Ta hem havet, som Philip Gosse

29029767708_5ff8f8f76a_b

”Parasitic Anemone”, från The Aquarium (1856, 2:a upplagan) — Källa.

The Public Domain Review är en helt unik publikation, som vaskar fram det bästa och mest spännande av det som exempelvis museer släpper fritt i the public domain. The review presenterar även sina fynd väldigt snyggt, och till många av dem har man givit en specialist i uppdrag att skriva en lärd essä. Det är riktigt underhållande, PDR är ett överdådigt Kuriosakabinett.

Anemonen ovan är hämtad ur Bringing the Ocean Home” av Bernd Brunner, en underbar liten essä om den engelske naturalisten Philip Henry Gosse, som nästan på egen hand verkar ha populariserat saltvattenakvariet i det viktorianska England. Ja, han ska rentav ha myntat begreppet akvarium, som benämning på en tank i vilken man höll havsväxter och olika havslevande djur. Han verkar dock ha varit något av en landkrabba. Han gjorde sig lustig över en fransk zoolog, som gjorde sig omaket att dyka för att komma sina studieobjekt närmare. Mr. Gosse föredrog att studera sina fynd hemmavid.

Facebook, Instagram, hemsida

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tyska soldater som umgås och larvar sig

nein-front

Red. Ed Jones & Timothy Prus
Nein, Onkel
Archive of Modern Conflict

Sedan början av 90-talet har Archive of Modern Conflict (AMC) i London byggt upp en enorm samling av fotografier. Ursprungligen handlade det om foton från just konflikter och krig, men samlingen är idag betydligt bredare än så. Verksamheten finansieras av en miljardär, bosatt i Kanada, och man har öppnat en filial där.

Med en viss överdrift kan man säga att AMC söker och uppskattar foton som andra bildbyråer och samlare inte är särskilt intresserade av. Men AMC har även en förlagsverksamhet, och man ger ut böcker med udda fotografier, ofta fotografier som tillsammans bildar en berättelse eller skelettet till en berättelse, som läsaren kan fylla i själv, så att säga.

Nein, Onkel: Snapshots From Another Front 1938–1945 är på sätt och vis en typisk AMC-bok. Den utgörs av 347 aldrig tidigare publicerade snapshots tagna av tyska soldater under andra världskriget. Som AMC:s text poängterar, så visar fotona ”the fun-loving, sexually incongruous and work-shy elements of the German military machine, and challenging the accepted view of evil men in jackboots.”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bilderna är hämtade ur AMC:s omfattande arkiv, med miljontals foton, med privata och personliga foton som ger en helt annan bild av tyska soldater än vi är vana vid. Soldater som kelar med grisar. Soldater som förevisar en enorm orm. En soldat som cyklar på en barncykel. Soldater som gungar, badar och ger varandra massage. Soldater som hoppar säck. Soldater som klär sig i kvinnokläder.

Det är naturligtvis troligt att några av de här soldaterna begick illdåd under kriget, särskilt om de stred på östfronten. Men att döma av fotona, så försökte många tänka så lite som möjligt på kriget. Som AMC skriver: ”They record not the bloody battles, but the fun snatched by those who would rather be enjoying 40 winks, a spot of country dancing or a roll in the hay than fighting.”

Nein, Onkel: Snapshots From Another Front 1938–1945 passar synnerligen väl in i AMC:s utgivninig, som utgörs av böcker som överraskar och förbluffar, med ett bildmaterial som är nära nog unikt. Estetiskt är böckerna också något utöver det vanliga. Nein, Onkel har ett lite tjockare omslag klätt i tyg, som leder tankarna till ett fotoalbum. Ytterligare en sak, AMC:s böcker tangerar ofta konceptkonst. De är frågor, snarare än svar.

Jag har skrivit om 8-10 av AMC:s böcker och deras tidskrift AMC². Sök på ”AMC” här på bloggen, om du är nyfiken på deras verksamhet och utgivning.

Winner of the Historical Book Award at Rencontres d’Arles 2008

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Litterära termer 56: heteronym

”Indeed, [Pessoa] appeared to spend all his spare time reading or writing, and had already begun creating the fictional alter egos, or, as he later described them, heteronyms, for which he is now so famous, writing stories and poems under such names as Karl P. Effield, David Merrick, Charles Robert Anon, Horace James Faber,  Alexander Search, and more. In their recent book Eu sou uma antologia (I am an anthology), Jerónimo Pizarro and Patricio Ferrari list 136 heteronyms, giving biographies and examples of each fictitious author’s work.”
”A Little Fellow with a Big Head” av Margaret Jull Costa i Paris Review.

9780811226936

Recension av Fernando Pessoas ”The book of Disquiet”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Black Panther Party for Self-Defense

9780520293281

Joshua Bloom & Waldo E. Martin Jr.
Black Against Empire:
The History and
Politics of the Black Panther Party
University of California

”I think what motivates people is not great hate, but great love for other people.”
— Huey Newton

Black Panther Party (Svarta Pantrarna) grundades 1966 i Oakland, Kalifornien, av collegestudenterna Bobby Seale och Huey Newton. De hade tröttnat på att svarta rutinmässigt blev trakasserade, misshandlade och dödade av polisen, och de tänkte göra något åt det. De hittade en kryphål i den kaliforniska lagen. Enligt den fick man bära vapen, men bara om man bar det öppet och synligt. Det var exakt det Seale och Newton ville. De beväpnade sig och patrullerade i Oakland med sina vapen fullt synliga.

Självförsvar

Det kan vara värt att påminna sig om att partiet från början hette Black Panther Party for Self-Defense. På behörigt avstånd följde pantrarna polisen för att se om de gjorde några övertramp. Bara det att pantrarna var beväpnade förändrade spelplanen fullständigt. Polisen var tvungen att ta hänsyn till att de nu, i vissa hänseenden, var jämbördiga med pantrarna. Men längre fram skulle både pantrar och poliser bli dödade.

Hårt mot hårt

De Svarta pantrarna fick snart hjältestatus, eftersom det var sällsynt att de svarta kunde organisera sig och sätta hårt mot hårt. Man kan föreställa sig att de svarta som bodde i Oakland kände någon slags trygghet när pantrarna kom åkande på en pickup med vapnen fullt synliga, och klädda i baskrar och läderjackor. Och, som för att fullända den revolutionära looken, solbrillor med spegelglas.

Martin Luther King jr. mördas

Svarta Pantrarna blev snart kända över stora delar i Amerika. De gjorde något, medan de flesta andra bara pratade. Det bildades nya avdelningar runtom i USA. Vid ett tillfälle fick pantrarna fler nya medlemmar än någonsin, när Martin Luther King jr. mördades 1968 var det många som tappade tron på en helt fredlig kamp, och gick med i pantrarna.

Delade ut mat till fattiga barn

King samarbetade med USA:s regering, i pantrarnas ögon var regeringen illegitim, en kraft som man borde bekämpa. Pantrarna såg sig snarare som inbegripna i en kamp mot den amerikanska imperialismen och de vägrade att åka och kriga i Vietnam. De såg vietnameserna som sina bundsförvanter. Paradoxalt nog blomstrade Pantrarna samtidigt som trycket på dem var som störst. Det var också uppskattat att man hjälpte fattiga barn med mat. Pantrarna blev navet i en socialdemokratisk och revolutionär rörelse med kontor i 68 amerikanska städer, och betydande allierade runtom i världen.

Black Against Empire är en mäktig pjäs och jag tänkte ibland att den var i längsta laget, men jag tror att författarna velat skapa en så rik dokumentation som möjligt. De svarta pantrarna är, såvitt jag vet, ett unikt amerikanskt parti.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 121: ”The Media” av Ben Lerner

167983

”But if you’ve ever seen a dendritic pattern in a frozen pond, lightning captured in hard plastic, or the delicate venation of an insect’s wing (the fourth vein of the wing is called the media), then you’ve probably felt that a spirit is at work in the world, or was, and that making it visible is the artist’s task, or was.”
– Ben Lerner, ”The Media”

Ben Lerner identifierar sig som poet, trots att han för inte helt länge sedan avslutade en romantrilogi, med Topeka School. ´Den kan mycket väl bli en klassiker, eller något i den stilen. Tidigare i vår läste Lerner in en prosadikt i New Yorkers smått unika serie The Writer’s Voice. Dikten heter ”The Media” och är en bländande voice-mail-dikt: lyssna/läs.

Recensioner av Lerners tre romaner: På väg från Atocha, 10:04, Topeka School.

Recension: ”The Hatred of Poetry” av Ben Lerner

Veckans dikt 19: ”Didactic Elegy” av Ben Lerner

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Poesi på gränsen till utplåning

9781473692992-1-654x1024

Red. Chris McCabe
Poems from the Edge of Extinction
Chambers

Sixto Munoz är i nittioårsålderna och bor i colombianska Amazonas. Hans bror gick bort i början av 2000-talet, och sedan dess är Munoz den enda personen som talar Tinigua. När han går bort dör ett språk, som är bärare av en världsbild, ett kunskapssystem, ja, en hel kultur.

Av de 7000 språk som talas idag är mer än hälften hotade av utplåning, enligt Unesco. Ett språk dör ungefär var fjortonde dag. Det är genuint tragiskt och beror bland annat på språklig imperialism från länder med stora språk. Stora länder gör det inte sällan svårt för minoriteter att hålla sina språk levande.

Hälften av jordens befolkning, 3,5 miljarder människor, talar 25 språk – engelska, mandarin, hindi, ryska, portugisiska – medan den andra hälften, 3,5 miljoner människor, brukas av 6.975 människor. Många av dessa språk saknar skrifttradition

Storbritannien verkar aktivt för att sprida engelskan, för att kratta manegen åt det brittiska näringslivet. Det är aningen ironiskt eftersom engelskan är det språk som används mest frekvent för att sprida och bevara poesi skriven på hotade språk. I Poems from the Edge of Extinction har Chris McCabe gjort en fantastisk insats för att samla poesi på mer eller mindre hotade och utdöende språk.

I boken finns 50 dikter skrivna på mer eller mindre hotade språk. De presenteras med en introducerande text, och dikterna återges både på orginalspråk och engelska. Några av de språk som finns representerade är: livoniska, manx, samiska, sardinska, gen, ainu, assyriska m.fl.

Jag tycker att det är väldigt spännande att bläddra i den här boken, och jag tycker att en hel del av dikterna är riktigt bra, men jag tycker nästan lika mycket om att titta på de oöversatta dikterna, inte minst de dikter som är skrivna på ett för mig helt okänt skriftspråk. Fantasier väcks om exotiska (inte exotiserade) kulturer, fantasier som ofta  skingras när man sedan läser den engelska översättningen.

Många dikter är väldigt vackra, och jag skulle gärna printa ut några av dem förstorade och ha dem på väggen. Man får lite Finnegans Wake–vibbar när man bläddrar fram och tillbaka i boken. Det är ett äventyr, ett aningen melankoliskt äventyr.

Det här är några av raderna ur Anjela Duvals dikt Va c’halon på bretonska:

Va c’halon ‘zo ur vered,
Enni nouspet ha nouspet bez,
Enni bemdez ur bez nevez,
Bezioù kerent ha mignoned.
Bezioù keneiled ken karet.

Och så samma rader ur den engelska översättning, My heart:

My heart is a graveyard,
Enclosing many and many a tomb,
Everyday there is a novel one,
The tombs of parents and friends,
The tombs of the companions I loved so much.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Dörrhandtagens historia och andra supersmala ämnen

Häromdagen läste jag en spännande artikel: ”Points of contact – a short history of door handles”. Den tar sin utgångspunkt i det faktum att vi under pandemin plötsligt blivit medvetna om de ganska få tillfällen då vi tvingas röra vid byggnader – ledstänger, ljusknappar, och, kanske framförallt, dörrhandtag:

”This modest piece of handheld architecture is our critical interface with the structure and the material of the building. Yet it is often reduced to the most generic, cheaply made piece of bent metal which is, in its way, a potent critique of the value we place on architecture and our acceptance of its reduction to a commodified envelope rather than an expression of culture and craft.”

Egentligen räcker det med att läsa inledningen av artikeln, för att ens förhålllande till dörrhandtag och arkitektur skall förändras. Artikeln uppmärksammar oss på något i vardagen, något som är så vardagligt att vi knappt lägger märke till det. Och den visar, med nedslag i historien, att dörrhandtagen inte alltid varit så konstlösa som de är idag. Det är en kritik, som öppnar för nya tankesätt.

Utpräglat smala ämnen och perspektiv

När jag läste den här artikeln kom jag att tänka på när det plötsligt kom ut en hel rad böcker som berättade om världen utifrån utpräglat smala ämnen och perspektiv. Det är möjligt, kanske till och med troligt, att det här inte är något nytt fenomen, men som jag minns det började fler böcker av det här slaget komma ut 1995–2000.

Läsningens, bröstens och rändernas historia

De här tre böckerna överlappar varandra. Torskfisket var väldigt viktigt för Baskien. Saltet var helt avgörande för konserveringen av och handeln med torsk. Kurlansky har till och med skrivit barnböcker om torsken och saltet.

Jag minns även böcker från den här tiden som avhandlade läsningens, bröstens och rändernas historia. Jag älskade de här böckerna när de kom, Kurlanskys för att de var associativa och genreöverskridande – om jag inte minns fel fanns det recept på torsk i Torsk. Böckerna var inbjudande och äventyrliga.

Först nu har jag börjat läsa Ålevangeliet / The Book of Eels, som Patrik Svensson hade vänligheten att skicka till mig, för säkert ett år sedan. Jag tycker att Ålevangeliet passar in i sammanhanget, men Svensson skriver i flera avseenden bättre än Kurlansky; han reser inte samma anspråk på att skriva hela världens historia, han proppar inte texten full med fakta, han är mer personlig, känslig, ibland lite trevande på ett sympatiskt och essäistiskt vis, och, filosofisk och reflekterande. Det är de här dragen, tror jag, tonen som Svensson träffar, och styrkan i ämnet/berättelsen, som har gjort Ålevangeliet till en sådan sagolik framgång, inte minst i USA. Boken har goda utsikter att bli en minor classic eller rentav en klassiker.  

efe40b268133625c467d15a58bc09583

När jag har läst ut Ålevangeliet, tänkte jag försöka mig på The Rose in Fashion: Ravishing av Amy de la Haye: ”The Rose in Fashion: Ravishing is a fascinating exploration of how the rose has inspired the way we look, dress, feel, and fantasize. It foregrounds innovative, refined, and challenging fashion design from elite 18th-century woven silks to the latest gender-neutral catwalk trends and Alexander McQueen rose dresses.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Veckans dikt 119 & 120: ”Som om livet…” och ”Både inne i…” av Henrika Ringbom

 

Som om livet hade stannat av, och tiden
alla hade flytt eller ingen ännu flyttat in
Här är prydligt som inuti ett stilleben
tryckande, nära nog klaustrofobiskt
Mitt i finns en besynnerlig tomhet
Där kan någonting stiga fram
Tomheten kan också förbli tom

 

Både inne i och utanför
huset världen
har jag länge vetat
att livet förvandlas
till något som liknar en dröm
också för oss som lever

 
© Henrika Ringbom 2020

Ett varmt tack till Henrika Ringbom för att vi fick ha med de här två dikterna i Veckans dikt. De är hämtade ur diktsamlingen En röst finns bara när någon hör den, utgiven av Förlaget. En av bokens avdelningar, den sista, ”Trösten”, finns med i helt aktuella Lyrikvännen nr 3. Kika gärna på Henrikas författarpresentation. Tack också till Förlaget, som sände boken till oss.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Peter Davis: Band Names & Other Poems

Detta bildspel kräver JavaScript.

Peter Davis
Band Names & Other Poems
Bloof Books

Första gången jag läste den amerikanska poeten Peter Davis, Poetry! Poetry! Poetry!, kände jag en nästan fysisk lätthet och mild eufori. Det kan säkert ha att göra med att jag har en väldig respekt för poesin, och oroar mig över att jag inte ska förstå. Men ju mer jag läst Davis – Tina och Hitler’s Mustache –  desto tydligare blir det att han överhuvudtaget inte skiljer mellan så kallad finkultur och popkultur.

Det gör att man känner sig inkluderad när man läser Davis, oavsett om han skriver metapoetiska dikter eller om han skriver dikter pepprade med ordet mustach. Davis skriver om allvarliga ting, men han är också en stor humorist, som förvaltar arvet efter Russell Edson, en mycket egensinnig amerikansk absurdist. Jag har för mig att jag läst Edson föra resonemang om att han ville skriva utanför poesin.

Band Names & Other Poems sönderdelar sig i två hälfter, dels relativt konventionella dikter – åtminstone mätt med Davis måttstock – dels sida upp och sida ned med påhittade bandnamn. Davis månar om sin familj, och den här kärleksdikten är hyfsat representativ för vardagsdikterna i Band Names & Other Poems:

Ocean Radiator

”The ocean radiator will not fit in the
cargo hold,” said my wife, who was trying
to fit the ocean radiator in the cargo hold.
”It won’t,” she said. ”That’s what she said,”
I said. My wife said,” No, she said, ‘I hope that
the other equipment will work.'” I felt
some relief about this inside, but outwardly
I grew tenser and suggested we work into
the evening. The day was stretching
like the wing of a large bird, sort of fanning
in cloudy sunlight. That’s when I said, ”Maybe
if we refigure the cargo hold so that its
chin isn’t rubbed against the window pane.”
My wife first looked confused but then
said, ”And move the ears back, so that
the hair can wrap around.” It was at moments
like this that I felt most in love. It was
in these precious seconds that loved seemed
to mount us like a cape. I felt my arm extending
toward her shoulder, her rounded shoulder,
and heard myself saying, ”Baby, now’s the
time, it has to be!” She was unbuttoning her
shirt and pulling up her skirt. The ocean radiator
was humming loudly now and the cargo hold
was widening its narrow hips.

© 2018 Peter Davis

Den andra delen av boken, alla påhittade bandnamn, är riktigt underhållande, men ju fler bandnamn man läser, desto fler vill man hitta på själv. Bokens titel skvallrar ju om att Davis jämställer bandnamn med dikter. Han behandlar bandnamnen som om de vore en minigenre, med olika genrekonventioner och subgenrer, som väcker olika fantasier och associationer. Fort går det också. Jag uppfattar det som att Davis verkligen leker med bandnamnet som form. Vissa bandnamn är nästan som en drift med konventioner, inte minst hårdrocksband, andra skulle kunna vara autentiska namn. Och diktsamlingens omslag påminner en hel del om betygen på musiksajten Pichfork.

Det här är några av Peter Davis bandnamn:

Space Cluster, Poni Pony Pone, Karma Armada, Whiner Likely, Glib Filibuster, Wide Skateboard, The Size of Bats, What We Call Farming, The Reporters in Washington, Real Down Taxi, Disco Isn’t, Bullet Pup, Lush Fund, Foil Skirt, Factory Atrophy, Outlaw BricksBrutus Hospital…

Jag försökte komma på några egna bandnamn. De dyker upp när man minst anar det, men de blev väl sådär:

Eternal Impeachment, The Frankfurt School, Cushing Oklahoma, Hickory Hair, Cyanide Sisters, Berggasse 19, Cloud Neon 9, Platinum Beach, Neon Impala…

Interview: Peter Davis on poetry

Peter Davis hemsida: Art is Necessary

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner

Skräcken från Bryssel, Europas mörka hjärta

gy3a4jaQ

Oliver Leu
Essä: Bambi Ceuppens
Introduktion: Matthew G. Stanard
The Eriskay Connection

”The horror! The horror!”
— Kurtz i Heart of  Darkness

”My running hypothesis is that the colonial past still haunts us because it is a past that has not really past.”
— T.J. Demos, Return to the Postcolony, 2013

Den belgiske kungen, Leopold II, stal en betydande del av Kongo, som vi för enkelhetens skull kan kalla Belgiska Kongo. Landet var hans personliga egendom åren 1885–1908. Befolkningen i Belgiska Kongo var i praktiken förslavad och dess arbete genererade makalösa rikedomar, från gummi, elfenbent och malm, åt den belgiske regenten, och senare, åt den belgiska staten. Han ådrog sig allt häftigare kritik, både inhemsk och från andra länder, som inte direkt var några dygdemönster vad gäller att behandla sina undersåtar humant.

o5l-VISQ

Den belgiska staten övertog den 15 november 1908 kolonin fån kung Leopold II av Belgien. Det koloniala projektet drevs emellertid vidare, fram till 1960. Enligt vissa beräkningar dog eller dödades hälften av de inhemska invånarna under det belgiska styret. De exploaterades maximalt; om en by inte nådde upp till sin gummikvot, kunde invånarna straffas och få sina högerhänder avhuggna. Det var ett terrorvälde, nästan obegripligt.

f-aSqL1A

I Belgien, inte minst i Bryssel, restes mängder med statyer och andra monument, för att glorifiera och legitimera det koloniala projektet. Vid en internationell utställning i Bryssel (Tervuren) 1897 lät man uppföra två byar, där 267 afrikaner förevisades för besökarna i idylliska miljöer. Det är nästan obegripligt cyniskt.

oWwRZmYQ

Det holländska kvalitetsförlaget The Eriskay Connection, specialiserat på fotoessäer, har kommit ut med en ny bok, Leopold’s Legacy, som fyller ett viktigt behov, nu när debatten om hur vi bör förhålla oss till tveksamma gamla statyer och monument har hårdnat. Det är som om det plötsligt, och av en rad olika orsaker, finns utrymme för att diskutera den symbolproduktion som kolonialism och slaveri har lämnat efter sig.

8ljcx7ww

Den introducerande texten är skriven av Matthew G. Stanard, historieprofessor, som analyserar statyer, monument, arkitektur och vykort med koppling till det belgiska koloniala arvet. I en längre fördjupande essä resonerar Bambi Ceuppens kring olika sätt att förhålla sig till det koloniala arvet. Det är en tät bok, med ett stort och varierat bildmaterial, lite i stil med en dokumentation. Det finns många gator i Belgien uppkallade efter Leopold II.

Både Stanard och Cueppens argumerar övertygande för att man måste se kolonialism som ett kontinuum, inte något som upphör plötsligt när kolonialismen avskaffas formellt. Produktionen av koloniala symboler siktar ju oftast till att verka i evigheter. Det är nästan svårt att föreställa sig en mer aktuell och angelägen bok än Leopold’s Legacy.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner