50 hysteriskt roliga litterära vykort signerade Tom Gauld

the-snooty-bookshop-cards-cover-9781786891525.440x0

Tom Gauld
The Snooty Bookshop
Canongate

Tom Gauld är, tycker jag, en av samtidens mest egensinniga illustratörer. Han har gjort omslag till New Yorker och egna böcker, men mest känd är han förmodligen för sina serier i The Guardian. De handlar, på ett eller annat sätt, om litteratur och får mig att tänka på Monty Python, som kunde skämta om Marcel Proust och grekiska och tyska filosofer. Det kanske kan betraktas som exkluderande, men inte som ett uttryck för snobbism. Det här var bara en del av deras humor.

På samma sätt kan Tom Gauld bygga ett skämt på att man är bekant med hur Jonathan Franzen förhåller sig till sitt kändisskap, men oftast räcker det med att man gillar böcker och litteratur för att man ska uppskatta humorn. I The Snooty Bookshop samlas 50 av Gaulds serier i form av lika många vykort.

Många av Gaulds serier befolkas av docklika och aningen morbida figurer. De befinner sig i miljöer som bokhandlar, bibliotek och förlag, vars interiörer ofta är groteskt uppförstorade (se omslaget ovan). Serierna är ofta påtagligt koncentrerade, de vittnar om en stor kärlek till och kunskap om böckernas värld och Gaulds humoristiska tajming är enastående. Många serier är mer konceptuella, vissa bygger på en slags upprepningshumor.

gggg
© Tom Gauld

 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Sagolika tryck från Public Domain Review

”An Aladdin’s cave of curiosities … the best thing on the web.”
The Guardian

Public Domain Review är en veritabel Wunderkammer, ett kuriosakabinett, med inriktning på konst-, litteratur och idéhistoria. Som namnet antyder så ligger fokus på arbeten, framför allt bilder, som upphört att vara copyrightskyddade. Public Domain Review håller koll på detta växande material, kurerar det och presenterar det, ofta med hjälp av essäer skrivna av lika hängivna som initierade specialister. Public Domain Review är vanebildande.

Det finns mycket att upptäcka i den här publikationen, här vill vi lyfta fram deras fine art prints. Det är sagolikt vackra, inte sällan udda eller lite märkvärdiga motiv, som trycks på högkvalitativt papper. Man kan välja mellan två storlekar, olika ramar eller utan ram. Priserna är överkomliga. Det här är några av våra favoriter:

edit-06435u-1-600x438

Blue Grotto (Capri Island, Italy)
Detroit Publishing Co., 1871

  
edit-square-pd6-chim-16-id-329126-jpeg-300x299

Chinese Bird Design
Albert Racinet, 1888

  
85-Ascidiae-05323u-1-300x429

Plate 85, Ascidiae
Ernst Haeckel, 1904

 
edit-pd17-431-rob-phoenicopterus-ruber-american-flamingo-id-277495-jpeg-300x438

American Flamingo
John James Audubon, 1827–38

 
edit-DP143349-300x336

The Paroquet
Ito Jakuchu, ca. 1900

  
pd35-03095-id-431514-jpeg-300x460

Electrical Discharge
Anonymous, 1909

  
edit-The-actors-Ichikawa-Danjuro-V-as-a-skeleton-300x325

Spirit of the Renegade Monk
Katsukawa Shunsho, 1783

 
edit-ZurFarbenlehre00GoetA-300x378 (1)

Goethe Colour Chart
Johann Wolfgang von Goethe, 1810

  
edit-PoissonsecrevisIRena_0027-1-300x417

Louis Renard’s Fish, Folio 4
Louis Renard (after Samuel Fallours), 1754

  
edit-DT202-1-300x346 (1)

Quilt Top, Crazy Pattern
Unknown, ca. 1885

  
edit-DT3962-1-1-300x307 (1)

Quilt, Tumbling Blocks with Signatures
Adeline Harris Sears, 1856

  
Det här är bara ett litet, litet urval – det finns även motiv av kända konstnärer som Paul Klee, William Blake och Edvard Munch. Besök sidan: Shop: Fine art prints. Ett varmt tack till Public Domain Review och Adam Green för att vi fick presentera det här urvalet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Sigrid Rausing:”Malström”

9789100166618 (1)

Sigrid Rausing
Malström. En memoar
Övers. Rebecca Alsberg &
Sigrid Rausing
Albert Bonniers Förlag

Sommaren 2012 hittas Hans Kristian Rausings maka, Eva Rausing, död i parets våning i London. De hade brottats med drogberoende i flera år. Hans Kristian hade, antagligen i yttersta förtvivlan, kanske också förvirring, täckt över sin döda hustru med diverse kläder, nästan som om han hade velat begrava sin hustru och samtidigt ha henne kvar i sin närhet. När polisen hittade hennes kvarlevor hade hon varit död i två månader. Dödsorsak: överdos. Tabloiderna satte genast igång sitt maskineri av skvaller och spekulationer

Sigrid Rausing, som äger och driver den anrika tidskriften Granta och förlaget Granta Books, är Hans Kristians syster. Hon drabbades av en chock när budet om Eva Rausings död nådde henne. Malström är en självbiografisk essä, en gripande meditation om missbrukets natur, och en lyrisk och fragmentarisk memoarbok.

Jag föreställer mig att Sigrid Rausing började skriva boken när chocken hade släppt sitt grepp om henne, men när hon fortfarande var behärskad av sorgen. Rösten som stiger upp från sidorna är stark, poetisk och klar, som det står på bokens baksida, men den är också sorgset letargisk, kanske till och med deprimerad. Det är som om rösten inte bara söker svaret på en familjetragedi, det är som om den försöker skapa reda i ett deprimerat medvetande. Depressionen pågår i texten.

Barndomsminnen varvas med resonemang om såväl beroende som medberoende. I bakgrunden skymtar Sigrid Rausings ej namngivne man, som verkar stå beredd att skänka tröst närhelst sorgen blir för svår att hantera. Malström är en kort, tät bok. Rausing gör inte anspråk på att vara specialist på missbruk; hon kretsar hellre kring en fråga, än hon levererar tvärsäkra svar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tom Gauld: seriestripp I

C8aTrK6XsAErXWb

© Tom Gauld

Ett varmt tack till Tom Gauld, för att vi fått tillstånd att publicera några av hans seriestrippar. De finns nu tillgängliga i en fin vykortsbox: The Snooty Bookshop: Fifty Literary Postcards. Gauld är en illustratör med världsrykte, hans strippar är ett stående inslag i The Guardian och han har illustrerat omslag till New Yorker. Besök hans hemsida och följ honom på Twitter: @tomgauld OBS! Böcker som uppges vara slut på hans hemsida kan finnas i nätbokhandeln.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Miguel de Cervantes: ”Don Quijote”

Don-Q-bild-fram-webb-450x716

Miguel de Cervantes Saavedra
Den snillrike riddaren Don Quijote av
La Mancha
Övers. Jens Nordenhök
Nilsson förlag

JA

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fernando Pessoa: ”The Book of Disquiet”

9780811226936

Fernando Pessoa
The Book of Disquiet: The Complete Edition
Red. Jerónimo Pizarro
Övers. Margaret Jull Costa
New Directions

 
”I like using words… For me, words are tangible bodies, visible sirens,  sensualities made flesh.”
— Fernando Pessoa
 
Den egensinnige portugisiske poeten, författaren och essäisten Fernando Pessoa (1888-1935) är inte bara en av det portugusiska språkets stora mästare, han är en av 1900-talets giganter. Det beror till stor del på en av hans böcker: Livro do Desassossego, engelska The Book of Disquiet (New Directions) och på svenska Orons bok (Pontes).

Pessoa försörjde sig som översättare från franskan och engelskan, han beskrivs ofta som en enstöring, men var en del av det portugisiska avantgardet, rörelser som intersektionismen och sensationismen, han var sällsynt beläst och han levde för att skriva. Han skrev så fort han fick tillfälle, på maskin eller för hand, på allt han kom över: på vanligt papper, i anteckningsböcker, på biljetter, restaurangnotor, baksidan av kuvert, reklamblad… Och han skrev i alla upptänkliga genrer.

Pessoa fick däremot väldigt lite publicerat under sin levnad, det mesta i litterära tidskrifter, men när han dog lämnade han efter sig (minst) två stora koffertar, en litterär skatt – litteraturforskarna har att göra i åtminstone 100 år – med texter, de handskrivna påstås vara svårlästa. Ur denna väldiga textmassa kunde man vaska fram Livro do Desassossego, som märkligt nog kom ut i bokform först 1982. Sedan dess har det kommit desto fler utgåvor på flera språk. Olika redaktörer och litteraturforskare har emellertid närmat sig det röriga textmaterialet på olika sätt.

Många har valt att presentera texterna tematiskt. Det har inte redaktören för New Directions utgåva gjort, Jerónimo Pizarro argumenterar för att man bör arrangera texterna i den ordning de tillkommit, vilket sönderdelar texterna i två faser, som skiljer sig åt med tio år. Lite förenklat kan man kan säga att den första delen består av något som skulle kunna kallas postsymbolistiska dagboksanteckningar och reflektioner, medan den andra delen är mer realistisk och konstlös, den präglas av Pessoas kärlek till Lissabon. Skriver Pizarro: ”As I see it, the landscape of The Book of Disquiet is not exactly the city of Lisbon, which so disquiets the protagonist; rather, it is Pessoa’s own malise or tedium that becomes the book’s landscape.”

Redan i unga år skapade Pessoa något han kallade heteronymer, enligt vissa beräkningar så många som 136 stycken. De påminner om pseudonymer, men varje heteronym försågs av Pessoa med en livshistoria, olika åsikter och  litterära stilar. Han ställde till och med deras horoskop. Den allvarsamma leken med heteronymerna drevs långt. Det påstås att Pessoa vid ett tillfälle skrev under en heteronym till en före detta lärare. Han påstod sig vara psykolog och att Pessoa hade begått självmord. Kunde hon möjligen berätta lite om hur hon uppfattade honom? Mer humoristiskt är att han kunde låta en heteronym attackera något som skrivits i en litterär tidskrift under en annan heteronym! Pessoa översatte ibland texter skrivna under en heteronym av en annan heteronym!

Pessoa skapade engelskspråkiga och franskspråkiga heteronymer, men de främsta och mest produktiva är Alberto Caeiro, Ricardo Reis och Álvaro de Campos. De skrev enbart på portugisiska. Caeiro är Pessoas huvudsakliga poesiheteronym. Reis, de Campos och Pessoa är helt eniga om att han är Mästaren.

The Book of Disquiet är enligt den här utgåvan skriven av Pessoa och heteronymerna Vincente Guedes och Bernardo Soares, även om den senare av Pessoa kallades semi-heteronym: ”It’s me minus reason and affectivity.” Heteronymerna utgör på sätt och vis en nyckel till Pessoas projekt, om man kan kalla det det:

”I created various personalities. I create them constantly. Every dream, as soon as it is dreamed, is immediately embodied by an other person who dreams it instead of me. In order to create, I destroyed myself; I have externalized so much of my inner life that even inside I now exist only externally.”

Den här utgåvan av The Book of Disquiet kallas ”komplett”, men min gissning är det kommer att ges ut fler kompletta utgåvor och vem vet, kanske kommer man att hitta en tredje koffert full med dokument skrivna av Pessoa? Hursomhelst, boken består av 438 texter av vitt skild karaktär.

Den första postsymbolistiska delen, som tillskrivs Vincente Guedes, består till stor del av mestadels ganska korta melankoliska eller ultrapessimistiska reflektioner, aforismer, filosofiska och poetiska resonemang, maximer. Och råd om allt från relationer till läsning:

”Never read a book to the end, and never read it straight through, without jumping ahead.”

The Book of Disquiet kan verkligen läsas så, man kan bläddra och hoppa fram och tillbaka, även om de flesta är överens om att den andra delen, som tillskrivs semi-heteronymen Bernardo Soares är bättre rent litterärt sett.

Den första delen är en nattbok tydligt influerad av symbolismen – natten premieras framför dagen, sömnen och drömmarna premieras framför den upplysta vardagen, intuitionen premieras framför förnuftet, reflektionen premieras framför handlingen, svart sammet framför grova bommulstyger, poesin framför prosan, fiktionen framför verkligheten…

Ibland är det som om Pessoa/Guedes tömmer sin själ på innehåll och förvandlar den till en scen:

”I listed to myself dreaming. I rock myself to sleep with the sounds of my images… They fade from me into recondite melodies.
The sound of an image-filled phrase is worth a hundred gestures!
A metaphor can console one for so many things!
I listen to myself… I hear ceremonies taking place inside me.”

Eller när han beskriver sin själ som en dold orkester:

”I do not know what instruments, what violins and harps, drums and tambours sound and clash inside me. I know myself only as a symphony.”

Den andra delen, som alltså tillskrivs semi-heteronymen Soares, är betydligt mer berättande och realistisk. Soares är biträdande bokhållare på en textilfabrik och lever, precis som Pessoa, ett stillsamt och obemärkt liv. Soares har betydligt skarpare drag som karaktär, om man jämför med Guedes; den andra delen är mer berättande och romanlik.

Den andra delen är, bland mycket annat, en väldigt vacker hyllning till Lisabon, som nästan har drag av karaktär i boken:

”I love the Tejo because of the great city on its banks. I enjoy the sky because I see it from the fourth-floor window in a street in the Baixa. Nothing in the countryside or in nature can give me anything to equal the ragged majesty of the calm moonlit city seen from Graça or São Pedro de Alcântara. For me no flowers can match the endlessly varied colors of Lisbon in the sunlight.”

Det kanske allra märkligaste med The Book of Disquiet är att den är så trösterik, trots att den i så många avseenden vänder sig bort från världen, trots att den handlar om livsleda och förtvivlan. Men Soares har inget behov av att sträva efter och uppnå saker, allra minst status. Fantasin och litteraturen står över det, enligt Soares: ”Literature… seems to me the goal towards which all human effort should be directed.”

Det har som sagt kommit ut många utgåvor av Livro do Desassossego. Jag kan inte avgöra vilken upplaga eller översättning man bör välja, men jag tycker att det finns en poäng med att organisera dem kronologiskt, eftersom de tidiga och sena texterna skiljer sig så mycket åt. Men jag tycker mycket om den här utgåvan från New Directions med ett makaklöst omslag med Peter Mendelsund.

Den förmodligen coolaste utgåvan av Pessoas mästerverk är utgivet av det lilla oberoende brittiska förlaget The Half Pint Press. Den har prisbelönats, men är tyvärr slutsåld. Ett stort tack till Tim Hopkins för att jag fick publicera de här bilderna av ”boken”, som man kan föreställa sig att den såg ut när den hittades:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här kan du läsa mer om den här underbara utgåvan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 114: [Över a ett a] av Lina Rydén Reynols

 

Över a ett a
Ana andra ana
Rummet är fyllt
så du rör vid allt
Hur sen kan du vara?
Tidig utan spår
nya tag och åter
Nya spår de låser
imorgon som inte är en annan dag

 

Utdrag ur Läs mina läppar, publicerat med tillstånd av © Lina Rydén Reynols

 
Ett varmt tack till Lina Rydén Reynols för att vi fick publicera det här utdraget ur hennes diktbok Läs mina läppar (2019). Särskilt roligt är det eftersom boken är den allra första från offensivt satsande nya förlaget Nirstedt/litteratur. Besök hemsidan.

9789198505405

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Veckans dikt