Allt du skulle vilja veta om Penguin Crime-omslag

Bingham_PatonSt_Peng64

Josh McPhee är som en arkeolog när han gräver i bokhistorien på jakt efter visuellt spännande bokomslag. På sajten Justseeds – man kanske kan kalla det för ett grafiskt kollektiv – har han en stående kolumn med det självförklarande namnet Judging Books by Their Covers.

Många av kolumnerna är unika i sitt slag, exempelvis den som handlar om böcker i ämnet tamilsk kommunism, och omslagen är utsökt presenterade i både text och bild. Texterna är långa och oerhört initierade. McPhee har, om jag har förstått saken rätt, en enorm samling med gamla böcker. Den i skrivande stund senaste kolumnen heter Penguin Crime. Det här är några av omslagen:

Ames_CorpseDip_Peng62

Ellin_DreadfulSum_Peng64

Innes_WeightOf_Peng64

Innes_HareSitting_Peng64

Hammett_GlassKey_Peng66

Chandler_KillerInRain_Peng69

Ett varmt tack till Josh MacPhee för att vi fick använda ett litet urval bilder.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Bokomslag bilder och foto

George Orwell: 1984

9781328869333 (1)

George Orwell
1984
Houghton Mifflin

När det händer något som upplevs som en utmaning för det öppna samhället, som när det kom fram att National Security Agency spionerade på amerikanska medborgare, brukar försäljningen av klassiska dystopier öka kraftigt.

Och nu senast – när Kellyanne Conway använde uttrycket ”alternativa fakta” för att bemöta kritiken mot att Vita Huset kraftigt överdrivit publilksiffrorna när Donald Trump svors in som president, dröjde det inte länge förrän försäljningssiffrorna för klassiska dystopier som Brave New World av Aldous Huxley och Farenheit 451 av Ray D. Bradbury steg anmärkningsvärt mycket. Men en bok blev mer efterfrågad än de andra, Nineteen Eighty-Four/1984 (1949) av George Orwell, av många betraktad som den ultimata dystopin.

Jag läste romanen när jag var runt tjugo och det var med en viss bävan jag nu läste om den. Kan den verkligen vara så bra som jag minns den, och är det verkligen sant, som många hävdat sedan Trump tillträdde som president, att den idag är mer relevant än på mycket länge?

Romanem utspelar sig i London i Airstrip One, före detta Storbritannien, som nu ingår i en av världens tre supermakter, Oceania, två av dem bekrigar alltid den tredje supermakten och med jämna mellanrum byter en av supermakterna sida. En revolution har ägt rum och Oceania har tidigare attackerats med kärnvapen.

Du får föreställa dig ett oerhört dystert London. Ledaren, som har drag av Stalin, kallas kort och gott Big Brother och det samhälle han och Partiet har byggt upp är ett utstuderat övervakningssamhälle. Överallt finns ”telescreens” som väcker associationer till våra obligatoriska bildskärmar.

En stor skillnad mellan oss och medborgarna i Oceania är att vi frivilligt delar med oss av all upptänklig personlig information till företag, snarare än blir övervakade av en totalitär stat. Men vet vi egentligen om vad exempelvis NSA samlar in för metadata om amerikanska medborgare och vad man kan utläsa ur den? Skillnaden är naturligtvis enorm, NSA samlar in metadata i ett syfte. Partiet i 1984 samlar information om medborgarna för att maximera sin makt/kontroll. Makten verkar ha ett egenvärde.

1984-before

Det mest kongeniala omslaget till romanen har David Pearson gjort. Tittar man noga kan man se titel och författarnamn i de svarta rektanglarna.

 
Huvudpersonen heter Winston Smith och arbetar ironiskt nog på the Ministry of Truth, MinitruNewspeak – språket ska förnyas så att det i princip blir omöjligt att kritisera systemet – med att skriva om gamla artiklar så att deras verklighetsbeskrivning stämmer överens med Partiets nuvarande agenda. Men Smith känner allt starkare avsky gentemot systemet och börjar ventilera det missnöjet genom att skriva dagbok – vilket i sig är ett thoughtcrime som det är ”Tankepolisens” uppgift att stävja. Ett annat uttryck för Smiths upproriskhet är att han inleder en sexuell relation, inte för att skaffa barn, med Julia, som arbetar på Minitrus Fiction Department, som bland annat producerar pornografiska tidskrifter. De är alltså både producerade av och ”förbjudna” av staten

1984 är alltså sällsynt dyster, även för att vara en dystopi, och när den kom ut 1949 var det många som tyckte att dess satir var för hårt skruvad, överdriven, och eftersom dess satiriska udd är så tydligt är riktad mot Sovjet och annan statssocialism var den kontroversiell särskilt inom delar av vänstern. Sovjet hade ju trots allt varit en allierad under andra världskriget

Orwell är oerhört skicklig på att bygga upp den klaustrofobiska värld som Smith lever i. Lite förenklat kan man säga att romanen är indelad i tre delar. Den första och längsta utgörs av skildringen av Smiths vardag, arbete, hans uppvaknande, hans blygsamma revolt mot systemet samt hans relation med Julia. De hyr en lägenhet där de lever i harmoni, men det är mest en tidsfråga innan deras tankebrott kommer att avslöjas.

Den andra delen är mer essäistisk och beskriver Oceania, Airstrip One och London. Mer i detalj beskrivs personkulten kring Big Brother, samhällets uppdelning i ett inre parti (2% av befolkningen) och ett yttre parti, som Smith tillhör och som samlar 15% av befolkningen. Resten av befolkningen kallas proles, ungefär proletärer, och de är i sin tur uppdelade i tre grupper. Man får veta mer om samhället, ideologin och historien.

Den tredje och sista delen handlar om hur Smith blir lurad av O’Brien som tillhör det inre partiet och själv arresterar Smith. Smith blir förd till the Ministry of Love där han blir hjärntvättad, omprogrammerad och nedbruten av O’Brien, som med halsbrytande logik visar hur ideologin fungerar i detalj. 2+2=5, om det ligger i partiets intresse.

Jag är förvånad över hur väl 1984 funkar som dystopi än idag. Det finns ingenting som tyder på att USA under Trump riskerar att bli ett nytt Oceania, men vissa drag i presidentskapet är tveklöst orwellska. Det eviga tjatet om storytelling har också något manipulativt orwellskt över sig. Postmodernismen, vars huvuddrag har blivit en slags överideologi, har orwellska drag. Sanningen är relativ, alltså gäller den starkares rätt. Turerna kring Facebook och Cambridge Analytica har orwellska drag.

Avslutningsvis ett lite längre berömt citat ur boken om det centrala begreppet doublethink:

”The keyword here is blackwhite. Like so many Newspeak words, this word has two mutually contradictory meanings. Applied to an opponent, it means the habit of impudently claiming that black is white, in contradiction of the plain facts. Applied to a Party member, it means a loyal willingness to say that black is white when Party discipline demands this. But it means also the ability to believe that black is white, and more, to know that black is white, and to forget that one has ever believed the contrary. This demands a continuous alteration of the past, made possible by the system of thought which really embraces all the rest, and which is known in Newspeak as doublethink. Doublethink is basically the power of holding two contradictory beliefs in one’s mind simultaneously, and accepting both of them.”

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Makalösa broderade bokomslag

26066570457_f5f9d3f2fd_b

 

Christopherson’s Historia Ecclesiastica, owned by Queen Elizabeth, featured as frontispiece to Cyril Davenport’s English Embroidered Book-bindings (1899) — Source.

 
Public Domain Review är en av mina favoritsajter, den är som ett kuriosakabinett där man alltid kan hitta något oväntat och vackert. De håller koll på sådant som upphör att vara skyddat av upphovsrätten, exempelvis när ett museum eller någon annan institution gör stora samlingar av bildmaterial fritt tillgängliga.

PDR kurerar materialet med sällsynt fingertoppskänsla och så publicerar man exempelvis en handfull bilder tillsammans med en essä skriven av en specialist. Om du är förtjust i bokomslag och/eller av broderier, så får du inte missa den här essän: ”Pens and Needles: Reviving Book-Embroidery in Victorian England”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Notiser

Unik antologi om den ryska kosmismen

9780262037433

Russian Cosmism
Red. Boris Groys
e-flux • The MIT Press

Den ryska kosmismen är en märklig tankeströmning med rötter i 1800-talets religiösa värld, men med tanke på vår tids drömmar om evigt liv, transhumanism och kolonisering av rymden, så har kosmismen fått förnyad aktualitet. Och nu föreligger en smått unik antologi, Russian Cosmism, med texter av framträdande kosmister. Tankeströmningens urfader var Nikolaj Fedorov (1829 – 1903) vars religöst färgade kosmism efterträddes av den så kallade biokosmismen.

En framträdande tanke i kosmismen är att döden är onaturlig, ett misstag skulle man kunna säga, och något som människan, med hjälp av teknik och vetenskap, bör avskaffa. Kosmismen var en futurism och en socialism, men långt radikalare. Målet var inte bara att rädda alla levande människor undan döden, man ville dessutom återuppliva alla människor som någonsin levat. Först då skulle man kunna överkomma alla de problem som socialismen stod inför, först då skulle fullkomlig rättvisa kunna uppnås. Det finns idag en rad förmögna människor som strävar efter ett extremt långt eller evigt liv, exempelvis Peter Thiel, men kosmismen var ett utpräglat kollektivt projekt.

e-flux temanummer om kosmismen

 
Att återuppliva alla människor skulle emellertid skapa ett avgörande problem – jorden skullu bli överbefolkad, tänkte man sig. Därför förespråkade kosmisterna rymdfärder och en massiv kolonisering av rymden. Därmed var kosmismen betydligt mer positiv än exempelvis Elon Musk idag, som vill rädda en spillra av mänskligheten undan de katastrofer som han tror kommer hemsöka jorden. En annan skillnad mellan kosmisterna och dagens förespråkare av en kolonisering av rymden är tidsperspektiven. Kosmisterna trodde att deras projekt skulle kunna fullbordas först i en mycket avlägsen framtid.

Kosmismen hade ett visst inflytande på det sovjetiska rymdprogrammet och påverkade, precis som futuristerna, allt från poesi och teater till film och bildkonst. Under 30-talet krossade Stalin kosmismen, som ju på sätt och vis var en rival till kommunismen. Kosmismen är naturligtvis far out, jag läser texterna i Russian Cosmism som en blandning av filosofi, poesi och sience fiction. De är lika märkliga som fascinerande.

Både Tolstoj och Dostojevskij läste Fedorov. Dostojevskij hävdade att det var bland det mest logiska han läst. Och det kanske delvis är det som gör de här texterna så speciella – att de både är stringenta och vilt visionära.

Klicka här om du vill lyssna på en introduktion till kosmismen, en intervju med Anton Vidokle, redaktör på tidskriften e-flux.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Maggie Nelson: Blått

nelson_blatt_omslag_inb_0

Maggie Nelson
Blått
Övers. Viola Bao
Omslag: Lars Sundh
Modernista

Maggie Nelson fick sitt definitiva genombrott med den självbiografiska essäboken Argonauterna [The Argonauts, 2015]. Den var något av årets bok när den kom ut i USA. Nu har Modernista även blickat bakåt och ger ut Nelsons lika egensinniga genombrottsbok Blått [Bluets, 2009], i briljant översättning av Viola Bao.

Det är svårt att ringa in vad Blått är för ett kreatur, men man kan beskriva den som en delvis självbiografisk lyrisk essäbok, och den har lånat sin form från Wittgensteins Anmärkningar om färger, som filosofen skrev när han var döende i magcancer. Hans anteckningar kretsar kring ämnena färg och smärta. Nelson har delat upp sina anteckningar i 240 paragrafer, från meningskorta till dem som fyller en hel sida. Det här är den första paragrafen:

”1. Anta att jag skulle börja med att säga att jag förälskat sig en färg. Anta att jag skulle berätta det som vore det en bekännelse; anta att jag trasade sönder min servett medan vi pratade. Det började långsamt. En uppskattning, en känsla av samhörighet. Så – en dag – blev det mer på allvar. Sedan (medan jag tittar ned i en tekopp, dess botten fläckad av tunn, brun smuts ringlad i form av en sjöhäst) blev det på något sätt mer personligt.”

Inledningen är typisk, med sitt personliga, nästan intima tilltal, och en omsorg om precisionen trots att ämnet, kärleken till färgen blått, framstår som notoriskt svårt att ringa in. Som i alla Nelsons böcker är det tätt mellan citaten. Hon återvänder till äldre tiders färglära, med Goethe i spetsen, och utforskar religionernas syn på blått.

Nelson skrev boken som en reaktion på två saker, att hon miste sin kärlek samt att en av hennes vänner råkade ut för en mycket allvarlig och handikappande olycka. Blått och smärta. Mot de och andra ämnen ställer hon det hon kallar för ”knullandet”, en bortomspråklig erfarenhet om vilket det är meningslöst att tala.

Jag tycker att Blått är hypnotisk, men svårläst. Man läser och man läser om. Blått är naturligtvis en slags sorgebok, men också mycket mer – en poetisk-filosofisk undersökning av lidandet och lidelsen, kärlekens och begärens begränsningar, allt reflekterat genom alla tänkbara nyanser av blått. Fragment av blått.

Paragraferna är inte ordnade kronologiskt, jag tror att de snarast är ordnade efter musikaliska principer. Det är smått fantastiskt att översättaren, kritikern Viola Bao, så väl lyckats överföra rytmerna från engelskan till svenskan. Blått är en stor liten bok man kan bära med sig genom livet och återkomma till – vacker, melankolisk och smärtsam.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Gripande gotisk roman om tro, vetenskap och vänskap

9789100171872

Sarah Perry
Ormen i Essex
Övers. Eva Johansson
Albert Bonniers Förlag

”Om någon vill få mig att förklara varför jag älskade honom, kan jag inte svara annat än: för att det var han, för att det var jag.”
— Michel de Montaigne, Om vänskap

  
London 1893. Den välbeställda kvinnan Cora Seaborne har just blivit änka. Maken har dött i cancer, men det vore en överdrift att säga att Cora sörjer honom djupt. Han misshandlade henne. Istället för att snöra åt korsettten och klä sig i svart företar Cora en resa till Essex, en blandning av semester och expedition. Längs Essex kust letar hon efter fossiler och mineraler. Darwins idéer har fått genomslag och rent allmänt står vetenskapen högt i kurs.

2016 var Sarah Perrys viktorianska och vagt gotiska Ormen i Essex den historiska roman alla talade om i England, och den sålde som smör. Om jag har förstått saken rätt handlade Perrys doktorsexamen om gotiken i Iris Murdochs författarskap och Perry kan verkligen gotiken, men hon överanvänder inte dess vanliga rekvisita. Ormen i Essex är en idéroman om tro, vetenskap, vänskap och, inte i första hand den romantiska, kärleken.

Med på resan till Colchester i Essex följer även Coras väninna/sällskapsdam Martha, som är socialist, samt Coras son Francis, som idag antagligen skulle kvalificera sig för diagnosen aspergers syndrom. I Colchester får de snart höra rykten om att en sjöorm, det påstås att den ser ut som en drake, har tagit klivet från en legend från 1600-talet in i verkligheten. Sjöormen gör sig ständigt påmind, framför allt genom sin envisa frånvaro. Rykten fortplantar sig i rasande takt. Någon dör. En annan person blir vansinnig.

Cora, med sitt vetenskapliga synsätt, finner en kanske oväntad vän och intellektuell jämlike i en företrädare för tron, traktens präst William Ransome. Tillsammans söker de svaret på gåtan om sjöormen, samtidigt som de dras till varandra alltmer. I den här romanen står inte tro och vetenskap i direkt motsättning till varandra. Det finns många slags vänskap och kärlek, och dessutom vill Perry uppdatera bilden av den viktorianska eran som pryd, besatt av sociala koder och dominerad av dogmatisk religiositet.

Perrys viktorianska England har tagit en rejält kliv in i moderniteten. I det inledande partiet, som utspelar sig i London, lägger Perry lite extra krut på att skildra tunnelbanan, för att framhäva detta. Det är en recensentkliché när man skriver om historiska romaner om 1800-talet, men Ormen i Essex är i flera avseenden dickensk, inte minst för att sociala fenomen och orättvisor med jämna mellanrum skildras och kommenteras.

Perrys bildspråk är inte lika rikt som Dickens och inte lika inriktat på fysionomier men det finns likheter. Jag tänker på ett grått klänningstyg som sägs skimra ”likt halsen på en duva” och rockar som ”flaxar som råkor i bänkraderna” när man bryter upp från en begravningsceremoni. Ormen i Essex är en förförisk roman med skyhög trivselfaktor – det skulle förvåna mig om den inte sålde riktigt bra också i Sverige – men jag har lite svårt för sjöormen, jag försöker, men kan inte riktigt ta rädslan för den på allvar.

För mig är det framför allt språket och känslan för platsen som gör läsningen av den här romanen till något utöver det vanliga. Översättningen av Eva Johansson är verkligt gedigen och omslaget är riktigt schyst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

De bästa poddarna om president Trump

CanHeDoThat_SocialImage (1)

Image courtesy of Washington Post

   
Känner du ett allt större sug efter analyser av amerikansk politik i allmänhet och av Trump i synnerhet? Då bör du lyssna på Sveriges Radios USApodden. Ett avsnitt varje vecka som sammanfattar det viktigaste och mest förbryllande. Om du vill fördjupa dig och nörda ned dig ännu mer finns de flera fantastiska amerikanska poddar. Det här är några av dem.

Can he do that?

Det här är Washington Posts suveräna podcast och programledaren heter Allison Michaels. Hon bjuder in och samtalar sakligt och nyfiket med någon av tidningens journalister eller någon annan specialist. Trump har ju som bekant tänjt en smula på presidentämbetets traditionella, etiska och juridiska gränser. Det är det som är poddens tema – kan han verkligen göra så? Avsnitten är cirka 30 minuter långa.

Favoritavsnitt: ”Trump’s lawyer says a president can’t obstruct justice. Can he?”

Embedded

Det här är NPR:s mycket ambitiösa podcast. Programledaren heter Kelly McEvers och hon tar också tag i ett ämne i taget och gräver djupt tillsammans med inbjudna specialister. Avsnitten är ofta en timme långa och man har lagt mycket krut på produktionen. Vissa avsnitt är som välgjorda dokumentärer.

Favoritavsnitt: ”Bannon” Enligt det här avsnittet hade Trumps före detta chefsideolog, Steve Bannon, som tidigare jobbade med film, drömmar om att bli ”the Leni Riefenstahl of George W. Bush.”

Trump, Inc.

Det här är i likhet med Embedded en public service-produktion, ett samarbete mellan WNYC och Pro Publica. Fokuset är ännu smalare, Trumps affärer, som är och har varit komplicerade. Inte helt förvånande leder många av spåren i denna podd till Ryssland. Precis som i de andra poddarna medverkar olika experter och, i åtminstone ett fall, före detta Trump-medarbetare. Välproducerat, men avsnitten är lite väl korta – 20-30 minuter.

Favoritavsnitt: ”Money Laundering and the Trump Taj Mahal”

Trumpcast

Det här är den mest vanvördiga och mest humoristiska poddden. Den kommer ut varje vecka, är 20-25 minuter lång och de 4-5 programledarna låtsas inte att de tycker att Trump är en skön snubbe stinn av chutzpah. Många avsnitt inleds med en underbar Trump-imitatör och Jacob Weisberg, väldigt charmig och rolig, betraktar jag som något av poddens stjärna.

Favoritavsnitt: ”All the President’s Lies”

Skriv gärna och tipsa om andra poddar!

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Podcasts / radio