken eller som om de kommit från yttre världsrymden och sänkt sig ned i alperna. Eller är blocken kraftverk, fabriker eller bostadshus? De förändrar hursomhelst både rummet och hur vi tolkar tiden. I en liten notis i boken sammanfattas Loidls konstnärliga intressen och uttryck så här: ”The expansion of the spatial and the concept of space, the skepticism about the visible, and the minor irritations of everyday life provide impulses for the divers forms of expression in her conceptual mode of working.”

Loidl-Landschaftsradierungen-No29_Jungfrau

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 29 The Summit of the Jungfrau, Scene from «Manfred», Canton of Berne: W. H. Barlett delt./W. Taylor sculpt.; Geo. Virtue London, 1836 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No39_Albulapass

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 39 The Albula Pass, Canton of Graubünden (Passage D’Albula, Canton des Grisons): C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1878 © Katharina Anna Loidl

 
Det är en egensinnig och vacker bildserie och boken är ett estetiskt objekt i sig, svarta tygklädda pärmar med titeln tryckt i guld: Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Den innehåller desutom två utmärkta texter, ”Overwhelming” av Vitus Weh och ”Hard Cuts” av Paolo Bianchi. Weh skriver väldigt intressant om hur Loidls bildserie förhåller sig till 17- och 1800-talets sublima tradition respektive samtidskonst med inriktning på det kristalliska. Loidls vagt kusliga bilder utmanar den tidlöshet och romantik som man vanligtvis förknippar med alperna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Bokomslag bilder och foto

Det omoraliska med att läsa i sängen

Under en lång period i läsningens historia, läste man högt och i sällskap av andra. När allt fler började läsa i avskildhet i sängen under 1700-talet väckte det moralisk indignation. Det hände att sängläsare dog i bränder, eftersom de var tvungna att använda ljus, men det var ingen särskilt vanlig brandorsak, enligt statistik från London lika vanligt som att katter välte ljus och orsakade brand. Upprördheten hade med moral att göra. Läs mer om den tvivelaktiga vanan att läsa i sängen: ”The Dangers of Reading in Bed”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser

Infografik om afro-amerikaners villkor, ritad för hand av W. E. B. Du Bois

Sociologen, ekonomen och historikern W. E. B. Du Bois (1868 – 1963) var en av de tidiga förkämparna för afro-amerikaners rättigheter och förbättrade villkor. Han inspirerade bland många andra Malcolm X och vid sidan av Martin Luther King är han en av de riktigt stora historiska afro-amerikanska personligheterna. Han var panafrikanist och dog i Accra i nyligen befriade Ghana.

Det sägs att Du Bois var den första svarta amerikanen som erövrade en doktorsgrad, och 1899 publicerades hans fösta betydande akademiska arbete, som var en på fältarbete byggd, bred och detaljerad studie om afroamerikanernas villkor i Philiadelphia. Året därpå åkte han, tillsammans med två medarbetare, till Europa, bland annat till Paris, där han inom ramen för världsutställningen presenterade en unik utställning om de svartas villkor i USA: ”The Exhibit of American Negroes”. Den var både inriktad på historien och samtiden.

Du Bois ritade själv, för hand, informationsgrafik till utställningen, som finns bevarad i samlingarna på Library of Congress. Den var en del av ett större utställningsmaterial, bland annat en stor samling foton, och är inte bara intressanta på grund av den fakta den presenterar, den är även intressant ur ett estetiskt perspektiv. Vissa av presentationerna förebådar modernistisk abstrakt konst – de är visuellt anslående och snillrika. Här nedan kan du se några av dem:

Source: Library of Congress
Found via: Public Domain Review See also Hyperallegic / Slate / Smithsonian

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto

Recension: ”Wait Till You See Me Dance” av Deb Olin Unferth

images (11)

Deb Olin Unferth
Wait Till You See Me Dance
Graywolf Press

Det kommer ut betydligt fler novellsamlingar i Amerika än i Sverige och de belönas med fina nationella priser. Det finns säkert flera förklaringar, som tradition, tidskriftsmarknaden och skrivandets olika ställning inom respektive utbildningsväsende. När jag läser underbara skruvade samlingen Wait Till You See Me Dance av Deb Olin Unferth, kommer jag på en annan skillnad – absurdism är populärare och har högre status inom den amerikanska novellen än inom den svenska.

Unferths version tycker jag att man kan kalla vardagsabsurdism. Novellerna, som varierar kraftigt i längd och form, är inte outlandish men hyfsat hårt skruvade. Handlingen är ofta förlagd till ganska vardagliga miljöer och karaktärerna är, med några undantag, rätt vanliga personer. Och så har många av dem en annan sak gemensamt, en hel del tillkortakommanden. De har i alla fall inga höga tankar om sig själva.

Så här brutalt inleds den första novellen, ”Likeable”, som vunnit ett Pushcart-pris:

”She could see she was becoming a thoroughly unlikable person. Each time she opened her mouth she said something ugly, and whoever was nearby liked her a little less.”

Och de avslutande raderna i novellen, som har lite drag av ond saga, är inte mindre brutala. Det påstås att kvinnan blir ”more unlikable by the hour, until one morning she will be so unlikable, inconveniently unlikable, that she will have to be shoved into a hole and left there.”

Men det finns ett försonande drag, det står på ett ställe att ”when she opens her mouth she is unlikable, proudly so”. I ett samhälle där den som är mest socialt strömlinjeformad vinner och i vilket alla jagar lajks i sociala medier, är det kanske en subversiv handling att bejaka sina mindre sympatiska sidor?

De flesta av bokens andra karaktärer kämpar desto hårdare för att bli omtyckta, älskade eller åtminstone accepterade. De har inte realiserat sina drömmar, de har inte uppfyllt sin potential och brottas med en panikartad känsla av att klyftan mellan livet de förväntat sig och livet som det gestaltar sig är djup. Novellerna har en satirisk udd.

Man kan inte påstå att karaktärerna är utpräglat älskvärda, men man sympatiserar med dem och liksom håller på dem. Den ensamstående mamman som, mot bättre vetande, tar hand om sin systers sköldpaddor. Det trasslar till sig ordentligt. Eller språkläraren som, mot bättre vetande, blir kär i en av sina elever, en ung immigrant. Läraren är eller påstår sig i vilket fall som helst vara synsk. Hon kan se på folk när de ska dö.

Jag kan egentligen bara komma på positiva saker med de här 39 novellerna. Unferths röst och stil är trollbindande. De är skrivna med sällsynt självsäkerhet. Det är perfekt balans mellan ironi och medkänsla, (svart) humor och patos. Hela samlingen är extraordinärt underhållande – det kränger och svänger och berättelserna tar hela tiden nya och oväntade vändningar. Till och med sluten är perfekta!

Om du gillar exempelvis George Saunders, Lydia Davis och Donald Barthelme, bör du definitivt läsa Wait Till You See Me Dance.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Black English etablerat inslag i amerikanskan

images (10)

Lingvisten John McWhorter gjorde debut som offentlig intellektuell för tjugo år sedan. Ett förslag att använda Black English – då ofta kallad Ebonics – som ett verktyg i undervisningen i offentliga skolor i Oakland väckte reaktioner. Det tog hus i helvete och förslaget hånades. Ebonics var bara, hävdade belackarna, en uppsättning ”slang och dålig grammatik” – inte ett riktigt språk. På TV kallade Tucker Carlson Black English för ”a language where nobody knows how to conjugate the verbs,” drar sig McWhorter till minnes i sin nya bok i ämnet, Talking Back, Talking Black (Bellevue).

Vid den här tiden undervisade McWorther, som är färgad, i närheten och i kraft av sin expertis på black speech, blev han den som fick räta ut alla frågetecken och tillföra den hetsiga debatten nyanser. Han tog Black English i försvar, så att säga, men var emot förslaget.

Skriver Vinson Cunningham i en recension av Talking Back, Talking Black i New Yorker: ”In the book, McWhorter offers an explanation, a defense, and, most heartening, a celebration of the dialect that has become, he argues, an American lingua franca.” Om Black English är etablerat som ett lingua franca kan inte jag svara på, men man behöver bara känna till en del afro-amerikansk kultur – litteratur, hip hop och stand-up – för att inse det betydande språkliga inflytandet på amerikansk mainstream-kultur.

McWhorther medverkar i Slates suveräna och precis lagom nördiga språkpod, ”Lexicon Valley”, och enligt Cunningham är hans bok full med intressanta resonemang om och exempel på Black English, som det här:

”Hip-hop fans might recognize this construction from the chorus of the rapper DMX’s hit song ‘Party Up (Up in Here)’: ‘Y’all gon’ make me lose my mind / Up in here, up in here / Y’all gon’ make me go all out / Up in here, up in here,’ etc. McWhorter, playing the tone poet’s patient exegete, scours several instances of the usage, settling on the idea that in this context ‘up’ conveys the intimacy of the setting it qualifies. The sentence ‘We was sittin’ up at Tony’s,’ according to McWhorter, ‘means that Tony is a friend of yours.'”

Cunningham har vissa reservationer mot delar av boken, men är överlag entusiastisk. Den verkar riktigt underhållande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner