Thomas Bernhard: Gå

9789188253132_200x_ga

Thomas Bernhard

Övers. Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Thomas Bernhard (1931-1989) är en vördnadsbjudande och vagt intimiderande författare, en av de allra största verksamma under efterkrigstiden. Han är känd för sitt djupt kända hat gentemot den österrikiska staten och för att han försökte förhindra att hans dramer spelades i Österrike och, om jag inte minns fel, att hans böcker skulle ges ut i hemlandet. Bernhard är även känd för att vara svårläst, och för sin kompakta och repetetiva stil. Dessutom är hans litterära värld i regel präglad av ett närmast beckettskt mörker.

Därför känns inte  från 1971 som ett svårforcerat hinder, utan som en spännande utmaning med sina bara lite dryga 100 sidor. Platsen är Wien och tre vänner står i kortromanens centrum, förutom den namnlöse berättaren även Oehler och Karrer, som blivit intagen på ett sinnessjukhus. Förut brukade berättaren och Oehler promenera tillsammans på onsdagar, medan Oehler och Karrer promenerade på måndagar. Eftersom Karrer är intagen på sjukhus har Oehler och berättaren börjat promenera även på måndagar.

Berättaren återger i princip vad Oehler säger under deras promenad och han säger en hel del, inte minst om Karrer som han betraktar som ”slutgilitigt sinnessjuk”. Han visar däremot inga egentliga omsorger om Karrer, snarare handlar hans ganska röriga monolog, full med upprepningar och omtagningar, om (pseudo) filosofiska, kunskapsteoretiska och existentiella frågor. Han är genomgående mycket pessimistisk, och anser att livet är så beskaffat att självmordet framstår som en mycket förnuftig handling. Vi kan, enligt Oehler, i princip inte vare sig nå eller kommunicera kunskap. Det här är ett exempel ur Oehlers monolog:

”Vi själva ser inte oss själva. Men vi kan inte heller förklara (ett annat föremål) för en annan så som det är, eftersom vi bara kan förklara det så som vi ser det, vilket förmodligen motsvarar det som det är, vilket vi emellertid inte kan förklara så att vi kan säga så här är det. Därför är allting alltid något helt annorlunda än det är för oss, säger Oehler. Och alltid något helt annat än det är för allting annat.”

Oehler gör även en hel del tillbakablickar, som är avsedda att kasta ljus över Karrers belägenhet. Oehler och Karrer var på en byxaffär när den senare fick sitt sammanbrott; Karrer påpekade då om och om igen att byxorna omöjligt kunde vara engelska, som butiken påstod, utan att de måste vara av sämre tjeckisk kvalitet. Oehler berättar även om en kemist vars självmord kunde vara orsak till Karrers kollaps. Enligt Oehler var det den österrikiska staten som drev kemisten att begå självmord. Oehler hatar den österrikiska staten med hela sitt väsen, för att den motarbetar genier och vurmar för medelmåttor.

Romanen heter ju och den handlar en del om gående, om gående och tänkande. Det här är ett ganska typiskt avsnitt ur Oehlers monolog, lite malande men inte direkt ologiskt:

”Medan vi alltid har trott att vi kan göra gåendet och tänkandet till en enda total process även under en längre tid, måste jag nu säga att det är omöjligt att göra gående och tänkande till en total process under en längre tid. För det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid, ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt som vi går, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker, ibland tänker vi med en mycket högre själsnärvaro än vi går och ibland går vi med en mycket högre själsnärvaro än vi tänker, men vi kan inte tänka och gå med samma själsnärvaro […]”

Resonemanget breder ut sig över ytterligare några sidor. Det kanske verkar som om Gå –med den pladdrande Oehler, textens raka marginaler, repetetiva mönster och dystra grundton – är en tråkig bok. Det är den inte, men den bär tveklöst på många drag som kännetecknar Bernhards senare, och mycket mer kända, romaner.

När man väl finner sig tillrätta i romanens nästan lite hypnotiska rytmer och när man slutar läsa Oehlers monolog som om man skulle kunna hitta en lösning någonstans i dess maniska logik, då kan plötsligt bli vansinnigt spännande och, inte minst, hysteriskt rolig. Humorn är naturligtvis både absurd och mörk och den uppstår, tror jag, först när man vant sig något vid Bernhards kompromisslöshet, hårdhet och fixeringar. är svårläst, men det är en laddad och riktigt fängslande kortroman.

Bokförlaget Tranan har med utökat sin redan imponerande Bernhard-katalog. Det här är också Jan Erik Bornlids nionde översättning av österrikarens verk. Flera av de mer spektakulära omslagen har Håkan Liljemärker gjort.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

De bästa böckerna andra halvan av 2017, enligt The Millions

Boksajten The Milllions har en bred litteraturbevakning, men deras omfattande och översiktliga listor är något utöver det vanliga. Och nu är det dags för ”Most Anticipated: The Great Second-Half 2017 Book Preview”. Sajtens skribenter har alltså valt ut och presenterat de böcker de tror mest på under andra halvan av 2017. Inspirerande läsning, med nästan 80 böcker som kommer ut från juli till december.

Det var svårt att välja, men här nedan kan du kika på fem av våra favoriter från listan.

images
Samantha Hunt – The Dark Dark (FSG Originals)

Hunt har skrivt tre kritikerrosade romaner, varav en om geniet Nikola Tesla, men hennes nya bok är en, som det verkar, ganska flippad novellsamling. Den ska tydligen vara absurd, kuslig och vacker på en och samma gång. Hunt trollar fram ett universum på bara några sidor, för att sedan dela det i hälften, avlocka det humor, varpå det utplånas medelst absurda medel och sedan återuppstår.

Enligt förlagsreklamen: ”Each of these ten haunting, inventive tales brings us to the brink—of creation, mortality and immortality, infidelity and transformation, technological innovation and historical revision, loneliness and communion, and every kind of love.”

Här kan du provläsa eller lyssna på en av Hunts noveller som publicerats i New Yorker: ”A Love Story”

Goodbye_Vitamin_APPROVED.indd

Rachel Khong – Goodbye, Vitamin (Henry Holt & Co)

Det här är en av listans många debutböcker, Khongs roman om en ung kvinna som slår upp sin förlovning och flyttar hem till sina föräldrar. Där upptäcker hon att allt inte står rätt till och som kommer att ställa allt på sin spets: hennes far håller på att bli allt mer dement. Romanen ska vara sorglig (naturligtvis), humoristisk och ömsint. Lauren Groff blurbar och kallar Khong magiker, medan Justin Taylor att Khong har blås nytt liv i ”the slacker comedy, the family drama, and the campus novel.”

Wen-Twenty+Minute+Silence

Shawn Wen – A Twenty Minute Silence Followed by Applause (Sarabande)

Alla dem, hundratusentals personer, som blev traumatiserade av svensk barnteve i allmänhet och Clownen Manne i synnerhet, kanske inte blir lockade av det här: ”A book-length essay on the mime Marcel Marceau, informed by interviews with his students, closely observed performances, and archival research. Remarkably innovative in structure and style, the book employs lists, prose poems, syllabi, a travel itinerary, a catalog of his possessions, and more. A Twenty Minute Silence Followed by Applause is a celebration of Marceau’s transcendent creation.” Om jag hade kunskap och medel skulle jag överväga att ge ut den på svenska.

c75143c9dbed08766750e22473c83084-w204@1x

Chris Kraus – After Kathy Acker: A Literary Biography (semiotext(e))

Enligt recensionen i Publishers Weekly är Kraus (I Love Dick) generös och beundrande, men alls inte okritisk i sin biografi över Kathy Acker (1947–1997), ”a post-punk icon for the Bush/Thatcher years.” Acker skapade ju högst medvetet och målmedvetet bilden och myten om sig själv, men Kraus ska tydligen skickligt navigera förbi rena påhitt.

Recensionen är överlag mycket uppskattande, även om den avslutas med en brasklapp: ”Kraus proves a master of her craft, displaying a wry sense of humor and giving fine-tuned close readings of Acker’s writing. She takes subtle jabs at Acker’s obsession with image and taste for conspicuous consumption, noting how Acker’s back tattoo and motorcycles burnished her public persona. Ultimately, Kraus convincingly demonstrates that Acker was a fiercely intelligent writer of ‘discursive first-person fiction.’ The book will excite fans of Acker, though those less interested in her work might find the level of detail heavy going.”

61tv2yxvsIL._SX327_BO1,204,203,200_

Gabriel Tallent – My Absolute Darling: A Novel (Riverhead Books)

Förhandssnacket och blurbandet är hysteriskt i USA, men den här romanen får ovanligt mycket beröm. Skriver Stephen King, med en inledande snygg retorisk manöver:

”There are books we like well enough to recommend, but there are a very few— To Kill a MockingbirdCatch-22, The Things They Carried— that we remember forever. To my own shortlist I can now add My Absolute Darling, by Gabriel Tallent. Fourteen-year-old Turtle Alveston is a brilliantly rendered creation, and her father is the most terrifyingly believable human monster to inhabit the pages of a novel since Harry Powell in The Night of the Hunter. This book is ugly, beautiful, horrifying, and uplifting.”

Törs man lita på King? Bör man överhuvudtaget väga in blurbs när man väljer bok? Berätta gärna vilken bok på The Millions lista som du helst skulle vilja läsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Listor

Veckans dikt 105: ”Flytande växter” av Sô Sakon

 

ungsparven
tar ett steg
och hoppar sex
 

på den unga
bondflickans hals
syns bitmärken,
persikoblommor
 

vårstranden,
ögonfransar är kanter
till drömmens inre
 

jag kramar
den disiga kvällens kvinna,
böjer mig över henne,
och försöker skapa
en fullmåne
 

drömmens sand
blir vattenmönster
ur vindmönster
som består
 

det blå sjökortet
projiceras mot den vida himlen
och blir min rymdceremoni,
sommaren kommer

 

Publicerad med tillstånd av Bokförlaget Tranan och översättaren © Lars Vargö

 
So-Sakon

Ett varmt tack till Johannes på Bokförlaget Tranan och Lars Vargö för att vi fick publicera den här dikten av japanske poeten Sô Sakon (1919–2006). Den är hämtad ur helt aktuella Ryggsim mot dödsriket. Diktsamlingen ingår i en serie som presenterar poeter som har belönats med Cikadapriset. Läs mer om priset. Läs mer om Tranan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Ny unik antologi med flarf-dikter

Flarrfcover

Flarf: An Anthology of Flarf
Red. Drew Gardner, Nada Gordon, Sharon Mesmer,
K. Silem Mohammad & Gary Sullivan

Edge Books

”Why do I hate Flarf so much? Because it is against everything good this country once espoused.”
— Ur Why Do I Hate Flarf So Much? av Drew Gardner

Flarf är en udda riktning inom den amerikanska samtidspoesin. Riktningens ursprung är inte oviktig. För ungefär femton år sedan fick poeten Gary Sullivan veta att hans farfar, inte många dagar innan han dog, hade vunnit en poesitävling, som i själva verket visade sig vara en scam.

Farfadern hade varit både glad och stolt, men Sullivan insåg snart att det var ett inom poesikretsar beryktat företag som hade utlyst tävlingen. Affärrsidén var enkel – utlys en poesitävling, kora alla deltagare till segrare och sälj sedan en antologi med dikterna till så många som möjligt av dem.

Uslast tänkbara dikt

Sullivan tyckte inte att det här var okej, så han bestämde sig för att syna bluffen. Han bestämde sig för att skriva en så usel dikt som möjligt och sedan skicka in den till en av företagets tävlingar. Det här är början av dikten:

 Mm-hmm
Yeah, mm-hmm, it’s true
big birds make
big doo! I got fire inside
my “huppa”-chimpTM
gonna be agreessive, greasy aw yeah god
wanna DOOT! DOOT!
Pffffffffffffffffffffffffft! hey!

Dikten avslutas med meningen: ”Thank you God, for listening!” Tre veckor senare fick Sullivan ett brev från företaget:

”Gary, over the past year, we have conducted an exhaustive examination of over 1.2 million poems that have been submitted to us. Only a small percentage of individuals  whose poems we have reviewed were selected to be part of this distinguished project. ‘Mm-hmm’ was selected for publication because it sparks the imagination and provides the reader with a fresh, unique perspective on life. We believe it will add to the importance and appeal of this special edition.”

Sullivan berättade om detta för sina poetvänner och uppmuntrade dem att också ställa upp i företagets ”poesitävlingar”. Många av dem hade kontakt via en listserv och man kan tänka sig att de hade roligt och kanske försökte bräcka varandra med mer eller mindre opoetiska och okonventionella dikter.

Någon myntar ordet flarf

I samband med det här myntade någon, eventuellt Mitch Highfill, Drew Gardner eller Nada Gordon, ordet ”flarf”. Efterhand började flarf anta betydelsen att vara flarfig, att äga kvaliteten flarfighet (flarfiness). I den utmärkta introducerande texten, ”A Brief Guide to Flarf Poetry”, som inledningen till den här texten bygger på, berättar Sullivan:

”We now began to look at other things and to see them as ‘flarfy.’ I was never 100 percent sure what it meant—something akin to “campy,” but with somewhat different resonances. More awkward, stumbling, ‘wrong’ than camp.”

Helt nyligen har det kommit ut en, vad jag kan bedöma, unik antologi med flarfpoesi: Flarf: An Anthology of FlarfDet är en imponerande samling poeter som medverkar, utöver redan nämnda bland andra: Stan Apps, Anne Boyer, Brandon BrownJordan DavisKatie DegenteshBenjamin FriedlanderK. Lorraine GrahamRodney KoenekeMichael MageeMel Nichols, Eiríkur Örn NorðdahlRod Smith och Elisabeth Workman.

Vad kännetecknar flarf-dikter?

Innan jag läste Flarf: An Anthology of Flarf hade jag bara läst några få flarf-dikter. Det jag tycker är mest överraskande med antologin – antalet dikter är uppskattningsvis knappt 200 – är mångfalden av röster och stilar, från det fluffigt gosiga till rasande rants. Många dikter är dessutom otippat mångtydiga, kanske särskilt de som handlar om poesi och politik. Den kritiska eller satiriska udden kan vara riktad mot exempelvis George W. Bush och vänsterliberalers sätt att kritisera honom.

De rörelser som lättast associerar till flarf är förmodligen dadaismen och punken. Vad gäller punken gäller likheterna kanske främst andan, revolten, men även estetiken. Man brukar framhålla att punkmusiker sällan var supertajta på sina instrument. Med flarf är det delvis annorlunda – man försöker medvetet skriva som om uttrycksbehovet vida överstiger förmågan. Samtidigt går det inte att skriva dåligt på vilket sätt som helst, det måste vara dåligt på ett flarfigt sätt.

Det är frestande att koppla samma dadaismens anti-poesi med flarf-poesin, men jag tror bara att flarf är anti i vissa bemärkelser. Det är klart att den är antagonistisk gentemot den, i brist på bättre uttryck, konventionella och traditionella poesin samt den språkmaterialistiska konceptuella poesin. Men flarf har även en tydligt bejakande sida, man kanske rentav kan se rörelsen som ett försöka att utvidga, ganska radikalt dessutom, både vad poesin anses kunna tala om och hur den får tala.

Jag tror att flarf-poeterna anser att den traditionella poesin, särskilt den lyriska traditionen, förtrollar världen, medan flarf-dikterna avförtrollar eller demaskerar världen. Eller åtminstone poesin. Den utger sig inte för att vara något den inte kan vara.

”Humanism Is Cheese”

Redan dikternas titlar vittnar om flarf-rörelsens särskilda humor, lite i stil med punkens band- och låtnamn. Några flarf-exempel: ”Disney Vengeance”, ”Grandfather Dude”, ”Pablo Escobar Shopping T-Shirt”, ”Chicks Dig War”, ”I Am So Stupid”, ”Humanism Is Cheese”, ”Landscape with the Fall of Snoop Dog”, ”That a Hamster Could Be President”, ”Let’s Not Eat Jesus” och ”A Unicorn Boner for Humanity”.

Flarf kom på sätt och vis till på internet och det var via en listserv man höll kontakten och spred sin poesi. Dikterna innehåller också rader av referenser till teve- och dataspel, Quake, Tekken Anime, Pokémon och chattrum. I en dikt säger en karaktär: ”What I love about the chatrooms / Is that they’re already halfway to poetry, / What’s poetry but lines, what’s a chatroom”.

De populärkulturella referenserna är viktiga och tydligt framträdande, otippat många rappare omnämns, exempelvis 2Pac och Snoop Dogg. Det förment låga har företräde framför det förment höga, men det hindrar inte att poeter som Ezra Pound, Wallace Stevens och Pablo Neruda omnämns.

Google är en diktmaskin

Men internet har även varit viktigt för dikternas stil, tonfall och innehåll. Från internet har man lånat mycket av det vardagliga, för att inte säga banala, språkbruket. Delar av vissa dikter skulle kunna vara direkt hämtat från ett chattrum, en blogg eller en sms-konversation. Det är vanligt att man skriver ut många utropstecken!!!!!

Allra viktigast: Google. Många dikter är skapade med så kallade dubbelsökningar. Man söker helt enkelt på två ord, kanske ”unicorn” och ”happiness” eller ”cheese” och ”humanism” med förhoppning om att det genererar ett spännande resultat. Orden är ofta medvetet valda för att få udda sökresultat, som man eventuellt kan använda för att komponera en dikt. Eller så leder sökningen vidare till en helt annan sökning.

Vilka djur är mest flarf?

Man kanske kan säga att poeterna söker efter intressanta och smått absurda kopplingar och konflikter mellan olika ord. Det absurda är ett väldigt tydligt drag i flarf-poesi, men vissa av dem gränsar till det surrealistiska. Som de här inledande raderna ur ”Moths Drink the Tears of Sleeping Birds” av Mitch Highfill:

Strange moths pierce eyelids and drink the tears of sleeping birds.
Like this moth, here under your eyelid—
a strange little noise comes out of its mouth
over violins and guitar strings, kittens,
strange food, and ruminations on life.

Den här dikten inleds inte särskilt flarfigt, men både violinerna och kattungarna är flarfiga. Mer renodlat flarfig är den här strofen ur ”A Unicorn Boner for Humanity” av Sharon Mesmer:

How empty is a world without rainbows!
Where would we be without unicorns!
”Every day I feel a little horny”
is clearly a nod to the unicorn boner—
solidarity with all things happy
and fluffy
and horny

Nu snackar vi flarf – regnbågar och enhörningsstånd. En stor del av flarf-poesin har en medvetet kitschig karaktär. Fluffigt är flarf och djur är flarf, särskilt vissa djur. Enhörningen och faunen verkar räknas till djurriket. Kattungar, hundvalpar och tvättbjörnar är flarfiga. Delfiner, kanske till stor del för deras kopplingar till new age, är väldigt flarfiga. Men allra mest flarfig, om man räknar antalet omnämnanden i antologin, är bläckfisken (squid).

Min gissning är att älgar, elefanter och tigrar inte är särskilt flarfiga. Djuren ska helst vara små, söta och mjuka, men allt är inte fluffigt, vissa dikter är nästan chockerande aggressiva, som ”Annoying Diabetic Bitch” av Sharon Mesmer. Den inleds så här:

You annoying diabetic bitch.
You anorexic bulimic diabetic bitch.
You dumb annoying talentless diabetic bitch, eat some diabetes.
You and your bitch monster diabetic junkhead father,
and your diabetic cat, your pathetic geriatric diabetic cat that eats birds—
bitch birds—
you fuck-ass body monster, you’re lulling me into a diabetic coma
like that annoying secretary from Ally McBeal, you cold British diabetic bitch-dick.

Flarf-rörelsen är inte främmande för provokationer. Jag tror att den var betydligt större för tio år sedan än den är idag. Jag tror att dess intressen och estetik har tagits över av andra poeter och rörelser, men det går inte att hitta en bättre bok än Flarf: An Anthology of Flarf, om man vill utforska och bekanta sig med de främsta företrädarnas poesi. Flarf är mycket mångsidigare än man kan tro och det var länge sedan jag skrattade så mycket av att läsa poesi.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Novell 152: ”The Polish Rider” av Ben Lerner

9789127151420_1_

En av vårens roligaste litteraturhändelser var att Natur & Kultur introducerade Ben Lerner på svenska. Med två böcker dessutom – den smarta essäboken Varför alla hatar poesi (vår recension av engelska utgåvan) och den magiska debutromanen På väg från Atocha.

Ben Lerner, som även är kritiker, identifierar sig som poet (läs dikt) men debutromanen fick ett sådant genomslag att han snart fick ett fett kontrakt för en andra roman, 10:04 (läs vår recension) som är lika fenomenal som debutromanen. Debuten handlar om en ung amerikansk poet på stipendieviste i Madrid. Istället för att forska röker han hasch och filosoferar om livet och konsten. 10:04 handlar om en ung amerikansk poet i New York, som får ett fett kontrakt för att skriva en uppföljare till sin debutroman. Tack vare pengarna kan han, precis som Adam i debuten, driva runt och även umgås en hel del med sin kvinnliga vän, som vill bli befruktad av honom, men helst inte ha sex med honom.

9789127151444_0_

Om du vill veta varför kritikerna hyllar Ben Lerner som en av den nya amerikanska prosans mest spännande röster, kan du läsa eller lyssna på hans uppläsning av novellen ”The Polish Rider” – länken leder till bägge formaten på New Yorkers hemsida. Novellen skulle kunna vara hämtad ur 10:04, med dess intensiva skildring av New Yorkoch alla estetiska resonemang som är invävda i den påminner en hel del om berättandet i På väg från Atocha. Som för övrigt Lerner citerar i sin underhållande essäbok Varför alla hatar poesi, som tar avstamp i den urgamla avogheten mot poesin.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Litterära termer 45: Didion-esque

”[Joan Didion] has remained cool, and it is perhaps this enduring quality that has transformed ‘Didion’ into a word beyond just a proper noun. With the coy assistance of suffixes, her surname has become an adjective, with ‘Didion-like’ and ‘Didion-esque’ signifying all things Didion: a detached but insightful, prescient but vulnerable female writer, acidly exposing American faults to American readers.”

Citerat ur ”Slouching towards Didion: the book blurb bywords holding the industry back” av Rafia Zakaria i The Guardian. Zakaria gör iakttagelsen att det bara är vita kvinnors verk som blir betecknade som Didion-esque och menar att etiketten används ytligt och är hämmande för litteraturen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer

Fem fotografer skildrar Schweiz

cache_1000_813_2_0_79_16777215_C4LMsJ9WYAUdTaN

Unfamiliar Familiarities – Outside Views on Switzerland
Med foton av Alinka Echeverría, Shane Lavalette, Eva Leitolf,

Simon Roberts & Zhang Xiao
Red. Peter Pfrunder, Lars Willumeit, Tatyana Franck, i samarbete

med Fotostiftung Schweiz och Musée de l’Elysée
Fotostiftung Schweiz • Musée de l’Elysée • Lars Müller Publisher

Schweiz är ett sällsynt framgångsrikt turistland med ett urstarkt varumärke, och vars turistbyrå (Schweiz Tourismus) har anlitat fotografer, som Albert Steiner (1877-1965) och Herbert Matter (1907-1984), för att fånga Schweiz vackra och dramatiska landskap och särskilda kultur. Det här har skapat en bild av Schweiz inifrån, som sedan har reproducerats av besökare utifrån. Bilden, eller snarare bilderna, har blivit en del av den nationella identiteten.

Med anledning av att Schweiz Tourismus firar sitt 100-årsjubileum i år har man stöttat ett fotoprojekt som närmar sig Schweiz utifrån. Med målet att utforska bilden av Schweiz på nytt och försöka undvika klichébilderna, bad Schweiz Tourismus Fotostiftung Schweiz i Winterthur att genomföra ett kulturprojekt, som man realiserade i samarbete med Musée de l’ElyséeMusée de l’Elysée i Lusanne.

Fem framstående utländska fotografer – Alinka Echeverría (MX/US), Shane Lavalette (US), Eva Leitolf (TY), Simon Roberts (UK) och Zhang Xiao (KIN) – bjöds in till Schweiz för en längre vistelse. De fick fria händer att skapa sin egen skildring av Schweiz. Resultatet är en spännande uställning och en makalös box, Unfamiliar Familiarities – Outside Views on Switzerland, med fem häften med fotografernas bidrag och ett häfte som introducerar projektet. Fotograferna har valt att skildra Schweiz utifrån helt skilda utgångspunkter, perspektiv och teman, men samtidigt funkar deras fotoserier mycket väl tillsammans.

Unfamiliar_Familiarities_alinka_echeverria

Foton ur serien Snow in Summer © Alinka Echeverría

Alinka Echeverría har fotat schweiziska ungdomar som hon har stött på. Det är sommar så de har shorts, linnen och badkläder snarare än skid- eller vinterkläder. Ungdomarna förefaller ha fotograferats där Echeverría stött ihop med dem eller på platser dit de bjudit henne, en badplats, ett kafé eller en campingplats. De har neutrala eller nästan lite nollställda ansiktsuttryck, och jag tycker att Echeverría väldigt väl fångar ungdomstidens osäkerhet eller sökande efter en identitet, samtidigt som den nationella identiteten håller på att förändras – även Schweiz, som har räknats som ett Sonderfall och som en ö i Europa, blir naturligtvis mer och mer globaliserat.

Flera av ungdomarna ser ut att ha utländskt påbrå, exempelvis en fullt påklädd ung kvinna med huvudsjal som står längst ut på en trampolin, som sträcker sig ut över en sjö. Sjön sträcker sig i sin tur långt bort till den motsatta stranden där mäktiga berg reser sig upp mot en molnig himmel.

Unfamiliar_Familiarities_Shane_Lavalette_3-page-001

Ur serien Still (Noon) © Shane Lavalette

”Although I wanted to be a good photographer, I am still at odds with myself today. What is the most valuable think about my work? I have discovered that the simplest, most trivial things can suddenly assume a great value…”
— Theo Frey (1908 – 1997)

Shane Lavalette har låtit sig inspireras av den schweiziska fotografen Theo Frey. Han har åkt till de tolv byar som Frey besökte och fotade i, och vars resultat visades på den schweiziska nationalutställningen 1939. Men om Frey riktade mycket av sitt fokus mot byarnas folk- och arbetsliv, så är Lavette snarare ute efter att fånga stämningar och slumpmässiga möten. Kontaktkartor ur Freys arkiv visas vid sidan av Lavalettes fotografier.

Unfamiliar_Familiarities_Zhang_Xiao_The_River_2-page-001

Ur serien The River © Zhang Xiao

 

Zhang Xiaos fotoserie The River är speciell på flera vis, det är den första han fotat utanför Kina:

”Having never been to Switzerland before, everything I encountered  during this project felt new and strange. My only impression of the country came from the internet: an almost perfect image with beautiful natural scenery, and excellent social welfare systems. As a foreigner, I could only observe this country through the eyes of a tourist.”

Det må vara sant, men hans foton, av allt ifrån Lamadjur till fotbollsplaner, reproducerar verkligen inte någon stereotyp bild av Schweiz. Xioa bestämde att han enbart skulle färdas med tåg, cykel och till fots och det verkar som om det bidrog till att ge hans foton en nästan sagoaktig karaktär. I den introducerande texten beskrivs hans foton som ”visual questionmarks that both bemuse and amuse, of seemingly unremarkable yet intriguing scenes that give the viewer pause for thought.”

Om Xiao närmar sig Schweiz som en förundrad främling, så är snarare tyskan Eva Leitolfs approach den kritiska grannen. Samtliga fem fotoserier lägger stor tonvikt vid platsen, men allra viktigast är den kanske för Leitolf. Hon har fotat platser från andra sidan av en landsgräns, från Schweiz eller något av grannländerna, men hon avslöjar inte omedelbart om motivet, låt säga en by eller bergsväg, ligger i Schweiz eller ett grannland. Det är förvirrande och det är också meningen. Leitolf vill utmana föreställningen att landsgränser är statiska eller ens relevanta ur ett kulturellt perspektiv. Fotoserien och texten är bitvis kritisk mot Schweiz immigrationspolitik.

Unfamiliar_Familiarities_Simon_Roberts_1-page-001

Ur serien Sight Sacralization – (Re)framing Switzerland © Simon Roberts

En av mina favoritserier är Simon Roberts Sight Sacralization, som är både underhållande och tankeväckande. Han har fotat människor vid olika utsiktsplatser runt om i Schweiz, de mest välbesökta. Han fotar med storbildskamera och från hög höjd relativt personerna som han fotograferar, vilket gör att bilderna påminner lite om historiskt måleri.

I den korta introduktionen till serien skriver han om 1800-talets turism. Förmögna britter som gjorde sina grand tours förväntade sig att få uppleva det storslagna och det sublima när de besökte Schweiz: ”The landscape’s untamed romanticism was a crucial component of Switzerland’s national identity and cultural prestige.”

Men, fortsätter han, och förklarar titeln på sin serie: ”Today, the Swiss landscape often resembles a theater set, where tourists are transported to officially designated areas of natural beauty to gaze upon epic views from the safety of stage-managed viewpoints, a process referred to as ‘sight sacralization.’ A place is named, then framed and elevated, before being enshrined, mechanically and finally socially reproduced across a variety of media.”

Kritik av turismen är säkert lika gammal som turismen, och även om jag har svårt att bli direkt upprörd, så är Roberts foton av människor som fotar utsikter, varandra och inte minst, sig själva, anmärkningsvärda. Han har naturligtvis valt sina tillfällen, ju fler selfisar desto bättre, men det ser onekligen märkligt ut att alla ser ut att fota hela tiden. Allt fokus ser ut att ligga på att dokumentera att man varit på en fantastisk plats, samtidigt som nästan ingen tid ser ut att ägnas åt att uppleva platsen.

Jag tycker att det var modigt av Schweiz Tourismus att sjösätta det här projektet, utan att på förhand ha haft en aning om vilket resultatet skulle bli. Jag tycker att resultatet, utställningen och den vackra boxen, Unfamiliar Familiarities – Outside Views on Switzerland, formgiven av Pilar Rojo, motsvarar vad som utlovas i den introducerande texten:

”The project aims to look at the familiar through unfamiliar eyes and from various fresh perspectives. By placing different outsiders’ perspectives alongside one another, it challanges and qualifies our own insider’s view.”

Jag är visserligen ingen insider, men jag tycker definitivt att de fem fotograferna, var och en för sig och tillsammans, med en uppsättning teman och perspektiv, med okonventionella och associationsrika fotoessäer snarare än reportage och dokumentation, erbjuder en bild av Schweiz som verkligen lyckas utmana klichébilden. Det kanske till och med är sant, som det står i den introducerande texten, att outsiderns perspektiv är nödvändigt för att få syn på viktiga aspekter av ett lands karaktär och egenheter.

När jag tittar i häftena i den här boxen kan jag inte låta bli att undra vad nyanlända i Sverige skulle fotografera om de fick uppdraget att skildra sitt nya hemland. Det skulle kunna bli en spännande utforskning av det svenska från skilda och antagligen oväntade perspektiv. Man skulle kunna samla resultatet i en antologi.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner