Veckans dikt 93: ”Little Red Plum” av Safiya Sinclair

 

Crisis in the night.
My heart a little red plum
in my mouth. Glowing
its small fire in the dark.
How you, hand on my breast,
open my little animal cage
to watch me burn, eyes
marveling at the birds
that rush out. My voice rising
red balloons in the air. My hands
find a bright cardinal bleeding
through your shirt, my name
spreading softly on your tongue.
Swift cherry vine galloping,
stitching warm skin to skin.
I reach for you, reach into
the feathers of the dark,
wanting to stay here, wanting
to press each hour into vellum
so tomorrow I may search
and find our little blossom
still Unfurling there. I slip slowly
into your light, kiss my red
plum into your mouth.
Here. I give you all of me
in this little pink cup: hot mouthfuls
of fevergrass, of wild Jamaican
mint. Here, in the shadow of this
hothouse room, a red hibiscus
blooms and blooms.

 

Reproduced from Cannibal by Safiya Sinclair by permission of the University of Nebraska Press. Copyright 2016 by the Board of Regents of the University of Nebraska.

 
Ett varmt tack till Safiya Sinclair för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur hennes tokhyllade debutsamling Cannibal (University of Nebraska Press). Rekommenderas varmt. Sinclair är född och uppvuxen i Montego Bay, Jamaica, men är idag verksam i USA, som en av landets mest lovande unga poeter. Besök hennes hemsida.

productimagehandler-1

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Intervju: Niklas Qvarnström, litteraturkritiker

13932783_10153940298518074_6894813807411788524_n-1
Niklas Qvarnström Foto: Sara Alehed

 

Litteraturkritikens status har minskat de senaste decennierna. Som en ovanligt drastisk illustration till det kan man kanske erinra sig novellen ”Bullet in the Brain” av Tobias Wolff. En manlig kritiker är på en bank när beväpnade rånare med huvor stormar in i lokalen. Litteraturkritikern fäller någon kommentar och blir tillsagd att hålla käften. Men det är som om kritikern inte kan kontrollera sina impulser att agera smakdomare. Han får, vilket redan titeln avslöjar, en kula i huvudet.

Wollf skrev naturligtvis novellen som ett skämt, den är otippat humoristisk, men antipatier mot kritiker verkar vanligt, inte minst bland författare. Vilket naturligtvis är förståeligt, att kämpa i tre fyra år med en bok, investera allt man har i den, för att sedan bli avfärdad på 2500 tecken, det måste svida rejält. Men vad är alternativet? Att avskaffa negativa recensioner? Avskaffa litteraturkritiken?

Mitt förhållande till litteraturkritiker är ungefär som fans till fotbollslag eller som musiknördars till skivbolag. Man fastnar för vissa av dem och följer dem. Man bygger upp någon slags relation till dem. Göran Greider har varit som ett Hertha Berlin för mig och Horace Engdahl som ett Chelsea. Lars-Olof Franzén har varit som Blue Note och Bengt Holmqvist som Decca. Något i den stilen. Unga kritiker som Viola Bao och Victor Malm kan jag inte placera ännu, men jag vet att jag kommer att följa dem i åtskilliga år.

En av de svenska kritiker jag följer med störst behållning är Niklas Qvarnström, som skriver för bland annat Sydsvenskan. Han var vänlig nog att svara på frågor om litteraturkritik, ett ämne som det med jämna mellanrum förs ganska hårda debatter om.

Det vore roligt om du kunde börja med att berätta lite om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till kritiken? Minns du vilket ditt första arvoderade uppdrag var?

Min första arvoderade recension var mycket ambitiös. En lång anmälan av de första tre banden av Gunnar Ekelöfs Skrifter, med Reidar Ekner som redaktör, i Nordvästra Skånes Tidningar. Det var på hösten 1991, jag var tjugotvå och läste (eller hade precis läst) litteraturvetenskap i Lund. NST hade på den tiden en driftig kulturredaktör som raggade unga talanger bland studenterna, beredda att skriva för billig peng. Utöver mig bland andra Kristina Lundblad, Gabriella Håkansson, Carl-Henrik Fredriksson och Jonas Thente. Jag tror jag fick 400 spänn för texten, men fick framförallt behålla de tjusiga böckerna som jag annars inte skulle haft råd att köpa. Jag skrev den för hand och renskrev på maskin, satt och tippexade över stavfel, varefter jag snällt gick till biblioteket och drog en kopia som jag skickade till tidningen med Posten. Det kunde ha sina risker; när min text om de tre sista banden publicerades halvannat år senare hade sidorna blandats ihop utan att någon upptäckt att resultatet var fullkomligt oläsbart.

Vad är allra roligast och mest givande med att bedriva kritik?

Roligast och mest givande är fortfarande att i efterhand, medan jag formulerar mig kring en bok jag just läst, förstå min egen läsupplevelse.

Det blossar med jämna mellanrum upp debatter om litteraturkritik. De inleds vanligtvis med att någon inom det litterära fältet, oftast någon som är lite äldre, påstår att det litterära samtalet har förflackats. På det följer svar av kritiker eller kulturchefer som svarar att kritiken i stort sett är oförändrad eller att den till och med har blivit bättre. Mer sällan diskuteras den grundläggande frågan varför det är viktigt, för hela det litterära fältet, att det finns en vital litteraturkritik. Skulle du kunna berätta lite om din syn på litteraturkritik? Vilka funktioner tycker du att dagens litteraturkritik har och bör ha?

Jag deltar aldrig i debatter om kritikens utan tvivel ständigt pågående kris, men hoppas bidra med ett svar på vilka funktioner jag tycker litteraturkritiken bör ha genom de recensioner jag skriver. Det vill säga (i bästa fall) kvalificerade omdömen, formulerade på ett (i bästa fall) förtjänstfullt sätt, som (i bästa fall) tar hänsyn till ambitionen hos författaren och i viss mån förlaget, till den tänkta målgruppen och så vidare, och som (i bästa fall) även lyckas säga något värdefullt om litteratur och mänskliga villkor.

Under förra året pågick en ganska hätsk och segsliten debatt. Till ganska stor del handlade den om resurser, om minskade kulturbudgetar, snåla arvoden till frilansare etcetera. Jag minns att jag tänkte att kritikens kris kanske är djupare. Vi lever i en tid i vilken de allra flesta inte längre tror på objektiva estetiska, eller ens etiska, värden. Om det är sant, varur ska litteraturkritiken då hämta sin legitimitet? Vad kan litteraturkritiken erbjuda som inte en algoritm på Amazon kan erbjuda?

Svaret ligger lite grann i frågan: Vad litteraturkritiken kan erbjuda är (i bästa fall) kvalificerade subjektiva omdömen, just med tanke på att det inte finns och aldrig har funnits några objektiva estetiska värden. En undertecknad text har en avsändare som en algoritm saknar.

Serietecknaren Liv Strömquist gjorde för en tid sedan en spaning, i någon av de poddar hon medverkar i. Den gick ut på att det har blivit allt vanligare att kritiker recenserar karaktärer, snarare än boken, filmen eller teveserien som ett autonomt konstverk. Hennes främsta exempel kom nog från teveserien Boys; flera kritiker sågade den för att de inte tyckte att karaktärerna var några sköna snubbar. Finns det, tycker du, en liknande tendens inom litteraturkritiken? Har moralen delvis trängt undan estetiken i kritiken?

Det finns det säkert. Nyligen hörde jag om ett universitet i USA som strukit Albert Camus Främlingen från litteraturlistan, på studenternas begäran, eftersom de tyckte att huvudpersonen betedde sig rasistiskt, och det är ju inte bra om så sker i verkligheten. Uppbyggligheten är litteraturens främsta fiende. Vissa identitetspolitiska perspektiv, som blir vanligare inom kritiken, kan som jag ser det bädda för moralism.

Jag läste nyligen en underhållande och pretentiös essä, Pretentiousness. Enligt författaren, Dan Fox, är det pretentiösa en förutsättning för ett blomstrande kulturliv. När jag läste essän tänkte jag mig kritiken lite som en frizon för det pretentiösa. Kan litteraturkritiken vara ett fält där det pretentiösa inte bara är tillåtet, utan också något eftersträvansvärt? Eller är det just det som upplevs som pretentiöst som riskerar att stöta bort läsarna?

Både ock. Att ha pretentioner (i bemärkelsen ambitioner) behöver ju inte vara fel; pretentiöst (i bemärkelsen pompöst) blir det väl om det inte finns täckning för anspråken. Men, beträffande kultursidor och kritik: om referenserna, statistiken och terminologin på en sportsida stöter bort de läsare som inte förstår innehållet, ser man det inte som ett problem.

Det finns en uppfattning, kanske vanligare förr, att kritik är eller kan vara en litterär form i sig. New York Times filmkritiker A.O. Scott ansluter exempelvis till den här tanken i helt nyligen utgivna Better Living Through Criticism. Skulle du kunna nämna några kritiker som du tycker lever upp till de här anspråken och som du gärna läser? Berätta gärna vad som utmärker dem.

Film- och litteraturkritiken av Göran Sommardal på radion är ofta språkligt virtuos och underhållande i egen rätt. Jonas Thente kverulerar stilfullt i DN. Isabelle Ståhl sätter samman oväntade referenser i Svenskan. Torbjörn Elensky har folkbildande kvaliteter. Gabriella Håkansson är ofta passionerat hissande och dissande i Sydsvenskan. Som Thente för en del år sedan skrev i sin dödsruna över den i förtid bortgångne GP-kritikern Johan Dahlbäck: att hans recensioner ofta var litterärt överlägsna de böcker han anmälde. Det finns flera exempel på det. Dessutom är ju många kritiker också författare.

Grand Zero

Ett varmt tack till Niklas Qvarnström, som också är författare till romanen Grand Zero:

”Blev världen en annan efter 11 september 2001? I debuten Grand Zero ger Niklas Qvarnström ett långt, kaotiskt och labyrintiskt svar på den frågan, och serverar samtidigt det svenska bokårets mest häpnadsväckande romanäventyr.”
Eva Johansson i Svenska Dagbladet

Här kan du läsa om Qvarnströms favoritböcker 2015.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Långa listan National Book Awards 2016: Prosa

Longlist Medallion Black-and-White.png

Något är knas med redigeringen. Vi försöker fixa det så fort som möjligt.

Nu har National Book Awards presenterat de långa listorna i samtliga kategorier. Och i kategorin fiction, den tyngsta, måste Colson Whitehead med The Underground Railroad betraktas som en av storfavoriterna. Romanen har redan firat stora triumfer. Läs om mottagandet av romanen.

Det här är hela långa listan:


 

Chris Bachelder, The Throwback Special (W. W. Norton & Company)

 

”In his wistful and elegantly written fourth novel, “The Throwback Special,” Chris Bachelder plays Jane Goodall to a large group of middle-aged men who assume the role of his chimpanzees. Bachelder observes their rituals with a blend of affection and befuddlement over the course of a weekend, when they have gathered to take part in an activity that feels somehow both wildly imaginative and completely familiar. For 16 straight years, they have re-enacted one of the most iconic and gruesome plays in football history […].”
John Williams i New York Times

 
What Belongs to You
 

Garth Greenwell, What Belongs to You (Farrar, Straus & Giroux)

 

”Of the many favorable comparisons What Belongs to You is sure to invite, none seems quite so apt — or useful in understanding just what it is that makes it a great gay novel — as its parallels to James Baldwin’s 1956 classic Giovanni’s Room.”
Jameson Fitzpatrick i The Millions

 
Imagine Me Gone
 

Adam Haslett, Imagine Me Gone (Little, Brown & Company)

 

”In Adam Haslett’s beautiful new novel, Imagine Me Gone, mental illness rips through one New England family over the course of four decades. Told in alternating first-person chapters by the parents and their three children, it is a captivating portrait of the ways depression and anxiety mark both the afflicted and everyone who loves them.”
Patrick Flanery i The Spectator

 

 

Paulette Jiles, News of the World (William Morrow)

”In post–Civil War Texas, a 10-year-old girl makes an odyssey back to her aunt and uncle’s home after living with the Kiowa warriors who had killed her parents four years earlier. […] Lyrical and affecting, the novel succeeds in skirting clichés through its empathy and through the depth of its major characters.”
Kirkus Reviews

 
The Association of Small Bombs by Karan Mahajan
 

Karan Mahajan, The Association of Small Bombs (Viking Books)

 

The Association of Small Bombs is a deeply moving exploration of terrorism that destroys the tropes of the subcontinental novel.”
Sharan Shetty i Slate

 
The Portable Veblen by Elizabeth Mckenzie
 

Elizabeth McKenzie, The Portable Veblen (Penguin Press)

”‘The Portable Veblen,’ Ms. McKenzie’s second novel, may be her most cockeyed concoction to date. (She is also the author of Stop That Girl,‘ a collection of short stories, and MacGregor Tells the World.) It’s a screwball comedy with a dash of mental illness; a conventional tale of family pathos; a sendup of Big Pharma; a meditation on consumption, marriage, the nature of work.”
Jennifer Senior i New York Times

 

Lydia Millet, Sweet Lamb of Heaven (W. W. Norton & Company)
 

”A top-notch tale of domestic paranoia that owes a debt to spooky psychological page-turners like Rosemary’s Baby yet is driven by Millet’s particular offbeat thinking.”
Kirkus Reviews

 

 

Brad Watson, Miss Jane (W. W. Norton & Company)

 

”‘Who can say what life will make of a body?’ Watson (House of Mercury) asks in the affecting, nuanced story of a girl who ‘did not fear her own strangeness.’ Jane, the youngest daughter of a Mississippi sharecropper, is born with a genital defect that renders her incontinent and incapable of having children. A local doctor takes an interest in Jane’s case—as well as her father’s home-brewed apple brandy—and becomes a lifelong advisor and confidant to the ‘prodigiously contemplative’ girl.”
Publishers Weekly

 

 

Colson Whitehead, The Underground Railroad (Doubleday)

 

”The first thing to say about Colson Whitehead’s new novel, ‘The Underground Railroad,’ is that it’s really good — good, in fact, in just about every way a novel can be good. Its story — Cora, an enslaved woman, escapes from a Georgia plantation and journeys toward freedom — moves with speed and propulsion. […] The second thing to say about ‘The Underground Railroad’ is that it’s much stranger than it might first appear. In his previous work, especially ‘Zone One’ (2011), Whitehead displayed an occasional tendency toward easy irony and abstraction. Both are gone here. In their stead, Whitehead gives us a grave and fully realized masterpiece, a weird blend of history and fantasy that will have critics rightfully making comparisons to Toni Morrison and Gabriel García-Márquez.”
– Anthony Domestico i Boston Globe

 
Another Brooklyn
 

Jacqueline Woodson, Another Brooklyn (Amistad)

”‘Another Brooklyn’ is a short but complex story that arises from simmering grief. It lulls across the pages like a mournful whisper. ‘For a long time, my mother wasn’t dead yet,’ the narrator begins, which perfectly conveys the novel’s suspended sorrow. Now an anthropologist who studies the way different cultures honor their dead, August is an adult looking back at her adolescence in the 1970s. She came to Brooklyn with her younger brother two decades earlier when their father hoped they could all start a new life away from the tragedies that shattered their family back in Tennessee.”
Ron Charles i The Washington Post

Storförlagens dominans är anmärkningsvärt stor, inte minst om man jämför med brittiska Man Booker Prize.

Vem tilldelas priset? Min gissning är att det står mellan Greenwell och Whitehead.

Finalisterna/korta listan tillkännages 13 oktober, och vilka vinnarna är i de olika kategorierna tillkännages under en ceremoni i New York 16 november.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor, Nyheter

Långa listan National Book Awards 2016: Poesi

12079778_10106285764738939_240672169261332420_o

De långa listorna till National Book Awards presenteras inte samtidigt, man tillkännager en om dagen för att öka spänningen. Igår presenterades långa listan för barn- och ungdomslitteratur, och idag har man, i samarbete med New Yorker, presenterat långa listan för kategorin poesi.

Listan innehåller både välkända namn och nykomlingar, som representerar allt från lite mer traditionell lyrik till mer språkligt experimentell poesi. Det mest anmärkningsvärda med listan är kanske att oberoende Greywolf Press har gett ut tre av de 10 diktböckerna.

Daniel-Borzutzky-Cover-Final

Daniel Borzutzky, The Performance of Becoming Human (Brooklyn Arts Press)

Rita Dove, Collected Poems 1974–2004 (W. W. Norton & Company)

Peter Gizzi, Archeophonics (Wesleyan University Press)

9780544555600_lres

Donald Hall, The Selected Poems of Donald Hall (Houghton Mifflin Harcourt)

The Abridged History of Rainfall

Jay Hopler, The Abridged History of Rainfall (McSweeney’s)

Bestiary: Poems

Donika Kelly, Bestiary (Graywolf Press)

World of Made and Unmade JPEG

Jane Mead, World of Made and Unmade (Alice James Books)

12079778_10106285764738939_240672169261332420_o

Solmaz Sharif, Look (Graywolf Press)

Monica Youn, Blackacre (Graywolf Press)

Kevin Young, Blue Laws (Alfred A. Knopf)

Vi är särskilt glada över att Solmaz Sharif finns med bland de 10. Vi publicerade helt nyligen en av hennes dikter i serien Veckans dikt. Läs gärna dikten, ”Perception Management”, som är hämtad ur LOOK (Graywolf Press). Besök gärna Solmaz Sharifs hemsida, där finns länkar till fler dikter och texter som berättar om diktsamlingen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Listor, Nyheter

Korta listan: Man Booker Prize 2016

Man Booker-prisets korta lista har tillkännagivits och två av våra amerikanska favoriter har hängt med, Paul Beatty och Ottessa Moshfegh. Däremot gick inte JM Coetzee vidare från den långa listan, vilket var lite otippat. Det här är hela korta listan:

9781786070159_1_1_1_3_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1_1

The Sellout, Paul Beatty (Oneworld) Odds: 4.50

Det här ska vara samhällssatir på högsta nivå och enligt många amerikanska kritiker var det en av förra årets bästa böcker. Vinnare av National Book Critics Circle Award.

cover.jpg.rendition.460.707 (2)

Hot MilkDeborah Levy (Hamish Hamilton) Odds: 3

”Perfectly crafted portrait of a relationship in crisis”
The Independent

9781910192146

His Bloody ProjectGraeme Macrae Burnet (Contraband) Odds: 6

Har beskrivits som det skotska svaret på den skandinaviska krimivågen. Det är med andra ord en sällsynt blodig historia.

cover.jpg.rendition.460.707 (3)

EileenOttessa Moshfegh (Jonathan Cape) Odds: 9

Det här är min stora favorit, en debutroman men mer eller mindre fulländad. Även om Moshfegh inte tilldelas priset i år, har hon alla förutsättningar att bli en stor litterär stjärna. Ur förlagets beskrivning:

”Played out against the snowy landscape of coastal New England, blending truenoir and the eerie, unforgettable books of Shirley Jackson and Flannery O’Connor, this mesmeric, terrifying, sublimely funny debut novel enthralls and shocks, and introduces one of the most original new voices in contemporary literature.”

cover.jpg.rendition.460.707 (5)

All That Man IsDavid Szalay (Jonathan Cape) Odds: 5

”From billionaire to bodyguard to father-to-be, these stories about existentially marooned men are the work of a first-rate writer.”
The Guardian

9781783782666

Do Not Say We Have NothingMadeleine Thien (Granta Books) Odds: 7

Ur recension i Financial Times: ”This is the third novel from Thien, a Canadian writer of Malaysian-Chinese heritage, and her most ambitious. It recalls the panoramic scale and domestic minutiae of the great 19th-century Russian writers, yet also references Chinese literary classics […] All the novel’s roads, real or imagined, lead to Tiananmen Square.”

Jag tycker att det skulle vara otroligt kul om Ottessa Moshfeg tilldelades priset, även om hon definitivt har oddsen emot sig. Men Eileen är verkligen något utöver det vanliga.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor, Nyheter

Intervju: Sara Arvidsson, redaktör

arvidsson_sara

Sara Arvidsson, redaktör på Albert Bonniers Förlag

 
Författaryrket brukar karakteriseras som är ensamt, medan redaktörens yrke brukar beskrivas som anonymt. Gordon Lish, född 1934, författare, lärare, tidskrifts- och förlagsredaktör, är något så ovanligt som en väldigt känd, för att inte säga ökänd redaktör.

Mest känd är Lish för sitt arbete med novellisten Raymond Carver, vars stilbildande prosa är utpräglat minimalistisk. När Carvers novellmanus blev offentliga kunde man jämföra dem med Lishs redigerade versioner. Det visade sig att Lish strukit och ändrat radikalt, på åtskilliga sidor drygt halva texten. Stephen King var en av dem som blev upprörda, han menade att det var ett grovt övertramp. Andra menade att Lish gjort Carver en tjänst.

Men Lish verkar vara, både vad gäller kändisskap och redigeringsstil, ett undantag som bekräftar regeln. De flesta redaktörer håller en ganska låg profil och arbetar tätt samman med författare för att få ut det bästa av deras manus. Jag fick möjlighet att ställa några frågor till Sara Arvidsson, redaktör på Albert Bonniers förlag, för att ta reda på mer om redaktörsyrket.

Det vore spännande att få veta något om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till att du blev redaktör?

Jag var ett klassiskt bokslukarbarn och har varit fascinerad av språk ända sedan jag insåg att alla texterna på schampoflaskan betydde ”För bästa resultat, avsluta med balsam”. Mina föräldrar läste mycket för mig och jag minns hur mamma alltid insisterade på att vi skulle ”smaka på språket” innan vi valde bok. Gillade vi inte stilen la vi ner boken. Hon hade också inte helt konventionella tankar om vilka böcker som lämpade sig för barn. Var det bra spelade innehållet mindre roll. Först var jag inne på framtidsyrket latinlärare, men så småningom hamnade jag på litteraturvetenskapen på universitetet. Jag var helt inställd på att forska, men det visade sig att forskning inte så väl låter sig kombineras med ett väl utvecklat bluffkomplex: särskilt humanistisk forskning kräver en enorm tilltro till den egna hypotesen, eftersom den i många fall inte bygger på data. Och så var det så ensamt! Jag saknade att samarbeta med andra.

Av en slump blev jag erbjuden jobb på ett litet förlag och insåg med en gång att det här var precis vad jag skulle göra. Då hade jag ändå hållit på med litteraturvetenskap i flera år, och frilansat med textarbete för reklambyråer och organisationer, men ändå aldrig lagt ihop ett och ett. Hade jag vetat vad en förlagsredaktör gör hade jag nog sökt mig till yrket med en gång. På sätt och vis har det också mycket gemensamt med litteraturvetenskapen, åtminstone de delar som jag intresserade mig mest: hur litterär effekt uppstår, den fysiska, faktiska kopplingen mellan orden på pappret och den värld som skapas. Skillnaden är att man gör det innan boken kommer ut istället för i efterhand.

Nyligen hittade jag en väldigt spännande bok, Editors On Editing, även om den handlar om den amerikanska bokbranschen. Enligt den verkar det som om redaktörer i USA, förutom att redigera text, också förvärvar manus/böcker. Ett vanligt påstående är också att redaktören har fått fler och fler arbetsuppgifter. Ibland liknar man yrket vid att vara projektledare. Skulle du kunna börja med att berätta lite om vad som ingår i ditt arbete, förutom att redigera?

Den amerikanska bokbranschens rollfördelning skiljer sig från den svenska – amerikanskans ”editor” motsvarar egentligen mer den svenska förläggaren. Nästa person i den amerikanska hackordningen är det som kallas ”copy editor”, den som gör det som kallas rad för rad-redigering, men i mitt yrke ingår mer än det.

Man skulle kunna beskriva det så att förläggaren är den som förvärvar manus och den som ansvarar för författarskapet som helhet. Förläggaren är ofta författarens första läsare och bollplank under skrivprocessen. När författaren har ett fullständigt manus tar jag över och ser till att det blir en färdig bok av det hela. Det innebär såklart framförallt att jag arbetar med själva texten, men också att jag projektleder och samordnar alla andra delar: formgivning, korrekturläsning, faktagranskning, bokens fysiska utformning och så vidare. Jag är även den som gör själva inlagan, alltså sätter boken i Indesign, och tillsammans med förläggaren skriver texter om boken.

Bokbranschen går igenom en ganska turbulent, och spännande, period. En stor del av förändringstrycket har, på ett eller annat sätt, med den digitala revolutionen att göra. Hur har redaktörsyrket förändrats de senaste 10-15 åren?

Jag har inte arbetat tillräckligt länge för att kunna svara på det, men visst är min bild att det hänt en hel del. Tidigare fanns det exempelvis ett separat sätteri som gjorde sättningen, förde in korrektur etc. Gränserna mellan olika avdelningar i ett förlagshus löses också upp, är min bild.

Mycket av det jag har läst – det finns en bra podcast om redaktörsyrket i förändring The Guardian också – handlar om att redaktörens tid att ägna sig åt att arbeta med manus har minskat. Men man kan väl fortfarande säga att arbetet med författare och deras texter är yrkets kärna?

Absolut. För alla redaktörer jag känner är det heligt, och det man prioriterar före allt annat. Det kan bli en inre dragkamp – att redigera kräver stort fokus, tid och ro att sjunka in i en text, och det kan vara frustrerande att försöka hitta det lugnet när man springer på bollar hela tiden: löser bildrättigheter i Polen, pillar med baksidestexter, rättar avstavningar.

Naturligtvis handlar det också om resurser, det gäller ju hela mediabranschen. Jag skulle gissa att antalet assistenter var högre förr. Men personligen tycker jag att det också kan finnas fördelar med att få jobba med boken som helhet, och inte enbart med texten. Hur en text sätts kan vara meningsskapande, ett styckes faktiska placering på sidan kan förstärka hur texten upplevs av läsaren, och där tror jag att det finns en poäng med att det är samma person som arbetat med texten som också ger den dess form. Samma logik gäller omslagsformgivningen, bilder, texter. Det finns ett samspel mellan alla dessa detaljer. Plus att det är tillfredsställande om man är ett neurotiskt kontrollfreak.

Vad är det som gör redigerandet så speciellt?

Textredigering är helt magiskt. Att ord på pappret kan skapa känslor, bilder, stämningar hos läsaren – och att dessa känslor och bilder kan ändras, manipuleras genom att ord byts ut, flyttas, stryks – det är fullständigt fascinerande för mig. Skippa sista meningen i stycket och något händer. Lägg till ett ord och en värld framträder. Det förhållandet mellan det fysiska och det översinnliga upphör aldrig att fängsla mig.

Det är också fruktansvärt kul att få kliva in i alla dessa disparata världar. Min sökhistorik på nätet är helt sjuk. Vad exakt kallas en sådan där skäggstump som löper rakt lodrätt från underläpp till haka (porrskägg föreslog någon), hur många sälar dog i säldöden på 80-talet (och räknas både knubbsäl och gråsäl in i den siffran), är en isglass på trettiotalet en anakronism (isglassen slog igenom på 20-talet i USA, men vete tusan när gemene man började äta den i Centraleuropa, jobbar fortfarande på den uppgiften).

Jag minns fortfarande hur förbluffad jag blev – jag var kanske 14-15 – när jag läste att Strindbergs förläggare hade gjort ändringar i hans manus. Antagligen visste jag knappt någonting om att ge ut böcker, men det finns ändå en laddning i att någon annan än författaren ska ha synpunkter på en texts slutgiltiga utformning. Jag har läst exempel på redaktörer som bett författare att skriva om hela romaner eller bett dem att kapa de sista 300 sidorna. Skulle du kunna berätta om vad du vanligtvis redigerar – enligt Editors On Editing verkar det finns många olika typer av redigering – och någonting om omfattningen.

Det som är så roligt med att vara redaktör är att ingen redigering är den andra lik: det beror helt på texten du möter. De flesta redaktörer på Albert Bonniers Förlag jobbar också över hela spektret och med alla genrer, från lyrik till spänningsromaner till reportageböcker.

Jag brukar se mig själv som en ställföreträdande läsare – om inte jag hänger med är risken stor att andra läsare inte heller kommer att göra det. I grunden skulle jag säga att det handlar om att se till att texten faktiskt säger och gör det författaren avser. Uppfattar man att en viss replik är sarkastisk eller kan det slipas till genom ordvalen? Börjar man ana vem som är mördaren vid rätt tidpunkt, inte för sent, inte för tidigt? Ingen författare kan vara sin egen läsare eftersom den som skriver vet precis vad hon eller han menar. Det kan handla om att ett samband som existerar i författarens huvud – ledet mellan två tankegångar till exempel – faktiskt inte finns på sidan. Eller motsatt, att en slutsats framgår utan att den behöver skrivas ut, säg att någon är ledsen eller arg. Författaren vet själv exakt hur en romanfigur ser ut, beter sig, rör sig i rummet. Men får jag som läsare en bild av det? Där kan jag som redaktör visa på hur jag uppfattar texten, och peka på vad som kanske kan tas bort eller läggas till.

Men redigering är ingen exakt vetenskap, det är i mångt och mycket subjektivt, och det vi sysslar med är alltid bara att ge förslag och ställa frågor, som förhoppningsvis kan låsa upp texten för författaren, göra att hon eller han blir inspirerad eller ser nya aspekter. Jag är också ödmjuk inför det faktum att jag aldrig någonsin skulle kunna göra författarens jobb. Det är enkelt att komma i efterhand och ha synpunkter; respekten för den som faktiskt byggt detta universum är grundbulten i redaktörens arbete. Texten är alltid författarens, och beslutet att ändra något är alltid hans eller hennes. Det bästa som finns är när författaren kommer tillbaka med en tredje lösning, oftast mycket mer briljant än något man själv skulle kunnat hitta på, och när man märker att författaren själv känner att texten har lyft av att hon eller han gått detta extra varv med manuset. Då njuter man som redaktör.

Har du några redaktörer eller förläggare/redaktörer, svenska eller utländska, som förebilder?

Mina kollegor här på förlaget är mina förebilder: jag har aldrig träffat klokare, mer skarpsinniga eller hängivna läsare.

Och sist och slutligen. Redaktörens arbeta kan ha stor betydelse för den slutgiltiga texten. Tycker du att redaktörens namn bör stå någonstans på eller i boken, på samma sätt som exempelvis översättare och grafisk formgivare?

Nej, jag tycker inte det. Av den enkla anledningen att jag till skillnad från författaren, översättaren eller formgivaren faktiskt inte är upphovsperson – varken juridiskt eller praktiskt är det jag som skapat något. Det hänger också ihop med den här rollfördelningen som jag beskrev tidigare, och författarens absoluta frihet och makt över sin egen text. Det största erkännandet för mig handlar inte om att få synas utan om känslan av att ha bidragit till att en text träder fram i all sin glans. Det är helt oslagbart.

Ett tips från BearBooks. The Paris Review har flera makalösa intervjuserier, intervjuer som finns online med poeter, prosaister, fackboksförfattare, manusförfattare och redaktörer. Om du är nyfiken på ovan nämnda Gordon Lish, får du inte missa ”Gordon Lish, The Art of Editing No. 2”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Jonathan Sturgeon om Jonathan Safran Franzen och den samtida amerikanska romanen

y648-1

Nell Zink, Nicotine (Ecco)

”Today, if a novel is accepted into the American canon, it is as a masterpiece of individualism that subsumes material and social being into the spirit of a lone genius. If a social world is present in a novel of repute, our critics gobble it up and excrete it as imagination. In the early twenty-first century, realism has come to be synonymous, in the blinkered American critical consensus, with a curiously antisocial novel. It never occurs to critics that realism could only seem real because of the dilapidation of collective dreams. Nor do critics worry that the ‘social issues’ presented in our novels rarely attain the complexity of cable television. Or that a novel genuinely concerned with social life (or even the social role of a single person) could itself, against this backdrop, be idiosyncratic. It’s sad, in other words, that the novels of Jonathan Franzen register to most as sociopolitical literature. Freedom isn’t a social novel […]. It’s a decelerated twenty-four-hour news channel.”

Citerat ur ”Divine Indigestion. The endlessly fabulized American self” av Jonathan Sturgeon i The Baffler. Sturgeon går upp räkningen med den amerikanska samtidsprosan i allmänhet och Jonathan Franzen och Jonathan Safran Foer i synnerhet, som påstås ha givit upp alla ambitioner på, eller förlorat förmågan, att gestalta och problematisera viktiga samhällsfrågor. Kritiker, som James Wood, får sig också en skopa av sleven. De karakteriseras med begreppet ‘the imperial self’ och påstås vara programmatiskt navelskådande. Som ett hoppfullt motexempel nämns Nell Zink, som är helt aktuell med sin tredje roman.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar