Skräcken från Bryssel, Europas mörka hjärta

gy3a4jaQ

Oliver Leu
Essä: Bambi Ceuppens
Introduktion: Matthew G. Stanard
The Eriskay Connection

”The horror! The horror!”
— Kurtz i Heart of  Darkness

”My running hypothesis is that the colonial past still haunts us because it is a past that has not really past.”
— T.J. Demos, Return to the Postcolony, 2013

Den belgiske kungen, Leopold II, stal en betydande del av Kongo, som vi för enkelhetens skull kan kalla Belgiska Kongo. Landet var hans personliga egendom åren 1885–1908. Befolkningen i Belgiska Kongo var i praktiken förslavad och dess arbete genererade makalösa rikedomar, från gummi, elfenbent och malm, åt den belgiske regenten, och senare, åt den belgiska staten. Han ådrog sig allt häftigare kritik, både inhemsk och från andra länder, som inte direkt var några dygdemönster vad gäller att behandla sina undersåtar humant.

o5l-VISQ

Den belgiska staten övertog den 15 november 1908 kolonin fån kung Leopold II av Belgien. Det koloniala projektet drevs emellertid vidare, fram till 1960. Enligt vissa beräkningar dog eller dödades hälften av de inhemska invånarna under det belgiska styret. De exploaterades maximalt; om en by inte nådde upp till sin gummikvot, kunde invånarna straffas och få sina högerhänder avhuggna. Det var ett terrorvälde, nästan obegripligt.

f-aSqL1A

I Belgien, inte minst i Bryssel, restes mängder med statyer och andra monument, för att glorifiera och legitimera det koloniala projektet. Vid en internationell utställning i Bryssel (Tervuren) 1897 lät man uppföra två byar, där 267 afrikaner förevisades för besökarna i idylliska miljöer. Det är nästan obegripligt cyniskt.

oWwRZmYQ

Det holländska kvalitetsförlaget The Eriskay Connection, specialiserat på fotoessäer, har kommit ut med en ny bok, Leopold’s Legacy, som fyller ett viktigt behov, nu när debatten om hur vi bör förhålla oss till tveksamma gamla statyer och monument har hårdnat. Det är som om det plötsligt, och av en rad olika orsaker, finns utrymme för att diskutera den symbolproduktion som kolonialism och slaveri har lämnat efter sig.

8ljcx7ww

Den introducerande texten är skriven av Matthew G. Stanard, historieprofessor, som analyserar statyer, monument, arkitektur och vykort med koppling till det belgiska koloniala arvet. I en längre fördjupande essä resonerar Bambi Ceuppens kring olika sätt att förhålla sig till det koloniala arvet. Det är en tät bok, med ett stort och varierat bildmaterial, lite i stil med en dokumentation. Det finns många gator i Belgien uppkallade efter Leopold II.

Både Stanard och Cueppens argumerar övertygande för att man måste se kolonialism som ett kontinuum, inte något som upphör plötsligt när kolonialismen avskaffas formellt. Produktionen av koloniala symboler siktar ju oftast till att verka i evigheter. Det är nästan svårt att föreställa sig en mer aktuell och angelägen bok än Leopold’s Legacy.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ben Lerner: The Topeka School

167983

Ben Lerner
The Topeka School
Farrar, Straus and Giroux

Glossolalia is from the Greek word γλωσσολαλία, itself a compound of the words γλῶσσα (glossa), meaning ‘tongue’ or ‘language’[6] and λαλέω (laleō), ‘to speak, talk, chat, prattle, or to make a sound’.[7]”
Wikipedia

Ben Lerner identifierar sig som poet, men har nyligen fullbordat en autofiktiv romantrilogi – Leaving the Atocha Station / På väg från Atocha, 10:04: A Novel och The Topeka School / Topekaskolan – som är fullständigt lysande, hysteriskt rolig, smart, gripande, med ett stort hjärta och hårt bitande samhällssatir. Kronologin är omvänd, så The Topeka School utspelar sig före de två föregående romanerna, när Ben och hans alter ego Adam går i high school i Topeka, Kansas och briljerar i debattävlingar.

Romanen inleds med en episod när Adam och hans flickvän är ute i en roddbåt på natten, aningen berusade. Plötsligt är flickvännen försvunnen – en liten hög med kläder tyder på att hon tagit en simtur. Adam beslutar sig för att ro iland och gå till flickvännens hus. När han är på övervåningen inser han att han är i fel hus. Topeka, åtminstone den här delen av Topeka, är välmående och nästan kusligt likriktat.

Även ideologiskt är Topeka likriktat, å ena sidan konservativt / konventionellt, å andra sidan är det sent 90-tal, när Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” var som minst ifrågasatt. Romanen utgörs av tre sammanlänkande narrativ, från Adams perspektiv, från hans föräldrars perspektiv – New York-psykiatrikerna Jane och Jonathan – samt från Darrens perspektiv. Darren är en pojke som har någon slags funktionsnedsättning. Han blir både tråkad av de andra ungdomarna och behandlad som någon slags maskot. Han går i terapi hos Jonathan, utan Adams vetskap.

Jane blev rikskänd, och lokalt ökänd, när hon skrev en bok om relationer och destruktiv maskulinitet, och medverkade hos Oprah Winfrey. Vissa andra Topeka-bor tråkar henne och kallar henne för ”the brain”, menat som ett invektiv. Jag tycker att två av romanens mest framträdande teman är språk och makt. Det terapeutiska språket är ett maktmedel, men det har en frigörande potential. Under debattävlingarna, som Adam framgångsrikt deltar i, anväder sig vissa tävlanden av taktiken ”the spread”, som går ut på att peppra motståndaren med argument. Resultatet blir en perverterad debatt, som inte går ut på att övertyga eller dela en ståndpunkt. Det är frestande att läsa The Topeka School som en skildring de amerikanska kulturkrigens destruktiva kraft.

Barack Obama älskade den här boken, jag tror att många kommer att älska den när den kommer ut på svenska i augusti.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Decamerone-projektet, en mindre triumf

”When the world is surreal, only fiction can make sense of it.”
NYTM

Projektet

När Covid-19 spred sig över världen sjösatte New York Times Magazine The Decamerone Project. Man bad 29 författare att skildra eller gestalta samtiden, präglad av pandemin. Och så gav man Rivka Galchen i uppdrag att skriva en text om Boccaccios Decamerone, som skildrar ett sällskap i ett pesthärjat medeltida Italien som flyr staden och slår sig ner på landsbygden. De berättar historier för varandra, inte minst ekivoka historier. Konstruktiv eskapism.

Overklighetskänslan

”Derealisation is an alteration in the perception or experience of the external world so that it seems unreal. Other symptoms include feeling as though one’s environment is lacking in spontaneity, emotional coloring, and depth.[1] It is a dissociative symptom that may appear in moments of severe stress.[2]”
— Wikipedia

Novellerna

Och det är inte vilka författare som helst NYTM har anlitat. Det här är några av dem: Margaret Atwood, Tommy Orange, Etgar Keret, Mia Couto, Mona Awad, Rachel Kushner, Alejandro Zambra, Yiyun Li… Det är bara att hugga in på novellerna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Coola afrocentriska prints med svarta ikoner

Hon kallar sig Zoë och hennes hemsida heter: Frequency of Love. Zoë har skapat en riktigt cool serie prints med svarta ikoner. De flesta har en politisk koppling, men det finns även en hel del sångare och rappare. Och Muhammad Ali, som på sätt och vis var både boxare och rappare.

Trycken är komponerade av färgstarka afrikanska tyger, enfärgade och färgstarka sjok av papper och foton av de olika ikonerna. Personernas huvuden är inneslutna i en cirkel, vilket gör att det känns ännu mer relevant att tala om ikoner. Zoë har hittat sitt uttryck – positivt, fantasi– och själfullt – och antalet motiv växer hela tiden. Om du skriver upp dig på Zoës mejlinglista, så får du 15% rabatt på din första beställning. Priset per styck är mycket rimligt: £37,99 Det här är några av mina favoriter:

Angela Davis Limited Edition Print

Angela Davis Limited Edition Print

Kendrick Lamar Limited Edition Print

Kendrick Lamar Limited Edition Print

Maya Angelou Limited Edition Print

Maya Angelou Limited Edition Print

The Black Panther Party

The Black Panther Party

Windrush Boys

Windrush Boys

Prince Limited Edition Print

Prince Limited Edition Print

Biggie Limited Edition Print

Biggie Limited Edition Print

”Biggie, Biggie, Biggie, can’t you see?
Sometimes your words just hypnotize me.”
                                                                     — Hypnotize
Malcolm X Limited Edition Print
Malcolm X Limited Edition Print
Rosa Parks Limited Edition Print

Rosa Parks Limited Edition Print

Nelson Mandela Limited Edition Print

Nelson Mandela Limited Edition Print

Ett sånt här porträtt ger ett lyft åt vilket rum som helst, två eller tre porträtt förändrar hela rummet. Warm thanks to Zoë, for giving us permission to display a selection of her colourful and soulful prints. I have pledged not to shop anything until December, but then I will come back to Frequency of Love.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

”On Earth We’re Briefly Gorgeous” av Ocean Vuong

9780525562023

Ocean Vuong
On Earth We’re Briefly Gorgeous
Penguin Press

”A lyrical work of self-discovery that’s shockingly intimate and insistently universal… Not so much briefly gorgeous as permanently stunning.”
— Ron Charles, The Washington Post

Det här är tveklöst en av de romaner som kritikerhajpades mest 2019 och, som om inte det vore nog, så har den, trots sin lyrisk-litterära stil, klättrat högt upp på bestseller-listorna. Och det trots att Ocean Voung, född i Vietnam 1988 men bosatt i USA sedan länge, romandebuterar med On Earth We’re Briefly Gorgeous / En stund är vi vackra på jorden (Natur & Kultur). Tidigare har Vuong kommit ut med en diktsamling – Night Sky with Exit Wounds (Copper Canyon Press) / Natthimmel med kulhål (Modernista). Den belönades med ett T. S. Eliot Prize.

Huvudpersonen i romanen kallas Little Dog. Han är, precis som Voung, född i Vietnam. Hans mamma, Rose, traumatiserades under Vietnamkriget och flydde hals över huvud till USA, precis som Voungs mamma. Rose slår Little Dog, tills han blir 13 och kan slå tillbaka. Det verkar meningsfullt att kalla On Earth We’re Briefly Gorgeous för autofiktion, men det är också en immigrantroman, en roman om den trassliga förhållandet mellan mor och son, en roman om hur USA:s utrikespolitik sätter igång spiraler av våld. Det är en queer-roman, handlar om hur Little Dog träffar och umgås med sin första pojkvän. Och det är en A Portrait of the Artist as a Young Man-roman.

Texten presenteras som om den vore ett brev, från Little Dog till Rose, som emellertid inte kan läsa. Och hon skulle under inga omständigheter låta Little Dog lära henne att läsa, det skulle rubba maktbalansen dem emellan, en maktbalans som Rose arbetat hårt för att upprätthålla. Little Dog ser moderns trauma, och han ser allt hon har gjort för honom. Det finns åtskilliga vackra och ömsinta skildringar av hur Little Dog iakttar Rose snär hon sliter ont på olika nagelsalonger.

När man läser det här ”brevet” och blir varse hur mycket känslor och tankar Little Dog investerat i det, blir man gråtfärdig. Han skriver för att han vill att mamman ska förstå vem han är och vem han har blivit – de lever ju på sätt och vis i två skilda världar. Det skulle nästan vara olidligt att läsa On Earth We’re Briefly Gorgeous om den inte vore så sagolikt vacker, ända ned på meningsnivå, metaforriken är bländande. Språket är både precist och egensinnigt – man skulle kunna förstora upp sidorna och ha dem som posters på väggen.

Veckans dikt 101: ”Torso of Air” av Ocean Vuong 

Ocean Vuong: The 10 Books I Needed to Write My Novel. On Herman Melville, Theresa Hak Kyung Cha, James Baldwin, lê thị diễm thúy, and More

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

David Foster Wallace på lyxkryssning

hbg-title-9781405520980-7
David Foster Wallace – A supposedly fun thing I’ll never do again (Little, Brown Book Group)

Lyxkryssningsindustrin har gått igenom en oerhört tuff period. Om du är sugen på en kryssning kan du sluta läsa här. I en kort text, ”Editing David Foster Wallace”, i nättidningen Five Dials berättar Colin Harrison om när han var redaktör för ett par av David Foster Wallace’s mest berömda och notoriska texter vid sidan av de skönlitterära, ett essäreportage om ett besök på en landsbygdsmarknad i Illinois och ett från en resa med det superlyxiga kryssningsfartyget Zenith, från Florida till Karibien.

Hur jobbade Harrison som redaktör för DFW?

När Harrison resonerar kring hur han bör förhålla sig till Wallace, när han ska skriva om kryssningen, minns han hur det hade gått när Wallace skrev om landsbygdsmarknaden. Citerat ur texten:

”I’m fresh in from the East Coast, for an East Coast magazine,” he wrote. ”Why exactly they’re interested in the Illinois State Fair remains unclear to me. I suspect that every so often editors at East Coast magazines slap their foreheads and remember that about ninety per cent of the United States lies between the coasts, and figure they’ll engage somebody to do pith-helmeted anthropological reporting on something rural and heartlandish.”

Harrison inser att DFW kan vända vad helst Harrison säger emot honom eller emot ”östkusttidskriften” Harper’s Magazine. Han bestämmer sig för en passiv strategi: ”The smart thing would be to just let Dave and his imagination and neuroses run wild. In his piece on the Illinois State Fair, curiosity and anxiety had combined again and again to great effect.”

Skräckblandad förtjusning

Det stämmer verkligen, även i texten om lyxkryssningen släpper DFW loss rejält. Det är en hysteriskt rolig text, det är en elak text och det är en intressant text. Det är en antropologisk text, men utan några vidare ansatser till objektivitet. Den ligger ganska nära cultural studies och kulturkritik, men är bitvis rejält skruvad. Det finns även ett tragiskt stråk i texten, eftersom DFW inte nöjer sig med mindre än en succé, allt är uppskruvat till max, eller en skandalsuccé. Han hade orimligt höga förväntningar på sig själv. Stora delar av den litterära världen hade orimligt höga förväntningar på honom.

Det här är ett helt kort citat ur texten, ett exempel på hur DFW med skräckblandad förtjusning inventerar olika fenomen under kryssningen:

”I have seen every type of pre-melanomic lesion, liver spot, eczema, wart, papular cyst, pot belly, femoral cellulite, varicosity, collagen and silicone enhancement, bad tint, hair transplants that have not taken – i.e., I have seen nearly naked a lot of people I would prefer not to have seen nearly naked.”

Man kan nästan se rad på rad med passagerare som ligger och pressar på däck. Man kan nästan förnimma doften av lotion som värmts upp av kroppsvärme och sol.

Här kan du läsa texten i PDF-format.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

BALM: Black Art And Literature Matters

BALM

Vi fick ett mejl från det oberoende kvalitetsförlaget Brooklyn Arts Press, som innehöll en radda länkar för den som är intresserad av att stödja och utforska svart litteratur, journalistik, konst och mer därtill:

”To support Black voices and Black art, we urge our subscribers to buy books by Black authors from Black-owned independent bookstores, visit Black-owned galleries across the US, watch plays by Black writers, and listen to Black journalists discuss the media’s reckoning with racism and white supremacy. We would also suggest visiting NY Magazine‘s comprehensive web page for additional guidance on actions and funding suggestions in support of Black lives and communities of color.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Veckans dikt 118: ”I Sing the Body Electric” av Walt Whitman

1
I sing the body electric,
The armies of those I love engirth me and I engirth them,
They will not let me off till I go with them, respond to them,
And discorrupt them, and charge them full with the charge of the soul.
Was it doubted that those who corrupt their own bodies conceal themselves?
And if those who defile the living are as bad as they who defile the dead?
And if the body does not do fully as much as the soul?
And if the body were not the soul, what is the soul?
2
The love of the body of man or woman balks account, the body itself balks account,
That of the male is perfect, and that of the female is perfect.
The expression of the face balks account,
But the expression of a well-made man appears not only in his face,
It is in his limbs and joints also, it is curiously in the joints of his hips and wrists,
It is in his walk, the carriage of his neck, the flex of his waist and knees, dress does not hide him,
The strong sweet quality he has strikes through the cotton and broadcloth,
To see him pass conveys as much as the best poem, perhaps more,
You linger to see his back, and the back of his neck and shoulder-side.
The sprawl and fulness of babes, the bosoms and heads of women, the folds of their dress, their style as we pass in the street, the contour of their shape downwards,
The swimmer naked in the swimming-bath, seen as he swims through the transparent green-shine, or lies with his face up and rolls silently to and fro in the heave of the water,
The bending forward and backward of rowers in row-boats, the horseman in his saddle,
Girls, mothers, house-keepers, in all their performances,
The group of laborers seated at noon-time with their open dinner-kettles, and their wives waiting,
The female soothing a child, the farmer’s daughter in the garden or cow-yard,
The young fellow hoeing corn, the sleigh-driver driving his six horses through the crowd,
The wrestle of wrestlers, two apprentice-boys, quite grown, lusty, good-natured, native-born, out on the vacant lot at sun-down after work,
The coats and caps thrown down, the embrace of love and resistance,
The upper-hold and under-hold, the hair rumpled over and blinding the eyes;
The march of firemen in their own costumes, the play of masculine muscle through clean-setting trowsers and waist-straps,
The slow return from the fire, the pause when the bell strikes suddenly again, and the listening on the alert,
The natural, perfect, varied attitudes, the bent head, the curv’d neck and the counting;
Such-like I love—I loosen myself, pass freely, am at the mother’s breast with the little child,
Swim with the swimmers, wrestle with wrestlers, march in line with the firemen, and pause, listen, count.
3
I knew a man, a common farmer, the father of five sons,
And in them the fathers of sons, and in them the fathers of sons.
This man was of wonderful vigor, calmness, beauty of person,
The shape of his head, the pale yellow and white of his hair and beard, the immeasurable meaning of his black eyes, the richness and breadth of his manners,
These I used to go and visit him to see, he was wise also,
He was six feet tall, he was over eighty years old, his sons were massive, clean, bearded, tan-faced, handsome,
They and his daughters loved him, all who saw him loved him,
They did not love him by allowance, they loved him with personal love,
He drank water only, the blood show’d like scarlet through the clear-brown skin of his face,
He was a frequent gunner and fisher, he sail’d his boat himself, he had a fine one presented to him by a ship-joiner, he had fowling-pieces presented to him by men that loved him,
When he went with his five sons and many grand-sons to hunt or fish, you would pick him out as the most beautiful and vigorous of the gang,
You would wish long and long to be with him, you would wish to sit by him in the boat that you and he might touch each other.
4
I have perceiv’d that to be with those I like is enough,
To stop in company with the rest at evening is enough,
To be surrounded by beautiful, curious, breathing, laughing flesh is enough,
To pass among them or touch any one, or rest my arm ever so lightly round his or her neck for a moment, what is this then?
I do not ask any more delight, I swim in it as in a sea.
There is something in staying close to men and women and looking on them, and in the contact and odor of them, that pleases the soul well,
All things please the soul, but these please the soul well.
5
This is the female form,
A divine nimbus exhales from it from head to foot,
It attracts with fierce undeniable attraction,
I am drawn by its breath as if I were no more than a helpless vapor, all falls aside but myself and it,
Books, art, religion, time, the visible and solid earth, and what was expected of heaven or fear’d of hell, are now consumed,
Mad filaments, ungovernable shoots play out of it, the response likewise ungovernable,
Hair, bosom, hips, bend of legs, negligent falling hands all diffused, mine too diffused,
Ebb stung by the flow and flow stung by the ebb, love-flesh swelling and deliciously aching,
Limitless limpid jets of love hot and enormous, quivering jelly of love, white-blow and delirious juice,
Bridegroom night of love working surely and softly into the prostrate dawn,
Undulating into the willing and yielding day,
Lost in the cleave of the clasping and sweet-flesh’d day.
This the nucleus—after the child is born of woman, man is born of woman,
This the bath of birth, this the merge of small and large, and the outlet again.
Be not ashamed women, your privilege encloses the rest, and is the exit of the rest,
You are the gates of the body, and you are the gates of the soul.
The female contains all qualities and tempers them,
She is in her place and moves with perfect balance,
She is all things duly veil’d, she is both passive and active,
She is to conceive daughters as well as sons, and sons as well as daughters.
As I see my soul reflected in Nature,
As I see through a mist, One with inexpressible completeness, sanity, beauty,
See the bent head and arms folded over the breast, the Female I see.
6
The male is not less the soul nor more, he too is in his place,
He too is all qualities, he is action and power,
The flush of the known universe is in him,
Scorn becomes him well, and appetite and defiance become him well,
The wildest largest passions, bliss that is utmost, sorrow that is utmost become him well, pride is for him,
The full-spread pride of man is calming and excellent to the soul,
Knowledge becomes him, he likes it always, he brings every thing to the test of himself,
Whatever the survey, whatever the sea and the sail he strikes soundings at last only here,
(Where else does he strike soundings except here?)
The man’s body is sacred and the woman’s body is sacred,
No matter who it is, it is sacred—is it the meanest one in the laborers’ gang?
Is it one of the dull-faced immigrants just landed on the wharf?
Each belongs here or anywhere just as much as the well-off, just as much as you,
Each has his or her place in the procession.
(All is a procession,
The universe is a procession with measured and perfect motion.)
Do you know so much yourself that you call the meanest ignorant?
Do you suppose you have a right to a good sight, and he or she has no right to a sight?
Do you think matter has cohered together from its diffuse float, and the soil is on the surface, and water runs and vegetation sprouts,
For you only, and not for him and her?
7
A man’s body at auction,
(For before the war I often go to the slave-mart and watch the sale,)
I help the auctioneer, the sloven does not half know his business.
Gentlemen look on this wonder,
Whatever the bids of the bidders they cannot be high enough for it,
For it the globe lay preparing quintillions of years without one animal or plant,
For it the revolving cycles truly and steadily roll’d.
In this head the all-baffling brain,
In it and below it the makings of heroes.
Examine these limbs, red, black, or white, they are cunning in tendon and nerve,
They shall be stript that you may see them.
Exquisite senses, life-lit eyes, pluck, volition,
Flakes of breast-muscle, pliant backbone and neck, flesh not flabby, good-sized arms and legs,
And wonders within there yet.
Within there runs blood,
The same old blood! the same red-running blood!
There swells and jets a heart, there all passions, desires, reachings, aspirations,
(Do you think they are not there because they are not express’d in parlors and lecture-rooms?)
This is not only one man, this the father of those who shall be fathers in their turns,
In him the start of populous states and rich republics,
Of him countless immortal lives with countless embodiments and enjoyments.
How do you know who shall come from the offspring of his offspring through the centuries?
(Who might you find you have come from yourself, if you could trace back through the centuries?)
8
A woman’s body at auction,
She too is not only herself, she is the teeming mother of mothers,
She is the bearer of them that shall grow and be mates to the mothers.
Have you ever loved the body of a woman?
Have you ever loved the body of a man?
Do you not see that these are exactly the same to all in all nations and times all over the earth?
If any thing is sacred the human body is sacred,
And the glory and sweet of a man is the token of manhood untainted,
And in man or woman a clean, strong, firm-fibred body, is more beautiful than the most beautiful face.
Have you seen the fool that corrupted his own live body? or the fool that corrupted her own live body?
For they do not conceal themselves, and cannot conceal themselves.
9
O my body! I dare not desert the likes of you in other men and women, nor the likes of the parts of you,
I believe the likes of you are to stand or fall with the likes of the soul, (and that they are the soul,)
I believe the likes of you shall stand or fall with my poems, and that they are my poems,
Man’s, woman’s, child’s, youth’s, wife’s, husband’s, mother’s, father’s, young man’s, young woman’s poems,
Head, neck, hair, ears, drop and tympan of the ears,
Eyes, eye-fringes, iris of the eye, eyebrows, and the waking or sleeping of the lids,
Mouth, tongue, lips, teeth, roof of the mouth, jaws, and the jaw-hinges,
Nose, nostrils of the nose, and the partition,
Cheeks, temples, forehead, chin, throat, back of the neck, neck-slue,
Strong shoulders, manly beard, scapula, hind-shoulders, and the ample side-round of the chest,
Upper-arm, armpit, elbow-socket, lower-arm, arm-sinews, arm-bones,
Wrist and wrist-joints, hand, palm, knuckles, thumb, forefinger, finger-joints, finger-nails,
Broad breast-front, curling hair of the breast, breast-bone, breast-side,
Ribs, belly, backbone, joints of the backbone,
Hips, hip-sockets, hip-strength, inward and outward round, man-balls, man-root,
Strong set of thighs, well carrying the trunk above,
Leg fibres, knee, knee-pan, upper-leg, under-leg,
Ankles, instep, foot-ball, toes, toe-joints, the heel;
All attitudes, all the shapeliness, all the belongings of my or your body or of any one’s body, male or female,
The lung-sponges, the stomach-sac, the bowels sweet and clean,
The brain in its folds inside the skull-frame,
Sympathies, heart-valves, palate-valves, sexuality, maternity,
Womanhood, and all that is a woman, and the man that comes from woman,
The womb, the teats, nipples, breast-milk, tears, laughter, weeping, love-looks, love-perturbations and risings,
The voice, articulation, language, whispering, shouting aloud,
Food, drink, pulse, digestion, sweat, sleep, walking, swimming,
Poise on the hips, leaping, reclining, embracing, arm-curving and tightening,
The continual changes of the flex of the mouth, and around the eyes,
The skin, the sunburnt shade, freckles, hair,
The curious sympathy one feels when feeling with the hand the naked meat of the body,
The circling rivers the breath, and breathing it in and out,
The beauty of the waist, and thence of the hips, and thence downward toward the knees,
The thin red jellies within you or within me, the bones and the marrow in the bones,
The exquisite realization of health;
O I say these are not the parts and poems of the body only, but of the soul,
O I say now these are the soul!

 
Walt Whitman

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Valeria Luiselli: De förlorade barnen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Valeria Luiselli
De förlorade barnen – Ett arkiv
Övers. Niclas Nilsson 
Rámus förlag

Rámus förlag har fin fingertoppskänsla när de väljer titlar, från Centraleuropa men också från USA. Ett av deras verkliga fynd är mexikansk-amerikanskan Valeria Luiselli, som är originell utan att vara svårtillgänglig. För att bättre förstå Luisellis senaste roman, välförtjänt hyllade De förlorade barnen, kan det vara bra att kika bakåt i Luisellis produktion.

I en föregående bok, essäboken Tell me how it ends, kritiserar Luiselli hur de ensamkommande barnen från Mexiko och Centralamerika har behandlats när de kommit till USA. Hon arbetade en tid vid en federal domstol som översättare åt ensamma flyktingbarn, som ingen ritigt verkade vilja kännas vid. Den här humanitära katastrofen är oerhört viktigt för Luiselli.

Jag tycker att man kan tänka sig Tell me how it ends som en slags bakgrund till De förlorade barnen. Den förra är öppet polemisk, nästan ursinnig och förtvivlad, medan den senare snarare är cool och smyger sig på läsaren med teman, tankefigurer, idéer och argument. De förlorade barnen är en definitivt en politisk roman, men Luiselli pekar inte med hela handen.

Berättelsen tar sin början i New York. Ett par, en man och en kvinna, ska bila ned till den mexikanska gränsen. Det här är en riktigt bra road-trip-roman. Mannen och kvinnan var ensamstående föräldrar när de förälskade sig i varandra, när de arbetade på ett projekt – att spela in olika språk i New York och katalogisera dem. Längst bak i boken finns det polaroidbilder och dokument, ett av många exempel på hur Luiselli vill att texten ska ha karaktären av ett arkiv.

Med på resan följer mannens 10-åriga son och kvinnans 5-åriga dotter. De har delat föräldraskap, så att säga, men äktenskapet knakar i fogarna. Inte desto mindre fortsätter resan till New Mexico och Arizona, han är ljudetnograf och hoppas kunna spela in ekona efter de sista apacherna. Hon är journalist och djupt engagerad i de flyktingbarn som företar livsfarliga resor på taket till tåg, som anländer till USA söderifrån.

Romanen gestaltar extremt väl hur barn interagerar med sina föräldrar, hur barn lyssnar till och tolkar det vuxna säger. Hur det är att vara barn. Hur det är att vara förälder. Hur det är att vara människa. Och pojken är verkligt rar mot sin lillasyster, rycker ibland in som tolk. Man kanske skulle kunna tro att det här är en utpräglat dyster roman, men skildringen av hur familjen fördriver tiden i bilen under resan, är bitvis både charmig och hysteriskt rolig.

När de kommit till Södern får föräldrarna ibland frågan vad de ägnar sig åt. Då svarar de att de håller på att göra research inför skrivandet av en Western-roman.

Det var länge sedan jag läste en så cool, rörande och gripande roman.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Gary Indiana totalsågar Andy Warhol-biografi

”It’s sort of my philosophy—looking for the nothingness. The nothingness is taking over the planet.”
—The Andy Warhol Diaries

Det har kommit ut en ny Warhol-biografi på nästan 1000 sidor och Gary Indiana har recenserat den, i Harper’s Magazine. Redan titeln är illavarslande: ”Always Leave Them Wanting Less. How not to write about Andy Warhol.” Recensionen är som en essä om Warhol och hans estetik, mycket läsvärd, men sedan kommer sågningen, längs med fotknölarna.

Ett stort problem för dem som vill skriva nya biografier om Warhol, påpekar Indiana, är att det finns så många bra biografier, och essäer och katalogtexter om honom:

”[A] lot that happened in Warhol’s life just sort of happened, the way lots of things happen in every life. This obvious fact, and much else that would occur to most sentient beings, has entirely eluded Blake Gopnik, whose elephantine, ill-written, nearly insensible Warhol has now been unleashed, weighing in at nine hundred pages, any of which suggests nothing so much as an incredibly prolonged, masturbatory trance of graphomania.”

Och:

”A prodigy of research, Gopnik claims to have interviewed ‘more than 260 lovers, friends, colleagues and acquaintances of the artist’ (261? 263?), and consulted ‘some 100,000 period documents.’ None of this effort has produced anything resembling a fresh idea. Information that has been available for decades is rolled out as startling news, embedded in a dense lard of fatuous pedantry and vapid generalizations. Gopnik’s writing generally reads like boilerplate cribbed from bygone reviews and magazine articles, recast in a squirmy, sophomoric prose that deadens everything it touches.”

En prosa som dödar allt den kommer i kontakt med, den låter onekligen illa. Men jag är inte i första hand intresserad av om Indiana har rätt eller inte. Jag undrar vad du tycker om den här sortens totalsågningar, fyller de en funktion eller är de onödigt hårda? Jag tycker att svenska recensioner har blivit snällare, kanske som en reaktion på det uppskruvade tonläget i sociala medier, medan recensioner i engelskspråkiga medier kan vara desto tuffare.

Gary Indiana – Resentiment. A Comedy (Semiotext(e)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar