Veckans dikt 136: [Jag tvivlar på orden…] av Jonas Rasmussen

Jag tvivlar på orden och språket
Jag tvivlar på underspråket
Jag tvivlar på underströmmar
Jag tvivlar på lust och på kroppsspråk
Jag tvivlar på havets beryktade flytkraft
Jag tvivlar på tillit och på att bekänna
Jag tvivlar på verklighet och fantasi
Jag tvivlar på allt om fiktionen
Jag tvivlar på konstens förmågor
Jag tvivlar på litteraturens förmågor
Jag tvivlar på narrativ och på betydelse
Jag tvivlar på en stadig puls som bär
Jag tvivlar på att dessa ord är dessa ord

Jonas Rasmussen

© BOKFÖRLAGET FAETHON och Jonas Rasmussen 2021

Ett varmt tack till poeten och översättaren Jonas Rasmussen för att vi fick ha med den här dikten som Veckans dikt. Den är hämtad ur hans diktsamling Målet (BOKFÖRLAGET FAETHON) Diktsamlingen ingår i FAETHON:s serie med modern lyrik, POESIS, vars redaktör är Daniel Pedersen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Veckans dikt

Yu Miri: Tokyo Ueno Station

9789100190385

Yu Miri
Tokyo Ueno Station
Övers. Lars Vargö
Albert Bonniers förlag

”Under tiden jag satt där och sov ytligt med trötta snarkningar kunde jag emellanåt titta upp och se hur ginkoträdens löv skapade ett slags skuggornas nätmönster när de rörde sig.”
– Kazu

Kärnan i Yu Miris täta kortroman Tokyo Ueno Station handlar om två saker: förlust, smärta, förlust, smärta.

Jagberättaren och huvudpersonen Kazu på första sidan av boken:

”Jag brukade tänka att livet var som att vända blad i en bok, från första sidan, till nästa. Man vänder en sida i taget och till slut är man på sista sidan. Men livet är inte alls som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varadra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd. Även om det saknas ett slut, slutar det inte.”

I romanens nu lever Kazu, född 1933, som hemlös i parken utanför Tokyo Ueno Station. Där har han vistats i flera år. Han har tappat räkningen. Dessutom är han ”död”, ett spöke, vilket antagligen gör att han inte kan räkna med att någonsin dö och slippa leva mellan den här världen och eftervärlden. Den här korta men kraftfulla och okonventionella romanen bygger till stor del på Kazuos medvetandeström och tillbakablickar, hans minnen och iakttagelser, av stora och små förluster.

Kazu växte upp i en fattig familj i Fukushima. När långivare till familjen kom för att hämta delar av lånet, fanns det ofta inte några pengar att betala. Då gömde sig föräldrarna inne i huset och skickade fram barnen, Kazu och hans sju yngre syskon, att ljuga ihop något. Han börjar tidigt arbeta inom jordbruk och fiskeri. Han gifter sig och får en son, som emellertid dör i tjugoårsåldern.

Han reser från Fukushima för att söka arbete. Han börjar jobba på de byggen som hör samman med OS i Tokyo 1965. Han hör sedan kejsaren hålla invigningstalet i radio, och tycker att det är typiskt att de som byggt arenorna och anläggningarna inte får en friplåt till något evenemang. Boken är uttalat kritisk mot kejsardömet.

Boken är också uttalat kritisk mot hur de hemlösa behandlas, och mer allmänt mot stora klassklyftor. Parken är full av ginkoträd. De hemlösa plockar och rengör ”frukterna” och säljer dem. De har många knep för att få ihop lite kontanter. Ett annat är att leta mangatidningar i soptunnor och containers. De snyggas till och säljs till handlare.

Om det är något evenemang i närheten av parken kör myndigheterna helt enkelt bort de hemlösa, och kartongerna som de använder, som skydd mot väder och vind, kasseras. Ibland blir de hemlösa attackerade av ungdomsgäng. Det är våldsamt obehagligt.

Jag kan inte påminna mig om att jag läst en så samhällskritisk och kompromisslös japansk roman. Den är väldigt drabbande och har ett sagolikt flyt. Visst kan man tycka att Tokyo Ueno Station är negativ i överkant, men det vore tråkigt om alla japanska författare skrev smooth Murakami-prosa.

Lars Vargös översättning är utmärkt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Hur står det till med literary fiction?

The Drift har bjudit in 10 kritiker och författare – bland dem Alexandra Kleeman, Christian Lorentzen och Hannah Gold – att ställa diagnos på dagens literary fiction. Literary fiction är all skönlitterär prosa, minus all genrefiktion. Vilka trender är på uppgång och vilka är på nedgång? Sög pandemin musten ur autofiktionen?

Ett citat ur Kleemans text:

”With no official end or sentimental sendoff, it seems as though autofiction’s time as a reigning form, a privileged container for the contemporary moment, has begun to dwindle. In retrospect, it’s clear that we loved autofiction in part because it upheld deep-rooted myths about how special we were, even as we moved within the mundane career-building, self-constructing rhythms of our lives.”

Läs fler texter

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 135: ”om att nudda blomögonen i början av mars” av Friederike Mayröcker

lossade den våta manschetten runt buketten doppade
snödropparna omslutna av 2 murgröneblad i glaset de drack
vattnet de stod intill min säng på natten genom
gardinerna rörde månen vid deras panna deras öga, uppfann I kärlek
till dem, i min oskuld

13.3.2010

Friederike Mayröcker

Ett varmt tack till ellerströms förlag för att vi fick ha med denna dikt av den österrikiska poeten Friederike Mayröcker (1924-2021). Den är hämtad ur hennes diktsamling Om omfamningar. Översättningen av Ulla Ekblad-Forsgren är suverän.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Michel Ekman om ”Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky”

Markus Huss
Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky
Strängnäs biblioteks skriftserie 10, 2022

Kurt Tucholsky (1890–1935) var en mångtydig figur. Som mycket flitig författare och journalist ger han oss idag en möjlighet att komma nära den turbulenta och katastrofdräktiga men också kreativa atmosfären i Weimarrepublikens Tyskland. Tucholsky var jude och socialist, en hård kritiker av militarismen och underdånigheten som präglade det tyska samhället, ett arv från kejsardömets dagar. Det gjorde honom avskydd i vida kretsar. Samtidigt var han älskad för sin språkkonst, sina exakta iakttagelser ur det dagliga livet, sina roliga kabarévisor och känsliga dikter. Huvudparten av sina texter publicerade Tucholsky i veckotidningen Die Weltbühne (tidigare Die Schaubühne) under fyra olika pseudonymer – något hans väldiga produktivitet tvingade honom till. 

Tucholsky besökte Sverige första gången 1928. Han tillbringade halva året 1929 i Mariefred och flyttade sedan till Hindås i närheten av Borås där han bodde fram till sin död. Efter det nazistiska maktövertagandet fråntogs han sitt tyska medborgarskap, hans verk brändes och han kunde inte längre publicera sig. Alkoholiserad och sömnmedelsberoende dog han 1935, om det var självmord eller en olyckshändelse är oklart. Han är begraven i Mariefred. 

Germanisten Markus Huss Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky är en fin påminnelse om hans idag åtminstone hos oss rätt bortglömda verk. Huss hinner med mycket i sin hundrasidiga, ledigt skrivna bok. Han tecknar en bakgrundsbild av det Tyskland där Tucholsky verkade, beskriver hans liv och person med tonvikt på Sverigeåren och analyserar viktiga drag i texterna. De omsorgsfulla noterna ger möjlighet till vidareläsning. 

Tucholsky var en motsägelsefull person. Huss beskriver: ”… den högborgerliga livsstilen och smaken för lyx som stod i bjärt kontrast till hans socialistiska ideal, hur han kunde fördöma och kritisera ’judarna’ som kollektiv samtidigt som han var antisemitismens svurne fiende, hur hans ständiga jakt på bekräftelse från kvinnor samsades med en rädsla för intimitet och kärlek.” 

Utgående från detta gör Huss nedslag i Tucholskys liv och verk. Mycket intressant är att följa hans passionerade intresse för språket. Det gäller förstås mest tyskan men går med Huss hjälp att följa också på svenska. I hans idag kändaste verk, den lilla romanen Gripsholms slott – en sommarsaga (övers. Birgit Hård af Segerstad) som skildrar en semester i Gripsholm tillsammans med älskarinnan Lottchen reflekterar Tucholsky inte bara kring tyskan och plattyskan – som uppskattar och ser som en förlorad möjlighet för sitt språk –, han uppmärksammar också vänligt och utan all ironi svenskarnas ofta högst personliga sätt att tala tyska. Att effekten ändå blir rätt rolig är självklart. 

Lottchen har en verklig förebild och Tucholskys liv präglades överhuvudtaget av förhållanden med starka kvinnor som älskade honom, skötte det praktiska livet och, när han drabbats av yrkesförbud, försörjde honom. Att han aldrig kunde fästa sig vid någon av dem utan tvärtom tvångsmässigt bedrog dem bidrog förmodligen till hans undergång. 

En skandalsuccé fick Tucholsky 1929 med Deutschland, Deutschland über alles i samarbete med grafikern John Heartfield där han oförblommerat uttryckte sin avsky för samhällsutveckligen under de tio åren efter världskrigets slut. Den fördömdes av alla politiska riktningar för sin destruktivitet. Walter Benjamin menade att den bara bäddade för resignation, andra anklagade Tucholsky för att elda under antisemitismen. För Tucholsky själv var den ett besvikelsens bokslut: han fortsatte visserligen skriva men hade förlorat tron på att det kunde leda till politiska förändringar. 

Idag är det mest levande i Tucholskys verk de korta, samtidsbeskrivande och -kritiserande tidningstexterna. Deras språk, iakttagelseförmåga, humor och underliggande vrede lever fortfarande. På tyska har de återutgivits många gånger. Också på svenska finns ett urval av Jan Stolpe med titeln Tyskland, vårt Tyskland. Markus Huss bok är utmärkt introduktion till Kurt Tucholsky som skrev i en orolig tid det plötsligt blivit mycket lättare att leva sig in i. 

Michel Ekman, kritiker och författare

Lämna en kommentar

Under Recensioner

John Swedenmark om Gordon Parks ”The Atmosphere of Crime”

Gordon Parks
The Atmosphere of Crime, 1957
Redaktör Sarah Hermansson Meister
Med essäer av Nicole R. Fleetwood och Bryan Stevenson
Steidl & The Gordon Parks Foundation


Fotografier förändras när de sätts in i nya sammanhang, utifrån nya tiders kunskap, till exempel om rasifiering eller sexualitet. Det som raskt bläddrades förbi – eller tvärtom fick en så ikonisk status att vissa foton eller tavlor har blivit symboler för sig själva – kan visa sig rymma oanade djup. Till exempel om man får veta mer om fotografens intentioner, bakgrund och estetik. Eller om man går tillbaka till det forum där de först publicerades och beskriver vad de betydde där och då, och på så vis får syn på den ideologiska funktion som oftast var omedveten för samtiden. Eller helt enkelt genom att man som fri själ med nya verktyg stannar upp inför dem som konstverk och grottar ner sig i deras inre motsägelser.

En ruskigt vacker bild av en cellfånges händer – den ena håller en cigg, den andra klamrar sig desperat vid gallret; honom själv ser man inte – kan således antingen bara snabbt registreras (eller stå nånstans som dekorativ illustration) eller bli föremål för existentiell, historisk och konstvetenskaplig begrundan. Vad den uttrycker och hur den har använts. Och vad den kan få för nya innebörder i ett annat samhälle.

Dessa tankar aktualiseras för mig vid läsningen av en högintressant samlingsvolym med Gordon Parks kriminaljournalistiska bilder. Parks levde mellan 1912 och 2006 och var en legendarisk fotograf som på slutet också blev långfilmsregissör: actionrullen Shaft från 1971 är en milstolpe med en av de första afrikansk-amerikanska skådespelarna i den tuffa hjälterollen (Richard Roundtree) och med ett odödligt soundtrack av Isaac Hayes.

38_178_2019_Crime

Untitled, Chicago, Illinois, 1957

38_026_2019_Crime

Untitled, San Quentin, California, 1957

Parks växte upp under fattiga förhållanden i en stor familj och fick verkligen känna på rasförtrycket. Lynchningar av svarta förekom i grannskapet och han höll själv på att råka riktigt illa ut i tonåren när ett gäng vita pojkar var ute efter hans liv.

På 1940-talet etablerade sig Parks som en av de mest spännande amerikanska fotograferna i tidskrifter som byggde på samspel mellan kvalificerade reportage och konstnärliga fotografier som förstärkte och utmanade berättelserna. Han hade ett långvarigt nära samarbete med tidskriften Life och fick med tiden allt större inflytande och frihet också att skriva. När Martin Luther King mördades 1968 publicerade Parks en text som utgår ifrån att det är en vit läsekrets har riktar sig till:

En man, vit som ni, satte en kula i Kings nacke. Och på så vis har denne galning tagit bort den sista symbolen för fred mellan oss. Vi måste kämpa för att skilja mellan hans handling och ert samvete.

Det är ett väldigt skarpt tilltal, och man får känslan att han träder fram med allt han alltid har stått för: det engangemang som hela tiden funnits i hans prisbelönta bilder. Som ung köpte han en begagnad kamera och flyttade så småningom till Chicago där hans arbete som den afrikansk-amerikanska befolkningens främste porträttfotograf fick stor uppmärksamhet och till och med vann priser. Därefter fick han alltså tillfälle att exponera sitt sociala engagemang i tidskriftsreportage, inifrån gangstermiljöer, knarkarkvartar och fängelser, och med speciell inriktning på polisens arbete. Nicole R. Fleetwood kommenterar i en av bokens många välgenomtänkta essäer:

Parks undersökning av polisens arbete som statens förlängda arm arbetar på flera nivåer, med polismän som huvudgestalter i fotografierna och progressiva verbformer på -ing som det mest framträdande i beskrivningarna: grilling, raiding och fingerprinting är några av de kategorier han upprättar kring polisarbetet.

38_008_2019_Crime

Untitled, New York, New York, 1957

38_001_2016_Crime

Raiding Detectives, Chicago,
Illinois, 1957

38_077_2017_Crime

Untitled, 1957

Men vad som särskilt kommer fram i den här bokens eftersinnande och uppdaterade genomgång av Parks kriminalreportage är hans engagemang och hans vrede. Som liksom tonades ner av redaktörerna på Life med hjälp av urval, beskärningar och bildtexter. Ett exempel är den berömda bilden av de civilklädda polismännen som sparkar in en lägenhetsdörr i samband med ett överraskande tillslag. Bildtexten ställer sig på deras sida. De är hjältarna. Men i det efterhandsperspektiv som boken tillhandahåller finns det också en annan berättelse, för den som vill se; någonting som Bryan Stevenson kallar ”en olycksbådande kraft”.

Förutom essäerna, varav en sätter in Parks i en hel tradition av kriminalfotografi, rymmer boken en mångfald fina återgivningar av hans bästa bilder, där blurrigheten hos diabilder tagna i dåligt ljus skapar en nästan målerisk yta. Men det allra mest spännande är kanske återgivningen i dess helhet av ett berömt reportage från 1957: ”The Atmosphere of Crime”, med en engagerad kriminologisk text av Robert Wallace. Och runtom fullt av annonser som riktar sig till den rika medelklassen. Ett starkt tidsdokument i humanistisk anda som också lämpar sig för reflexion i vår tid när hårdare tag sägs vara lösningen – en hållning som var helt urmodig på femtiotalet, även om polisens våldsmonopol i extremt hög grad gick ut över de fattiga och de färgade. Artikelförfattarna missar inte att framhålla debattens och fotografiernas relevans också idag.

John Swedenmark

John Swedenmark är översättare och skriftställare

Besök Steidls hemsida

Lämna en kommentar

Under Recensioner

8 barnböcker om facklig kamp och organisering

Amazon är extremt fientligt mot fackföreningar. Man har envetet bekämpat alla försök av arbetarna att etablera fackföreningar. Nu har de äntligen lyckats, i Staten Island, New York.

Med anledning av det har förlaget Astra Publishing sammanställt en lista: ”Better Together: 8 Books for Kids about Unions and Organizing”.

Med tanke på hur avideologiserat och ojämlikt Sverige har blivit, tycker jag att svenska barnboksförfattare borde skriva fler berättelser om hur man kan skapa ett bättre samhälle genom att samarbeta.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Internationella Bookerpriset 2022, långa listan

Paradais

Med på listan över årets International Booker Prize finns 13 böcker. Det är ett sällsynt starkt år. De 13 reduceras till 6 då den korta listan presenteras 7 april och vinnarna utses 26 maj. En fin sak med Internationella Bookerpriset är att prissumman, £50,000, delas av författaren och hans eller hennes översättare.

Det är lite anmärkningsvärt, och roligt, att det är tre asiatiska böcker med på listan. Än mer anmärkningsvärt är att Fitzcarraldo Editions, ett av världens coolaste förlag, har med tre böcker på listan: Paradais av Fernanda Melchor, översatt av Sophie Hughes, A New Name: Septology VI-VII av Jon Fosse, översatt av Damion Searls, och sist men inte minst, The Books of Jacob av Olga Tokarczuk, översatt av Jennifer Croft. Fitzcarraldo har verkligen fingertoppskänsla.

Jag tror att Melchor och Hughes kan gå hela vägen. Om inte Paradais är för hajpad?

Om inte August-priset har ett pris för översatt litteratur, så borde de instifta ett, tycker jag.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Jewish Currents, ett fett dubbelnummer om postsovjetisk judendom

WinterSpring2022_3baa4eeff030fad101971876636dae06

Jewish Currents grundades 1946 och sedan dess har man varit en ledande tidskrift för kultur, politik och idédebatt. Det nya numret kallas The Soviet Issue men handlar till stor del om judars post-sovjetiska erfarenheter. Ledartexten har titeln: ”We need more stories of Post-Soviet Jews” En artikel handlar om de många turerna som föregick uppförandet av det nu förstörda Babi Yar-monumentet. Zoya Cherkassky-Nnadis målningar, postsovjetisk realism, speglar oförställt tillvaron som immigrant. Ja, det är ett fullmatat dubbelnummer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Postmodernismen ger nyliberalismen legitimitet, enligt Stuart Jeffries

9781788738224-c1d40128ac293a9d685b7f175171ef09

Stuart Jeffries är journalist och författare. För ett par år sedan kom hans monografi om Frankfurtskolan ut. Nu är han aktuell med en bok om hur vi blev postmoderna: Everything, All the Time, Everywhere: How We Became Postmodern (Verso) En fråga och ett svar ur en intervju med Jeffries i Bookforum: ”The Post with the Most”

”CONOR WILLIAMS: Postmodernism can be a tricky idea to grasp. How would you explain it to somebody unfamiliar with the term?

STUART JEFFRIES: What I tried to do in the book is historically situate it so that it follows modernism. I argue that the postwar liberal consensus, and then neoliberalism, were underpinned by cultural ‘isms.’ This isn’t my coinage, it was David Harvey’s, but postmodernism is a cultural sort of handmaiden to neoliberalism, to provide it legitimacy.”

Det här är den enskilt viktigaste frågan om man vill förstå dagens postmodernism och nyliberalism. Den förra är en marknad för idéer. Den senare en marknad för varor och kapital. Tillsammans har de passat som hand i handske, tillsammans har de varit oslagbara. Jag ska försöka få tag i ett ex av boken och skriva en recension.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser