Bör vita personer översätta svarta personers texter?

Amanda Gorman, med knallgul kappa och högt uppsatt hår, stal hela showen när Joe Biden skulle installeras som president. Med stor säkerhet läste hon upp sin dikt ”The Hill We Climb”, som var både klarsynt och hoppfull. Åtskilliga europeiska förlag började fajtas om att få översätta och ge ut långdikten. Man började anlita översättare, i Sverige anlitades Timbuktu – en perfect match. Men på flera håll i Europa uppstod irritation och osämja. Det väckte ont blod att några av översättarna var vita. Några petades och hoppade av.

Amanda Gormans dikt handlade till stor del om försoning och om att bygga broar mellan olika grupper, exempelvis svarta och vita. Svaret på rubrikens fråga är: Ja!

Läs mer om det rabalder som uppstod när man skulle utse översättare: ”Amanda Gorman’s Poetry United Critics. It’s Dividing Translators.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Anna Celander, papperskonservator

165041786_278305513758952_2819007169138358443_n

Anna Celander har gått en lång konstnärsutbildning, men bestämde sig för att bli papperskonservator. Det hindrar inte att hon vid sidan av, så att säga, skapar en hel del verkligt originell, förbryllande och humoristisk konst. Hon gör många olika saker. Nu senast har hon har tagit fotot som ska pryda Lina Hagelbäcks kommande bok, som ges ut av Lejd i höst. Vi är glada att vi fick tillfälle att ställa några frågor till Anna.

Kan du berätta lite om din bakgrund och om vad det var som fick dig att bestämma dig för att bli papperskonservator?

– Jag flyttade till Malmö för att gå på Forum, en 5-årig konstskola. När jag gått ut konstskolan hade jag ångest i flera år för att jag inte tyckte att mitt skapande räckte till. Jag var för snobbig för att fortsätta arbeta som parkarbetare för att tjäna pengar, så jag vidareutbildade mig till papperskonservator. På så sätt är jag med konsten mest hela tiden. Mitt i allt har jag gått på Lunds Författarskola.

165053943_2840047989542159_6504725204223648202_n

Kan du berätta lite om papperet som material? Vad är det som gör det så användbart, och i vilka avseenden är det känsligt?

– Papperet är ett av våra absolut bästa material ur bevaringssynpunkt. Är papperet tillverkat på rätt sätt och förvaras under bra förhållanden kan det hålla väldigt, väldigt länge. Sven Hedin hittade 1934 väldens äldsta pappersdokument (Handynastin 206 f.Kr.–220 e.Kr.). Papper är starkt och svagt, det tål mycket, men med för mycket värme brinner det upp och med för mycket fukt möglar det. Papper från omkring 1850, industrialismens papper, är i regel svagt, man experimenterade med att tillverka papper av träfiber, möjligtvis inspirerade av getingar, men insåg inte att ligninet har en nedbrytande effekt. Papper har en egen vilja

Vilka är de vanligaste jobben du gör?

– De vanligaste jobben varierar, men ett återkommande är att konst har monterats mot icke syrafritt material så att det gulnat och missfärgats. Jag kan, i viss mån, återställa papperet så att det återfår sin originalton.

Kan du berätta om något mer ovanligt jobb som du tycker var särskilt utmanande och spännande?

– Ibland kan det vara utmanande att berätta för kunden hur de bör betrakta sitt verk eller objekt. Ta t.ex Sture Johannesons Haschaffisch som är värd ganska mycket om den är i originalskick, mint condition. Jag hade en kund som hade en sådan, uppklistrad på masonit (inte bra), märken efter tejp och nålar. Han ville att jag skulle fixa till den så att den såg ny ut. Jag sa att den är fantastisk i befintligt skick. Den bär på alla spår och berättar historien om när och hur, mer än en i toppskick. Jag fick kunden att inse det stora i det. Jag gjorde rent den och lät rama in den med masonitskivan kvar.

– Ibland klättrar jag på väggarna och restaurerar tapeter, som jag gjorde i konungasalen på Bäckaskogs slott.

– Eller som när Nedko Solakov skulle ställa ut på Rooseum – numera Moderna Museet i Malmö. Ett av objekten var lerklumpar som han kramat i handen när han flög, för att han är så flygrädd. Varje lerklump skulle ställas ut med sitt respektive boardingkort. Utställningen varit i Milano, på Hangar Bicocca, som är erkänt dålig på att packa konst. Boardinkorten var knöliga p.g.a. den dålig packningen. Jag fick i uppdrag att släta ut tio stycken boardingkort.

– Ett annat uppdrag som sticker ut var gäller ett träsnitt av Munch – ett provtryck, så det fanns bara ett exemplar – som stulits i Norge och hittats i Skåne. Tjuvarna fattade inte att verket i sig var värt något utan såg bara guldramen. När verket hittades var det rullat så papperet hade ”rullskador”, knäckar och veck. Jag gjorde rent och slätade ut ett verk som då var värderat till fyra miljoner. Det var lite nervöst, men det gick bra.

165233135_880127496104059_3704633604535556617_n

Kan du berätta lite om någon av teknikerna du använder för olika uppdrag?

– En teknik eller åtgärd är avsyrning: Vilket innebär att ett papper eller konstverk som blivit surt och gulnat på grund av att det monterats mot ickesyrafritt material, läggs i vatten för att lösa ut det sura. Jag måste ha rätt temperatur på vattnet, inte för kallt och inte för varmt – 17-22 grader.

– Arbetsordning vid Blekning av etsning av Zorn. 1. Losstagning från montering. 2. Torrengöring 3. Avsyrning i vatten i cirka 1 timme. 4. Blekning (calciumhypoklorit PH 9-10). 5. Skölj i vatten cirka 2 timmar. 6. Låt torka till nästa dag. 7. Uppfuktning i sandwich 8. Press.

165536307_3963386190366869_2274485509158200017_n

Ett varmt tack till Anna för att hon tog sig tid att berätta om sitt yrke. Besök hennes hemsida.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Bör böcker vara gratis?

Det pågår en hård kamp om upphovsrätten för böcker, som normalt sett upphör 70 år efter författarens död, men det är naturligtvis inte hugget i sten. Den skulle kunna upphöra 10 år efter författarens död eller så skulle man kunna avskaffa upphovsrätten, även om det inte är särskilt troligt i dagsläget.

I New Statesman har Ellen Peirson-Hagger skrivit en intressant artikel i ämnet: ”Should books be free? Inside the movement for ending copyright”

”[…] Yglesias is a proponent of books existing in the public domain – free from copyright laws – sooner than they do currently. He isn’t “dogmatic” about the exact length of time – though he references the Copyright Act of 1790, the first such federal act in the United States, under which copyright expired after a total of 28 years. The current system, he says, is ‘a capitalist enclosure of the intellectual commons’. Our culture benefits hugely from adaptations and re-workings of Shakespeare plays, for example, which exist in the public domain, while access to other valuable stories has been made more difficult by large entertainment conglomerates such as Walt Disney, which allegedly pressured Congress to extend copyright laws retroactively to protect characters like Mickey Mouse.”

Ola Wihlke 

Lämna en kommentar

Under Notiser

Giancarlo DiTrapano (1974-2021)

preparation

Giancarlo DiTrapano, grundare av och förläggare på Tyrant Books, dog nyligen. Han blev bara 47 år gammal. I indievärlden var han en gigant. Han startade även en tidskrift, New York Tyrant. Han var omvittnat cool, cool som en filbunke. Läs Christian Lorentzens fina runa i Vulture: ”On Giancarlo DiTrapano, 1974 to 2021”

Den bästa boken DiTrapano gav ut var Preparation for the Next Life av Atticus Lish: ”Kanske det nya decenniets finaste och mest osentimentala kärlekshistoria” En minor classic, tycker jag.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Viet Thanh Nguyen om våldet mot asiater

I Guardian har Viet Thanh Nguyen skrivit en verkligt skarp essä, om det verkliga och fiktiva våldet mot asiater: ”From colonialism to Covid: Viet Thanh Nguyen on the rise of anti-Asian violence”

”The systemic violence of a US foreign policy designed to kill Asians in large numbers, or threaten to kill them, from the Philippines to Japan, from Korea to Vietnam, from Laos to Cambodia, reinforces the domestic, everyday racism and sexism with which many Asian Americans are familiar. The acceptability of microaggressions, racist jokes, casual sexual fetishisation lays the groundwork for an explosion of racist and sexist violence that can be literally murderous.”

Bokförlaget Tranan har gett ut flera böcker av Viet Thanh Nguyen.

Köp böcker från Tranan

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Red. Ed Jones & Christopher Nesbit: party! party!! party!!!

party-front-1

Red. Ed Jones & Christopher Nesbit
party! party!! party!!!
Arcive of Modern Conflict

Archive of Modern Conflict grundades i London, numer har man även kontor i Toronto, har i ett kvartssekel köpt in unika och udda foton och bilder, ofta hela samlingar, som sedan i urval ligger till grund för AMC:s tidskrift, AMC2, och en mycket exklusiv bokutgivning. I dagsläget har de 3-4 miljoner bilder i sina samlingar. Ett exempel – AMC löpte in samtliga foton från Kameruns första studio för färgfoto. Några av de fotona, som är helt underbara, finns med i ett tidskriftsnummer, AMC2 Issue 10.

party! party!! party!!! innehåller 114 privata och aldrig tidigare publicerade foton från Weimarrepubliken, i synnerhet från Berlin och dess omtalade nattliv. Efter första vätldskriget skulle en ny och fredlig värld byggas, men Tyskland ålades en skuld som var omöjlig att betala tillbaka. Resultatet blev hyperinflation och en hård kamp mellan socialister och kommunister, å ena sidan, och fascister och nazister, å den andra sidan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så här beskrivs situationen av bokens redaktörer:

”The poor were particularly vulnerable. Any new day could bring disease, unemployment or crime. This precariousness of existence gave rise, in some, to a frantic desire to live in the moment – to celebrate, or escape reality. An exploration of decadence, sexuality and indulgence went alongside an innocence of the consequences of fascism or communism. Life, for many, became a kind of feast during a time of plague as Germany in the 1920s conducted a glorious and futile experiment in the art of partying.”

Jag tycker att allt Archive of Modern Conflict rör vid blir guld, så också denna gång, men jag tycker det vore roligt med lite fler foton på klubbarna och inifrån klubbarna. Men party! party!! party!!! ger tveklöst intressanta inblickar i Berlins omtalade nattliv, stämningarna, under 20-talet.

Archive of Modern Conflict bygger vidare på sitt unika projekt, som bara blir mer och mer intressant. party! party!! party!!! är ett utsökt objekt i sig. AMC;s tidskrift och böcker ges ut i små upplagor och är samlarobjekt Missa inte att besöka hemsidan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Mine Dal: Everybody’s Atatürk

Cover_Mine_Dal_Atatuerk[1]

Mine Dal
Everybody’s Atatürk
Texter: Altan Öymen och Zülfü Livaneli
Edition Patrick Frey, No 303

Om du reser runt i dagens Turkiet, på landsbygden och i storstäderna, kommer du att se porträtt, foton och byster av Mustafa Kemal Atatürk (1881–1938), Republiken Turkiets grundare. Du kommer bland annat att se dem i frisersalonger, skrädderier, hos skomakare, i skolor och på restauranger. Du kommer att se konventionella porträtt, samt bilder av en rökande och dansande Kemal Atatürk. Du kommer även se Kemal Atatürks signatur som tatuering och som smycke. Han gör sig påmind i princip överallt i Turkiets sociala, kommersiella och offentliga liv.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mine Dal, ”Everybody’s Atatürk”, Edition Patrick Frey, 2020

Fotografen Mine Dal, född i Istanbul men bosatt i Schweiz, har rest runt i hela Turkiet under lång tid – för att dokumentera Kemal Atatürks bildliga närvaro i dagens Turkiet. Hon har inte bara dokumenterat denna närvaro rakt av, hon har gjort det med stor känsla, finess och humor. Det är oerhört underhållande och estetiskt intressant att titta i den här feta boken. Drygt 600 sidor. Jag får lust att åka till Istanbul.

Många av porträtten sitter högt upp på väggarna intill taket, som för att visa att Kemal Atatürk fortfarande är upphöjd, den allra största. Han moderniserade Turkiet på snart sagt alla områden och det gick fort. Hans sekulära filosofi, baserad på västerländska förebilder, kallas kemalism.

I kemalismens namn förbjöd Atatürk religiös klädedräkt, mest känt är förbudet mot att bära fez. Hans propaganda lever kvar, och det är uppenbart att många turkar, unga och gamla, fortfarande högaktar honom. Det borde betyda att många turkar vill att landet återigen ska orientera sig mer mot väst, inte mot Ryssland.

Och det schweiziska kvalitetförlaget Edition Patrick Frey har inte sparat på krutet när de sammanställt den här boken med massvis med färgbilder. Med boken följer också två lösa porträtt av Atatürk, ett där han har uniform och pälsmössa, bister min och blicken riktad rakt mot betraktaren, och ett annat där han sitter och röker och dricker kaffe. Även på denna bild ser Atatürk bister ut. Han sitter i en korgstol och är helt moderiktigt klädd i västerländska kläder, kavaj, slips och slacks. Han har karisma och ser på vissa bilder ut som en filmstjärna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Jacobins 10 snyggaste omslag

Jacobin magazine är en av samtidens bästa och coolaste socialistiska tidskrifter, med inriktning på debatt och teori. Den utmärker sig också vad gäller den grafiska designen. Medan många socialistiska tidskrifter är förhållandevis minimalistiska och nedtonade, är Jacobin snarare maximalistisk och aningen barock. Stilen är varierad men distinkt. Ser väldiigt bra ut på kaffebordet. Det här är 10 av de coolaste omslagen.

jacobin-issue-3_4

Nr 3-4

jacobin-issue-7_8

Nr 7-8

jacobin-issue-14

Nr 14

jacobin-issue-15_16

Nr 15-16

issue20-cover

Nr 20

issue21-cover

Nr 21

issue26-cover

Nr 26

issue31-cover-high-res-rgb-m

Nr 31

issue-34-cover-150

Nr 34

issue-35-cover-150-2

Nr 35

Jacobin ger även ut en hel del bra böcker och samarbetar med förlaget Verso. Ett stort tack till Jacobin för att vi fick visa de här omslagen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Listor

Litterära termer 61: MÖP

MÖP är en förkortning av militärt överintresserad person. Inom försvarsmakten betecknar det en rekryt som är lite väl intresserad av vapen och krig. I boksammanhang är det beteckningen på en persom som har läst samtliga Antony Beevors böcker två gånger.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Besök på Antikvariat Verklighetsflykt

Jag går på antikvariat, Antikvariat Verklighetsflykt, och pratar lite med grundaren och innehavaren Joel Bergling. Med följer vännen Swedenmark, som inventerar bokhyllorna medan jag snackar.

Jag läste om dig i… Konst/ig, nej, nej Boktugg heter sajten. Du berättade lite om din bakgrund. Det lät lite som ett bootcamp för blivande antikvariatinnehavare. Du sorterade enorma mängder böcker, typ två miljoner, bland annat på Emmaus. Kan du berätta lite om tiden före Antikvariat Verklighetsflykt?

– Ja, det var nog två miljoner böcker, om inte mer. Jag värderade i femton år på Emmaus och det var något i stil med 100 ton böcker per år. Det var lärorikt, jag stog i ett flöde av så kallad oönskad litteratur och lärde mig att känna igen böcker.

Så det var det som ledde fram till Antikvariat Verklighetsflykt?

– Jo, men snarare tristessen; jag ville helhjärtat ägna mig åt böcker som intresserar mig och enbart köpa och sälja sånt här på antikvariatet, och jag har nu hållt på i lite drygt 4 år. Jag är fortfarande mer intresserad av böcker än av något annat. I tonåren i Gävle hängde jag mycket på antikvariat och bibliotek. På Akademibokhandeln fanns inte mycket som intresserade mig. 

”Jag kunde tänka mig att bo i en labyrint av böcker, men min blivande fru kunde inte tänka sig det.”
– Joel Bergling

thumbnail_IMG-2125

Utgick du ifrån din privata samling?

– Ja, det var min egen boksamling som jag stuvade in. Det var ganska hemskt, men jag har en del böcker kvar. Det sammanföll dessutom med att jag flyttade ihop med min blivande fru. Jag kunde tänka mig att bo i en labyrint av böcker, men hon kunde inte tänka sig det.

Och namnet är hämtat från titeln på en Ekelöf-essä: Verklighetsflykt.

Joel skiner upp och gör dessutom tummen upp, bekräftar att antikvariatets namn är hämtat från en Ekelöf-titel. Jag tvingas dock erkänna att det var herr Swedenmark, som står lite längre in i antikvariet och utforskar hyllorna, som gjorde den här kopplingen till Ekelöf inför antikvariatbesöket.

– En härlig dagdröm om att inrätta ett bibliotek på ett jaktslott, säger Joel och ler lite grand. 

”Varför skulle man inte få drömma och fantisera? Verklighetsflykt kallades det på tjugu- och trettitalen då allt skulle vara så effektivt och världen bli så bra. Det ansågs som någonting fult eller åtminstone asocialt.”
– Gunnar Ekelöf, Verklighetsflykt

– Det är den intellektuella förklaringen så att säga, men antikvariatet är också en verklighetsflykt. Du hittar inte mycket fackböcker här. Du hittar inte några böcker om andra världskriget eller om mynt här, vilket gör en del manliga besökare, som just eftersöker det, besvikna.

Ja, det är många män som läser mycket om andra världskriget.

– Det finns ju ett slanguttryck för det där, MÖP, militärt överintresserad person.

thumbnail_IMG-2179

Kan man säga att Verklighetsflykt är en varudeklaration?

– Ja, men det kan man absolut säga. Jag har en ovanligt stor ockult avdelning, och så har jag mycket fantasy och sciencefiction, film och musik, skönlitteratur på svenska och engelska och beatförfattare, samt en samling med finlandssvenska modernister. Jag har bara saker i antikvariatet som jag själv är intresserad av, tycker är spännande eller som jag är kunnig om.

För 25-30 år sedan skulle jag eventuellt ha tyckt att verklighetsflykt hade en lite lätt negativ klang, men det tycker jag inte längre, tvärtom snarare.

– Min fru ville absolut inte att jag skulle kalla antikvariatet Verklighetsflykt. För henne väckte det negativa associationer, men jag hade döpt antikvariatet långt innan jag öppnade det, så på den punkten kunde jag inte kompromissa.

Det låter ju också lite punkigt.

– Haha, och jag är en gammal punkare.

Jag är lite road av nonsensaktiga böcker, som parodidiktsamlingen Camera Obscura och Reuterswärds roman Prix Nobel, som uteslutande består av skiljetecken. Är det svåra och dyra titlar?

– Ja, de är lite svåra, men jag har haft dem inne till och från. Och särskilt dyra tycker jag inte att de är. De kanske kostar 5-600:- och lite mer om de är i perfekt skick. Och Camera Obscura tycker jag är förvånansvärt bra, vilket inte var avsikten, snarare att dra löje över den förment obegripliga 40-talspoesin. Men jag gillar också lite obskyra och dumma böcker. Pär Thörns version av Röda Rummet i bokstavsordning, Röda Rummet (alfabetisk), är fantastiskt rolig.

Jag pekar på en smurffigur i papp, som hänger på väggen, och säger, helt oironiskt, att den är fin.

– Jag tycker att de gamla smurferna är fina på riktigt. Vänta ska ni få se, cynikern Diogenes är min favoritfilosof och det här är Diogenes-smurfen med sin lykta.

– Minen är också bra, säger Swedenmark med ett litet leende.

thumbnail_IMG-2129

Vi pratar om samlande och Joel berättar att han har fem hyllmeter med stenkakor hemma, Duke Ellington et consortes.

– Det är så härligt att bara plocka fram en skiva, säger Joel. Det är ett jättestort nöje, jag kanske ska lyssna på den här idag? Det är faktiskt ljuvligt på ett helt annat sätt än mycket annat samlande. Det är lite pyssligt, det är en låt och man byter skiva, kanske byter man nål. Och så är det otvivelaktligen så att stenkakor från den tiden låter så mycket bättre, när det är den tidens jazz. Det har aldrig gått igenom något digitalt filter överhuvudtaget. De hade en mikrofon i mitten av rummet. Det är svårslaget.

Är det någon som bryr sig om H.G. Wells länge, frågar jag när jag får syn på ett omslag.

– Nej.

Men har inte han skrivit rätt bra böcker? Han måste ju ha varit en riktig gigant när det begav sig.

– Jo, han har ju skrivit fantastiskt bra böcker, särskilt hans senare. De har ju inte mycket med sciencefiction att göra heller, men det är välskrivna och välkomponerade romaner. Det som kommer i nytryck tycker jag är rätt trist, typ Tidsmaskinen och When the Sleeper Wakes. De är inget vidare. De bästa har jag hemma, eftersom ingen bryr sig.

Skulle du kunna visa tre riktiga rariteter och dyrgripar ur din ockulta samling?

thumbnail_IMG-2156

– Det skulle jag visst kunna göra, till att börja med The Psychic Bible av Genesis P. Orridge.

Porridge?

– Exakt, gröt. Boken är inte särskilt gammal, men det är en riktig raritet.

thumbnail_IMG-2159

thumbnail_IMG-2161

Black_Flag_logo.svg

Via Wikipedia

Jag är pinsamt ofokuserad, men det beror på att jag är omgiven av så mycket åtråvärda saker. Jag tar upp ett fanzine och håller upp det med en gest som betyder: Och vad är det här månne?

– Det är Raymond Pettibon-fanzines från mitten av 80-talet. Såldes på punkspelningar.

Ja, det var han som gjorde den klassiska loggan till Black Flag, som Raymonds brorsa var sångare i? Nu är han riktigt uppe i smöret, tror jag. Bra är han också. Fanzinen måste vara jättedyra.

– Dom är jättedyra, kostar 3000 kronor styck. Jag tycker att Pettibon är riktigt vass och rolig. När skivbolaget tog ner skylten åkte en mängd av de här fanzinen ner i containrar. De är väldigt sällsynta. De flesta har jag sålt till USA och ett som skulle ges bort i 50-årspresent till en gammal punkare.

Vad har du för favoritantikvariat i Stockholm, något för mig att besöka framöver?

Antikvariat Hundörat.

Ett varmt tack till Joel, det var riktigt trevligt, och tack till herr Swedenmark för trevligt sällskap. Antikvariatets Instagram-konto är för övrigt en attraktion i sig.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Intervjuer