”En av århundradets bästa romaner”

9781771963077_FC-72-dpi

Lucy Ellmann
Ducks, Newburyport
Biblioasis

”Perhaps the most intensely real depiction of the life of the quotidian mind I’ve ever witnessed… what Ducks [Newburyport] amounts to is one great trauma diagnosis for the entire country… It’s a colossal feat.”
The Spectator

En tusen sidor lång roman som utgörs av en massiv medvetandeström – indelad i blott åttta meningar – tillhörande en fyrabarnsmamma i Ohio, som har arbetat som lärare och återhämtatt sig från cancer, och som drar in extra pengar genom att baka och sälja pajer till lokala krogar. Hon har man och barn. Det låter kanske inte så roligt? Men det är just det Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport är, bitvis ganska tung att läsa, visst, men hysteriskt rolig, witty, quirky, smart, och med en hårt bitande satirisk udd riktad mot samtiden. Men tonen är också varm med en humanistisk ton. Och dessutom har prosan ett sagolikt flow, trots att en mening kan sträcka sig över 100 sidor med rader av repetitiva inslag, som listor, uppräkningar, ordlekar, associationer med mera.

Ett slumpvis valt exempel: ”… my Little Pillow, stay-at-home mom, homemaker, homebody, housewife, slugabed, stick-in-the mud, mush, mash note, unpaid labor, the fact that women did abot fifty-one hours of housework a week in 1900 and now we do about forty-six…” Det handlar väldigt mycket om mat och en hel del om barnen och mannen. Men efterhand djupnar romanen med reflektioner om slaveriet och dödandet av indianer. Huvudpersonen och berättaren är älskvärd och blir bara mer och mer spännande och komplex ju längre man läser.

Romanen har kallats genial, en triumf och en av århundradets hittills bästa romaner. Den är som en drog, lite som Lars Noréns dagböcker.

Jag tycker att redan idén att skriva en sån här roman är humoristisk. Det är uppkäftigt och modigt. Elmanns ordinarie förlag, Bloomsbury, ville inte ge ut boken. Jag tycker att den är en Great American Novel (GAN). Till humorn bidrar även det faktum att både Ellmanns syster och pappa har forskat på James Joyce, vars roman Ulysses är paradexemplet på litteratur som försöker fånga medvetandeströmmens ständiga föränderlighet. Den bara pågår.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Är Sally Rooney antisemit?

Beautiful-World-Where-Are-You-4-506x815Köp

Nej Sally Rooney är inte antisemit och hon har ej heller något emot hebreiskan. Men hon har blivit anklagad för det, efter att ha sagt upp kontakten med ett förlag, som har gett ut hennes två tidigare romaner på hebreiska. Anledningen till det är att förlaget, Modan Publishing House, marknadsför den israeliska krigsmaktens böcker, och det strider mot Rooneys engagemang i den propalestinska rörelsen BDS (Boycott, Divestment, Sanctions movement).

Skrev Rooney i ett uttalande:

“The Hebrew-language translation rights to my new novel are still available, and if I can find a way to sell these rights that is compliant with the BDS movement’s institutional boycott guidelines, I will be very pleased and proud to do so. In the meantime I would like to express once again my solidarity with the Palestinian people in their struggle for freedom, justice, and equality.”

Två av Israels största bokhandlar plockade bort Rooneys två första romaner från hyllorna.

Men sedan publicerades ett öppet brev underskrivet av ett sjuttiotal författare och förläggare, bland andra Eileen Myles, Geoff Dyer, Monica Ali, Niamh Campbell, och Rachel Kushner.

Så här börjar brevet:

”As fellow writers, we wish to express our support for the novelist Sally Rooney.

Palestinian artists have asked their international colleagues to end complicity in Israel’s violations of their human rights, and this for many of us is a clear ethical obligation. Sally Rooney’s refusal to sign a contract with a mainstream Israeli publisher—which markets the work of the Israeli Ministry of Defence—is therefore an exemplary response to the mounting injustices inflicted on Palestinians.”

Jag tror att ordet antisemitism devalveras om det används mer än nödvändigt. Det var onödigt att peka ut Sally Rooney som antisemit.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Four Favorites 4: Sarah Schulman recommends books about the experience of AIDS

Yesterday we wrote a brief piece on ACT UP Oral History Project and their new homepage, with almost 200 filmed interviews with members of ACT UP, New York. And we wrote Sarah Schulman, one of the founders of ACT UP Oral History Project, asking if she would like to recommend books on the AIDS experience. Thank you Sarah! This is her recommendations:

0312186932

KOOLAIDS is the story of an artist with AIDS living in the midst of the Lebanese Civil War. It situates AIDS globally and addresses it formally. A really fantastic book by one of our greatest writers, Alameddine Rabih.

519oHKC8fIL._SL500_

Essex Hemphill was our most prominent Black gay poet. With Joseph Beam (RIP) he pioneered Black gay male writing and with Marlon Riggs (RIP) he was a collaborator in iconic Black gay films like No Regrets and Tongues Untied.

Selected Poems (1993–2005)

Tory Dent was a white, straight woman poet with AIDS. She represents a voice and experience that is rarely heard and her books made a big impact in its time.

51MNZEfPb9L._SX317_BO1,204,203,200_

David Feinberg was an acerbic novelist who was a member of the AIDS Coalition to Unleash Power (ACT UP) New York. Eighty-Sixed, is one of his novels.

thumb-113348

A Quilt for David by Steven Reigns is a stunning new work that memorializes a person with AIDS who became a nationally stigmatized figure, and a symbol of AIDS hysteria.

Sarah Schulman & Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under 4 favoriter / 4 favorites

ACT UP Oral History Project har en ny sajt

220px-thumbnailVia Wikimedia Commons

ACT UP Oral History Project har en ny sajt. Den är minimalistisk och användarvänlig. Huvudsaken är naturligtvis de nästan 200 intervjuerna med medlemmar av den legendariska aktivistgruppen ACT UP, New York. ACT UP = the AIDS Coalition to Unleash Power. Den har haft ett enormt inflytande, inom allt ifrån grafisk design till att bereda väg för HBTQ-rörelsen. Alla som intervjuas får en och samma fråga: När hörde du för första gången talas om AIDS? Intervjuerna är timslånga och bär på ovärderlig kunskap om AIDS-krisen / erfarenheten.

Imorgon publicerar vi boktips, som Sarah Schulman, en av ACT UP Oral History Projects grundare, har haft vänligheten att sammanställa. Thank you!

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Litterära termer 163: collective criticism / kollektivkritik

Tolstoy Together: 85 Days of War and Peace with Yiyun Li: Li, Yiyun, A  Public Space: 9781734590760: Amazon.com: Books

Tolstoy Together: 85 Days of War and Peace with Yiyun Li


”I wonder if I could invite you to read and discuss War and Peace with me. I have found that the more uncertain life is, the more solidity and structure Tolstoy’s novels provide.”
– Yiyun Li

När Covid lamslog världen, började det snart växa fram motståndsstrategier. Att läsa framstod som något av det vettigare man kunde göra. På nätet kunde man snart läsa massvis med listor med förslag på böcker att läsa under pandemin, Camus Pesten och Boccacios Decamerone var självskrivna på de här listorna. Författaren Yiyun Li sjösatte ett både mer anspråksfullt och mer kollektivt projekt: Tolstoy Together. Projektet var som en virtuell bokklubb som sedan gavs ut i bokform.

I The Smart Set skriver Rhoda Feng en mycket perspektivrik resonerande recension av boken: ”Close encounters with Tolstoy.”

För vårt syfte räcker det med ett kortare citat:

”If the ‘Internet novel’ or ‘Instagram novel’ are ascendant genres in today’s literary marketplace, Tolstoy Together is an impressive nonfiction cousin. It sits merrily on the fence between a type of collective criticism and a commonplace book filled to bursting with clever ruminations and quotations.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

John Swedenmark om Joseph Beuys skratt

Beuys_Laughing_Cov_RGB.jpgEdition Staeck / Steidl
Vinyl, limiterad utgåva om 2000 exemplar

Ornitologerna gör skillnad mellan sång och läten. Sången lärs in på nytt varje år – fågeln raderar hårddisken – och anpassar sig vid nyinlärningen till omgivningen. Lätena är däremot medfödda och oföränderliga och utlöses av instinktiva reaktioner. Skrattet hos oss människor är ett sånt läte. Därmed inte sagt att det också finns skratt som är socialt inlärda, konventionaliserade.

En konstnär som var bortom alla konventioner och därtill ville bejaka människans animaliska sidor var Joseph Beuys (1921–1986). Animaliska inte bara vad beträffar instinkter, utan också med avseende på de grundläggande kroppsliga substanserna, i synnerhet späck och päls. Många av Beuys konstverk och performances byggde på det konsternerande mötet mellan kulturföremål och produkter från djurindustrin.

Men Beuys stod också schamanismen nära, där en av grundvalarna är vissa utvaldas förmåga att i djurgestalt besöka andra världar – och inte minst ge oss människor perspektiv på den värld vi bygger med våra sedvänjor och kollektiva föreställningar.

Skrattet är schamanistiskt. Det bryter upp vanligheten och visar dess (vår) tillgjordhet. Henri Bergson hade en liknande hypotes. Alltså inte mobbarskrattet, hånandet, utan en impuls som självmant färdas genom oss från en plats utanför alla hierarkier och konventioner och välter ner dessa från socklarna, åtminstone tillfälligt. Karnevalen, så som Michail Bachtin beskrev den, har det kollektiva skrattet som huvudsponsor.

Joseph Beuys tyckte mycket om att skratta. Och tyckte även om att spela in sina framträdanden på kassettband. Under en flygresa lyssnade han och hans kompanjon igenom inspelningar och fann att skrattet var ständigt återkommande. De bestämde sig för att använda de bevarade skratten till ännu ett konstverk och gav en tekniker i uppdrag att klippa ihop dem till vad som blev utgivet under titeln Ja, Ja, Ja, Nee, Nee, Nee, Nee, Nee 1969. Därefter försvann originalbandet för att dyka upp igen först 2021. Nu har det återutgivits på vinyl av Staeck/Steidl, och jag låter Beuys snurra på skivtallriken gång efter gång.

Det är inget medryckande, smittande skratt, inte som de batteridrivna ”skrattpåsarna” som slog igenom vid ungefär samma tid. Men det är synnerligen uppmuntrande och införstående. Det kommer från ingenstans men driver (det alltså bortklippta) samtalet vidare, ger det ny energi. Och skrivandet. Jag blir hjälpt på traven när skivan snurrar medan jag skriver det här och pennan mer än ögat uppfattar den grundläggande rytmiska figuren: en paroxysm i diafragma som upprepas i medeltal 7-9 gånger med ljus röst och mycket resonans i näshålan, understödd ibland av ett egenartat flaxande ljud i svalget.

Omänskligt. Men samtidigt en del av den mänskliga gemenskapen och en byggsten i den gemenskap (”konsten”) som uppstod kring viljan att ifrågasätta för ifrågasättandets egen skull efter andra världskriget, med föregångare i alla de konstnärliga -ismerna.

När en dammtuss hamnar på grammofonnålen lyfter jag inte bort den utan hör ännu tydligare ett skall som inte likt rondellhunden har en ideologisk agenda utan snarare syftar till att hålla samman flocken, utgruppen … som i sin tur har en viktig uppgift att definiera samhället, inklusive för dem som har en ovidimerad känsla av att tryggt befinna sig ”innanför”. Heh heh heh heh heh heh heh heh.

John Swedenmark

John Swedenmark är skriftställare och översättare

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Mottagandet av Jonathan Franzens ”Crossroads”

9780374181178

Jonathan Franzen slog igenom ordentligt med The Corrections (2001), som många fortfarande anser är hans bästa roman. Det var också med The Corrections / Tillrättalägganden som han började sin bana som kontroversiell författare. Oprah Winfrey ville ha med romanen som huvudnummer i sin bokklubb, vilket i princip innebär en garanti att boken säljer som smör. Inom bokvärlden har Winfrey varit nästan osannolikt inflytelserik. Men Franzen tyckte inte att hans roman passade in i sammhanget. Det blev ett herrans liv. Var det en pr-kupp!

Nu är Franzen aktuell med Crossroads, en tung pjäs på knappt 600 sidor, och precis som The Correction handlar den om en familj i upplösning, familjen Hildebrandt (typiskt Franzen-namn). Patriarken Russ har någon slags tjänst vid en kyrka, men jobbar febrilt för att få till en otrohetsaffär. Alla i familjen är troende, de ansluter till olika trosinriktningar, förutom en tonårsson som är genial och knarkar.

Tiden är början på 70-talet, Vietnamkriget och kulturkriget mullrar i bakgrunden och flower power och den sexuella revolutionen gör avtryck på tidsandan. Som vanligt har Franzen förlagt handlingen till en ganska perifer plats, inte till New York, inte till Los Angeles, men till utkanten av Chicago. Två ämnen dominerar: familjen och tron. Försök att hålla familjen samman. Försök att handla i enlighet med tron, göra det som är rätt och riktigt. Familjemedlemmarna genomgår dramatiska tros- och moralkriser. Crossroads är en kristen ungdomsgrupp, som påstås vara inspirerad av en kristen grupp Franzen var med i som ung.

Det är en lång roman men den verkar inte vara händelsefattig, möjligen lite långsam. Skriver Dwight Garner i New York Times:

Crossroads is a big novel, nearly 600 pages. Franzen patiently clears space for the slow rise and fall of character, for the chiming of his themes and for a freight of events — a car wreck, rape, suicide attempts, adultery, drug deals, arson — that arrive only slowly, as if revealed in sunlight creeping steadily across a lawn.

Mellan tummen och pekfingret. Ungefär 60% av kritikerna tycker att romanen är fantastisk – en tycker att den är Franzens bästa – och ungefär 35% tycker att den är mycket bra. Jag hittar bara ett par recensioner som skulle kunna kallas sågningar.

Franzen är en betydande författare på det amerikanska litterära fältet och det var länge sedan jag läste så många smöriga och översvallande recensioner av en roman. Jag ska egentligen inte uttala mig, eftersom jag bara läst The Corrections och Freedom. Men jag tycker att han ligger farligt nära det som kritikern James Wood i en inflytelserik artikel i The New Rebublic kallar hysterisk realism. En recensent, Becka Rothfeld i The Atlantic, tycker emellertid att Franzen tagit ett stort steg bort från den hysteriska realismen med Crossroads.

Dwight Garner inleder med att karakterisera romanen så här: ”it’s a mellow, marzipan-hued 70s-era heartbreaker.”

Mellow är begripligt, en heartbreaker också, men vad är marsipanfärgad roman? Eller menar han marsipantonad, som en Super 8-film? Kritikerna tar hursomhelst i från tårna.

I en balanserad men till övervägande delen positiv recension skriver Xan Brooks i The Guardian:

”Franzen tends to be bracketed alongside the likes of John Updike, Philip Roth and Don DeLillo, the other big lions of American letters. If anything, though, he reminds me more of Anne Tyler. He has the same fascination with the domestic arena (the great drama of small lives), the same keen ear for dialogue and a similar understanding that comedy and tragedy can be natural bedfellows. True to form, Crossroads wins us over with its array of social pratfalls and a cast of warm, well-drawn characters. It is expansive and funny; a pure pleasure to read. But all the while it is nudging the Hildebrandts closer to the brink.”

Karaktärerna är varma och vältecknade, enligt Xan Brooks. En annan kritiker tycker att karaktärerna är som mästerligt slipade ädelstenar. Lynn Steger Strong har en avvikande åsikt i Los Angeles Times: ”It should be said that the characters do not feel fully human; they feel allegorical.” Och ytterligare en kritiker anser att de är som grovt tillyxade typer.

Crossroads är första delen i en trilogi, vars övergripande titel är A Key to All Mythologies, hämtad från Middlemarch.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner

Litterära termer 62: hybridförlag

Det råder stor förvirring kring skillnaden mellan traditionella förlag, hybridförlag och egenutgivartjänster. Vi listar frågorna som ger dig svaret.

Till att börja med så behöver vi förklara att det finns en skala från egenutgivning till traditionellt förlag med många olika varianter. Låt oss säga att vi har egenutgivning till vänster och traditionella förlag till höger och alla varianter på egenutgivartjänster och hybridförlag däremellan.”

– Sölve Dahlgren, Boktugg: ”Är det ett förlag, ett hybridförlag eller en egenutgivartjänst?

”Vid utgivning på hybridförlag är författaren med och finansierar förlagets utgivning. Hybridförlag är med andra ord ett betalförlag, ett bokutgivningsföretag, med författaren som kund. Att noggrant gå igenom ett avtal innan det undertecknas är alltid viktigt – extra viktigt när författaren är medfinansiär. Checklista inför avtalsskrivande med bokutgivningsföretag/hybridförlag.

– Författarförbundet: ”Frågor och svar om olika utgivningsformer”

Hybridförlag får med jämna mellanrum kritik för att affärsmodellen anses tvivelaktig. Om förlaget tror på boken bör de finansiera utgivningen till 100%. Om de är tveksamma bör de inte ha författaren som medfinansiär, utan be författaren att bearbeta boken tills den kan stå på egna ben, så att säga. Det påstås att vissa hybridförlag även ”säljer” recensioner, som sedan används i marknadsföringen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Mottagandet av Colson Whiteheads ”Harlem Shuffle”

9780385545136
Köp. Köp i svensk översättning

Colson Whiteheads senaste roman heter Harlem Shuffle (Little Brown) och knappt en enda recensent missar tillfället att nämna att Whiteheads två föregående romaner, Underground Railroad (2016) och Nickel Boys (2019), belönades med varsitt Pulitzer-pris. En majoritet av recensenterna påpekar också att de två senaste romanerna är tunga, de handlar om slaveriet respektive Jim Crow, medan den nya romanen är mer lättsam och humoristisk i tonen. Men Whitehead skiftar ofta inriktning – han har ju bland annat skrivit en zombie-roman.

Harlem Shuffle utspelar sig i Harlem, New York, på 50- och 60-talet. Tiden andas Kennedy-optimism och framtidstro, men New York plågas av en fruktansvärd heroin-epidemi. Harlem är kanske inte lika hett som under Harlem-renässansen, men det är den svarta världens självklara medelpunkt. Åtskilliga recensenter framhåller att romanen är en väldigt bra New York-skildring.

Huvudpersonen heter Ray Carney och han har ärvt $30.000 av sin kriminella far. Pengarna låg undanstoppade i ett bildäck. Pengarna använder han till att öppna en möbelbutik, på 125th Street, där han säljer nya och bättre begagnade möbler. Men Carney är lite crooked, han säljer en del stulna varor. Han vill kunna rå om sin familj och unna dem alla bekvämligheter som hör det moderna samhället till. Han plågas av dåligt samvete och försöker förtränga att han bara delvis, trots studier och hårt arbete, kunnat trancendera faderns brottslighet. Han är, skriver Whitehead skämtsamt, ”only slightly bent when it came to being crooked”. Av recensionerna att döma är Carney en komisk och älskvärd karaktär.

Snart visar det sig att Harlem Shuffle är en heist-roman, åtminstone delvis. Carneys vimsiga kusin Freddie, ska försöka lägga vantarna på säkerhetsboxarna på Harlems Ritz, Hotel Theresa. Freddies plan är att Carney ska förvara varorna, tills det lugnat sig en smula efter stöten. En hel del recensenter är förtjusta över att Whitehead fördjupat sig i tidstypisk gatuslang.

Uppskattningsvis 8 av 10 kritiker är mycket positiva till romanen. Och uppskattningsvis 8 av 10 framhåller att boken inte är lika tung som de två föregående. Men:

The book is also a social drama interrogating the nature of prejudice and how an environment limits ambition. The nuances of Manhattan’s topography drive much of the action – from Harlem’s gambling dens, like Nightbirds, where the atmosphere ‘was ever five minutes after a big argument and no one telling you what happened’, to the flophouses of Washington Heights that ‘don’t deserve a name’, to the ‘manic boil’ of 47th Street’s diamond quarter, to the dreamland of the black upper-middle-classes’ Strivers’ Row.”

Colin Grant i The Guardian: ”Harlem Shuffle by Colson Whitehead review – a zinging wiseguy noir thriller”

Harlem Shuffle är alltså en New York- och heist-roman, men den är också intressant social- och kulturhistoriskt. Den skildrar ett rasistiskt och korrumperat klassamhälle. Hierarkierna mellan svarta av olika hudfärg upprätthålls. Det är nästan som om vissa recensenter tonat ned de här allvarliga och mörka inslagen, bara för att grundtonen är humoristisk. I romanens tredje del tar det emellertid hus i helvete.

That […] vision of pervasive criminality eventually gives way to the novel’s third and most exciting section, set in 1964, around the real-life riot sparked when a White police officer kills an African American teenager. ‘Kid got shot? Heat wave like that?’ a crooked cop says. ‘That ain’t a powder keg — it’s the munitions factory.

Don’t be surprised: What starts as a shuffle ends in a run.”

Ron Charles i Washington Post: ”With ‘Harlem Shuffle,’ Colson Whitehead proves once again that he’s a master of reinvention”

Bra intervju med Whitehead att lyssna på: NPR Terry Gross (36 min)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 131: [Ordet plötsligt… ] av Lina Hagelbäck



Ordet plötsligt är den
dramatiska nyckeln till
det som händer. Svidande
skeenden överstruken vallmo.
Jag kan varken förstå eller förlåta
mig själv. Stugan ilar i tänderna
väggfast smärta gör som den vill
med mig. Hur kan självinsikt
bli så här inflammerad, jag
älskar dig ännu med min
torra sjuka mun.

 

 

© Lina Hagelbäck 2021

 

Ett varmt tack till Lina Hagelbäck för att vi fick publicera den här dikten som Veckans dikt. Den är hämtad ur hennes senaste diktsamlig Kometkarta (Lejd), som har fått väldigt fina recensioner.

”Med Kometkarta visar Lina Hagelbäck att hon hör till landets främsta lyriker.”
Christian Swalander i Barometern

Missa inte Lina Hagelbäcks medverkan i podden Örnen & Kråkan. Hon läser dikter och blir intervjuad av Magnus William-Olsson. Det kongeniala omslaget har Anna Celander formgivit.

Omslag-Kometkarta

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt