Veckans dikt 137: ”Man at His Bath” av Natalie Shapero

Six years ago, the big museum sold eight famous paintings
to purchase, for unspecified millions,
Gustave Caillebotte’s Man at His Bath.
Now it’s hip to have a print of it,
and whenever I see one hung for decoration,
I’m almost certain that this is what Caillebotte
had in mind when he broke out the oils
in 1884: some twenty-first-century bitch in Boston
catching a glimpse of a framed reproduction,
recollecting a study about how washing oneself may induce
a sense of culpability. What I remember

is he insisted I clean before leaving. That, and he was
trying to be dreamlike. He took my jaw in his hand
and the clamp in his voice made me almost
certain he knew something I did not. Now I eat right,
train hard, get my shots. This life—I’m angling
to remain in this life as long as I can, being almost
certain, as I am, what’s after—

© Natalie Shapero 2021

9781556595882_FC_700px-wide-resize-400x600 (1)

Many thanks to Natalie Shapero for letting us run this poem as Veckans dikt (Poem of the Week). It’s from Shapero’s third and most recent collection, Popular Longing, described by the publisher Copper Canyon Press thus: ”The poems of Natalie Shapero’s third collection, Popular Longing, highlight the ever-increasing absurdity of our contemporary life. With her sharp, sardonic wit, Shapero deftly captures human meekness in all its forms: our senseless wars, our inflated egos, our constant deference to presumed higher powers […]”

Read the rave review of the book in London Review of Books. Read an interview in ZYZZYVA. And don’t miss Shapero’s Popular Longing-playlistAnd, finally, you find her homepage here.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Interview: Harri Pälviranta on ”Wall Tourist”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Harri Pälviranta
Wall Tourist
Texts: Pälviranta,
Anna-Kaisa Rastenberger,
Alexandra Athanasiadou
Kult Books

The years 2015 and 2016 were years of increased flows of migrants from countries such as Afghanistan, Irak and Syria to the EU. The development was contradictory – on the one hand ”Angela Merkel” opened Germanys borders to something like one million syrians fleeing the war, on the other hand efforts intensified to complete ‘Festung Europa’. And later, Donald Trump, pledged to build a ”beautiful” wall along the southern border of USA. The phenonomen was global though. Walls and fences along borders became at least a little bit less taboo, more visible and normalized.
Between 2016 and 2021 the Finnish art photographer Harri Pälviranta travelled to five continents and 12 different countries to photograph walls and fences from USA and Israel to Slovenia and Spain. The project and book, Wall Tourist (Kult Books) is spectacular, eerie and unheimlich. There are no migrants in the images, but Pälviranta has stood in front of the camera taking photos of himself in front of walls and fences.
I had the privilige to ask Pälviranta a few questions about his work. Visit Kult Books home page, a small but inventive publisher of beautiful photo books. And visit Pälvirantas home page.

– You have done work before on different aspects of violence, for exempel on gun violence in Finland and abroad and the representation of violence in the media. How does Wall Tourist connect to, or disconnect from, your previous work?

 – Well, it is true that several of my previous projects have touched different aspects of violence, be it interpersonal or systemic, institutional, or subjective. This body of work surely has its reasoning in systemic and institutional violence, yet the work approaches border walls and fences also from several other angles. For instance, I connect to the tradition of landscape photography, self-portraiture and, of course, to heroic masculine traveling endeavours. I believe I approach this from a slightly humorous and critical angle. Perhaps it is this little inbuilt irony that separates this work from the previous ones.

– When you move from behind the camera to stand in front of it and the walls and fences, it’s a performance of sorts. How did you get the idea to this move, what is it’s significance? Is it somehow akin to Bertold Brecht’s Verfremdungseffekt?

– Apart from my heavy and serious violence works, for a very long time I have also done self-portrait series. They are more inward looking and ‘subjective’, sometimes even joyful. I keep on doing these partly because they are much about shame, and play, at least the way I see them. I am very much aware of the criticism towards documentary practices, particularly to the critique posed towards the ‘traveling man’ syndrome, and this performative aspect is one response to that.

I believe touching shame publicly corrodes heroic masculine authorship, with this I mean by positioning myself in uncomfortable roles, I dismantle the idea of masculine bravado that is very much still here. I acknowledge being privileged, being white middle-class man from a wealthy North, and with this move I wanted to visualise this position, to incorporate it in the series. To make the author visible. Following these thoughts, I scripted this character, my alter ego, to perform as the protagonist.

While making this work, I haven’t particularly thought of Brecht’s Verfremdungseffect, but surely the way I have worked connect to this. The fact that this same man appears in the photos repeatedly, distorts the view, and makes the theatre apparent. The theatre metaphor is interesting and valid also because Dark Tourism practice is sometimes seen being some sort of environmental theatre, that there are people traveling to these distant locations because of their individual aspirations but simultaneously there are groups following each other, buses arriving one after another, all following predesigned choreographies. As a social practice, it doesn’t differ much from institutional theatre art.

– The book contains three texts that contribute quite a bit to the reader experience. You adhere to the concept and phenomenon dark tourism, which tend to evoke a whole array of strong and contradictory emotions. Could you please say something about your work and dark tourism?

 – Dark Tourism is a broad field of investigation connected to the different commodified traveling opportunities that provide a possibility to travel to destinations of conflicts, atrocities, death, and disasters globally. There is an unbelievably big number of people whose travels are, at least partly, motivated by this type of interest.

 – I surely have an interest towards uncomfortable, flipsides, and dark, and I feel comfortably uncomfortable while doing these travels. I am not celebratedly warm-hearted and empathic, and I am not that good in distant empathy, so for me to ‘feel and understand’ something hideous and horrid, I must expose myself to it. I somehow ‘understand’ with and through bodily experiences. We can all read about everything possible but personally I am not able to integrally understand something well without being somehow present in that issue or event.

– This is a very difficult topic to talk about because one is very easily stigmatised being a thrill-seeker, or something. It is not about that. It is about touching something with your body and senses, and through this presence there arises a possibility to ‘understand’. When it comes to border walls and fences, even though I see them being manifestations of separation and cruelty, I surely do understand their existence. When one meets people at the borders and talk to them, their reasonings are often very concise and acceptable, even though I would think the opposite.

– You asked about the three texts in the book. Personally, I do not like to read texts that somehow art historically celebrate the series, and I do not want anybody to tell me how good this body of work is. That is up to the viewer-reader to decide. So, I wanted to include something that I call extensions, texts that are well grounded approaches to my work, without being the celebrations of it. Separate thought exercises that offer alternative angles. I think the texts are great, because they also pose criticism towards my work. This is important because the body of work is not totally resolved.

– What do you feel now when you look through your images? What are some of your most vivid memories?

– I am proud of the book; I think as an object it reflects well my intentions but also my experiences. The gray outlook follows the grayness of the whole thing: that the walls and fences are somehow meaningless but simultaneously they make enormous affects on some individuals.

I would say my most vivid memories are connected to this ambivalence. I am witnessing something extremely uncomfortable but at the same time everything around me is so beautiful! There are so many weird singular incidents that I came across but here is one fundamental. The first photograph for the series was done in the border between Hungary and Serbia. Just when I had set up my 4 x 5″ field camera and made the first photo, the border patrol arrived, a minute later came the military, and following them, the police. Up in the sky, was a drone observing us. A discussion and several background checks followed, taking about an hour, after which I got a permission to continue. This was in 2016. After that Hungary has built a double fence to their border with Serbia. Also, the legislation has changed so that now I would not be able to do the photography any longer. This is very descriptive to the project. Intensities tend to grow, without any real reasons behind. Many instances are putting a lot of effort on this, but the core issues are not dealt with. It is this weird human activity to do lot of tinkering, because of tinkering.

– What are some of your favorite contemporary photographers? Please say something brief about why you like them.

 – Oh dear! I am bad at naming my influences. I have this eclectic approach to contemporary art; I am not terribly medium oriented, yet I love lens-based works but not that much of classical photography. And simultaneously, my bookshelves are full of photo books!

I have cried when visiting a Marlene Dumas exhibition, the same happened when seeing Caravaggio paintings; most recently seeing the painting Judith Beheading Holofernes just rocked my groundings. Talking about lens-based artists, going through a very recent book by Miro Kuzmanović was a tremendously moving experience. It is about the Balkan Wars. Richard Billingham’s Ray’s a Laugh is my long-time favorite. And then there is a book titled 100 Suns, put together by Michael Light. It shows one hundred nuclear explosions. So beautiful and horrific.

– I think that is the core: I am sucked in when there is a huge ambivalence and conflict built inside the piece of art. I do not know what to think and how to handle my feelings!

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Veckans dikt 136: [Jag tvivlar på orden…] av Jonas Rasmussen

Jag tvivlar på orden och språket
Jag tvivlar på underspråket
Jag tvivlar på underströmmar
Jag tvivlar på lust och på kroppsspråk
Jag tvivlar på havets beryktade flytkraft
Jag tvivlar på tillit och på att bekänna
Jag tvivlar på verklighet och fantasi
Jag tvivlar på allt om fiktionen
Jag tvivlar på konstens förmågor
Jag tvivlar på litteraturens förmågor
Jag tvivlar på narrativ och på betydelse
Jag tvivlar på en stadig puls som bär
Jag tvivlar på att dessa ord är dessa ord

Jonas Rasmussen

© BOKFÖRLAGET FAETHON och Jonas Rasmussen 2021

Ett varmt tack till poeten och översättaren Jonas Rasmussen för att vi fick ha med den här dikten som Veckans dikt. Den är hämtad ur hans diktsamling Målet (BOKFÖRLAGET FAETHON) Diktsamlingen ingår i FAETHON:s serie med modern lyrik, POESIS, vars redaktör är Daniel Pedersen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Veckans dikt

Yu Miri: Tokyo Ueno Station


Yu Miri
Tokyo Ueno Station
Övers. Lars Vargö
Albert Bonniers förlag

”Under tiden jag satt där och sov ytligt med trötta snarkningar kunde jag emellanåt titta upp och se hur ginkoträdens löv skapade ett slags skuggornas nätmönster när de rörde sig.”
– Kazu

Kärnan i Yu Miris täta kortroman Tokyo Ueno Station handlar om två saker: förlust, smärta, förlust, smärta.

Jagberättaren och huvudpersonen Kazu på första sidan av boken:

”Jag brukade tänka att livet var som att vända blad i en bok, från första sidan, till nästa. Man vänder en sida i taget och till slut är man på sista sidan. Men livet är inte alls som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varadra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd. Även om det saknas ett slut, slutar det inte.”

I romanens nu lever Kazu, född 1933, som hemlös i parken utanför Tokyo Ueno Station. Där har han vistats i flera år. Han har tappat räkningen. Dessutom är han ”död”, ett spöke, vilket antagligen gör att han inte kan räkna med att någonsin dö och slippa leva mellan den här världen och eftervärlden. Den här korta men kraftfulla och okonventionella romanen bygger till stor del på Kazuos medvetandeström och tillbakablickar, hans minnen och iakttagelser, av stora och små förluster.

Kazu växte upp i en fattig familj i Fukushima. När långivare till familjen kom för att hämta delar av lånet, fanns det ofta inte några pengar att betala. Då gömde sig föräldrarna inne i huset och skickade fram barnen, Kazu och hans sju yngre syskon, att ljuga ihop något. Han börjar tidigt arbeta inom jordbruk och fiskeri. Han gifter sig och får en son, som emellertid dör i tjugoårsåldern.

Han reser från Fukushima för att söka arbete. Han börjar jobba på de byggen som hör samman med OS i Tokyo 1965. Han hör sedan kejsaren hålla invigningstalet i radio, och tycker att det är typiskt att de som byggt arenorna och anläggningarna inte får en friplåt till något evenemang. Boken är uttalat kritisk mot kejsardömet.

Boken är också uttalat kritisk mot hur de hemlösa behandlas, och mer allmänt mot stora klassklyftor. Parken är full av ginkoträd. De hemlösa plockar och rengör ”frukterna” och säljer dem. De har många knep för att få ihop lite kontanter. Ett annat är att leta mangatidningar i soptunnor och containers. De snyggas till och säljs till handlare.

Om det är något evenemang i närheten av parken kör myndigheterna helt enkelt bort de hemlösa, och kartongerna som de använder, som skydd mot väder och vind, kasseras. Ibland blir de hemlösa attackerade av ungdomsgäng. Det är våldsamt obehagligt.

Jag kan inte påminna mig om att jag läst en så samhällskritisk och kompromisslös japansk roman. Den är väldigt drabbande och har ett sagolikt flyt. Visst kan man tycka att Tokyo Ueno Station är negativ i överkant, men det vore tråkigt om alla japanska författare skrev smooth Murakami-prosa.

Lars Vargös översättning är utmärkt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Hur står det till med literary fiction?

The Drift har bjudit in 10 kritiker och författare – bland dem Alexandra Kleeman, Christian Lorentzen och Hannah Gold – att ställa diagnos på dagens literary fiction. Literary fiction är all skönlitterär prosa, minus all genrefiktion. Vilka trender är på uppgång och vilka är på nedgång? Sög pandemin musten ur autofiktionen?

Ett citat ur Kleemans text:

”With no official end or sentimental sendoff, it seems as though autofiction’s time as a reigning form, a privileged container for the contemporary moment, has begun to dwindle. In retrospect, it’s clear that we loved autofiction in part because it upheld deep-rooted myths about how special we were, even as we moved within the mundane career-building, self-constructing rhythms of our lives.”

Läs fler texter

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 135: ”om att nudda blomögonen i början av mars” av Friederike Mayröcker

lossade den våta manschetten runt buketten doppade
snödropparna omslutna av 2 murgröneblad i glaset de drack
vattnet de stod intill min säng på natten genom
gardinerna rörde månen vid deras panna deras öga, uppfann I kärlek
till dem, i min oskuld


Friederike Mayröcker

Ett varmt tack till ellerströms förlag för att vi fick ha med denna dikt av den österrikiska poeten Friederike Mayröcker (1924-2021). Den är hämtad ur hennes diktsamling Om omfamningar. Översättningen av Ulla Ekblad-Forsgren är suverän.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Michel Ekman om ”Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky”

Markus Huss
Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky
Strängnäs biblioteks skriftserie 10, 2022

Kurt Tucholsky (1890–1935) var en mångtydig figur. Som mycket flitig författare och journalist ger han oss idag en möjlighet att komma nära den turbulenta och katastrofdräktiga men också kreativa atmosfären i Weimarrepublikens Tyskland. Tucholsky var jude och socialist, en hård kritiker av militarismen och underdånigheten som präglade det tyska samhället, ett arv från kejsardömets dagar. Det gjorde honom avskydd i vida kretsar. Samtidigt var han älskad för sin språkkonst, sina exakta iakttagelser ur det dagliga livet, sina roliga kabarévisor och känsliga dikter. Huvudparten av sina texter publicerade Tucholsky i veckotidningen Die Weltbühne (tidigare Die Schaubühne) under fyra olika pseudonymer – något hans väldiga produktivitet tvingade honom till. 

Tucholsky besökte Sverige första gången 1928. Han tillbringade halva året 1929 i Mariefred och flyttade sedan till Hindås i närheten av Borås där han bodde fram till sin död. Efter det nazistiska maktövertagandet fråntogs han sitt tyska medborgarskap, hans verk brändes och han kunde inte längre publicera sig. Alkoholiserad och sömnmedelsberoende dog han 1935, om det var självmord eller en olyckshändelse är oklart. Han är begraven i Mariefred. 

Germanisten Markus Huss Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky är en fin påminnelse om hans idag åtminstone hos oss rätt bortglömda verk. Huss hinner med mycket i sin hundrasidiga, ledigt skrivna bok. Han tecknar en bakgrundsbild av det Tyskland där Tucholsky verkade, beskriver hans liv och person med tonvikt på Sverigeåren och analyserar viktiga drag i texterna. De omsorgsfulla noterna ger möjlighet till vidareläsning. 

Tucholsky var en motsägelsefull person. Huss beskriver: ”… den högborgerliga livsstilen och smaken för lyx som stod i bjärt kontrast till hans socialistiska ideal, hur han kunde fördöma och kritisera ’judarna’ som kollektiv samtidigt som han var antisemitismens svurne fiende, hur hans ständiga jakt på bekräftelse från kvinnor samsades med en rädsla för intimitet och kärlek.” 

Utgående från detta gör Huss nedslag i Tucholskys liv och verk. Mycket intressant är att följa hans passionerade intresse för språket. Det gäller förstås mest tyskan men går med Huss hjälp att följa också på svenska. I hans idag kändaste verk, den lilla romanen Gripsholms slott – en sommarsaga (övers. Birgit Hård af Segerstad) som skildrar en semester i Gripsholm tillsammans med älskarinnan Lottchen reflekterar Tucholsky inte bara kring tyskan och plattyskan – som uppskattar och ser som en förlorad möjlighet för sitt språk –, han uppmärksammar också vänligt och utan all ironi svenskarnas ofta högst personliga sätt att tala tyska. Att effekten ändå blir rätt rolig är självklart. 

Lottchen har en verklig förebild och Tucholskys liv präglades överhuvudtaget av förhållanden med starka kvinnor som älskade honom, skötte det praktiska livet och, när han drabbats av yrkesförbud, försörjde honom. Att han aldrig kunde fästa sig vid någon av dem utan tvärtom tvångsmässigt bedrog dem bidrog förmodligen till hans undergång. 

En skandalsuccé fick Tucholsky 1929 med Deutschland, Deutschland über alles i samarbete med grafikern John Heartfield där han oförblommerat uttryckte sin avsky för samhällsutveckligen under de tio åren efter världskrigets slut. Den fördömdes av alla politiska riktningar för sin destruktivitet. Walter Benjamin menade att den bara bäddade för resignation, andra anklagade Tucholsky för att elda under antisemitismen. För Tucholsky själv var den ett besvikelsens bokslut: han fortsatte visserligen skriva men hade förlorat tron på att det kunde leda till politiska förändringar. 

Idag är det mest levande i Tucholskys verk de korta, samtidsbeskrivande och -kritiserande tidningstexterna. Deras språk, iakttagelseförmåga, humor och underliggande vrede lever fortfarande. På tyska har de återutgivits många gånger. Också på svenska finns ett urval av Jan Stolpe med titeln Tyskland, vårt Tyskland. Markus Huss bok är utmärkt introduktion till Kurt Tucholsky som skrev i en orolig tid det plötsligt blivit mycket lättare att leva sig in i. 

Michel Ekman, kritiker och författare

Lämna en kommentar

Under Recensioner

John Swedenmark om Gordon Parks ”The Atmosphere of Crime”

Gordon Parks
The Atmosphere of Crime, 1957
Redaktör Sarah Hermansson Meister
Med essäer av Nicole R. Fleetwood och Bryan Stevenson
Steidl & The Gordon Parks Foundation

Fotografier förändras när de sätts in i nya sammanhang, utifrån nya tiders kunskap, till exempel om rasifiering eller sexualitet. Det som raskt bläddrades förbi – eller tvärtom fick en så ikonisk status att vissa foton eller tavlor har blivit symboler för sig själva – kan visa sig rymma oanade djup. Till exempel om man får veta mer om fotografens intentioner, bakgrund och estetik. Eller om man går tillbaka till det forum där de först publicerades och beskriver vad de betydde där och då, och på så vis får syn på den ideologiska funktion som oftast var omedveten för samtiden. Eller helt enkelt genom att man som fri själ med nya verktyg stannar upp inför dem som konstverk och grottar ner sig i deras inre motsägelser.

En ruskigt vacker bild av en cellfånges händer – den ena håller en cigg, den andra klamrar sig desperat vid gallret; honom själv ser man inte – kan således antingen bara snabbt registreras (eller stå nånstans som dekorativ illustration) eller bli föremål för existentiell, historisk och konstvetenskaplig begrundan. Vad den uttrycker och hur den har använts. Och vad den kan få för nya innebörder i ett annat samhälle.

Dessa tankar aktualiseras för mig vid läsningen av en högintressant samlingsvolym med Gordon Parks kriminaljournalistiska bilder. Parks levde mellan 1912 och 2006 och var en legendarisk fotograf som på slutet också blev långfilmsregissör: actionrullen Shaft från 1971 är en milstolpe med en av de första afrikansk-amerikanska skådespelarna i den tuffa hjälterollen (Richard Roundtree) och med ett odödligt soundtrack av Isaac Hayes.


Untitled, Chicago, Illinois, 1957


Untitled, San Quentin, California, 1957

Parks växte upp under fattiga förhållanden i en stor familj och fick verkligen känna på rasförtrycket. Lynchningar av svarta förekom i grannskapet och han höll själv på att råka riktigt illa ut i tonåren när ett gäng vita pojkar var ute efter hans liv.

På 1940-talet etablerade sig Parks som en av de mest spännande amerikanska fotograferna i tidskrifter som byggde på samspel mellan kvalificerade reportage och konstnärliga fotografier som förstärkte och utmanade berättelserna. Han hade ett långvarigt nära samarbete med tidskriften Life och fick med tiden allt större inflytande och frihet också att skriva. När Martin Luther King mördades 1968 publicerade Parks en text som utgår ifrån att det är en vit läsekrets har riktar sig till:

En man, vit som ni, satte en kula i Kings nacke. Och på så vis har denne galning tagit bort den sista symbolen för fred mellan oss. Vi måste kämpa för att skilja mellan hans handling och ert samvete.

Det är ett väldigt skarpt tilltal, och man får känslan att han träder fram med allt han alltid har stått för: det engangemang som hela tiden funnits i hans prisbelönta bilder. Som ung köpte han en begagnad kamera och flyttade så småningom till Chicago där hans arbete som den afrikansk-amerikanska befolkningens främste porträttfotograf fick stor uppmärksamhet och till och med vann priser. Därefter fick han alltså tillfälle att exponera sitt sociala engagemang i tidskriftsreportage, inifrån gangstermiljöer, knarkarkvartar och fängelser, och med speciell inriktning på polisens arbete. Nicole R. Fleetwood kommenterar i en av bokens många välgenomtänkta essäer:

Parks undersökning av polisens arbete som statens förlängda arm arbetar på flera nivåer, med polismän som huvudgestalter i fotografierna och progressiva verbformer på -ing som det mest framträdande i beskrivningarna: grilling, raiding och fingerprinting är några av de kategorier han upprättar kring polisarbetet.


Untitled, New York, New York, 1957


Raiding Detectives, Chicago,
Illinois, 1957


Untitled, 1957

Men vad som särskilt kommer fram i den här bokens eftersinnande och uppdaterade genomgång av Parks kriminalreportage är hans engagemang och hans vrede. Som liksom tonades ner av redaktörerna på Life med hjälp av urval, beskärningar och bildtexter. Ett exempel är den berömda bilden av de civilklädda polismännen som sparkar in en lägenhetsdörr i samband med ett överraskande tillslag. Bildtexten ställer sig på deras sida. De är hjältarna. Men i det efterhandsperspektiv som boken tillhandahåller finns det också en annan berättelse, för den som vill se; någonting som Bryan Stevenson kallar ”en olycksbådande kraft”.

Förutom essäerna, varav en sätter in Parks i en hel tradition av kriminalfotografi, rymmer boken en mångfald fina återgivningar av hans bästa bilder, där blurrigheten hos diabilder tagna i dåligt ljus skapar en nästan målerisk yta. Men det allra mest spännande är kanske återgivningen i dess helhet av ett berömt reportage från 1957: ”The Atmosphere of Crime”, med en engagerad kriminologisk text av Robert Wallace. Och runtom fullt av annonser som riktar sig till den rika medelklassen. Ett starkt tidsdokument i humanistisk anda som också lämpar sig för reflexion i vår tid när hårdare tag sägs vara lösningen – en hållning som var helt urmodig på femtiotalet, även om polisens våldsmonopol i extremt hög grad gick ut över de fattiga och de färgade. Artikelförfattarna missar inte att framhålla debattens och fotografiernas relevans också idag.

John Swedenmark

John Swedenmark är översättare och skriftställare

Besök Steidls hemsida

Lämna en kommentar

Under Recensioner

8 barnböcker om facklig kamp och organisering

Amazon är extremt fientligt mot fackföreningar. Man har envetet bekämpat alla försök av arbetarna att etablera fackföreningar. Nu har de äntligen lyckats, i Staten Island, New York.

Med anledning av det har förlaget Astra Publishing sammanställt en lista: ”Better Together: 8 Books for Kids about Unions and Organizing”.

Med tanke på hur avideologiserat och ojämlikt Sverige har blivit, tycker jag att svenska barnboksförfattare borde skriva fler berättelser om hur man kan skapa ett bättre samhälle genom att samarbeta.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Internationella Bookerpriset 2022, långa listan


Med på listan över årets International Booker Prize finns 13 böcker. Det är ett sällsynt starkt år. De 13 reduceras till 6 då den korta listan presenteras 7 april och vinnarna utses 26 maj. En fin sak med Internationella Bookerpriset är att prissumman, £50,000, delas av författaren och hans eller hennes översättare.

Det är lite anmärkningsvärt, och roligt, att det är tre asiatiska böcker med på listan. Än mer anmärkningsvärt är att Fitzcarraldo Editions, ett av världens coolaste förlag, har med tre böcker på listan: Paradais av Fernanda Melchor, översatt av Sophie Hughes, A New Name: Septology VI-VII av Jon Fosse, översatt av Damion Searls, och sist men inte minst, The Books of Jacob av Olga Tokarczuk, översatt av Jennifer Croft. Fitzcarraldo har verkligen fingertoppskänsla.

Jag tror att Melchor och Hughes kan gå hela vägen. Om inte Paradais är för hajpad?

Om inte August-priset har ett pris för översatt litteratur, så borde de instifta ett, tycker jag.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter