Recension: ”Om Ofissim” av Malte Persson

9789100159061

Malte Persson
Om Ofissim
Albert Bonniers förlag

Det känns som ett mindre nederlag, men jag har inte lyckats lista ut om Ofissim betyder något eller om det är någon slags ordlek. Samtidigt, tänker jag när jag läser Malte Perssons senaste bok, Om Ofissim, vars excentriske huvudperson heter Ofissim, att det är meningen. Det enda jag får fram när jag googlar på Ofissim är, vilket på sätt och vis är passande, ett företag i Turkiet och ett företag i Paris.

Boken består av korta stycken, biografiska notiser, sentenser och dikter som presenteras som Ofissims. Som läsare får man lägga pussell och foga samman delarna. Ofissim lever och verkar i en stad som skulle kunna vara Paris, sent 1800-tal eller kring sekelskiftet?

Ofissim har ärvt pengar så att han, utan någon egentlig framgång (den verkar inte intressera honom), kan ägna sig åt att skriva, uppfinna och experimentera. Han är ett genuint original och en trickster, som ställer det mesta på ända och excellerar i paradoxer och absurda vitsar. Han bär fez, också sedan det blivit omodernt.

Ofissim måste nog betraktas som en obotlig optimist, som oförtrutet bedriver sina verksamheter trots dystra grundvillkor:

”‘Mitt i livet finns ett gapande hål
och det hålet är livet’, sade Ofissim,
och det var det första han sade.”

Men han är inte förtjust i sådant som vanligtvis förknippas med naturtrogen återgivning av verkligheten, fotografi, realistiskt måleri och speglar. Ofissims invändning är att de förvränger verkligheten. Han slinker också hela tiden ur läsarens grepp — det är inte nödvändigt så att man får en mer helgjuten bild av honom ju mer man läser.

Han får mig att tänka på, möjligen lite långsökt, Heisenbergs osäkerhetsprincip. Citerat ur Wikipedia: ”Inom kvantfysiken anger Heisenbergs osäkerhetsprincip att det för [Ofissim] inte går att samtidigt känna till både position och rörelsemängd med en godtyckligt hög grad av noggrannhet utan att det finns en bestämbar undre gräns för osäkerheten; detta till skillnad från klassisk mekanik där varje [litterär karaktär] har ett bestämt läge och en bestämd rörelsemängd vid varje given tidpunkt.”

Oavsett om citatet är långsökt eller inte, så är osäkerhet något som karakteriserar både karaktären Ofissim och Om Ofissim. Det är en lekfullt filosofisk bok, men kanske framför allt en humoristisk bok, full av vitsar, som jag ibland uppfattar som medvetet skruvade åt det tokroliga hållet, och absurda vändningar:

”‘Missförståndet är det enda sanna förståndet’ sade Ofissim, men folk förstod inte riktigt vad han menade.”

Eller:

”‘Obesvarad kärlek’, sade Offisim en gång då han var full, ‘är visserligen svår att uthärda. Men obesvarad fienddskap är inte mycket bättre.’ Sedan teg han menande resten av kvällen, och askade sina cigariller på golvet istället för i askkoppen.”

Eller:

”Ofissim både grundade och tog tidigt avstånd från en konstnärlig rörelse som han kallade apatismen. Vare nog sagt om det.”

Eller:

”Man fann vid ett annat tillfälle Ofissim tidigt om morgonen i fruktträdgården endast iklädd nattsärk och en basker som ingen förut sett honom bära. Vad gjorde han där? Han jämförde äpplen och päron.”

Även om Om Ofissim — en fragmentarisk, gäckande och riktigt underhållande pseudobiografi — är originell, så saknas inte litterära förebilder. Jenny Aschenbrenner är en av dem som i sin recension ser likheter med ”berättelserna om Mulla Nasruddin från muslimsk folkdiktning, en de många skepnadernas man som i varje berättelse knuffar det förväntade händelseförloppet ur kurs med en dråplig slutsats eller en hisnande handling.”

Andra tänkbara influenser skulle kunna vara svenska och franska patafysiker, Nabokov, Magnus Florin eller Willy Kyrklund. Och det är ju inga dåliga förebilder.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Dada 100 år – 6 bra böcker + intervju med Adrian Notz

”Bevor Dada da War, war Dada da”
— Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka konstvärden i grunden.

Det är i år 100 år sedan dadaismen grundades och det har firats världen över med stora utställningar, inte minst i den tyskspråkiga världen. Det har också getts ut en hel del böcker och utställningskataloger om dadaismen. Det här är några tips.

9783858817679_300dpi

Genesis Dada. 100 Years of Dada Zurich
Red. Arp Museum Bahnhof Rolandseck i
samarbete med Cabaret Voltaire
Scheidegger & Spiess

Genesis Dada fokuserar på dadaismens rötter och födelse. Genuint underhållande tematiska essäer; de flesta är relativt lättlästa, men ett par av dem är riktigt snåriga. Trots det är det här en bok som borde funka för dem som söker en introduktion till dadaismen.

9783858817754_300dpi

Dadaglobe Reconstructed
Medverkande: Adrian Sudhalter,
Michel Sanouillet, Cathérine Hug,
Samantha Friedman, Lee Ann Daffner
& Karl D. Buchberg
Scheidegger & Spiess

Dadaglobe Reconstructed handlar särskilt om Tristan Tzaras alldrig fullbordade antologi-projekt Dadaglobe. En fantastisk bok i vilken forskare och konstkännare berättar om försöket att rekonstruera Dadaglobe. Andra halvan av boken utgörs av den rekonstruerade antologin.

Dada_Bez_SuS_R24_englisch.indd

Dada Africa. Dialogue with the Other
Red. Ralf Burmeister, Michaela Oberhofer,
och Esther Tisa Francini
Scheidegger & Spiess

”Utställningskatalogen Dada Africa är en rejäl pjäs, rikligt illustrerad och med ett tjugotal mycket välskrivna essäer indelade i fyra tematiska block: Dada Performance, Dada Gallery, Dada Revolt och Dada Magic.” För dem som är särskilt intresserade av dadaisternas (betydande) intresse för icke-västerländska kulturer, med särskild tonvikt på Afrika.

9780192802545

David Hopkins
Dada and Surrealism. A Very Short Introduction
Oxford University Press

Dada and Surrealism är en kort, bitvis knastertorr och underhållande introduktion till två av modernismens mest kända ismer. Mycket termer och begrepp.

9783836505628.main

Dietmar Elger
Dadaism
Red. Uta Grosenick
TASCHEN

Dadaism bygger till stora delar på analyser av enskilda konstverk. En hel del bilder. Opretentiös och jämförelsevis lättillgänglig.

three-new-york-dadas-and-the-blind-man-5

Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood
3 New York Dadas and The Blind Man
Introduktion: Dawn Ades
Övers. Chris Allen
Atlas Press

Det här består 3 New York Dadas and The Blind Man av: Först ett drygt 20 sidor långt och oerhört initierat förord av dadakännaren Dawn Ades. Sedan Henri-Pierre Rochés ofullbordade roman Victor, ett sjuttiotal sidor. Och sedan två faksimilnummer av legendariska tidskriften The Blind Man, som Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood både skapar och medverkar i. Och så sist men inte minst, utdrag ur Beatrice Woods självbiografiska I Shock Myself3 New York Dadas and The Blind Man kanske främst riktar sig till dem som har ett specialintresse för New York dada.

Läs gärna vår intervju med Adrian Notz, chef på Cabaret Voltaire i Zürich. Idag fungerar institutionen ungefär som ett kulturhus. Under jubileumsåret 2016 har man haft ovanligt mycket att göra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

Recension: ”Dada Africa”

Dada_Bez_SuS_R24_englisch.indd

Dada Africa. Dialogue with the Other
Red. Ralf Burmeister, Michaela Oberhofer,
och Esther Tisa Francini
Scheidegger & Spiess

”Bevor Dada da War, war Dada da”
— Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka konstvärden i grunden. Det är i år 100 år sedan dadaismen grundades och det har firats världen över med stora utställningar, inte minst i den tyskspråkiga världen.

Cabaret Voltaire, ursprungligen Künstlerkneipe Voltaire, var som en blandning av nattklkubb, experimentverkstad och konstsalong. Man ställde ut konst, reciterade dikter, läste upp manifest och bjöd på dans- och musikunderhållning. Dadaismen var starkt civilisationskritisk, var en direkt och radikal reaktion på massdödandet under första världskriget. Det mesta som föregått och, som man ansåg, lett fram till första världskriget såg man på med stor skepsis.

1 - Main frame1

Marcel Janco, 1re Exposition Dada: Cubistes, Art nègre, Galerie Corray, 1917, exhibition poster, print on paper, 42.5 × 26.4 cm. Kunsthaus Zürich, Dada Collection

 
Därför är det knappast överraskande att dadaismen var desto mer positivt inställd till icke-europeiska kulturer, framför allt olika afrikanska kulturyttringar, men man inspirerades av och approprierade även konst, hantverk och textilier från Oceanien och Amerika. På Cabaret Voltaire framträdde man exempelvis med så kallade chants nègres – dikter vars rytmer och ofta påhittade ord skulle väcka associationer till det afrikanska – och man anordnade så kallade soirées nègres – med ljuddikter, trummor och dans med masker, som skulle väcka associationer till afrikanska ritualer.

dada-afrika_p063-marcel-janco-entwurf-plakat_1916

Marcel Janco, Design for a Dada poster for the event ”Le Chant nègre” on March 31, 1916, charcoal, applied on thin sketch paper, on thin vellum and cardboard, 73 × 55 cm. Kunsthaus Zürich, Vereinigung Zürcher Kunstfreunde (Society of Zurich Friends of the Arts)

 
Museum Reitberg och Berlinische Galerie har tillsammans skapat utställningen ”Dada Africa”, som är helt inriktad på dadaisternas dialog med icke-västerländska kulturer, i viss mån även inhemska folkkulturer. I ärlighetens namn får man väl säga att dialogen var ganska ensidig, det handlar snarare om icke-västerländsk kultur som den inspirerat och tolkats av dadaisterna. Utställningskatalogen Dada Africa är en rejäl pjäs, rikligt illustrerad och med ett tjugotal mycket välskrivna essäer indelade i fyra tematiska block: Dada Performance, Dada Gallery, Dada Revolt och Dada Magic.

dada-afrika_p064-lotschentaler-maske-1haelfte20jh

Artist unknown, Sardonically grinning visage first half of the twentieth century, Switzerland, Lötschental, painted wood, fur, animal teeth, 40 × 25 cm. Museum Rietberg Zürich, donation by Eduard von der Heydt

 
Att dadaismen, och andra modernismer, inspirerats och influerats av icke-västerländsk kultur är naturligtvis ingen nyhet, men den här utställningen ska trots det vara unik, det sägs att det är den första i sitt slag. Och av Dada Africa att döma betydde icke-västerländsk kultur mer för dadaismen än man tidigare anat. Den påverkade dadaismen i grunden — masker, dräkter, collage, textilier, dans, performance, poesi etc.

dada-afrika_p065-marcel-janco-maske-1919

Marcel Janco, Mask, 1919, assemblage with paper, cardboard, corrugated cardboard, string, gouache, and pastel, 45 × 22 × 5 cm. Musée national d’art moderne, Centre Georges Pompidou, Paris, gift from Marcel Janco 1967

 
I flera av bokens essäer problematiseras dadaisternas förhållande till Den andre. De förknippade exempelvis det afrikanska, helt i enlighet med tidens stereotypa föreställningar, med naturlighet, ursprunglighet, vildhet, frihet med mera. Man kan mycket väl kalla dadaisternas synsätt för exotiserande eller, kanske mer välvilligt, att man projicerade flera företeelser som man ansåg mycket positiva på olika främmande kulturer.

dada-afrika_p141-sophie-taeuber-arp-abstraktes-motiv-1917

Sophie Taeuber-Arp, Abstract motif (masks), 1917, gouache on paper, 34 × 24 cm. Foundation Arp e.V., Berlin / Rolandseck

 
Samtidigt var man banbrytande genom att man i regel inte underordnade den icke-västerländska kulturen (se affisch ovan). Man betraktade den ofta som likvärdig eller till och med överlägsen den västerländska kulturen. Marcel Janco, dadaisternas främste maskmakare, framhöll att han inte ansåg att det fanns fog för den då vanliga indelningen av konsten i primitiv respektive civiliserad:

”Il n’existe pas d’art primitif comme il n’existe pas d’art civilisé, l’art étant toujours une création totalement fermée, parfaite, ne supportant aucune classification historique.”

dada-afrika_p129-hans-arp-compsition-diagonales-1915

Hans Arp, Composition en diagonales — Crucifixion, 1915, tapestry, wool, 123 × 123 cm. B. Marcatté private collection

 
Några essäer handlar även om hur dadaisterna, inte minst Tristan Tzara, och dadaisterna närstående personer, främst samlaren och galleristen Han Coray, skapade en ny marknad för afrikansk konst, med förgreningar till handlare och samlare i Paris och New York.

Dada Africa är en vacker bok full av välskrivna och mångskiftande essäer och ett rikt bildmaterial.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Veckans dikt 93: ”Little Red Plum” av Safiya Sinclair

 

Crisis in the night.
My heart a little red plum
in my mouth. Glowing
its small fire in the dark.
How you, hand on my breast,
open my little animal cage
to watch me burn, eyes
marveling at the birds
that rush out. My voice rising
red balloons in the air. My hands
find a bright cardinal bleeding
through your shirt, my name
spreading softly on your tongue.
Swift cherry vine galloping,
stitching warm skin to skin.
I reach for you, reach into
the feathers of the dark,
wanting to stay here, wanting
to press each hour into vellum
so tomorrow I may search
and find our little blossom
still Unfurling there. I slip slowly
into your light, kiss my red
plum into your mouth.
Here. I give you all of me
in this little pink cup: hot mouthfuls
of fevergrass, of wild Jamaican
mint. Here, in the shadow of this
hothouse room, a red hibiscus
blooms and blooms.

 

Reproduced from Cannibal by Safiya Sinclair by permission of the University of Nebraska Press. Copyright 2016 by the Board of Regents of the University of Nebraska.

 
Ett varmt tack till Safiya Sinclair för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur hennes tokhyllade debutsamling Cannibal (University of Nebraska Press). Rekommenderas varmt. Sinclair är född och uppvuxen i Montego Bay, Jamaica, men är idag verksam i USA, som en av landets mest lovande unga poeter. Besök hennes hemsida.

productimagehandler-1

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Intervju: Niklas Qvarnström, litteraturkritiker

13932783_10153940298518074_6894813807411788524_n-1
Niklas Qvarnström Foto: Sara Alehed

 

Litteraturkritikens status har minskat de senaste decennierna. Som en ovanligt drastisk illustration till det kan man kanske erinra sig novellen ”Bullet in the Brain” av Tobias Wolff. En manlig kritiker är på en bank när beväpnade rånare med huvor stormar in i lokalen. Litteraturkritikern fäller någon kommentar och blir tillsagd att hålla käften. Men det är som om kritikern inte kan kontrollera sina impulser att agera smakdomare. Han får, vilket redan titeln avslöjar, en kula i huvudet.

Wollf skrev naturligtvis novellen som ett skämt, den är otippat humoristisk, men antipatier mot kritiker verkar vanligt, inte minst bland författare. Vilket naturligtvis är förståeligt, att kämpa i tre fyra år med en bok, investera allt man har i den, för att sedan bli avfärdad på 2500 tecken, det måste svida rejält. Men vad är alternativet? Att avskaffa negativa recensioner? Avskaffa litteraturkritiken?

Mitt förhållande till litteraturkritiker är ungefär som fans till fotbollslag eller som musiknördars till skivbolag. Man fastnar för vissa av dem och följer dem. Man bygger upp någon slags relation till dem. Göran Greider har varit som ett Hertha Berlin för mig och Horace Engdahl som ett Chelsea. Lars-Olof Franzén har varit som Blue Note och Bengt Holmqvist som Decca. Något i den stilen. Unga kritiker som Viola Bao och Victor Malm kan jag inte placera ännu, men jag vet att jag kommer att följa dem i åtskilliga år.

En av de svenska kritiker jag följer med störst behållning är Niklas Qvarnström, som skriver för bland annat Sydsvenskan. Han var vänlig nog att svara på frågor om litteraturkritik, ett ämne som det med jämna mellanrum förs ganska hårda debatter om.

Det vore roligt om du kunde börja med att berätta lite om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till kritiken? Minns du vilket ditt första arvoderade uppdrag var?

Min första arvoderade recension var mycket ambitiös. En lång anmälan av de första tre banden av Gunnar Ekelöfs Skrifter, med Reidar Ekner som redaktör, i Nordvästra Skånes Tidningar. Det var på hösten 1991, jag var tjugotvå och läste (eller hade precis läst) litteraturvetenskap i Lund. NST hade på den tiden en driftig kulturredaktör som raggade unga talanger bland studenterna, beredda att skriva för billig peng. Utöver mig bland andra Kristina Lundblad, Gabriella Håkansson, Carl-Henrik Fredriksson och Jonas Thente. Jag tror jag fick 400 spänn för texten, men fick framförallt behålla de tjusiga böckerna som jag annars inte skulle haft råd att köpa. Jag skrev den för hand och renskrev på maskin, satt och tippexade över stavfel, varefter jag snällt gick till biblioteket och drog en kopia som jag skickade till tidningen med Posten. Det kunde ha sina risker; när min text om de tre sista banden publicerades halvannat år senare hade sidorna blandats ihop utan att någon upptäckt att resultatet var fullkomligt oläsbart.

Vad är allra roligast och mest givande med att bedriva kritik?

Roligast och mest givande är fortfarande att i efterhand, medan jag formulerar mig kring en bok jag just läst, förstå min egen läsupplevelse.

Det blossar med jämna mellanrum upp debatter om litteraturkritik. De inleds vanligtvis med att någon inom det litterära fältet, oftast någon som är lite äldre, påstår att det litterära samtalet har förflackats. På det följer svar av kritiker eller kulturchefer som svarar att kritiken i stort sett är oförändrad eller att den till och med har blivit bättre. Mer sällan diskuteras den grundläggande frågan varför det är viktigt, för hela det litterära fältet, att det finns en vital litteraturkritik. Skulle du kunna berätta lite om din syn på litteraturkritik? Vilka funktioner tycker du att dagens litteraturkritik har och bör ha?

Jag deltar aldrig i debatter om kritikens utan tvivel ständigt pågående kris, men hoppas bidra med ett svar på vilka funktioner jag tycker litteraturkritiken bör ha genom de recensioner jag skriver. Det vill säga (i bästa fall) kvalificerade omdömen, formulerade på ett (i bästa fall) förtjänstfullt sätt, som (i bästa fall) tar hänsyn till ambitionen hos författaren och i viss mån förlaget, till den tänkta målgruppen och så vidare, och som (i bästa fall) även lyckas säga något värdefullt om litteratur och mänskliga villkor.

Under förra året pågick en ganska hätsk och segsliten debatt. Till ganska stor del handlade den om resurser, om minskade kulturbudgetar, snåla arvoden till frilansare etcetera. Jag minns att jag tänkte att kritikens kris kanske är djupare. Vi lever i en tid i vilken de allra flesta inte längre tror på objektiva estetiska, eller ens etiska, värden. Om det är sant, varur ska litteraturkritiken då hämta sin legitimitet? Vad kan litteraturkritiken erbjuda som inte en algoritm på Amazon kan erbjuda?

Svaret ligger lite grann i frågan: Vad litteraturkritiken kan erbjuda är (i bästa fall) kvalificerade subjektiva omdömen, just med tanke på att det inte finns och aldrig har funnits några objektiva estetiska värden. En undertecknad text har en avsändare som en algoritm saknar.

Serietecknaren Liv Strömquist gjorde för en tid sedan en spaning, i någon av de poddar hon medverkar i. Den gick ut på att det har blivit allt vanligare att kritiker recenserar karaktärer, snarare än boken, filmen eller teveserien som ett autonomt konstverk. Hennes främsta exempel kom nog från teveserien Boys; flera kritiker sågade den för att de inte tyckte att karaktärerna var några sköna snubbar. Finns det, tycker du, en liknande tendens inom litteraturkritiken? Har moralen delvis trängt undan estetiken i kritiken?

Det finns det säkert. Nyligen hörde jag om ett universitet i USA som strukit Albert Camus Främlingen från litteraturlistan, på studenternas begäran, eftersom de tyckte att huvudpersonen betedde sig rasistiskt, och det är ju inte bra om så sker i verkligheten. Uppbyggligheten är litteraturens främsta fiende. Vissa identitetspolitiska perspektiv, som blir vanligare inom kritiken, kan som jag ser det bädda för moralism.

Jag läste nyligen en underhållande och pretentiös essä, Pretentiousness. Enligt författaren, Dan Fox, är det pretentiösa en förutsättning för ett blomstrande kulturliv. När jag läste essän tänkte jag mig kritiken lite som en frizon för det pretentiösa. Kan litteraturkritiken vara ett fält där det pretentiösa inte bara är tillåtet, utan också något eftersträvansvärt? Eller är det just det som upplevs som pretentiöst som riskerar att stöta bort läsarna?

Både ock. Att ha pretentioner (i bemärkelsen ambitioner) behöver ju inte vara fel; pretentiöst (i bemärkelsen pompöst) blir det väl om det inte finns täckning för anspråken. Men, beträffande kultursidor och kritik: om referenserna, statistiken och terminologin på en sportsida stöter bort de läsare som inte förstår innehållet, ser man det inte som ett problem.

Det finns en uppfattning, kanske vanligare förr, att kritik är eller kan vara en litterär form i sig. New York Times filmkritiker A.O. Scott ansluter exempelvis till den här tanken i helt nyligen utgivna Better Living Through Criticism. Skulle du kunna nämna några kritiker som du tycker lever upp till de här anspråken och som du gärna läser? Berätta gärna vad som utmärker dem.

Film- och litteraturkritiken av Göran Sommardal på radion är ofta språkligt virtuos och underhållande i egen rätt. Jonas Thente kverulerar stilfullt i DN. Isabelle Ståhl sätter samman oväntade referenser i Svenskan. Torbjörn Elensky har folkbildande kvaliteter. Gabriella Håkansson är ofta passionerat hissande och dissande i Sydsvenskan. Som Thente för en del år sedan skrev i sin dödsruna över den i förtid bortgångne GP-kritikern Johan Dahlbäck: att hans recensioner ofta var litterärt överlägsna de böcker han anmälde. Det finns flera exempel på det. Dessutom är ju många kritiker också författare.

Grand Zero

Ett varmt tack till Niklas Qvarnström, som också är författare till romanen Grand Zero:

”Blev världen en annan efter 11 september 2001? I debuten Grand Zero ger Niklas Qvarnström ett långt, kaotiskt och labyrintiskt svar på den frågan, och serverar samtidigt det svenska bokårets mest häpnadsväckande romanäventyr.”
Eva Johansson i Svenska Dagbladet

Här kan du läsa om Qvarnströms favoritböcker 2015.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Långa listan National Book Awards 2016: Prosa

Longlist Medallion Black-and-White.png

Nu har National Book Awards presenterat de långa listorna i samtliga kategorier. Och i kategorin fiction, den tyngsta, måste Colson Whitehead med The Underground Railroad betraktas som en av storfavoriterna. Romanen har redan firat stora triumfer. Läs om mottagandet av romanen.

Det här är hela långa listan:

Chris Bachelder, The Throwback Special (W. W. Norton & Company)

 

”In his wistful and elegantly written fourth novel, “The Throwback Special,” Chris Bachelder plays Jane Goodall to a large group of middle-aged men who assume the role of his chimpanzees. Bachelder observes their rituals with a blend of affection and befuddlement over the course of a weekend, when they have gathered to take part in an activity that feels somehow both wildly imaginative and completely familiar. For 16 straight years, they have re-enacted one of the most iconic and gruesome plays in football history […].”
John Williams i New York Times

What Belongs to You

Garth Greenwell, What Belongs to You (Farrar, Straus & Giroux)

 

”Of the many favorable comparisons What Belongs to You is sure to invite, none seems quite so apt — or useful in understanding just what it is that makes it a great gay novel — as its parallels to James Baldwin’s 1956 classic Giovanni’s Room.”
Jameson Fitzpatrick i The Millions

Imagine Me Gone

Adam Haslett, Imagine Me Gone (Little, Brown & Company)

 

”In Adam Haslett’s beautiful new novel, Imagine Me Gone, mental illness rips through one New England family over the course of four decades. Told in alternating first-person chapters by the parents and their three children, it is a captivating portrait of the ways depression and anxiety mark both the afflicted and everyone who loves them.”
Patrick Flanery i The Spectator

Paulette Jiles, News of the World (William Morrow)

”In post–Civil War Texas, a 10-year-old girl makes an odyssey back to her aunt and uncle’s home after living with the Kiowa warriors who had killed her parents four years earlier. […] Lyrical and affecting, the novel succeeds in skirting clichés through its empathy and through the depth of its major characters.”
Kirkus Reviews

The Association of Small Bombs by Karan Mahajan

Karan Mahajan, The Association of Small Bombs (Viking Books)

 

The Association of Small Bombs is a deeply moving exploration of terrorism that destroys the tropes of the subcontinental novel.”
Sharan Shetty i Slate

The Portable Veblen by Elizabeth Mckenzie

Elizabeth McKenzie, The Portable Veblen (Penguin Press)

”‘The Portable Veblen,’ Ms. McKenzie’s second novel, may be her most cockeyed concoction to date. (She is also the author of Stop That Girl,‘ a collection of short stories, and MacGregor Tells the World.) It’s a screwball comedy with a dash of mental illness; a conventional tale of family pathos; a sendup of Big Pharma; a meditation on consumption, marriage, the nature of work.”
Jennifer Senior i New York Times

Lydia Millet, Sweet Lamb of Heaven (W. W. Norton & Company)

”A top-notch tale of domestic paranoia that owes a debt to spooky psychological page-turners like Rosemary’s Baby yet is driven by Millet’s particular offbeat thinking.”
Kirkus Reviews

Brad Watson, Miss Jane (W. W. Norton & Company)

 

”‘Who can say what life will make of a body?’ Watson (House of Mercury) asks in the affecting, nuanced story of a girl who ‘did not fear her own strangeness.’ Jane, the youngest daughter of a Mississippi sharecropper, is born with a genital defect that renders her incontinent and incapable of having children. A local doctor takes an interest in Jane’s case—as well as her father’s home-brewed apple brandy—and becomes a lifelong advisor and confidant to the ‘prodigiously contemplative’ girl.”
Publishers Weekly

Colson Whitehead, The Underground Railroad (Doubleday)

 

”The first thing to say about Colson Whitehead’s new novel, ‘The Underground Railroad,’ is that it’s really good — good, in fact, in just about every way a novel can be good. Its story — Cora, an enslaved woman, escapes from a Georgia plantation and journeys toward freedom — moves with speed and propulsion. […] The second thing to say about ‘The Underground Railroad’ is that it’s much stranger than it might first appear. In his previous work, especially ‘Zone One’ (2011), Whitehead displayed an occasional tendency toward easy irony and abstraction. Both are gone here. In their stead, Whitehead gives us a grave and fully realized masterpiece, a weird blend of history and fantasy that will have critics rightfully making comparisons to Toni Morrison and Gabriel García-Márquez.”
– Anthony Domestico i Boston Globe

Another Brooklyn

Jacqueline Woodson, Another Brooklyn (Amistad)

”‘Another Brooklyn’ is a short but complex story that arises from simmering grief. It lulls across the pages like a mournful whisper. ‘For a long time, my mother wasn’t dead yet,’ the narrator begins, which perfectly conveys the novel’s suspended sorrow. Now an anthropologist who studies the way different cultures honor their dead, August is an adult looking back at her adolescence in the 1970s. She came to Brooklyn with her younger brother two decades earlier when their father hoped they could all start a new life away from the tragedies that shattered their family back in Tennessee.”
Ron Charles i The Washington Post

Storförlagens dominans är anmärkningsvärt stor, inte minst om man jämför med brittiska Man Booker Prize.

Vem tilldelas priset? Min gissning är att det står mellan Greenwell och Whitehead.

Finalisterna/korta listan tillkännages 13 oktober, och vilka vinnarna är i de olika kategorierna tillkännages under en ceremoni i New York 16 november.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor, Nyheter

Långa listan National Book Awards 2016: Poesi

12079778_10106285764738939_240672169261332420_o

De långa listorna till National Book Awards presenteras inte samtidigt, man tillkännager en om dagen för att öka spänningen. Igår presenterades långa listan för barn- och ungdomslitteratur, och idag har man, i samarbete med New Yorker, presenterat långa listan för kategorin poesi.

Listan innehåller både välkända namn och nykomlingar, som representerar allt från lite mer traditionell lyrik till mer språkligt experimentell poesi. Det mest anmärkningsvärda med listan är kanske att oberoende Greywolf Press har gett ut tre av de 10 diktböckerna.

Daniel-Borzutzky-Cover-Final

Daniel Borzutzky, The Performance of Becoming Human (Brooklyn Arts Press)

Rita Dove, Collected Poems 1974–2004 (W. W. Norton & Company)

Peter Gizzi, Archeophonics (Wesleyan University Press)

9780544555600_lres

Donald Hall, The Selected Poems of Donald Hall (Houghton Mifflin Harcourt)

The Abridged History of Rainfall

Jay Hopler, The Abridged History of Rainfall (McSweeney’s)

Bestiary: Poems

Donika Kelly, Bestiary (Graywolf Press)

World of Made and Unmade JPEG

Jane Mead, World of Made and Unmade (Alice James Books)

12079778_10106285764738939_240672169261332420_o

Solmaz Sharif, Look (Graywolf Press)

Monica Youn, Blackacre (Graywolf Press)

Kevin Young, Blue Laws (Alfred A. Knopf)

Vi är särskilt glada över att Solmaz Sharif finns med bland de 10. Vi publicerade helt nyligen en av hennes dikter i serien Veckans dikt. Läs gärna dikten, ”Perception Management”, som är hämtad ur LOOK (Graywolf Press). Besök gärna Solmaz Sharifs hemsida, där finns länkar till fler dikter och texter som berättar om diktsamlingen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Listor, Nyheter