Recension: ”Epidemin” av Åsa Ericsdotter

9789100155414 (1)

Åsa Ericsdotter
Epidemin
Albert Bonniers förlag

Hälsopartiets vallöfte var att förvandla Sverige till Europas smalaste land. Partiledaren heter Johan Svärd och han har, inspirerad av en amerikansk pastor, kommit fram till att hälsa är den fråga – den ideologiska vänster- högerskalan är inte tillämpbar längre – som det svenska folket kan enas om. Hälsa är inte, enligt Svärd, en fråga, det är frågan. Valresultatet visar att han har rätt, Hälsopartiet vinner valet och Svärd blir statsminister.

Det här är den yttre ramen för den dystopiska romanen Epidemin. Och epidemin syftar på fetmaepidemin, oavsett om man tolkar den som Svärd, att svenskarna är för feta, eller som de flesta karaktärerna i boken, att föreställningen om folkets fetma är epidemisk. Men det är Hälsopartiet som har makten. De höjer skatten på socker, avskedar offentliganställda som inte har önskvärd samansättning av fett och muskler och utrustar landets kyrkor med träningsutrustning.

Landon Thomson-Jaeger, ung forskare i svensk-amerikanska relationer vid Uppsala universitet, ser sin före detta flickvän tyna bort i anorexi. När han flyr propagandan, han bosätter sig tillfälligt i föräldrarnas sommarstuga, träffar han sjuksköterskan Helena, som med sin kurvighet anses utöva dåligt inflytande på patienterna. Landon ser kurvorna som en tillgång. Och Helena har också flytt galenskapen, tillsammans med sin dotter Molly, eftersom hon anser att skolan spårat ur och blandar sig i barnens vikt och kost på ett allt klibbigare vis.

När Helena försvinner ger sig Landon ut på vägarna i norra Uppland för att leta efter henne. Det blir en obehaglig och allt mer absurd resa genom ett Sverige som lagt sig platt för ett parti och en statsminister, som allt mer nitiskt kontrollerar medborgarnas fettmassa och intag av kolhydrater.

En annan av huvudpersonerna är Gloria Öster, författare och litteraturvetare, som också fått lämna sig tjänst på grund av icke-önskvärd sammansättning av fett och muskler. Hennes ersättare blir, ironiskt nog, Landons före detta flickvän. Öster försöker utforska och skriva om hur allt kunde gå så snett: ”Bantningsindustrin hade håvat in fantasibelopp långt innan Hälsopartiet kom in i bilden. De privata fettsugningsklinikerna och magbandsinstituten hade poppat upp som svampar ur Stockholmsjorden och Institutet för nutritions propagandaprogram hade tjänat miljarder åt läkemedelsindustrin. Men det var omöjligt att pengar var hela förklaringen.”

Ericsdotter utför ett litterärt balansnummer, med bravur. Romanen är inte fullt så skruvad att det förtar det dystopiska obehaget, men tillräckligt skruvad för att bitvis vara hysteriskt rolig. Genom denna dubbla manöver lyckas också romanen framhäva en rad smärtpunkter och visa hur extremt laddat ämnet hälsa och vikt är i vår tid och i vårt samhälle.

Det är bara en gissning, men vi svenskar är väl ett av världens mest löpande, skidande, klättrande och cyklande folk? Vilket, vill jag påpeka, naturligtvis är positivt på många sätt. Men om just det handlar inte Epidemin. Den handlar om kontroll. Om anorektikerns och bulimikerns försök att kontrollera den egna kroppen. Om kontroll i familje- och kärleksrelationer. Och om politikens vilja att kontrollera samhällskroppen, ända in på bara skinnet.

Man skulle kanske kunna tänka sig PC Jersild som en svensk föregångare? Men Ericsdotter skriver mer koncentrerat, ibland nästan lyriskt, och jag tycker att hon är friare i sin ideologikritik än Jersild. Hon är en lysande satiriker.

Jag tycker att Epidemin inbjuder till allegoriska läsningar. Den ligger helt rätt i tiden. Jag tror och hoppas att den kommer att nå en stor läsekrets, även om den kanske inte kommer att tilltala anhängare av just en- och tvåfrågepartier.

Och omslaget, av Elina Grandin, är ett av årets coolaste.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Ny memoarbok av Tama Janowitz, drottningen av brat pack på 80-talet

y648

Tama Janowitz
Scream. A Memoir of Glamour and Dysfunction
Dey Street Books

Tana Janowitz, född 1957, tillhörde det så kallade litterära brat pack på 80-talet. Till den hårda kärnan brukar man, förutom Janowitz, räkna Bret Easton Ellis och Jay McInerney.

Tidigare hade begreppet brat pack använts om en grupp skådespelare, men i ett nummer av Village Voice 1987 presenterades en rad unga författare som the brat pack. Avsikten var att göra sig lustig över författarna – man fäste deras oproportionerligt stora huvuden på små barnkroppar – men brat pack blev snart ett begrepp man använde för att marknadsföra den nya våg av unga författare – mestadels minimalister som delvis skrev under inflytande av Raymond Carver och Ann Beattie – som slog igenom under 80-talet.

När jag beställde Scream, Janowitz memoarer och hennes första bok sedan 2005, väntade jag mig att det litterära livet i New York under 80-talet skulle stå i centrum. Eller i varje fall utgöra en central del av boken. Men i början av boken skildras ett besök hos pappan, en drygt åttioårig pensionerad psykiatriker som enligt Janowitz har rökt gräs mer eller mindre dagligen de senaste fem decennierna. Om han inte får röka på blir han olidlig, men han är inte särskilt trevlig pårökt heller.

Att läsa om pappan, som var notoriskt otrogen och skilde sig från Janowitz mor när Tama var i 10-årsåldern, är lite som som att ofrivilligt hamna mitt i skottlinjen under en privat familjetvist. Om pappan vore en litterär karaktär, då hade man kanske skrattar åt hans elakheter:

”Sometimes he writes to tell me that my mom was a lousy fuck. Sometimes he writes to tell me I am worthless, that I will never amount to anything. Sometimes he writes to ask me for money to reimburse him for what he spent when I was growing up, or in college.”

Till saken hör att pappan hade det väldigt gott ställt efter skilsmässan, medan Tama, hennes mor och bror långa perioder har det väldigt knapert. När Tama, hon är då i tonåren, antyder att hon skulle behöva pengar för att kunna studera, föreslår pappan att hon ska anmäla sig till en wet t-shirt contest, för att dra sitt strå till stacken.

Vid ett tillfälle är Tama orolig när hon besöker pappan, för att han är hög, för att han ska få besök av sin langare och för att han har en massa vapen i sitt hus. Pappan beskriver langaren som ”gentle” men ”unreliable”. Tama vill lägga vapnen i hennes och makens bil, medan de och dottern bor hos pappan. Han tycker att Tama är hysterisk:

”I have always had guns. You knew. I had to get a gun, back when I was still in practice and a former patient began making threats. It was to protect myself.”

Vilket Tama kommenterar så här: ”I could have reminded him, ‘Dad, she came to you for her sexual problems and you fucked her. And she was making suicidal threats, not threats agains you.” På den nivån är det.

Men om pappan ger ett jobbigt intryck, så verkar det som om modern var en ängel. Den kanske största delen av boken handlar om Taras och hennes relation. Modern var först hemmafru, hon var poet och började undervisa vid Cornell University när hon var 50.

Mor och dotter delade intresset för litteratur, och verkar ha umgåtts som vänner. Slutet av boken handlar om hur Tama flyttar från Brooklyn upstate New York, så att hon kan vara nära sin mor. Hennes bror anklagar henne för att ha lagt beslag på pengar, som tillhört modern. Han har tagit ärendet till domstol.

På sätt och vis handlar Scream mer om hur Tama Janowitz avvecklade sig litterära karriär, inte bara motvilligt, än den handlar om hur hon byggde upp sin litterära karriär. Men hon debuterade med romanen American Dad 1981 men det var när New Yorker publicerade hennes novell ”Slaves of New York” som allt lossnade. 1986 publicerades novellsamlingen Slaves of New York, som handlar om unga konstnärer och modeller i New York som försöker få in en fot på respektive marknaden.

Slaves of New York filmatiserades också, den regisserades av James Ivory och några av rollerna spelades av  Bernadette Peters, Adam Coleman Howard, Chris Sarandon, Mary Beth Hurt, Mercedes Ruehl, Madeleine Potter, and Steve Buscemi. Jag tror att man gör filmen rättvisa om man kallar den för en kultfilm. Lyssna på Spotify-lista med låtar från filmens härligt plastiga soundtrack.

Tama Janowitz berättar inte välordnat och sammanhängande, stora delar av Scream bygger på anekdoter. Hennes humor har ibland stand up comedy-kvaliteter, särskilt i bokens första hälft. Humorn har oftast en tydlig svärta. Att hon blev fotad tillsammans med Sex Pistols tidigt under deras karriär kommenterar hon så här:

”Somewhere out there are a whole bunch of photos of me with the Sex Pistols. I missed so many opportunities along the way because of my fears and shyness. If only I hadn’t thought the Sex Pistols were so untalented and unattractive, I could have ended up like Nancy Spungen.”

Andra anekdoter handlar om när hon besökte Lawrence Durrell i Aix-en-Provence, Studio 54 och vänskapen med Lou Reed och Andy Warhol. Mycket är ganska skissartat beskrivet, men jag tycker ändå, efter ett visst initialt motstånd, mycket om Scream, eller kanske snarare Tama Janowitz. Hon har en yvig charm som får mig att associera lite till karaktärerna i Absolutely Fabulous. Jag tror att det är den potenta blandningen av uppriktighet och en viss aningslöshet.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Veckans dikt 90: [Hjärnan plockas ut…] av Matilda Södergran

 

Hjärnan plockas ut och undersökes noggrant.

Du har inga referenser för hur man beter sig:

Du bär ansiktet över skrevet.

Korsar fältet diagonalt.

Faller i det torra vetet.

Du har tagit en väg du inte vanligtvis tar.

Allting är gult. Du tuggar luften som fradga.

Det är ibland svårt att tänka på en närståendes skratt.

 

© Matilda Södergran

Ett varmt tack till Matilda Södergran för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur hennes diktsamling Maror (ett sätt åt dig) (Schildts & Söderströms, 2012).

9789515229373-maror-ett-satt-at-dig

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Recension: ”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff

9789100156626 (1)

Lina Wolff
De polyglotta älskarna
Albert Bonniers förlag

Många romaner följer en snörrät logik och en kronologi som är lätt att följa, De polyglotta älskarna är inte en av dessa romaner. Lina Wolffs andra roman är som en spegelklädd labyrint, ett realistiskt-symboliskt äventyr som handlar om mänskliga begär, den manliga blicken, maktspel och drömmen om förståelse.

Boken består av tre delar och i den första av dem är Ellinor, en kvinna från en skånsk by, berättare. Hon berättar om sina män, om den förste ungdomsförälskelsen, Johnny, som frågade: ”Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig?” Varpå Ellinor svarade: ”Jag har alltid velat att någon skulle lära mig slåss.”

Ellinor lärde sig att slåss, men nu är hon äldre och hon söker en man på en dejtingsajt. Ingen man kom in i hennes liv på allvar, berättar hon, förrän det med Calisto och manuskriptet hände. Och det började med att hon la upp en profil på dejtingsajten med denna inledning: ”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte allt för öm, man.”

Hon får ett snuskigt svar av en man och reagerar först med avsky: ”Men jag satt kvar vid datorn. Och i ärlighetens namn kände jag mig nyfiken. Nyfiken på mannen, men också på manligheten. Manligheten fungerar så att ju mer man lär känna den desto mindre förstår man av den, men ändå blir man mer och mer fascinerad. Jag menar inte bara sex.”

Just den här mannen heter Calisto och de stämmer möte på Pharmarium i Stockholm. Det visar sig att Calisto är kraftigt överviktig och, som om inte det vore nog, så är han dessutom litteraturkritiker. Han gillar egentligen bara en svensk författare, Max Lamas, som har anförtrott honom det enda manuskriptet av hans kommande bok, De polyglotta älskarna.

Ellinor och Calisto tar en taxi till hans villa i Saltsjöbaden. Calisto förgriper sig vid ett tillfälle på Ellinor, som överväger att sparka ihjäl honom när han sover, men istället bränner hon upp manuskriptet som hämnd. Hon fortsätter att bo hos Calisto. När han är på jobbet hittar hon hans samling av böcker av Michel Houellebecq, som står i en prydlig rad med ett exempelar av varje titel på svenska respektive franska.

Ellinor läser Houellebecq som för att förstå Calisto och hon tittar på alla dokumentärer hon kan hitta: ”I en dokumentär säger en kvinna att det största problemet med Michel Houellebecq är att han är så ointressant. Det lät falskt. Det största problemet med Houellebecq kan inte vara att han är ointressant, för då hade allt löst sig av sig självt. Det största problemet med Houellebecq är att han är ett äckel, men ett intressant äckel.” Och så tillägger Ellinor resignerat: ”Jag ville säga det till Calisto, men det var omöjligt.”

De polyglotta älskarna är full med Houellebecq-humor. Det är en mörk roman, jag tänker mig att den nästan är skriven som en kommentar till Houellebecq, jag tycker rentav att man kan läsa den som en parodi på den cyniske fransmannens världsbild – Wolff är väldigt underskattad som humorist.

Andra litterära referenser är Stephen King, Djuna Barnes, Roberto Bolaño, Borges och Proust. Bokens andra avsnitt heter ”Max Lamas” och det är författaren Lamas som för ordet. Han är notoriskt otrogen och håller på att skriva en bok inspirerad av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, vilket naturligtvis är en rolig detalj, men han fantiserar också om den perfekta älskarinnan, en ung kvinna med perfekt kropp som liksom han själv är polyglott eller flerspråkig.

Precis som Ellinor och Calisto är Max en sammansatt figur. Han förstår mycket men är oförmögen att dra konsekvenserna av det. Han kan döma ut en annan man som ”ett slags manlighetens absoluta nollpunkt” utan att det hindrar honom från att bete sig lika illa som den andre mannen.

Max minns vid ett tillfälle när hans fru läste och citerade Stephen King: ”Men are not so much gifted with penises as cursed with them.” Meningen var bra, konstaterar Max, i alla fall för att komma från någon som har rykte om sig att inte kunna skriva. Varpå följande korta men avslöjande replikskifte följer:

– Jag håller med, sa jag. Bara för att man har rodret i handen betyder det inte att man kan ta ut riktningen.

– Vad menar du med det? sa min fru.

– Att det var bra sagt av King, sa jag.

I bokens tredje del, ”Lucrezia”, är det Lucrezia Latini Orsi som för ordet. Hon är dotterdotter till markisinnan som Max Lamas på uppdrag av La Stampa ska skildra som ”den sista verkliga markisinnan i Italien.” De kommer på god fot med varandra och reportaget växer till en bok, De polyglotta älskarna. Men man får veta åtskilligt om adelsfamiljen, inte bara om Lamas ödesdigra besök hos dem.

Jag blev helt uppslukad av De polyglotta älskarna, men det är en roman som bara motvilligt låter sig sammanfattas. Den är labyrintlik, skiftar karaktär – temperamentet i de olika avsnitten är olika – och även om några teman tydligt är bärande, så handlar den också på ett mer allmänt plan om makt och på ett mer specifikt plan om klass. Samtidigt som romanen bitvis är riktigt obehaglig, så är den stundtals sagolikt vacker och stundtals hysteriskt rolig.

Läs novellen ”Verónica” av Lina Wolff.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Storbritannien, som 23 internationella fotografer har sett det

 
Strange and Familiar von
 
Strange and Familiar
Britain as Revealed by International Photographers
Red. Alona Pardo & Martin Parr
Prestel

Med tanke på Brexit, och allt mer utbredd euroskepsis, måste utställningen betraktas som osedvanligt vältajmad och aktuell. På Barbican i London visades, mellan 16 mars och 19 juni 2016, en stor utställning med det långa självförklarande namnet Strange and Familiar: Britain as Revealed by International Photographers.

Utställningen har nu dragit vidare till Manchester, men Barbican har, i samarbete med kvalitetsförlaget Prestel, gett ut en sensationellt välgjord och intressant bok, i vilken utställningens samtliga 23 icke-brittiska fotografer finns representerade. Den heter, naturligtvis, Strange and Familiar: Britain as Revealed by International Photographers.

Det är foton som är tagna från mitten av 30-talet fram till idag. De presenteras kronologiskt – först vansinnigt fina socialt engagerade foton, de flesta tagna i London, av den österrikiska kommunisten Edith Tudor-Hart (1908-1973) och sist foton av holländaren Hans Eijkelboom, född 1949, som fotat mängder med människor i ett shoppingcenter i Birmingham.

Eijkelbooms blick är antropologisk, han fäster sig vid att tecken på individualism och rebelliskhet – dödskallar, kläder som hämtat inspiration från baseboll och amerikansk fotboll samt jeans tillverkade med revor – förvandlats till massproducerade stereotyper. Han visar flera foton av personer med liknande utstyrslar bredvid varandra, så att effekten blir både komisk och lite sorglig.

1. Strange and Familiar. Cartier-Bresson

Henri Cartier-Bresson. Coronation of King George VI, Trafalgar Square, London, 12 May 1937 © Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

 
Den allra mest inflytelserika fotografen av de 23, möjligen i hela fotografihistorien, är förmodligen fransmannen Henri Cartier-Bresson (1908-2004), även kallad l’oeil du siècle – århundradets öga. Enligt fotografihistorikern David Chandler, som har skrivit bokens briljanta inledande essä, ”Strangers in a Strange Land”, tillförde Cartier-Bresson element som vare sig utländska eller inhemska fotografer tidigare hade arbetat med i Storbritannien. Ett av dessa element var en surrealistisk sensibilitet, eller mer allmänt, en modernistisk estetik. Genomgående beskrivs brittiska fotografer som mer konventionella och traditionella.

Cartier-Bresson var också vänstersympatisör, anmärkningsvärt många fotografer var det under första halvan av 1900-talet, och möjligen var det därför han ofta riktade sin uppmärksamhet mot publiken istället för de kungligheter vars kröningar och jubileum han ibland anlitades att bevaka. Den finns en väldigt fin bild i boken från kröningen av George VI, en hel rad åskådare står och kämpar med speglar fästa vid pinnar och hemgjorda periskop, för att få en skymt av den nye kungen.

9. Strange and Familiar. Cas Oorthuys

Cas Oorthuys London, 1953 © Cas Oorthuys / Nederlands Fotomuseum

 
Under första halvan av 1900-talet och en bit in på den andra, dominerade fotojournalistiken och det dokumentära och samhällstillvända fotot. Många gjorde som holländaren Cas Oorthuys (1908-1975), som reste runt i Europa och fotade i knappt 15 år. Han var uppbackad av ett förlag och producerade över 40 fotografiska reseböcker. Vanligare var att fotografer fick uppdrag från tidningar och tidskrifter, som kunde anlita fotografer för månadslånga uppdrag. I regel fick fotograferna fria tyglar.

Oorthuys identifierade också ovanligt tidigt, sådant som senare skulle bli stapelvaror i lagret av klichéer om Storbritannien – tunnelbanependlare, bowler-hattar i City, Oxford-studenter, mjölkflaskor – men han fotade också immigranter och demonstrationer mot kärnvapen. Hans karriär, den enorma produktionen av böcker, sammanfaller också med utvecklingen av ett nytt fenomen: massturismen. Suget efter bilder från främmande länder växte våldsamt.

GB. ENGLAND. London. Baker Street underground station. 1958-1959.

Sergio Larrain London. Baker Street underground station. 1958-1959. © Sergio Larrain / Magnum Photos

 
Efterkrigstidens Storbritannien framstår som ganska dystert. Man har knappt hämtat sig efter kriget, ekonomin haltar, de strikta klasshierarkierna hämmar och imperiet förtvinar. En vanligt förekommande svartvit bild föreställer en avsmalnande gata som kantas av identiska tegelbyggnader. Allt är insvept i en fuktkall dimma. Ett barn, en flicka i ljus klänning, leker ensam på trottoaren. Det verkar som om de utländska fotograferna inte var lika angelägna om att skildra Storbritannien i ett försonligt ljus som de inhemska fotograferna, oavsett om de fotade i London, gruvarbetare i Wales och, senare, the Troubles i Nordirland.

Men många av fotograferna fångade också en hel del poesi i sitt möte med Storbritannien, inte minst chilenaren Sergio Larrain (1933-2012) och schweizisk-amerikanske Robert Frank, född 1924. Det är intuiva och uttrycksfulla foton, mer poesi än fotojournalism med sina skuggspel, regnvåt sten, tät dimma och dramatiska himlar. Några av bokens höjdpunkter. Amerikanen Paul Strand (1890-1976) tog också sensationellt vackra och poetiska foton av människor och miljöer på skotska Hebriderna.

5. Strange and Familiar. Akihiko Okamura

Akihiko Okamura Northern Ireland, 1970s © Akihiko Okamura / Courtesy of the Estate of Akihiko Okamura, Hakodate, Japan

 
London, inte minst ”Swinging London”, hade en självklar dragningskraft på de internationella fotograferna, men bokens redaktörer, Martin Parr och Al0na Pardo, har vinnlagt sig om att bokens innehåll ska motsvaras av titeln – den handlar om Storbritannien. Under första halvan av boken dominerar foton från London ganska tydligt, även om exempelvis både Robert Frank och Bruce Davidson fotar i Wales, klassiska foton av gruvarbetare, men boken innehåller, som det står i förordet, foton från ”the Hebrides to Dover, Belfast to Cardiff.”

Men fotona från den andra halvan av 1900-talet fram till idag känns mer mångsidiga, fotograferna hittar nya och annorlunda sätt att skildra Storbritannien, som också verkar allt svårare att fånga med en uppsättning klichéer. Man får känslan av att 60- och 70-talet har en befriande inverkan och globaliseringen slätar ut ojämnheter, även om Storbritannien fortsätter att uppvisa särdrag.

2. Strange and Familiar. Tina Barney

Tina Barney The Red Sheath, 2001 © Tina Barney, Courtesy of Paul Kasmin Gallery

 
Fotojournalisterna under den första halvan av 1900-talet och en bit in på den andra, skildrade ofta arbetarnas villkor, dåliga bostadsförhållanden och, mer allmänt, konsekvenserna av ett hårt och stelbent klassamhälle. Som en del i ett större projekt om den europeiska överklassen, The Europeans, skildrar amerikanskan Tina Barney, född 1945, den brittiska överklassen.

Barney, som själv tillhör den amerikanska överklassen, fick genom kontakter tillgång till en rad personer, som hon ofta tar ganska traditionella porträttfoton av, lite uppstyrda med en hel del betydelsebärande rekvisita. En äldre dam fotograferas framför sin bokhylla och läsfåtöljer. Framför henne ligger ett par nummer av tidskriften Country Life. Föremålen säger någon om personernas identitet, och de skildras med mild ironi.

11. Strange and Familiar. Hans van der Meer
Hans van der Meer Mytholmroyd, England, 2004 © Hans van der Meer / Courtesy of the Artist

 
Det finns väl få saker som är så brittiskt som fotboll, men den nederländske fotografen Hans van der Meer, född 1955, har struntat helt i Premier League och sökt sig till amatörfotbollens lägre divisioner. Spelarna ser nästan ut som små figurer inbegripna i en vagt absurd verksamhet, placerade i en landskapsmålning med gröna kullar, små pittoreska hus och molngrå himlar. Fotona är både humoristiska och otippat rörande.

Det finns en betydande skillnad mellan de tidiga och sena fotograferna i den här boken. De förra var i regel fotojournalister, medan de senare i regel är fria konstnärer som arbetar på en global marknad. De tidiga jobbade för pressen, medan de senare snarare visar sina verk på gallerier. Båda har sina poänger. Jag tycker att de tidiga ofta presterade vackrare fotografier, medan de senare, som arbetar mer som konceptkonstnärer, kan vara intressantare.

En sak kan vara bra att veta. När man recenserar en bok av det här slaget får man välja ett litet antal foton ur ett på förhand framställt pressmaterial. De här på förhand utvalda fotona är sällan de allra bästa bilderna. Dels har det säkert med rättigheter att göra, dels vill man säkert värna om bokens exklusivitet. Men Strange and Familiar: Britain as Revealed by International Photographers är full med makalösa foton, tagna av några av det förra och innevarande seklets främsta fotografer.

Det här är en av de intrssantaste och mest underhållande fotoböcker jag har läst på länge. Den funkar som avsett, att stimulera till reflektera kring de brittiska identiteterna och försöka få korn på hur de har förändrats över tid. Men det är inte bara fotot och temat som gör den här boken till något utöver det vanliga. Den inledande och introducerande essän är fantastisk. Desssutom presenteras varje fotograf med en komprimerad och översiktlig artikel. Perfekt present, inte bara till anglofiler.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Praktfull bok om Paris skyltar

Graphique Cover r5
 
Louise Fili
Graphique de la Rue: The Signs of Paris
Princeton Architectural Press

Paris är en av världens absolut vackraste städer. Det beror inte bara på stadsplanering, arkitektur och de eleganta parisarna. Varje detalj är gjor sedan man gjort noggranna estetiska överväganden – lyktstolpar, papperskorgar, bänkar med mera. Funktionen är viktig, men den är inte allt. Det är det här, tror jag, som gör att Paris kan framstå som nästan overkligt pittoresk. Man behöver inte leta upp sevärdheter, hela Paris är en sevärdhet.

En inte oviktig del i den här ekvationen är Paris skyltar. Den mest kända av dem är förmodligen Hector Guimards Art Nouveau-design till Paris tunnelbana, skyltarna till tunnelbanenedgångarna.

Amerikanskan Louise Fili var chef på Pantheon Books innan hon öppnade sin egen studio, Louise Fili Ltd, 1989. Hon är medlem av Art Directors Club Hall of Fame och hon har förärats AIGA Medal for Lifetime Achievement.

Och hon har skrivit en rad böcker om grafisk design. Redan när hon var i tjugoårsåldern och besökte Paris började hon fotografera stadens rika utbud av vackra skyltar, oavsett om de tillhörde små mjölkbutiker eller om det var neonskyltar tillhörande legendariska nattklubbar. Under de senaste fyra decennierna har hon byggt upp en stor samling fotografier – vissa skyltar finns inte längre – som hon har samlat i en underbar, färgstark och smått unik bok: Graphique de la Rue: The Signs of Paris.

page99[1]

© 2015 by Louise Fili

 

Paris_4876_p108[1]

© 2015 by Louise Fili

 
Fotona är ganska tätt beskurna, det är skyltarna inte butikerna eller etablissemangen som står i centrum. Det är drygt 260 sidor som till större delen består av foton. De är indelade tematiskt i avsnitt som ”Skrift”, ”Mosaiker”, ”Art déco”, ”Gatan” och ”Utan ord.” Det senare kan exempelvis vara skyltar i form av glasögon. Upplägget har lite drag av dokumentation. Texterna till de olika avsnitten är korta, men kunniga och underhållande.

Jag tänker mig att de flesta, särskilt dem med ett intersse för grafisk design, Paris och städer, skulle kunna gilla Graphique de la Rue: The Signs of Paris. Den är snygg och välgjord och borde funka perfekt som present.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Cheap Rents… and de Kooning” av John Cohen

9783869309033_1[1]

John Cohen
Cheap Rents… and de Kooning
The downtown art world
New York, 1957-63
Introduktion: John Elderfield
Steidl

Boken Cheap Rents… and de Koning, fotografen John Cohens senaste bok med foton som inte publicerats tidigare, handlar om en tid, det sena 50-talet och tidiga 60-talet, och om en plats, området kring East 10th Street i New York. Ett ingemansland mellan Greenwich Village och Lower East Side. Där och då samlades ett ovanligt stort antal konstnärer, gallerister, poeter, kritiker, filmare och fotografer.

Att Willem de Kooning nämns i titeln är möjligen en aningen ironiskt, eftersom han vid mitten av 50-talet började söka sig bort från 10th Street, och började vistas utanför staden allt oftare, inte sällan på Long Island. Men han, och de billiga hyrorna, hade tveklöst lockat mängder av kreativa människor till området kring East 10th Street. Där låg också flera spännande gallerier och under några år var området konstvärldens epicentrum, i alla fall den amerikanska konstvärldens epicentrum.

A_004_Downtown[1]

Red Grooms crossing Third Avenue © John Cohen / Steidl

 
John Cohen, född 1932 i New York, är en mångkunnig man, han var exempelvis med och grundade New Lost City Ramblers och arbetade med Robert Frank på hans film Pull My Daisy (1959), men det är som fotograf han är mest känd. Han har tagit åtskilliga foton av Bob Dylan.

B_002_Downtown[1]

Grace Hartigan © John Cohen / Steidl

 
Boken Cheap Rents… and de Koning samlar rader av foton från perioden  1957 och 1963, då han levde och arbetade i konstnärskolonin som växte fram i området kring East 10th Street. Man kan nästan förnimma den kreativa spänningen när man bläddrar i boken och läser de sparsmakade texterna. En inledande text är skriven av John Elderfield, som har den pampiga titeln Chief Curator Emeritus of Painting and Sculpture vid Museum of Modern Art.

Elderfield har råkoll på alla konstnärliga riktningar som fanns representerade i konstnärskolonin, abstrakta expressionister, andra vågen abstrakta expressionister, postexpressionister och så vidare. Måleriet stod i början helt i centrum, men saker och ting förändrade sig efterhand och klimatet var hela tiden påtagligt inkluderande:

”[…] as the newer emerged, the older remained, and older and newer partied together—at the Cedar Bar in the form of Franz Kline drinking with Allen Ginsberg, for example. And different forms of post-Abstract Expressionist activity partied together: Jack Tworkov with Philip Guston; Larry Rivers with Jack Kerouac; and so on. […] Aiding the alliances and the transitions were photographers Rudy Burckhart, Cohen, and [Robert] Frank; and the composers John Cage and Morton Feldman; and the dealers and critics Bellamy, Leo Castelli, Thomas B. Hess, and Frank O’Hara. They saw how, by the end of this period, the vitality of the downtown scene was not longer lodged in the visual arts alone. But so did most of those in the 10th Street scene: It was nonsectarian, hybrid, unpredictable in shape and form.”

D_003_Downtown[1]

Allen Ginsberg, Robert Frank © John Cohen / Steidl

 
John Cohens egna texter, som varvas med tematiskt ordnade foton, är lite mer svävande i tonen, nästan som om han är lite osäker på om han verkligen varit med på alla gallerier, klubbar, happenings, filminspelningar och performance. Jag känner något som påminner om avund när jag läser hans anekdoter och tittar på fotona.

Det kanske är en projektion, men jag tycker nästan att man ser på dem Cohen fotat att de utstrålar en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. De är som ett med tiden och platsen. Jag tröstar mig med att de på ett par foton, under någon slag happening eller performance, spexar med uppblåsta ballonger.

Jag älskar Cohens foton med mycket svärta, de flesta tagna inomhus utan blixt, och hans nostalgiska och kärleksfulla ton. Cheap Rents… and de Koning är ett vackert porträtt av en tid/plats och en rad personer som gjorde den speciell.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner