Märkliga vita geometriska kolosser i alplandskap

9783858815309_300dpi

Katharina Anna Loidl
Landschaftsradierungen
Landscape Engravings
Texter: Vitus Weh & Paolo Bianchi
Scheidegger & Spiess

När den österrikiska konstnären Katharina Anna Loidl var verksam i Bern, sommaren 2015, brukade hon besöka antik- och prylbodar i stadens gränder och mörka och svala arkader. Där fann hon mängder med gravyrer från 1800-talet med motiv från de schweiziska alperna – på sin tid oerhört populära motiv.

Loidl införskaffade en hel del gravyrer, som kom att fungera som objets trouvés i hennes magiska bildserie Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Hon använde ungefär samma sorts verktyg som använts för att framställa gravyrerna, men Loidl avlägsnade färg från dem, så att det mitt i alplandskapen framträder jättelika vita geometriska block.

Loidl-Landschaftsradierungen-No05_Montblanc

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 05 The Montblanc and Col de Balme, Canton of Valais: L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No14_Engstlenalp

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 14 Engstlenalp, Canton of Berne: C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Man noterar genast när man tittar på bilderna att de geometriska blocken inte hör hemma i alplandskapen. De är, redan genom sin form och struktur, främmande och kan säkert uppfattas som störande. Men samtidigt gör de att bilderna, som följer ett givet mönster med idyllisk och gemytlig förgrund och storslagna och sublima berg centralt, får nytt liv och väcker fantasin till liv.

Loidl-Landschaftsradierungen-No06_Bachalpsee

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 06 The Bachalp Lake, Canton of Berne (Lac de Bachalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1866 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No04_Bluemlisalp-Bern

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 04 The Oeschinen Lake and the Blümlisalp, Canton of Berne (Le Lac d’Oeschinen et la Blümlisalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./Fr. Müller sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1860 © Katharina Anna Loidl

 
Är de vita blocken gigantiska kristaller? Det ser nästan ut som om de pressat sig upp ur marken eller som om de kommit från yttre världsrymden och sänkt sig ned i alperna. Eller är blocken kraftverk, fabriker eller bostadshus? De förändrar hursomhelst både rummet och hur vi tolkar tiden. I en liten notis i boken sammanfattas Loidls konstnärliga intressen och uttryck så här: ”The expansion of the spatial and the concept of space, the skepticism about the visible, and the minor irritations of everyday life provide impulses for the divers forms of expression in her conceptual mode of working.”

Loidl-Landschaftsradierungen-No29_Jungfrau

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 29 The Summit of the Jungfrau, Scene from «Manfred», Canton of Berne: W. H. Barlett delt./W. Taylor sculpt.; Geo. Virtue London, 1836 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No39_Albulapass

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 39 The Albula Pass, Canton of Graubünden (Passage D’Albula, Canton des Grisons): C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1878 © Katharina Anna Loidl

 
Det är en egensinnig och vacker bildserie och boken är ett estetiskt objekt i sig, svarta tygklädda pärmar med titeln tryckt i guld: Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Den innehåller desutom två utmärkta texter, ”Overwhelming” av Vitus Weh och ”Hard Cuts” av Paolo Bianchi. Weh skriver väldigt intressant om hur Loidls bildserie förhåller sig till 17- och 1800-talets sublima tradition respektive samtidskonst med inriktning på det kristalliska. Loidls vagt kusliga bilder utmanar den tidlöshet och romantik som man vanligtvis förknippar med alperna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Bokomslag bilder och foto

Det omoraliska med att läsa i sängen

Under en lång period i läsningens historia, läste man högt och i sällskap av andra. När allt fler började läsa i avskildhet i sängen under 1700-talet väckte det moralisk indignation. Det hände att sängläsare dog i bränder, eftersom de var tvungna att använda ljus, men det var ingen särskilt vanlig brandorsak, enligt statistik från London lika vanligt som att katter välte ljus och orsakade brand. Upprördheten hade med moral att göra. Läs mer om den tvivelaktiga vanan att läsa i sängen: ”The Dangers of Reading in Bed”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser

Infografik om afro-amerikaners villkor, ritad för hand av W. E. B. Du Bois

Sociologen, ekonomen och historikern W. E. B. Du Bois (1868 – 1963) var en av de tidiga förkämparna för afro-amerikaners rättigheter och förbättrade villkor. Han inspirerade bland många andra Malcolm X och vid sidan av Martin Luther King är han en av de riktigt stora historiska afro-amerikanska personligheterna. Han var panafrikanist och dog i Accra i nyligen befriade Ghana.

Det sägs att Du Bois var den första svarta amerikanen som erövrade en doktorsgrad, och 1899 publicerades hans fösta betydande akademiska arbete, som var en på fältarbete byggd, bred och detaljerad studie om afroamerikanernas villkor i Philiadelphia. Året därpå åkte han, tillsammans med två medarbetare, till Europa, bland annat till Paris, där han inom ramen för världsutställningen presenterade en unik utställning om de svartas villkor i USA: ”The Exhibit of American Negroes”. Den var både inriktad på historien och samtiden.

Du Bois ritade själv, för hand, informationsgrafik till utställningen, som finns bevarad i samlingarna på Library of Congress. Den var en del av ett större utställningsmaterial, bland annat en stor samling foton, och är inte bara intressanta på grund av den fakta den presenterar, den är även intressant ur ett estetiskt perspektiv. Vissa av presentationerna förebådar modernistisk abstrakt konst – de är visuellt anslående och snillrika. Här nedan kan du se några av dem:

Source: Library of Congress
Found via: Public Domain Review See also Hyperallegic / Slate / Smithsonian

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto

Recension: ”Wait Till You See Me Dance” av Deb Olin Unferth

images (11)

Deb Olin Unferth
Wait Till You See Me Dance
Graywolf Press

Det kommer ut betydligt fler novellsamlingar i Amerika än i Sverige och de belönas med fina nationella priser. Det finns säkert flera förklaringar, som tradition, tidskriftsmarknaden och skrivandets olika ställning inom respektive utbildningsväsende. När jag läser underbara skruvade samlingen Wait Till You See Me Dance av Deb Olin Unferth, kommer jag på en annan skillnad – absurdism är populärare och har högre status inom den amerikanska novellen än inom den svenska.

Unferths version tycker jag att man kan kalla vardagsabsurdism. Novellerna, som varierar kraftigt i längd och form, är inte outlandish men hyfsat hårt skruvade. Handlingen är ofta förlagd till ganska vardagliga miljöer och karaktärerna är, med några undantag, rätt vanliga personer. Och så har många av dem en annan sak gemensamt, en hel del tillkortakommanden. De har i alla fall inga höga tankar om sig själva.

Så här brutalt inleds den första novellen, ”Likeable”, som vunnit ett Pushcart-pris:

”She could see she was becoming a thoroughly unlikable person. Each time she opened her mouth she said something ugly, and whoever was nearby liked her a little less.”

Och de avslutande raderna i novellen, som har lite drag av ond saga, är inte mindre brutala. Det påstås att kvinnan blir ”more unlikable by the hour, until one morning she will be so unlikable, inconveniently unlikable, that she will have to be shoved into a hole and left there.”

Men det finns ett försonande drag, det står på ett ställe att ”when she opens her mouth she is unlikable, proudly so”. I ett samhälle där den som är mest socialt strömlinjeformad vinner och i vilket alla jagar lajks i sociala medier, är det kanske en subversiv handling att bejaka sina mindre sympatiska sidor?

De flesta av bokens andra karaktärer kämpar desto hårdare för att bli omtyckta, älskade eller åtminstone accepterade. De har inte realiserat sina drömmar, de har inte uppfyllt sin potential och brottas med en panikartad känsla av att klyftan mellan livet de förväntat sig och livet som det gestaltar sig är djup. Novellerna har en satirisk udd.

Man kan inte påstå att karaktärerna är utpräglat älskvärda, men man sympatiserar med dem och liksom håller på dem. Den ensamstående mamman som, mot bättre vetande, tar hand om sin systers sköldpaddor. Det trasslar till sig ordentligt. Eller språkläraren som, mot bättre vetande, blir kär i en av sina elever, en ung immigrant. Läraren är eller påstår sig i vilket fall som helst vara synsk. Hon kan se på folk när de ska dö.

Jag kan egentligen bara komma på positiva saker med de här 39 novellerna. Unferths röst och stil är trollbindande. De är skrivna med sällsynt självsäkerhet. Det är perfekt balans mellan ironi och medkänsla, (svart) humor och patos. Hela samlingen är extraordinärt underhållande – det kränger och svänger och berättelserna tar hela tiden nya och oväntade vändningar. Till och med sluten är perfekta!

Om du gillar exempelvis George Saunders, Lydia Davis och Donald Barthelme, bör du definitivt läsa Wait Till You See Me Dance.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Black English etablerat inslag i amerikanskan

images (10)

Lingvisten John McWhorter gjorde debut som offentlig intellektuell för tjugo år sedan. Ett förslag att använda Black English – då ofta kallad Ebonics – som ett verktyg i undervisningen i offentliga skolor i Oakland väckte reaktioner. Det tog hus i helvete och förslaget hånades. Ebonics var bara, hävdade belackarna, en uppsättning ”slang och dålig grammatik” – inte ett riktigt språk. På TV kallade Tucker Carlson Black English för ”a language where nobody knows how to conjugate the verbs,” drar sig McWhorter till minnes i sin nya bok i ämnet, Talking Back, Talking Black (Bellevue).

Vid den här tiden undervisade McWorther, som är färgad, i närheten och i kraft av sin expertis på black speech, blev han den som fick räta ut alla frågetecken och tillföra den hetsiga debatten nyanser. Han tog Black English i försvar, så att säga, men var emot förslaget.

Skriver Vinson Cunningham i en recension av Talking Back, Talking Black i New Yorker: ”In the book, McWhorter offers an explanation, a defense, and, most heartening, a celebration of the dialect that has become, he argues, an American lingua franca.” Om Black English är etablerat som ett lingua franca kan inte jag svara på, men man behöver bara känna till en del afro-amerikansk kultur – litteratur, hip hop och stand-up – för att inse det betydande språkliga inflytandet på amerikansk mainstream-kultur.

McWhorther medverkar i Slates suveräna och precis lagom nördiga språkpod, ”Lexicon Valley”, och enligt Cunningham är hans bok full med intressanta resonemang om och exempel på Black English, som det här:

”Hip-hop fans might recognize this construction from the chorus of the rapper DMX’s hit song ‘Party Up (Up in Here)’: ‘Y’all gon’ make me lose my mind / Up in here, up in here / Y’all gon’ make me go all out / Up in here, up in here,’ etc. McWhorter, playing the tone poet’s patient exegete, scours several instances of the usage, settling on the idea that in this context ‘up’ conveys the intimacy of the setting it qualifies. The sentence ‘We was sittin’ up at Tony’s,’ according to McWhorter, ‘means that Tony is a friend of yours.'”

Cunningham har vissa reservationer mot delar av boken, men är överlag entusiastisk. Den verkar riktigt underhållande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Unik dvd med 19 kortfilmer av Len Lye

Colour Box 19 Films by Len Lye cover

Len Lye
Colour Box: 19 Films by Len Lye
Govett-Brewster Art Gallery/Len Lye Centre,
Ngā Taonga Sound and Vision & Len Lye Foundation, 2016

”Every film [I made], I tried to interest myself in it by doing something not previously  done in film technique.”
— Len Lye (1901–1980)

Man blir glad, upprymd och förbluffad av att se Len Lyes experimentella, intensiva, färgstarka och djupt originella kortfilmer. Nya zeeländaren är en verklig pionjär och anses vara en av de allra främsta inom så kallad direkt film, vilket innebär att man inte använder en kamera, utan manipulerar filmen direkt, exempelvis genom att etsa i svart film eller att måla för hand på filmen.

Förra året gavs en unik dvd ut: Colour Box: 19 Films by Len LyeDen innehåller alltså 19 filmer, vars snittlängd kanske är fem minuter, och spänner över 50 års produktion, från egensinniga Tusalava (1929), som förefaller gestalta en kosmisk, eller möjligen mikroskopisk, kamp mellan två antagonistiska krafter, till Particles in Space (1979), som också förenar det kosmiska och minimala perspektivet. De här två filmerna är svartvita, annars är kanske Lye mest känd för sina mer färgstarka filmer, som A Colour Box (1935), Colour Flight (1938) och Color Cry (1952).

Colour Box 19 Films by Len Lye (3)

Trots att många av filmerna är abstrakta och experimentella, så är faktiskt en hel del av dem reklamfilmer. Lye gjorde bland annat film på uppdrag av British Tourist and Industrial Development Association, British Post Office och Shell Motor Oil, även om Lye gjorde en animerad dockfilm, The Birth of the Robot (1936), till just Shell.

1

Len Lye – Color Cry -1952 – Courtesy of the Len Lye Foundation – From material preserved and made available by Ngā Taonga Sound & Vision

 
Under andra världskriget gjorde Lye även informationsfilmer rörande krigsinsatsen, filmer som ingick i den brittiska traditionen poster films. De visades på biografer, fabriker och på mindre orter av Ministry of Informations kringresande filmenhet. Ett exempel är Musical Poster Nº 1 (1940). Filmen varnar visserligen för att nazisympasitörer skulle kunna avlyssna konversationer med känsligt innehåll, men i övrigt är den tämligen abstrakt och färgstark. Lye var av uppfattningen att inte alla filmer under krigstiden behövde vara gravallvarliga.

Vissa recensenter reagerade emellertid starkt på användandet av starka färger, just för att ämnet var så allvarligt. I Variety fick filmen dock en mycket uppskattande recension, som beskrev den som ”a fantastic but effective blending of colour and sound to draw audience interest.” Jag är mycket (positivt) förvånad över att Ministry of Information visade eller ens beställde filmen.

3

Len Lye – Rainbow Dance – 1936 – Courtesy of the Len Lye Foundation and The British Postal Museum & Archive – From material preserved and made available by Ngā Taonga Sound & Vision

 
I citatet ovan talas det om den lyckade blandningen mellan ljud och bild. Den är helt avgörande för att förstå storheten med Lyes filmer. Själva bilderna är, som sagt, ofta väldigt färgstarka, dessutom lade Lye till tecknade ord och mönster så att de blev ovanligt rika och mångskiftade. Det händer väldigt mycket, intensiteten är hög.

Lägger man dessutom till musiken blir filmerna förbluffande starka och intensiva. Lye valde också ofta musik med ett högt tempo och framträdande rytmer. Det kan vara dåtida kubansk populärmusik, med exempelvis Don Baretto och Cuban Orchestra, Lecuona Band och Rico’s Creole Band. Det är mycket jazz och det svänger något otroligt om både ljud och bild, om helheten. Och ofta får man en känsla av att musiken är skriven till bilderna, snarare än tvärtom.

Lye var ju förutom filmskapare, även en innovativ fotograf, målare, poet och en av de stora inom kinetisk eller rörlig skulptur. Så det kanske inte är så märkligt att han dessutom hade en enastående känsla för musik i allmänhet och rytmer i synnerhet. Andra exempel på filmmusik är ”Planetsviten” av Gustav Holst, som alltså användes till dockfilmen The Birth of the Robot (1936), beställd av Shell Motor Oil, och traditionell afrikansk musik – ”a field tape of the Bagirmi tribe” – som användes till mästerverket Free Radicals (1958, redigerad 1979).

6

Len Lye – Colour Flight – 1938 – Courtesy of the Len Lye Foundation – From material preserved and made available by Ngā Taonga Sound & Vision

 
Free Radicals är en av Lyes mest hyllade filmer och en av mina absoluta favoriter. Den är svartvit och är ett exempel på när direkt film funkar som allra bäst. Lye använde alla möjliga verktyg när hans etsade in ljuset i den svarta filmen, exempelvis tandläkarverktyg och en pilspets härrörande från Native Americans.

Det vita som etsningarna lämnar efter sig är abstrakta vita mönster som skiftar form och plats, som blixtnedslag eller fenomen på partikelfysisk nivå. Det är gjort helt för hand, ändå blir kombinationen av film och musik häpnadsväckande välsynkad. Än en gång – det svänger något otroligt. Om Lye hade levt och verkat ett eller två decennier till, hade han kunnat göra fantastiska musikvideor. På sätt och vis kan man kanske se hans filmer som föregångare till musikvideon.

Stan Brakhage, en nutida stjärna inom experimentell film, har beskrivit den slutliga versionen av Free Radicals som ”an almost unbelievably immense masterpiece (a brief epic).” 2008 beslutade sig U.S. Library of Congress för att ge den klassikerstatus och för att bevara den i sina samlingar ”for all time”.

I Time Magazine, i en artikel om Colour Flight, beskrevs Lye som ett engelskt alternativ till Walt Disney. Jag kan se likheter, exempelvis i en Disney-film som Fantasia, men jämförelsen haltar naturligtvis, vilket också framhölls i artikeln. Jämförelsen var orättvis påpekade man, eftersom Disneys filmer var ”the product of a big corporation” medan Lye var en ensam och oberoende filmskapare som ”painted or stenciled his designs by hand.”

Jag kan mycket varmt rekommendera Colour Box: 19 Films by Len Lye, tätt packad med annorlunda, genuint underhållande och rentav smått omvälvande filmupplevelser.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Texter i Mathias Enards ”Compass”

105.Mathias Enard-Compass

”I calmly listen to this distant melody, I look, from high up, at all these men, all these souls still walking around us: who was Liszt, who was Berlioz, who was Wagner and all the people they knew, Musset, Lamartine, Nerval, an immense network of texts, notes and images, clear, precise, a path visible by me alone that links old Hammer-Purgstall to a whole world of travellers, musicians, poets, that links Beethoven to Balzac, to James Morier, to Hofmannsthal, to Strauss, to Mahler, and to the sweet smoke of Istanbul and Tehran…”

Citatet är hämtat ur Mathias Enards roman Compass (Fitzcarraldo Editions), som nyligen erövrade en plats på Man Booker International-prisets korta lista. I citatet är det bokens huvudperson och berättare som för ordet, den möjligen dödssjuke musikologen och kosmopoliten Franz Ritter. Romanen utspelar sig under en natt; Ritter lider av sömnbesvär och har provat opium för första gången. Han reflekterar över orientalismens historia, samtalar med historiska orientalister, som verkligen brann för sitt ämne.

Compass är i allra högsta grad en roman om andra texter och om olika sätt att organisera eller komponera texter, om att förhålla sig till texter. Gillar du intertextualitet är Compass antagligen något för dig.

Och det är antagligen ”Texts in Mathias Enard’s Compass” också, en sammanställning av nyckeltexter som citeras och refereras i romanen och som finns tillgängliga i public domain. Det är den fantastiska sajten Public Domain Review – en digital Wunderkammer – som publicerar den här fantastiska sammanställningen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Nyheter, Recensioner