Vinnarna av National Book Award 2017

Igår presenterades de fyra vinnarna av årets National Book Award 2017, i klasserna skönlitterär prosa, sakprosa, poesi och ungdomsbok. Vi har valt ut bra recensioner av varje bok, en av dem finns redan översatt till svenska, den enda av finalisterna som vi hade som favoriter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skönlitterär prosa:

Jesmyn Ward – Sing, Unburied, Sing (Scribner / Simon & Schuster)

Ur förlagets beskrivning: ”In Jesmyn Ward’s first novel since her National Book Award–winning Salvage the Bones, this singular American writer brings the archetypal road novel into rural twenty-first-century America. An intimate portrait of a family and an epic tale of hope and struggle, Sing, Unburied, Sing journeys through Mississippi’s past and present, examining the ugly truths at the heart of the American story and the power—and limitations—of family bonds.”

Recension i New York Times.

Sakprosa:

Masha Gessen – The Future Is History: How Totalitarianism Reclaimed Russia
(Riverhead Books / Penguin Random House)

Ur förlagets presentation: ”Hailed for her ‘fearless indictment of the most powerful man in Russia’ (TheWall Street Journal), award-winning journalist Masha Gessen is unparalleled in her understanding of the events and forces that have wracked her native country in recent times. In The Future Is History, she follows the lives of four people born at what promised to be the dawn of democracy.”

Recension i radio (NPR).

Poesi:

Frank Bidart – Half-light: Collected Poems 1965-2016 (Farrar, Straus and Giroux / Macmillan Publishers)

Ur förlagets presentation: ”Gathered together, the poems of Frank Bidart perform one of the most remarkable transmutations of the body into language in contemporary literature. His pages represent the human voice in all its extreme registers, whether it’s that of the child murderer Herbert White, the obsessive anorexic Ellen West, the tormented genius Vaslav Nijinsky, or the poet’s own.”

Recension i Publisher Weekly. Titeldikten uppläst i New Yorker.

Ungdomsbok:

Robin Benway – Far from the Tree (HarperTeen / HarperCollinsPublishers)

Ur förlagets presentation: ”Being the middle child has its ups and downs. But for Grace, an only child who was adopted at birth, discovering that she is a middle child is a different ride altogether. After putting her own baby up for adoption, she goes looking for her biological family, including—Maya, her loudmouthed younger bio sister, who has a lot to say about their newfound family ties.”

Recension i Kirkus Reviews.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Listor, Nyheter

Ny bra podcast från Paris Review

Paris Review Podcast

Häromdagen lanserade anrika litteraturtidskriften The Paris Review sin nya podcast. Många populära podcasts bygger på att två eller fler personer samtalar om aktuella ämnen. Så funkar inte Paris Reviews podcast. Det är ett minimum av programlederi och istället för kommenterade aktualiteter har man grävt fram intressanta saker, ljud och text som intervjuer, dikter och noveller, från tidskriftens rika arkiv, som sträcker sig till 1953, då den grundades. Det som inte finns på band läser, ofta kända, författare och slådespelare upp.

Inom parentes sagt: The Paris Review har ett av världens mest spännande arkiv med författarintervjuer. Och mycket går att läsa gratis.

Det första avsnittet av podden heter ”Times of Cloud,” och inleds med att poeten Eileen Myles läser en dikt av James Schuyler. Sedan följer bandat material med en bandad intervju som George Plimpton, en av tidskriftens grundare, gjort med Maya Angelou. Höjdpunkten tycker jag är när Wallace Shawn läser den ganska flippade novellen ”Car-Crash While Hitchhiking” av en av våra favoriter, allt för tidigt bortgångne Denis Johnson.

Det här första avsnittet är avgjort löftesrikt. Det kanske inte säger så mycket, men podden är väldigt välproducerad, och de dryga fyrtio minuterna håller väl samman. Bitvis har den nästan drag av ljudcollage. Man skapar en väldigt behaglig atmosfär, nästan lite svävande, som man önskar kunde sträckas ut lite i tiden, kanske till 60-80 minuter. Jag kommer att lyssna på kommande avsnitt i mörker, så att man riktigt omsluts av ljud och språk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Podcasts / radio, Recensioner

Med en doft av bok och bibliotek

dav

Böcker doftar löjligt gott. Gamla böcker doftar läder och halm. Nya böcker doftar trycksvärta och kemiska substanser. Böckernas värld inspirerar också dem som tillverkar dofter. Det finns rader av produkter på det här temat och vi har testat tre av dem. Parfymen Book från Commodity. Doftljuset Book från samma tillverkare. Samt doftljuset Bibliotèque från Byredo.

Parfymen och doftljuset från Commodity bygger på samma komposition, med bland annat bergamot som en av toppnoterna (de dofter som avges först), cypress som en av mellannoterna och mysk och sandelträ som två av basnoterna. Mycket trä.

Kompositionen har inspirerats av New York Public Library och stora romaner av författare som Hemingway och Fitzgerald, står det i beskrivningen. Jag associerar snarare till författare som Edgar Allan Poe och Charles Baudelaire. Jag associerar till sammet, hashish och en svart katt som stryker fram längs bokraderna i ett knarrigt bibliotek. Dofterna är riktigt angenäma, men de är tämligen tunga och kryddiga, åt det exotiska hållet. Ljuset doftar lite för intensivt för min smak, men när toppnoterna klingat av är parfymen riktigt bra.

När min systerson jobbade på Lydmar Hotel för några år sedan använde man konsekvent Byredos doftljus Bibliotèque i lokalerna, och kanske gör man det fortfarande. Man borde göra det, tycker jag, för när man känt doften av det här ljuset en gång, så vill man göra det igen och igen och igen. Om ett doftljus kan vara ett mästerverk, så är Bibliotèque ett litet mästerverk.

Toppnoterna är persika och plommon. Mellannoterna är pion och viol. Men det är när basnoterna framträder som portarna till himmelriket (biblioteket) öppnar sig: läder, patchouli och vanilj. Jag hade ingen aning om att läder och vanilj funkade så bra ihop, men det gör de verkligen. Det är inte bara vad det doftar som gör det här ljuset exceptionellt, det beror också på hur det doftar. Mjukt. Behagligt.

Jag tror, på fullt allvar, att det här ljuset kan göra resan in i fiktiva världar både behagligare och mer spännande. De här tre produkterna är perfekta presenter, inte bara till boknördar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Den schweiziska popkonsten

 
9783858815361_300dpi (1)

Swiss Pop Art. Forms and Tendencies of Pop Art in Switzerland 1962–1972
Red. Madeleine Schuppli & Aargauer Kunsthaus, Aarau
Scheidegger & Spiess

Utställlningen med schweizisk popkonst på Aargauer Kunsthaus har nyligen slagit igen portarna, efter att ha förlängt. Men utställningskatalogen, snarare en påkostad och färgstark bok, en tung pjäs, fångar utställningens omfång och djup väldigt väl. Popkonsten spred sig snabbt från Storbritannien och USA till stora delar av världen, och Schweiz var alltså inget undantag.

image (3)

Franz Gertsch, Mireille, Colette, Anne, 1967
Dispersion auf Papier auf Pavatex, 118 x 77 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau

 
Det mesta som kännetecknar den anglo-amerikanska popkonsten – optimismen, det halvironiska bejakandet av konsumtionen och uppluckrade gränser mellan reklam och konst – hittar man i den schweiziska motsvarigheten. Men det finns också tydliga inhemska drag, som i vissa fall kanske också ska uppfattas som (själv)ironiska blinkningar.

image (2)

Barbara Davatz, Souvenirs aus Appenzell, 1968
Silbergelatineabzug auf Barytpapier, handkoloriert, 38.2 x 28.4 cm
Leihgabe der Künstlerin

 
Swiss Pop Art, både boken och utställningen, täcker åren 1962–1972. Bokens drygt 10 skribenter gör kopplingar till samhällsutvecklingen under det här decenniet. En viktig sådan var kampen för den kvinnliga frigörelsen, vilken satte tydliga avtryck i många av konstverken.

image (11)
Rainer Alfred Auer, B.B. / objekt, 1968
Kunstharz, 61 x 71 x 54 cm
Leihgabe von Christian und Beatrice Auer
Foto: Primula Bosshard

 

När man under ledning av Madeleine Schuppli skulle förbereda utställningen, var ämnet schweizisk popkonst i stort sett outforskat. Under efterforskningarna upprättade man en lista med 170 bildkonstnärer. Av dem valde man sedan verk av drygt 50, den i Sverige mest kända, kanske till och med folkkära, är nog Niki de Saint-Phalle:

Hans-Peter von Ah, Alfred Auer, Susi und Ueli Berger, Livio Bernasconi,
Fernando Bordoni, Francois Boson, Anton Bruhin, Carl Bucher, Samuel Buri,
Roman Candio, Ellen Classen, Barbara Davatz, Urs Dickerhof, Herbert Distel,
Franz Eggenschwiler, Marc Egger, Emilienne Farny, Franz Fedier, Renzo
Ferrari, Bendicht Fivian, Franz Gertsch, Trix und Robert Haussmann, Margrit
Jäggli, Markus Kaufmann, Friedrich Kuhn, Rosina Kuhn, Jean Lecoultre, Urs
Lüthi, Max Matter, Markus Müller, René Myrha, Flavio Paolucci, Markus
Raetz, Monika Raetz–Müller, Pierre Raetz, Werner Ritter, Dieter Roth,
Christian Rothacher, Niki de Saint-Phalle, Jean-Claude Schauenberg, Willi
Schoder, Hugo Schuhmacher, Albert Siegenthaler, Daniel Spoerri, Peter
Stämpfli, Jean Tinguely, Max Wiederkehr, Marianne Wydler.

image (4)

Markus Müller, Fulvia, um 1968
Öl auf Baumwolle, 150 x 200 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau
Foto: Brigitt Lattmann

   
image (15)

Markus Müller, Bolide, 1968
Öl auf Leinwand, 160 x 180 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau / Schenkung aus dem Nachlass Robert Beeli

  

Urs Lüthi, Supercortemaggiore, 1967
Acryl, Holz, Gummiband, 185 x 164 x 4 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau

   
image (6)

Peter Stämpfli, PUDDING, 1964
Öl auf Leinwand, 146 x 165 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau
Ankauf ermöglicht durch die UBS Kulturstiftung
Foto: Archiv P.S.

  
För vissa av de här konstnärerna, exempelvis Niki de Saint-Phalle, blev popkonst något de ägnade sig åt en kortare period. Andra ägnade resten av sina verksamma liv åt popkonsten. Swiss Pop Art är unik i sitt slag, den första boken/utställningen som tar ett samlat grepp om den schweiziska popkonsten och sätter den i samband med sociala, politiska och konstnärliga strömningar i tiden. Den schweiziska popkonsten håller hög internationell klass, samtidigt som den värnar om sina egenheter. Boken som den presenteras i är överdådig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Unika foton från DMZ mellan Nord- och Sydkorea

9783958293151_1

Park Jongwoo
DMZ Demilitarized Zone of Korea
Steidl

Formellt sett råder det inte fred mellan Nord- och Sydkorea. Däremot skrev bägge parter under ett vapensttillestånd 1953. Första artikeln lyder:

”A military demarcation line shall be fixed and both sides shall withdraw two kilometres from this line as to establish a demilitarized zone between the opposing forces. A demilitarized zone shall be established as a buffer zone to prevent the occurrence of incidents which might lead to a resumption of hostilities.”

Den demilitariserade zonen (DMZ) löper som ett 248 km långt ärr tvärs över den koreanska halvön. Det kortaste avståndet till Seoul är 60 km. Som en av få civilister har Park Jongwoo fått tillstånd att fota längs DMZ. Resultatet är en spektakulär och smått unik fotobok: DMZ Demilitarized Zone of Korea.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Alla foton / All images © 2017 Park Jongwoo

 
Fotona dominerar boken, men den innehåller även ett tiotal kortare texter. De är informativa och förklarar hur DMZ är uppbyggd och fungerar. De här texterna har rubriker som ”Joint Security Area”, ”Forward Edge of the Battle Area” och ”Civilian Control Zone”.

Det är lite krångligt, men lite förenklat kan man säga att själva zonen – fyra kilometer bred, pepprad med personminor och omgärdad av flera lager taggtrådsstängsel både i norr och söder – är inbäddad i flera områden, som på olika vis ska garantera säkerheten och borga för att fienden inte ska kunna överraska.

Tydligen är det bara på en plats (”Joint Security Area”) som soldaterna från nord och syd möter varandra ansikte mot ansikte, så att säga. Sydkoreanerna bär här regelmässigt, kanske också reglementsenligt, mörka solglasögon. Tydligen har nordkoreanerna, med hjälp av kineserna, deras allierade under Koreakriget, byggt omfattande system av tunnlar i anslutning till DMZ, men om dem är det naturligtvis svårt att få fram hårda fakta.

Park Jongwoo har naturligtvis velat dokumentera den koreanska tragedin, att landet är delat. Många bilder sätter också det militära i fokus, som vaktposter och soldater på rekognoceringsuppdrag, men många av dem skulle kunna karakteriseras som naturbilder.

Högt uppe på gröna berg syns ett vakttorn, som på lite håll ser ut som en medeltida fästning. Jongwoo fotar även en hel del djur och fåglar, en av dem har slagit sig ned på ett taggtrådsstängsel. Avfolkning av vissa delar runt DMZ har lett till ett oväntat blomstrande ekosystem. DMZ Demilitarized Zone of Korea är en otippat vacker bok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Den politiska erasure-poesin blomstrar under Trump

Poesin har fått ett uppsving i USA sedan Trump blev president. Den funkar som en motvikt till skitsnacket och demagogerierna. I New Republic skriver Rachel Stone om en särskild slags poesi med politisk laddning: The Trump-Era Boom in Erasure Poetry”. En erasure-dikt är en text man får fram genom att kraftigt stryka ned en befintlig text.

Det är en suverän översiktlig artikel, full med länkar till exempel på erasure. Stone börjar med att berätta om Niina Pollari (som vi publicerat i serien Veckans dikt):

”The raw material for Niina Pollari’s poem ‘Form N-400 Erasures‘ is the long, opaquely-worded application form for becoming a naturalized U.S. citizen. Expansive and arduous, the application holds a looming significance for newcomers to the United States. Pollari deletes most of Form N-400’s text in crude, black strokes to form her poem. “Have you / been / in / total / terror?” the poem asks, then gives you a choice: Check yes or no.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Notiser, Recensioner

Foton av kvinnor som poserar i träd

00004315

More Women in Trees
Jochen Raiß
Hatje Cantz

I ett tidigare blogginlägg skrev vi om den underbara lilla boken Women in Trees (Hatje Cantz), som blivit en otippad bestseller. Otippad eftersom bokens innehåll är gamla svartvita foton av kvinnor som ligger, sitter, står och klänger i träd. Bilderna är hämtade ur Jochen Raiß samling med den här typen av lite udda foton.

Raiß, som arbetar med foto, hittade ett av de här fotografierna på en loppmarknad i Hamburg. Han använde det som bokmärke och blev glad varje gång han tittade på det. Och så hittade han några till foton, och några till och så plötsligt var han samlare av foton som poserar i träd. Gissningsvis är hans samling (hemsida) en av de största i världen. Och nu har en uppföljare till Women in Trees kommit ut, som för enkelhetens skulle heter More Women in Trees.

mehr_frauen_035
© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_013.jpg

© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_009

© Jochen Raiß

 
Jag tycker också att man blir glad eller i alla fall munter när man tittar på de här fotona. Kanske kan man se dem som föregångare till plankning, som spreds viralt för 5-10 år sedan. På samma sätt tänker jag mig att fota kvinnor i träd var ett fenomen.

Många av kvinnorna är välklädda och har högklackade skor. Det gjorde kanske att det blev än mer lockande och småtokigt att posera i träd. Jag föreställer mig att många av de här fotona är tagna under söndagspromenader, på utflykter eller semestrar. På ett av fotona, ett av det bästa, ser man skuggan av den manlige fotografen. Kanske sa han:

– Älskling, kan du klättra upp i det där trädet, så tar jag några plåtar?

Vissa kvinnor ser inte särskilt roade ut, men flertalet gör det. Många skrattar eller ler, vissa ser lite upproriska ut, medan andra ser lite flörtiga ut. Sammantaget tycker jag också att bilderna berättar om vilka förväntningar man hade på kvinnor, och att de visar att man inom vissa ramar kunde utmana förväntningarna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att flera av kvinnorna utstrålar frihet.

De här två små böckerna är, tycker jag, perfekta presenter. De kostar bara 150 kr styck och är riktigt underhållande – de sätter fantasin i rörelse. De är, som böcker från Hatje Cantz brukar vara, välgjorda och Gabriele Sabolewskis formgivning gör More Women in Trees till något alldeles extra.

Mer läsning: Fotobok med kvinnor som klättrar i träd och Bok med vintagefoton av okonventionella kvinnor

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner