Sömnlöshetens 52 stadier enligt Marco Kaye

Förutom att ge ut spjutspetsprosa i bok- och tidskriftsform (formgivningen är sensationell), publicerar McSweeney’s humoristiska texter dagligen eller nästan dagligen. Det här är början på Marco Kayes lista ”THE 52 STAGES OF INSOMNIA”

1. Lying

2. Waiting

3. Pondering

4. Recollection of Recent Mistakes

5. ”Mambo No. 5 (A Little Bit Of…)”

6. Annoyance

7. Realization that This Could Last Awhile

8. Brainstorming

9. Scrawling

10. Disgust

11. Wait, Is It Lying or Laying?

12. Itching

Läs hela listan

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Citat, Listor

James Wood om citatet som ett av kritikerns verktyg

I en intervu med James Wood i Aestethics for birds lägger Wood ut texten om hur kritikern kan och bör använda citatet:

You’re known for being an enthusiastic quoter. What role do you think quotation plays or should play in good criticism?

— I like what Stanley Cavell says is the critic’s job – to point at the thing and say, “do you see/hear/feel that?” The quoting is the pointing. Of course, it’s an essential element of the re-imagining or re-telling that brings the work alive: you plunge the reader into the text via quotation. But it’s also an essential part of making a rational argument. Indeed, I’d say that precisely because the critic’s task isn’t quite propositional – because we don’t deal in proofs – our rhetorical or persuasive argumentation has to be as scrupulously quote-heavy as the reader can bear. Just because there is wide latitude in what can be plausibly said about a text, doesn’t mean that the forms of rationality are suspended: on the contrary, we make arguments, and we adduce evidence (i.e., quotes) to support those arguments. That’s a rational procedure, if not the movement of a scientific argument beyond doubt.

Läs hela intervjun

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Citat, Intervjuer

Samuel Beckett: I väntan på Godot

beckett_i_vantan_pa_godot_omslag_inb_0

Samuel Beckett
I väntan på Godot
Övers. Magnus Hedlund 
Modernista

”Nothing is funnier than unhappiness.”
— Samuel Beckett

”If I knew who Godot was, I would have said so in the play.”
— Samuel Beckett

Det är förmodligen det mest spelade 1900-talsdramat, älskat av såväl kritiker som publik. Det revolutionerade den moderna teatern och gjorde rent hus med alla aristoteliska regler rörande intrig, karaktärsutveckling och scenografi.

Själv kallade Beckett I väntan på Godot [En attendant Godot, 1953] för ”en tragekomedi i två akter” och det verkar troligt att kombinationen av tragedi och komedi har bidragit till att göra pjäsen så sällsynt populär. Det är inte Becketts allra bästa text, tycker jag, men det är helt säkert hans mest älskade.

samuel_beckett_foto_lutfi_ozkokSamuel Beckett. Foto: Lütfi Özkök

Platsen: ”En väg på landet. En sten. Ett träd. Kväll.”

Vännerna och älskarna Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) väntar på Godot. Övriga roller: slavdrivaren Pozzo och hans slav Lucky, samt en pojke/budbärare.

Den första händelsen eller icke-händelsen är typisk. Estragon försöker ta av sig sin vänstra känga. Det lyckas inte. Han försöker igen. Det lyckas inte. Samma sak upprepas i slutet av pjäsen. Försök som om och om igen misslyckas, missförstånd, stammningar, meningslösa upprepningar, minnesförlust…

Vem är Godot?

Men Vladimir och Estragon väntar troget på att den gåtfulle Godot skall dyka upp, vilket han inte gör, åtminstone två gånger. De väger för- och nackdelar med att hänga sig i trädet.

Beckett var nog på det klara med att pjäsen skulle bli betydligt mer intressant om han inte avslöjade vem Godot var. Många har tänkt sig att Godot är en frånvarande Gud; jag tänker mig att han kan representera ”meningen med livet” vilken som helst.

Lucky, Sisyfos och Helan & Halvan

Däremot dyker slavdrivaren Pozzo upp med sin slav, med det illa passande namnet Lucky. Pozzo är utstuderat grym och sadistisk, piskar Lucky och tvingar honom att bära en massa väskor. Han får inte ställa ned dem ens när han står still. När Pozzo och Lucky dragit vidare fortsätter Vladimir och Estragon med sina mellanhavanden och pajaskonster. De trasslar till det och bråkar, men visar också varandra ömhet. I slutet av pjäsen kommer en pojke med budet att Godot inte kan komma denna kväll, men att han ska komma följande dag.

I väntan på Godot är absurd, drastisk, farsartad och hysteriskt rolig. Den är vacker och poetisk på sitt alldeles egna vis. Jag tycker att pjäsen är som en otippat lyckad förening av element från Sisyfos-myten och Helan och Halvan. Den går utmärkt att läsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 126: ”Ett möjligt samhälle” av Jenny Wrangborg

Jag har burit ett minne
av en framtid vi har
framför oss

ett hopp gömt någonstans
bortom lobbyister och samförstånd

en styrka bakom förlusterna
någonting mellan oss
som blixtrar
som elektricitet

för där ditt hopp gett upp
min styrka
där mina krafter tagit slut
din röst

jag har ett minne
av ett möjligt samhälle

där långt borta ligger väldigt nära
och rörelsen bär oss framåt

det är tidigt
vi är ännu för få
ropen nu bara viskningar
vreden endast vibration i din tysta röst

men jag har burit ett minne
av ett möjligt samhälle
en framtid vi har framför oss

där ingen jobbar för någon annan
men alla arbetar för varandra

 

© Jenny Wrangborg 2014

 

Ett varmt tack till Jenny Wrangborg för att vi fick ha med den här dikten i Veckans dikt. Den är hämtad ur diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra (Ordfront). Missa inte att besöka Jennys hemsida, där det finns mycket att läsa, lyssna och titta på.

9789174412116_200x_vad-ska-vi-gora-med-varandra_haftad

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Lyssna – Louise Glück läser tre av sina dikter

Slate har lagt upp tre diktuppläsningar på sin sajt. Det är ingen mindre än Louise Glück som läser tre av sina dikter: ”A Myth of Innocence”, ”Crater Lake” och ”The Open Grave.” Ljudet är inte perfekt, men dikterna är desto bättre.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Notiser

Om hur förödande ”Hundra år av ensamhet” varit för latinamerikansk litteratur

”‘NICE ONE … but where is the magical realism?’ commented a friend, after reading one of my stories. A joke, yes, but there was also an element of blunt sincerity to his words — it isn’t rare for me to bump face-first into the expectation that I deploy the magical realist algorithm in my writing. [1] Why should I do that, you may ask. Well, because I am Latin American and that’s what we do, concoct magical realist things.”

Citerat ur en otroligt rolig och sorglig artikel – ”What We Talk About When We Talk About Magical Realism” – av Fernando Sdrigotti i Los Angeles Review of Books. Sdrigotti är långt ifrån den ende latinamerikanska författaren som är hjärtligt trött på den magiska realismen i allmänhet och romanen Hundra år av ensamhet i synnerhet. Det är inte den magiska realismen och romanen i sig som är problemet. Det är den förkrossande hegemonin.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

The Supreme Court – 50 års kamp för ett mer ojämlikt USA


9780735221505

Adam Cohen – Supreme Inequality (Penguin Random House)

”You know, you have presidents that never got to appoint a Supreme Court judge. I’ve appointed two in three years.”
– Donald Trump i en intervju med Bob Woodward

Det fanns en tid, inte minst under efterkrigstiden, under ledning av chefsdomare Earl Warren, när the Supreme Courts arbete var inriktat på att göra USA mer jämlikt och inkluderande. Det här arbetet gynnade dem som inte hade det så gott ställt och minoriteter, inte minst svarta medborgare.

Enligt Adam Cohen tog den här progressiva utvecklingen ett abrupt slut när Richard Nixon tillträdde som president. 1969 började en kamp om the Supreme Court, som Cohen anser pågår än idag; Nixon tillsatte fyra konservativa domare i rad, vilket, enligt Cohen, ledde till en högervridning av domstolen som märks av än i dag.

Företag är också personer

Det är tveklöst så att USA har blivit mer ojämlikt, att många lagar som the Supreme Court stiftat har gynnar de rika på de fattigas bekostnad, att många av dem har gynnat företag på arbetarnas och fackföreningarna bekostnad och att många lagar gynnar den vita befolkning på bekostnad av flera minoriteter. En av domstolens mest absurda påhitt, är att företags bidrag till politiker och politiska partier jämställs med ”free speech”. Vilket innebär att det inte finns några gränser för hur mycket pengar näringslivet kan pumpa in i det politiska systemet. För att få ihop den här manövern betraktar man företag som personer.

Svarta hårt drabbade av the Supreme Court

Inte helt förvånade har svarta drabbats hårt av domstolens bedömningar och lagar. USA är rasistiskt. Jag är ingen jurist, men den i New York beryktade praktiken ”stop and frisk”, som drabbade oproportionerlig många svarta, kan knappast överensstämma med konstitutionens intentioner. Att så oerhört många svarta sitter i fängelse är en skam för USA och jag tror att the Supreme Court bär en del av skulden till det.

Jag tycker att Supreme Inequality är en riktigt bra bok, om man vill lära sig mer om USA. Den är spännande, rafflande. The Supreme Court borde bevakas bättre av journalister, amerikanska och utländska, eftersom domstolen påverkar så många människor under så lång tid. Boken är både en riktigt bra översikt och fördjupning.

Cohen visar hur republikanerna, ofta med fula knep, har kämpat med näbbar och klor för att nominera och tillsätta så många högerjurister som möjligt. Det jag inte riktigt fattar efter att ha läst boken, är varför inte demokraterna har kämpat ned näbbar och klor, och ibland fula knep, för att nominera och tillsätta liberala och vänsterliberala domare.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

R.I.P. Ruth Bader Ginsburg (1933-2020)

Domare Ruth Bader Ginsburg hade en avgörande roll i the Supreme Court, för att utöka kvinnors rättigheter, öka jämställdheten och göra aborter mer tillgängliga. Hon gjorde naturligtvis oerhört, oerhört mycket annat och har ikonstatus, främsta bland kvinnor. Ginsburg arbetade oerhört hårt, och kallades av de närmsta anhängarna för The Notorius RBG, en anspelning på den store rapparen The Notorius BIG.

Ginsburg var något av en hälso- och träningsfreak, långt upp i hög ålder. Hon ville naturligtvis leva ett långt, meningsfullt och friskt liv, men det är inte heller omöjlligt att hon kämpade för att så länge som möjligt bevara den fragila balansen i the Supreme Court. Nu verkar det som om hon i Högsta domstolen ersätts av en katolik på högerkanten, som mycket väl kan komma att försöka rulla tillbaka framsteg Ginsburg kämpat för.

my-own-words-9781501145254_xlg

Ruth Bader Ginsberg – My Own Words (Simon & Schuster)

images (2)

Irin Camron & Shana Knizhnik – Notorious RBG (Dey Street Books)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Ideologiskt färgad Iowa-modernism på export från USA

images (1)

Eric Bennett – Workshops of Empire (New American Canon)

Det har skrivits en hel del om USA:s och CIA:s olika försök att påverka kulturen i allmänhet och litteraturen i synnerhet, under det kalla kriget. En sådan styrning var att påverka den estetiska inriktningen på skrivarutbildningar, som Iowa, som hade och har mycket hög status. Och estetiken gick på export.

I artikeln ”How America Taught the World to Write Small” i Chronicle of Higher Education, skriver Eric Bennett:

”Even today, the institutions of creative writing in the United States reflect their origins in the Cold War. In the 1940s and 1950s, early advocates for such programs, including Paul Engle at Iowa and Wallace Stegner at Stanford, shared a common vision for American culture with the internationalists of the Truman and Eisenhower administrations and influential philanthropic foundations.”

Individualism eller solidaritet och stora idéer?

”Their promotion of American values fostered a literature of individualism and domesticity and suppressed a literature of solidarity and big ideas. Insofar as American writers still render the bedroom or kitchen more deftly than the zeitgeist or the world situation, they reflect the academic commitments of a bygone age.”

”Creative writing played its part”

Bennett skriver initierat om hur den här kallakrigsestetiken fortfarande utgör en kraft på det litterära fältet, och han berättar om hur den här tydligt ideologiska estetiken exporterades:

”The United States, an expanding empire after 1945, exerted hegemonic influence over every nation it courted, bankrolled, invaded, or assassinated the democratically elected leader of. Creative writing played its part.”

”How much were writers warped and coerced?”

”A growing group of scholars, from Japan to China to the United Kingdom to North America, is finally bringing the picture into view. They’re asking: How much were writers warped and coerced? And how valiantly did they resist?”

Det här är spännande läsning och Bennett har försett sin artikel med flera länkar, för den som vill nörda ner sig lite.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Litterära termer 57: jag-hade hellre-läst-något-annat-kritik

Gunnar Nirstedt använder begreppet jag-hade-hellre-läst-något-annat-kritik på Facebook, om en specifik recension. Han ger också ett mer generellt råd till kritikerna: ”[O]m ni önskar er en annan bok, läs då en annan bok.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer