Recension: ”Eileen” av Ottessa Moshfegh

91vnpzx7dal

Ottessa Moshfegh
Eileen
Johnathan Cape

Ottessa Moshfegh har under flera år varit en av de mest spännande nya amerikanska prosaisterna. Hon har skrivt en kortroman och ett gäng noveller, varav flera har publicerats i Paris Review. Men det var med debutromanen Eileen hon slog världen med häpnad, när hon 2016 tog sig in på den korta listan till Man Booker-priset. Dessutom vann hon ett PEN/Hemingway Award – Amerikas mest prestigefulla pris för debutomaner.

Året är 1964. Platsen en anonym stad i New England, inbäddad i snö mitt i smällkalla vintern. Romanen utspelar sig under en vecka. Dess tre första meningar:

”I looked like a girl you’d expect to see on a city bus, reading some clothbound book from the library about plants or geography, perhaps wearing wearing a net over my light brown hair. You might take me for a nursing student or a typist, note the nervous hands, a foot tapping, bitten lip. I looked like nothing special.”

Det har gått femtio år och berättaren ser, med oförsonlig blick tillbaka på en ödesdiger vecka i sitt liv. Hon tar tydligt avstånd från sitt tidigare jag, ungefär som om hon har antagit en ny identitet (vilket det visar sig att hon haft anlednings att göra): ”There’s no better way to say it: I was not myself back then. I was someone else. I was Eileen.”

Romanen har betecknats som noir och har kallats thriller. Visst har den drag av noir och visst kan man kalla den för thriller – Moshfegh förhåller sig snarast lekfullt till genrelitteraturen – men man kan lika gärna kalla den för en sällsynt spännande karaktärstudie.

Romanens viktigaste tema är, tror jag att man kan säga, frihet. Eileen arbetar på ett fängelse för pojkar och när hon kommer hem efter jobbet är det som att komma till ett annat fängelse. Hon bor med sin far, en före detta polis som är svårt alkoholiserad. Han kör med Eileen som knappt har en vaken stund för sig själv. Mellan dem finns knappt någon värme. Eileen har inga vänner, men på fritiden, då hon inte måste städa efter sin far, ägnar hon sig åt att snatta och att stalka den muskulösa fängelsevakten Randy.

Det är upplagt för att Eileen kommer att försöka bryta sig loss från de här omständigheterna. Det är uppplagt för en våldsam upplösning.

Med Eileen har Moshfegh skapat en närmast klassisk unlikable character. Det är som om Moshfegh vill testa läsarens gränser. Känner ni någon sympati med Eileen, eller är hon för osympatisk och frånstötande? Moshfegh öser på med en hel del äckel. Eileen, eller den vuxna person som en gång hette Eileen, berättar exempelvis en hel del detaljerade saker om sin menstruation och sina toalettvanor. Det är naturligtvis inte äckligt i sig, det är sättet det skildras på som är äckligt. Det verkar vara mycket medvetet, som om Moshfegh ville få läsaren att fråga sig varför män kan skriva om sitt äckel utan att någon höjer ett ögonbryn.

Personligen tycker jag om unlikable characters och jag känner definitivt sympatier för Eileen, hennes självförakt är smärtsamt och man hoppas hela tiden att hon ska klara sig ur sin situation. Moshfegh har dessutom begåvat henne med en lite skruvad men intressant iaktagelseförmåga. Det är en annorlunda och sällsynt spännande romankaraktär.

Jag fångades genast av de inledande raderna, som anger tonen och lägger grunden för den mörka sugande stämningen. Moshfegh skriver fantastiska meningar – skarpa, vackra, mörka, lekfulla, överrumplande. Jag tycker inte att det är en överdrift att kalla Eileen för en mindre klassiker. På sätt och vis är den, trots den genomgående leken med det frånstötande, väldigt vacker, på ett okonventionellt vis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”En man som sover” av Georges Perec

perec_en_man_som_sover_omslag_inb

Georges Perec
En man som sover
Övers. Fredrik Rönnbäck
Modernista

”Georges Perec är en av världens mest väsentliga litterära personligheter.”
— Italo Calvino

Georges Perec (1936–1982) plågades av återkommande och svåra depressioner, och på sätt och vis kan man läsa hans klassiska roman En man som sover [Un homme qui dort, 1967] som en djupt drabbande gestaltning av det depressiva tillståndet.

Inte sällan blandas depression samman med olycka, men olycka är något man kan göra något åt. Om man har blivit dumpad kan man försöka hitta en ny partner, om man man är missnöjd med sitt arbete kan man söka ett annat. Depressionen är mer generell och kan drabba med våldsam kraft. Den kännetecknas av en radikal frånvaro – av all mening.

Det är den här frånvaron som gör att det är så svårt att skriva om depressionen – hur skriver man om det frånvarande? – men Perec gör det med häpnadsväckande precision. Men han använder, tror jag att man kan säga, det depressiva tillståndet för att skildra något mer allmängiltigt och existentiellt, som inte ens är entydigt negativt, ett fundamentalt avståndstagande från samhället.

En man som sover skrevs före Perecs Oulipo-period, men pekar fram emot den. Det sägs att romanen nästan utelutande består av ord och meningar ur andra litterära verk, vilket är smått häpnadsväckande med tanke på hur väl sammanhållen den är. Man har kallat den autofiktion och generationsroman men det är svårt att hitta en entydigt lämplig beteckning.

Romanen handlar om en ung man som bor i ett litet kyffe i Paris. Han hoppar över en tenta. Han slutar umgås med sina vänner, och kapar allt fler band till det omgivande samhället. Han sover på dagarna och promenerar runt i Paris på nätterna. Han lägger oändligt många partier patiens.

Om man bortser från ett Kafka-citat, så är romanens allra första mening: ”Så snart du sluter ögonen börjar sömnens äventyr.” Romanen är skriven i du-form och inleds med dessa två suggestiva stycken:

”Du sitter, med bar överkropp, endast iklädd ett par pyjamasbyxor, i din jungfrukammare, på den smala brits som är din säng, med en bok, Raymond Arons Föreläsningar om industrisamhället, liggande i knäet, uppslagen på sidan etthundratolv.
Först är det inte mer än ett slags trötthet, en utmattning, som om du plötsligt insåg att du sedan länge, sedan flera timmar tillbaka, var i klorna på ett lömskt, förlamande obehag, inte direkt smärtsamt men likväl outhärdligt, en sötaktig och kvävande känsla av att sakna både muskler och benstomme, att vara en säck med gips omgiven av andra säckar med gips.”

Och två sidor senare:

”Du känner att du saknar – vad ska man säga? – stöd: någonting som du tyckte, som du tycker, verkade uppmuntra dig, verkade värma ditt hjärta, känslan av att finnas till, nästan av att vara viktig, intrycket att du hörde till, att du omslöts av världen, börjar svika dig.”

Det är hjärtskärande, och ändå är det här bara början. Man kan tänka sig att du-formen ska föra in läsaren i texten och att den ska utgöra som en nödvändig distans för berättaren. Som alltid när det gäller Perec finns en försonande drag: svart humor. Stilen är en märklig blandning av konkretion och suggestiv rytm och poesi. Uppräkningar av olika slag är ett återkommande och effektivt stilmedel.

Jag har läst en recensent som varit missnöjd med översättningen, som tycker att den slätar ut en del av originalets poesi. Jag har visserligen inte läst originalet, men jag tycker att Fredrik Rönnbäcks översättning är just poetisk.

En man som sover är en kort roman – kort, laddad och, som alla Perecs böcker, egensinnig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Hur många böcker kommer du att läsa innan du dör?

Emily Temple på LitHub har tagit fram siffror på hur många böcker olika grupper av amerikaner kan förväntas läsa från och med nu tills de dör: ”How many books will you read before you die?”

Min gissning är att uträkningarna skulle se ganska likartade ut för svenska läsare. Temple har räknat med parametrarna ålder, förväntad livslängd, kön samt tre olika typer av läsare. Det här är ett utdrag ur tabellen:

40 and female: 85.5 (45.5 years left)
Average reader: 546
Voracious reader: 2,275
Super reader: 3,640

40 and male: 82 (42 years left)
Average reader: 504
Voracious reader: 2,100
Super reader: 3,260

Är Temples lista ett argument för att börja välja böcker med större omsorg och att avsluta böcker som man inte verkligen gillar? Eller skapar listan en massa onödig ångest som gör läsandet mindre lustfyllt?

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Listor, Notiser

Magiska 50- och 60-talsfoton från Vancouver

00004181_1_

Fred Herzog
Modern Color
Hatje Cantz

När jag beställde Modern Color var det mest för att fotona var från Vancouver, en stad som inte på samma självklara sätt som New York, London eller Paris framkallar mentala bilder. Det kan vara en anledning att skaffa boken, att dess bildvärld är exotisk.

Men framför allt bör man skaffa boken för att Fred Herzog, född 1930, måste betraktas som en åtminstone tills nyligen förbisedd 1900-talsmästare, något som David Campany övertygande argumenterar för i bokens introducerande text. Modern Color är en sensationellt spännande fotobok, estetiskt och historiskt.

Herzog emigrerade från Tyskland till Kanada 1952. Han hade redan börjat fotografera i Tyskland, men när han kom till Kanada arbetade han bland annat på ett lastfartyg. Han blev god vän med en annan tysk, Gerhard Blume, som introducerade honom för rader av olika ämnen och områden – litteratur, filosofi, politik, religion och vetenskap. Herzog höll sig hela tiden uppdaterad om det senaste inom fotografi, och 1957 började han arbeta som medicinsk fotograf på ett sjukhus i Vancouver.

4181-fred-herzog-lr-04 (1)

Ferry Barber Shop, 1959 © Fred Herzog and Equinox Gallery

 
Men det var med foton av vardagslivet i Vancouver som Herzog skrev in sig i fotohistorien. Han har ganska konsekvent undvikit stadens finare kvarter och har istället koncentrerat sig på nöjesstråk, vanliga affärsgator, bakgator, skyltar och skyltningar, hamnen, bakgårdar och människor. Skriver Campany: ”Few other bodies of photography in the history of the medium have come close to the richness of Herzog’s extended city portrait.”

4181-fred-herzog-lr-09

Empty Barber Shop, 1966 © Fred Herzog and Equinox Gallery

 
När de här fotona togs, på 50- och 60-talet, hade färgfotot låg status. Konstfotot dominerades nästan helt av svartvitt. Eller som Herzog själv uttryckt det: ”Just as we know that liberty and fresh caught salmon are good, we knew then that colour was to be used only for pretty sights. Landscapes, swans, flowers, sunsets, gnarled trees and burning candles were okay. Everything else raised eyebrows.”

Herzog fotade med Kodachrome, som lanserades 1935 med sikte på amatörmarknaden. Skriver Campany apropå Kodachrome: ”But it was also good at capturing the things that interested Herzog; variations in fabric and skin, the palette of postwar consumables, bright glossy paintwork as it weathers into muted hues, the subtleties of urban wood and stone, and the atmospheric variations of coastal climate.” Filmen var inte särskilt ljuskänslig, men det passade Herzog som föredrog långsamma observationer framför ”avgörande ögonblick”.

4181-fred-herzog-lr-08
Boat Scrapers 1, 1964 © Fred Herzog and Equinox Gallery

 
Det finns likheter mellan Herzog och Robert Frank, vars The Americans Herzog kom över 1959. Men Herzogs bildvärld är mycket mer välkomnande. Herzog kände betydligt större släktskap med Walker Evans. Campany hävdar att det de delar inte är en stil eller en estetik, utan en disposition. Evans kallade den själv ibland för ”documentary style” och ibland ”lyric documentary”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Bokomslag bilder och foto

Världens roligaste kokbok

Filippo Tommaso Marinetti
The Futurist Cookbook
Övers. Suzanne Brill
Red. & efterord, Lesley Chamberlain
Penguin Modern Classics

”No other cultural movement has produced a provocative work about art disguised as an easy-to-read cookbook.”
— Lesley Chamberlain

När man skriver om den italienska futurismens förgrundsgestalt F.T. Marinetti, brukar man nämna hans dyrkan av våldet, farten och kriget. Man brukar också nämna att han var en varm anhängare av Mussolinis fascism, mer sällan att han lämnade fascistpartiet och tog avstånd från dess antisemitism.

Om man bara känner till dessa fakta om Marinetti, kommer sannolikt läsningen av hans The Futurist Cookbook / La Cucina Futurista, ursprungligen utgiven 1932, bjuda på en hel del överraskningar. Den första överraskningen kan mycket väl vara att Marinetti är så vansinnigt rolig, även om hans kokbok innehåller mycket av det som anses stötande med futurismen.

Den övergripande principen för boken är collaget, med rader av olika budskap och texttyper, som citat ur tidningsartiklar, brev, riktiga reportage och skämthistorier. En av bokens första texter är ett manifest, the Manifesto of fututist cooking, och Marinetti har valt den första punkten med omsorg:

”Above all we believe necessary:
a) The abolition of pastasciutta, an absurd Italian gastronomic religion.”

Att Marinetti vill avskaffa just pasta i Italien är naturligtvis en provokation av rang, som inte blir mindre av att han citerar en läkare, som hävdar att man bland annat kan bli pessimistisk och nostalgiskt inaktiv av att äta pasta.

Men Marinetti vill i princip avskaffa hela den traditionella italienska kokkonsten, exempelvis allt som förespråkas av Pelegrino Artusi i hans klassiska L’Arte di mangiar bene, stommen i 1800-talets italienska husmanskost. Marinetti förordar istället nymodigheter som köttskulpturer och ”uppenbart absurda” blandningar av mat. Boken är mycket användbar, kanske inte i första hand som kokbok, men som inspirationskälla.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Veckans dikt 103: ”fowles in tha frith” av Julian Talamantez Brolaski

 
after ‘Fowles in the frith’ (MS Douce 139, f. 5r), late 13th century
 

fowles in þe frith
þe fisses in þe flod
and i mon waxe wod
much sorwe i walke with
for beste of bon and blod

turkey in the straw
fishes in my maw
and I moan tooroola
much melancholie I make
for that beastss sake

turkey in tha straw
fishes in tha pond
& I upflay its maw
wot moanings I make
for a bloody bestiary

doves are in the elm
bambi in the sea
and ahm mad crazy
iron sorrow iz my wroth
devil amid dayeseyes

foaming in the piss
fishes in the midst
and I troll merrily—
taloo talay
fa tooril toorel toolay

  

Copyright 2017 by Julian Talamantez Brolaski. Used with permission of the author and Wave Books.

 
Ett varmt tack till Julian och Wave Books för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur den fantastiska samlingen Of Mongrelitude. För att läsa mer om Julian och andra titlar från Wave Books klicka här. Deras utgivning är verkligen något utöver det vanliga.

Of_Mongrelitude_for_website_1024x1024

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Mäktiga affischer från Schweiz tidiga turisthistoria

9783858815323_300dpi

Urs Kneubühl, Agathon Aerni m.fl.
Reklamekunst und Reiseträume
Anton Reckziegel und die Frühzeit des Tourismusplakates
Scheidegger & Spiess • Alpines Museum der Schweiz

Landskapsmålaren och grafikern Anton Reckziegel (1865-1936) föddes i Gablonz i Böhmen och utbildade sig till konstnär i Graz. Han levde och verkade emellertid en längre period i Schweiz, där han gjorde en hel del affischer och andra trycksaker för den framväxande turistnäringen. Många hävdar rentav att Reckziegel till inte ringa del har format bilden av Schweiz som ett attraktivt alpland.

Reckziegels affischer, vykort och andra trycksaker visas på Alpines Museum der Schweiz, som i samarbete med kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess har gett ut den praktfulla boken Reklamekunst und Reiseträume – Anton Reckziegel und die Frühzeit des Tourismusplakates. Den innehåller några texter om Reckziegel och hans verk, om hans utveckling och om den kontext, både historisk och stilmässig, han verkade i under sina år i Schweiz: belle époque. Men det är inte helt oväntat bilderna som är det stora numret i den här vackra boken.

Reckziegel-Reklamekunst_p126_B_Eismeer-Schreckhoerner  Anton Reckziegel, Eismeer und Schreckhörner, von der Station Eismeer der Jungfraubahn, Plakat von 1906, Alpines Museum der Schweiz (Dep. Burgerbibliothek), Bern

  
Det är 300 bilder i boken och de flesta av dem föreställer hotell i alplandskap. Det finns också en hel del vykort, som det var något av en folksport att skicka på den här tiden. Hotellen på bilderna ligger i regel inbäddade i en grönskande eller snöig omgivning – estetiken kan ibland påminna lite vagt om den i The Grand Budapest Hotel av Wes Anderson. I bakgrunden syns dramatiska alptoppar, som inte sällan går i rött och orange.

Reckziegel-Reklamekunst_p083-P_Grottes-de-Han

Anton Reckziegel, Grottes de Han in den Ardennen, Plakat von 1906, Burgerbibliothek, Bern

  
Reckziegel är vansinnig skicklig på att skapa djup i bilderna, och när de inte är dramatiska, så är de i alla fall händelserika. I reklamen för någon slags bergbana ser man hur den stånkar fram med ångkraft i förgrunden. Bakom den syns vintersportare av olika slag; två personer åker kälke sittande, en annan åker liggande på mage och två personer ska ge sig iväg på skidor.

Reckziegel-Reklamekunst_p081-N_Vitznau-Rigi-Bahn

Anton Reckziegel, Vitznau-Rigi-Bahn, Plakat von 1898, Alpines Museum der Schweiz, Bern

  
I en annan reklambild, för en elektrisk järnväg i Gruyere, domineras förgrunden av några bastanta kor och ett par kalvar. Lite till vänster om dem, några får. Först sedan får man syn på det elektriskt drivna tåget, som om det alls inte vore huvudsaken. Ja, det händer väldigt mycket i Reckziegels bilder och de innehåller många små detaljer, som man kanske uppfattar först andra eller tredje gången man tittar.

Reckziegel-Reklamekunst_p088-V_Monthey-Champery

Anton Reckziegel, Monthey-Champèry, Plakat von 1909, Alpines Museum der Schweiz, Bern

  
Det finns tveklöst inslag av belle époque och jugend i Reckziegels bildvärld, men jag tycker att vissa av dem, särskilt de mest dramatiska landskapen, också har något romantiskt över sig. Jag tycker att man kan se att bilderna är tillkomna i en brytningstid och att Reckziegel inte satsat alla kort på vare sig tradition eller förnyelse. Jag tycker också att det verkar ganska tydligt att man i det här tidiga skedet av marknadsföringen av Schweiz, att man lanserar landets natur snarare än dess kultur.

Reckziegel-Reklamekunst_p098-II_Schreckhorn-Eismeer

Anton Reckziegel, Schreckhorn und Eismeer an der Station der Jungfraubahn, Originalvorlage in Gouache von 1905, Alpines Museum der Schweiz, Bern

   
Reckziegel-Reklamekunst_p044-J_Chocolat-Tobler

Anton Reckziegel, Bern und die Alpen / Schokolade Tobler, Plakat von1905, Alpines Museum der Schweiz, Bern

   
En av de mer vanliga kompositionerna är affischer som har som en bakgrundsbild, kompletterad med rader av andra och i regel mindre bilder inom vita ramar. Ramarna kan ha alla upptänkliga former och de överlappar inte sällan varandra. Mellan vissa ramar är det som om blommor vore instuckna. En del av motivet i en ram, exempelvis ett kyrktorn, kan sticka ut ur ramen och delvis hamna inom den intilliggande ramen.

Jag tänker mig att den här sortens komposition används så ofta, eftersom den gör att man kan visa många olika turistattraktioner på ett dynamiskt och spännande sätt. Om det exempelvis är en stad, så kan man dels visa en vy över staden, dels visa åtskilliga sevärdheter i staden, mer i detalj.

Reckziegel har en fantastisk känsla för färger – särskilt mycket tycker jag om hans dramatiska alper som ofta går i orange, rött eller blekrosa. Han är också en ljusets mästare. Hans bildvärld är rik och varierad, Reklamekunst und Reiseträume – Anton Reckziegel und die Frühzeit des Tourismusplakates är en riktigt fin och underhållande bok. Förlaget, Scheidegger & Spiess, kan verkligen det här med konstböcker och man har inte sparat på krutet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner